Serdan

Hon letade upp en avskild plats i palatset vilket var ganska svårt. Inte för att det fanns dåligt med utrymme utan för att det fanns folk överallt. Att vara drottning innebar att alltid vara uppassade överallt och hela tiden. Hon hade dock gjort klart för sin jungfru och sin livvakt att hon behövde lite ensamhet just nu. Så hon satt i trädgården bakom rosenbusken med citronfärgade rosor, humlor och bin surrade. Hon satt på en lite stenbänk, vid sidan stod den citrongula ängeln Tatrasiel som symboliserade svaghet, kanske inte så konstigt att platsen inte användes av så många andra. När hon försäkrat sig om att hon var ensam släppte hon den mask som hon alltid bar och brast i tårar. Hennes styvmoder hade flertalet gånger påpekat att hon inte fick visa svaghet men just nu kände hon sig så svag. Hon hade vaknat på natten när hon åter fick missfall, vilken i ordningen det var hade hon sedan länge tappat räkningen på. Det hade mer eller mindre pågått i snart 10 års äktenskap. Hennes make hade till och med slutat att trösta henne, han sökte tröst på annat håll hade hon hört. Hennes styvmoder försökte spela bestört med det lät allt mera ihåligt. Hon hade till och med börjat frukta för sitt liv, för en drottning som inte bär arvingar är en drottning som inte ens den mest kärleksfulla kung vill ha, så var den hårda sanningen det visste hon. Hon torkade tårarna och skulle precis resa sig för att återvända då det kom en ung hovdam som hon hade sett skymta till på hovet då och då. Inte en som hennes man, kungen, sökte tröst hos utan från någon avlägsen adelsfamilj någonstans. Hovdamen kom fram och neg så som det bör sig och sa ”min drottning” och satte sig sedan helt icke reglementsenligt vid hennes sida. Flickan såg mycket oskyldig ut med brunt långt hår och bruna lite bedjande ögon, hon bar en för hovet ganska enkel klänning. Drottningen stod emot sin första känsla att kalla på sin vakt utan satt lugnt kvar, kanske var detta hennes sista andetag. Flickan log och tittade i hennes ögon och sa ”jag vet”. Drottningen såg lite förvånad ut och svarade ”vad vet du?”. Flickan log ”jag heter Anisia”, drottning la snabbt märke till att det inte kom den efterkommande efternamnet som är så viktigt vilket gjorde att flickan troligen hade kommit till hovet genom sina mynts försorg. Anisia fortsatte ”jag vet inte allt så klart” och skrattade till men fortsatte i allvarlig ton ”men jag vet att drottningen har förlorade många prinsar och prinsessor. Jag vet att jag kan hjälpa dig men bara om du litar på mig.” Anisia tog drottningens händer, bara det ett etikettsbrott som kunde fått Anisia permanent utvisad ur landet. Drottningen var säkert på att när som helst bli mördad av den tillsynes oskyldiga flickan, hennes illusioner om det mesta hade alla fallit bort under sina 10 år långa vistelse på det kungliga hovet. Men istället tittade Anisia hennes djupt i ögonen ”jag vet vad som är fel min drottning. Vill drottningen veta?” Tankarna rusade genom drottningens huvud och hon fick tillslut fram ett ”ja, så klart jag vill”. Flicka sträckte sig fram och viskade i hennes öra. Drottningen såg förvånat på henne och skakade på huvudet och med tårar längs kinden sa hon ”det kan inte vara så”. Anisia nickade ”jo, min drottning, sök i ditt hjärta så vet ni att det är sanningen.” Någonstans hade drottningen tänkt tanken och hon visste att det var sant, hon sa inget utan tittade bara tomt in i rosenbusken. Hon hade till och med misstankar på vem det kunde vara som kunde tjäna på det, hennes ilska och känsla av hämnd visste inga gränser. Anisia tryckte hennes händer och nickade sedan mot statyn av Tatrasiel och sa ”de flesta anser att Tatrasiel saknar mening, varför tillbe någon som står för svaghet? Men jag tänker att först när man känner sina svaga sidor som man kan bli sant stark.” ”Vill du vara min vän?” frågade drottningen plötsligt. Anisia log igen, lite lurigt ”jag kan vara din vän men du måste lite på mig.” Drottningen tog bort sina händer från Anisia ”jag kan lyssna på era råd och följa dem som jag tycker är kloka.” Anisia nickade ”bra, gott nog.” Anisia tog ett djupt andetag ”du måste fortsätta verka som vanligt.” Drottningen skrockade till ”inte så svårt, den närmaste tiden efteråt brukar jag ha ont.” Anisia tittade på henne ”det har jag redan hjälpt dig med”. Drottningen såg förvånad ut men kände efter och smärtan i underlivet hade försvunnit. Anisia fortsatte ”för det andra får du inte ta kontakt med mig eller berätta om vår vänskap för någon annan, och jag menar verkligen inte någon annan.” Drottningen nickade och Anisia fortsatte ”för det tredje ska du skicka ett brev.” Anisia tog fram en kortlek, drottningen la märke till att baksidan av korten hade en stående svart drake i relief, andra sidan var det bilder på män och kvinnor. Anisia bläddrade igenom korten, ibland så log Anisia till som om hon tittade på korten och mindes något. ”Vilka är det på bilderna?” frågade drottningen. Anisia stannade vid ett kort som föreställde en kvinna med en blå uniformlikanande skjorta och djup urringning, hennes hår var mjuk rött och hon bar en röd skarf som huvudbonad. Hon höll något som verkade vara ett sorts fickur och hennes ögon glittrade blått. Anisia visade bilden för drottningen ”de flesta är mina släktingar, den du håller i din hand är min moder.” För första gången såg drottningen att Anisia tappade lite fokus och verkade ha tankarna långt bort. ”Oj” sa drottningen, Anisia tog kortet och fortsatte bläddra, det fanns bilder på både Darmin och Hilxala noterade drottningen. Sedan stannade Anisia vid ett kort av en flicka, oklar ålder men i tidiga tonåren skulle drottningen gissa. Flickan var liten och smal men inte späd, med ljus hy och rosiga kinder. Hon bar en enkel särk i rosabrun färg, ljusbruna stövlar, bruna hosor, hon hade barkbrunt hår och i handen satt en liten fågel med gult huvud. Trots flera detaljer såg kortet inte lika levande ut som de andra. ”Vet drottningen vem detta är?” frågade Anisia. Drottningen tog kortet och tittade på det ”ser bekant ut men kommer inte ihåg.” ”Det är din kusin Lyria Conejero” sa Anisia. Drottningen funderade hur det kom sig att Anisia hade en bild av hennes kusin som hon själv inte hade sett på över 10 år, senast var vid drottningens bröllop i huvudstaden, då mindes hon en liten flicka som hade svårt att sitta still och klättrade i träd samt älskade att sjunga. Drottningens tankar gjorde hennes varm, det var andra tider då tänker hon. Livet var enklare och oskyldigare. Anisia väntade tills drottningen tänkt klart och tog sedan kortet. ”Jag önskar att ni, min drottning, skriver till henne och ber om hjälp.” Drottningen såg lite förvånad ut och sa ”vad kan en tretton eller fjortonårig flicka kunna göra för att hjälpa mig?” Anisia log, ”hon är mer kompetent är vad ögat först ser.” Drottningen nickade men sa inget, hon hade svårt att ta in allt men på något sätt verkade Anisia väldigt ärlig. Det innebar dock inte att drottningen var så naiv att hon litat helt på henne. Drottningen sa ”vilken typ av hjälp?” Anisia såg fundersam ut ”jag vet inte men börja med att bjuda hit henne efter terminen på skolan, låt henne bara vara här på hovet. Min drottning får nog lära henne lyssna och betrakta, jag tror det räcker just nu.” Drottningen resta sig, jag skriver och skickar brevet imorgon.” Hon såg på Anisia och sa ”vad händer om mitt problem försvinner.” Anisia tittade på henne ”du får nog fortsätta lida ett tag till sen ska min drottning få sin hämnd.” Drottningen nickade och gick därifrån, hovdamerna mötte upp utan att titta på dem sa hon ”jag önskar författa ett brev.” Genast satte man upp en skrivpulpet, fjäderpenna och papper, sen satte sig drottningen och började skriva.

Det var länge sedan Anacleto hade sett havet, och vilket hav han nu beskådade. Det glittrade i soluppgången i all sin prakt, vita vackra moln började glida ned från norr och med den skulle en bister kyla följa så som det alltid gjorde när ett år gick mot sitt slut. Anacaleto var trött och fårad av tiden, näst år skulle han fylla? Han började räkna och log 64 år. En anmärkningsvärd ålder för en som hade levt det hårda liv han levt. När han nu satt högt uppe på bergen i västra Estermine och stirrade ut över det västra norra havet blev han plötsligt filosofisk, han hade en dotter som hans älskade Ursula hade fött innan hon togs och brändes, var hade det blivit av henne funderade han. Det sista han såg av henne var när hans systerson, kronprins Adrian red iväg med henne medan lågorna slukade den skrikande Ursula, det var fasanfullt. Tårar fyllde den gamla mannens ögon, sen reste han sig och mumlade för sig själv att sluta vara en lipkärring, han började sakta gå ned mot kusten och havets brusande vågor. Medan han gick funderade han på vem som var kung, var det Adrian? Kanske var hans dotter på hovet, visste hon om honom? Många frågor men få svar men han gick nedför berget mot kusten och den lilla byn han hade sett ligga där under när han la sig i bergen på natten. De hade tänt en stor brasa, kanske firade man något, han visste inte. När han närmade sig byn såg han bålet och såg fem pålar med resterna av vad som en gång varit människor. Hans hjärta fylldes av en olustig känsla. Byn var liten, kanske 100 invånare, den låg på gränsen till västerländernas vildmark. Folket här var tysta, stora, hårda men det fanns en ärlighet och uppriktighet. Landet och livet var för kärvt för falskhet och illvilja, man måste kunna lita på varandra och hålla varandra om ryggen för att överleva. När han gick in i byn väckte han så klart uppståndelse och snart kom by äldsten fram, på sin grötiga Estermine greniviska frågade han vem han var. Vant sa han det namn som han brukat under snart 14 år på jakt efter, något. ”Mitt namn är Isandrer och jag vill inget ont, bara passera”. By äldsten granska honom och sa ”äre durk frå de mytiska i bergen?”. Han visste vad by äldsten menade och han skakade på huvudet och sa ”nej, jag är bara en vandrade som vill vila fötterna och höra om vad man förtäljer om västerlandet. By äldsten verkade nöjd med det och sa att han fick sova i storsalen, men max två nätter. Han nickade och tackade ja. På kvällen verkade hela byn samlas i storsalen och Anacaleto antog att de sällan fick besök. Kommer häxorna ofta hit, ”neaj” svarade by äldsten, som hette Stenvres och verkade inte vilja säga något mera om detta. ”Vilka är det på pålarna vid bålet?”. Plötsligt blev det väldigt tyst i salen, efter en stund sa Stenvres ”onda saker som krälade ut från västerlandet”. Anacaleto rynkade pannan, ”saker?” sa han ”de verkade vara mänskliga?”. Nu var det verkligen väldigt tyst i salen. Stenvres tittade på honom och sa ” Isandrer, stigare fra ost, vi spart ean, sa vi ka vis upp den ti häxorna i råadet.” Stenvres verkade nöjd och fortsatte att de hade fångat sex av sakerna för en vecka sedan, de leddes av den de hade sparat och hade sänt bud till närmaste storby så sold skulle hämta saken. Anacaleto blev nyfiken, kunde han få se saken? Efter lite mera mjöd fick han det, fyra vakter följde med till gropen, Anacaleto fick gå ned själv, det var tydligt att man var rädd för det som fanns där nere även om man försäkrade honom att den var bunden och kedjad. Han fick en fackla och gick ned, jo nog hade de kedjat och bundit saken. Taljen och kedjorna skulle hålla 100 hästar stilla. Anacaleto hade sett mycket, till och med en drake, men det han nu såg hade han aldrig sett tidigare. Den var en lång kvinna som nästan var naken förutom några tunna tygstycken, hon hade röd hud och tjockt svart rött hår och stora betar i munnen och i pannan fanns två stora horn. Hon tittade på honom, han slogs av att det finns intelligens i hennes ögon. ”Vem är du?” frågade han utan en tanke på att hon inte skulle förstå. Hon tittade på honom och svarade på bruten Greniviska ”verm frag?”. Han ryckte till, sen sa han ” Isandrer”. Hon skakade på huvudet ”dirjt san nam”. Han såg in i ögonen sen sa han ”Anacleto Gravestone, yngsta son till kung Davian Gravstone.” Hon log och skrattade till men det var tydligt att skrattet gjorde ont. ”Du finner detta roligt” sa han lite irriterat. ”Öjdet” sa hon ”öjdet är grymligt och ratt”. Hon studerade honom ”Ish dricka”. Han gick upp och hämtade en kanna med vatten, vakterna frågade om hon hade förhäxat honom, han bara skakade på huvudet och gick ned igen. Hon drack stora djupa klunkar, sen sa Anacleto ”varför är ödet grymt?”. Hon tittade på honom och sa ”ish, Ashlima af klan Plaexara o mi frände fish i uppgiff ash soka eft dot till Anacleto Gravestone.” Sen skrattade hon rått trots att det uppenbart att hon hade ont. Vakterna ropade och Stenvres hade nog blivit nervös och beordrade upp honom ur gropen.

Skeppet

Cheng gick ned under däck som han beordrades, trots att han gjort det flera gånger tidigare tyckte han alltid lika illa om det. Cheng försökte räkna efter hur många gånger han hade matat ”besten” som besättningen kallade djuret i buren. Cheng tappade räkningen efter att de första gången kom till Maltzinska kungadömets nordvästra land. Sedan hade de följ kusten söderut, ibland hade de lagt till i hamnarna. Cheng såg på folket som bodde där och han tycker de var annorlunda, konstiga. Ändå konstaterade han var de lika, de fungerade på ungefär samma sätt även om deras språk var mycket märkligt. Tur, tänkte Cheng, att de hade en tolk med sig. Cheng konstaterade ändå att han hade tur, han var född med en deformerad vänster sida och hade en tydlig puckel på ryggen. Trots det hade han fått följa med skeppet Östersolen på den långa resan som kökspojke. Cheng kom fram till buren, gardinerna var fördragna. I början av resan var de inte det men två sjömän förlorades när båten krängde och de ramlade mot gallret i buren. Besten tog tillfället i akt och klöste sönder dem. Efter det satte man tunga draperier för buren. Cheng hörde trappan knakade och vände sig om, där bakom stod 1:e styrman och tittade och nickade menande. Trots att han inte sa något fanns det i luften ”ja, du måste ge besten mat”. Cheng drog bort draperiet, besten kastade sig mot gallret så som det alltid gjorde. Cheng såg besten i ögonen, pälsen var grön med bruna ränder, den hade tassar som en varg men klor som en tiger, huvudet var en blandning av en tiger och en hund, munnen var fylld med en mammas sylvassa tänder och på huvudet fanns det två stora horn med taggar. Besten var stor, nästan 3 meter lång och en och halv meter i mankhöjd. Golvet och takar bar spår var klorna. Trots den långa resan verkade besten inte ha tappat livsgnistan utan snarare tvärtom. Styrmannen gick fram och sa ”vet du varför det är du som får mata den?”. Cheng tittade försiktigt på honom och skakade på huvudet. Styrmannen tog upp en bit kött och satte den på svärdet och stack in den i buren. Besten rörde sig inte utan blicken var fortsatt fokuserad på Cheng. ”Därför” var allt styrmannen sa och gav Cheng svärdet. Cheng gick fram och skulle sticka in köttet i buren, knappt hade köttbiten kommit in när besten kastade sig mot den och slukade biten hel. ”Du är den enda som den tar mat från” sa styrmannen, ”ingen av oss andra har lyckats”. Han vände sig om och gick därifrån. Cheng gav de tre återstående bitarna som besten slukade men släppte aldrig blicken från honom. Cheng hoppades att det stämde att man snart var framme, än mer hoppades han att han inte var i närheten när eller om besten släpptes loss.

Kungens rådgivare

”Kom in” sa kung Uric och dörren öppnades. Det var sent på kvällen, ute hade solen gått ned för någon timme sedan. In kom två äldre herrar, den ene hade stora gamla lite säckiga kläder, det var Darmin. Darmin hade stort grått skägg och stora buskiga ögonbryn som fanns över två vaksamma ögon. Darmin var en sorts rådgivare, en dag hade han och hans kollega Hilxala bara dykt upp och klivit in på hovet. Den andre hade svarta, slimmade kläder, hans ansikte var smalt och fårat, hans namn var Soldar. Soldar var kungen allt i allo, Soldar var mannen kungen skickade för personliga och privata uppdrag. Båda gick fram till bordet och bugade lite artigt. Soldar hade en släpig, lite läspande röst ”jag är här för att rapportera” sa han och tittade sedan med en blandning av rädsla och förakt mot Darmin ”men rådgivare tyckte att han också ville höra”. Soldar slickade sig om munnen, Darmin nickade och sa ”ja, jag vet att ni följt en man och hans sällskap med visst intresse”. Darmin tog fram en pipa och fortsatte ”och jag tror att det hade varit till nytta att jag fick ta del av den informationen och hjälpa till att tolka den”. Kungen beaktade detta och sa ”min moder, den ärevördiga Iola Gravstone se en gång till mig ’en kung måste se alla som fiender’”. Kungen log och väntade på en respons men båda var helt lugna och kungen fortsatte ”så vill du Soldar ge mig information för att det gynnar mina intressen eller för att det kan störa mig? Vill du Darmin följa med för att du är involverad i det som Soldar ska säga och vill förminska eller dölja saker i den informationen?” Darmin skrockade ”vi har pratat om detta så många gånger ers höghet” Darmin tände pipan och en söt tobaksdoft spred sig ”när ska du se att jag vill dig och Grenivins bästa?”.  Kungen tittade på Darmin men lät inte ansiktet avslöja något utan vände sig mot Soldar och sa ”rapportera”. Soldar nickade ”ers majestät önskade information om en man vid namn Louis och hans män och vad de gör och är?” Kungen nickade och Soldar fortsatte ”det kommer bud från Vorlam att han och hans män nyligen sågs vid Vorlam akademin, syftet av besöket i området är dock oklart.” Kungen nickade men förstod att Soldar inte var klar, han tittade på honom ”var det något annat?”. Soldar tvekade och tittade på den rökande Darmin. ”ehh” sa Soldar, tvekade men sa sen ”jag har gjort eftersökningar i arkiven så som ni önskade. Det finns rapporter ändå från 1523 om en man Louis som reser med ett sällskap av andra män och ehh” Soldar hade börjat svettas ymnigt ”och det ehh sägs att han hjälpte befolkningen mot orättvisor som drabbat dem, speciellt om det var kyrkan och adeln som stod för det orättfärdiga”. Darmin sög på sin pipa och se sen ”menar du att denna Louis snart är 200 år gammal?”. Darmin såg på kungen som om Soldar var galen. Kungen nickade ”det låter osannolikt, ni kan gå” båda nickade och lämnade rummet. Kungen tog fram ett litet låst skrin i sin byrå, där fanns en nyckel som han tog och gick fram till en vägg och letade upp ett väl dolt nyckelhål i mönstret på väggen. Han öppnade en väl dold lönndörr. Där fanns två hyllor med diverse dokument, han tog fram ett nästan 300 år gammalt dokument, en rapport om hur två äldre personer plötsligt dyker upp och grundar en magiorden långt bort i nuvarande Estermine. Författaren har ritat två skölemärken, en med en drake som är en symbol för något som kallas för Serdan, en med en grip som är symbol för Edlosi. Det fanns rykten, knappt viskningar om män och kvinnor som levde mycket länge, vissa sa att de var från en annan värld. Han stängde dörren och funderade. Soldar var enkel att förstå och styra, Darmin var lurigare, kunnig och vis men sa långt ifrån allt. Det enda som han var säker på var att Darmin och Hilxala inte gillade var Ariolde och tvärtom. Frågan som han som kung var vem som hade Darmins lojalitet, han var tveksam till svaret.

Rektor Ankharet Longboat satt vid långbordet och lyssnade på konversationen mellan lärarna runt bordet. Ankharet var en äldre man med bakåtkammat silvrigt hår och ett ärr som gick från pannan ner över vänster öga och på kinden. Ögat var vitt och han var nästan blind på den sidan. Han hade ett kort skägg som även det var vitt, som vanligt hade han svarta kläder. Nu en vecka innan eleverna ska börja komma tillbaka fanns alla lärare på plats, man skulle planera och gå igenom säkerthe och elever. Vid hans sida satt Bathild Tyler, vice rektor, en lång kvinna med grått hår och som alltid tunna avancerade guldsmycken som hade fästs i hennes gråblåa hår. På hans andra sida satt hans andra vice rektor Merifin Strand, hennes ganska maskulina ansikte med den röda tatueringen i pannan gjorde att hon stack ut i sällskapet. Stämningen var något tryckt och Ankharet undrade vem som först skulle ta upp mordet i staden. Han blev inte så förvånad när en medelålders kvinna med svart, långt, lössläppt lite vågigt hår och med svart klänning med broderier var den första som nämnde det. Hennes namn var Faye O´Fallon och han hade kopplingar både till Rosegram och Roller och en adelsdam. Hon sa med en sorgsen röst som dolde tårar ”förfärligt det där mordet på adelsdamen, även om hon var för Ariolde”. Cedric Fisher, en tunn, lite benig man, med grått hår och grått skägg, log och sa ”är det bekräftat att hon var från Ariolde?”. Egelwin Butler, en yngre man med svartbrunt fylligt hår och med bruna lite stirrande ögon svarade som det var förväntat av en präst i Zanorismen, ”hon fick nog sitt straff för sin avguda dyrkan.” Vid det här laget var det tyst runt bordet. Faye vågade knappt titta upp från sin tallrik men sa ”men ändå, en adelsdam, mördad! Vad kan det sluta med?”. Ciara Gerty, en ung kvinna med självsäker blick, långt, brunt och lockigt hår och med kläder som är en blandning av en klänning och uniform skrattade till utan att vara nedlåtande ”du kan vara lugn Faye det har knappast något med skolan och eleverna att göra. Dessutom har ju Baron Saladino Gravstone satt trupper att bevaka alla vägar in och ut från vår skola, så du kan nog sova tryggt.” Det blev tyst och det blev tydligt för Ankharet att inte alla delade Ciaras självsäkerhet. Han harklade sig och ställde sig upp ”ärade kollegor, det är sant att det har skett ett mord på en adelsdam i staden. Det florerar flera rykten, vilka som är sanna eller inte kan inte jag avgöra. Men” han gjorde en kort paus ”vi måste ändå fokusera på arbetet med den stundande terminen. Vi måste se till att de elever som kommer till vår ärorika skola känner sig välkomna och trygga här och vi får förlita oss på att berörda myndigheter sköter det hela bra och korrekt.” Han lyfte sitt vinglas och sa ”Låt oss skåla för en termin som blir bra och trygg för våra elever. För kung och Grenivien!” Han höjde sin bägare och alla andra gjorde det samma och man utropade en mjuk skål och drack vinet.

Efter middagen kom Bathild till Ankharet till hans rum, ”ursäkta att jag stör” sa hon men Ankharet vinkade in henne till sin kammare. ”Jag har träffat den döda adelsdamen, Alsida el Mohar, heter hon om jag inte minns fel.” Ankharet nickade men sa inget och Bathild fortsatte ”om jag får säga vad jag tänker så är det hela obehagligt. Det går verkligen flera rykten i Vorlam om mordet. Jag funderar kring vår..” Hon avbröt sig när det knackade på dörren, Ankharet r ynkade pannan och sa ”stig in”. Det var en Abner, trädgårdsmästaren, som klev in och muttrade på sitt tysta och buttra sätt ”jag hittade en förvirrad gammal dam i trädgården. Hon säger att hon heter Ysbal och att hon vill träffa herr rektor.” Ankharet och Bathild utbytte blickar men nickade sedan till Abner att släppa in henne. Abner gick och kom efter en stund tillbaka med en äldre dam i sitt sällskap. Damen var en liten, krokig och överviktig. Det var svårt att sätta ålder men troligen runt 70 år. Hon hade vitt stripigt hår och spred en odör kring sig. Hon gick fram mot Ankharet med käpp och på hennes axel satt en stor fet råtta. I bältet hänge en massa saker men främst flera nycklar och flaskor men färgat innehåll. ”Fru Ysbal förmodar jag” sa Ankharet. ”Fru?” kraxade Ysbal och såg förnärmad ut. Ankharet log och sa ”förlåt min okunnighet, fröken”. Ysbal såg nöjd ut men sa inget utan tittade sig omkring i rummet. Bathild tröttnade och sa lite irriterat ”vad önskar fröken?”. Ysbal verkade inte bry sig om henne utan tittade på Ankharet och sa ”det var ett tag sedan jag var här”. Ankharet nickade men sa inget och Ysbal fortsatte ”och det är väl ungefär det samma tycker jag.” Ankharet sa ”är fröken Ysbal här för att kommentera den långsamma förändringen på mitt rum eller har hon något annat syfte med sin visit?” Ysbal gick bort till Ankharets finfåtölj där ingen annan är han fick sitta, och satte sig där. Bathild drog in luft men stoppades att säga något av Ankharet. Ysbal petade sig i näsan, drog ut en snorkråka, studerade den och stoppade den i munnen, sen sa hon ”om en vecka kommer min skyddsling hit, hon är vilsen, drömsk och förstår inte sitt eget bästa, jag hoppas för din egen skull att hon kommer vara säker här?” Ankharet hade fortfarande bilden med snorkråkan framför sig och fick skaka bort den innan han sa ”ja, hon kommer vara säker här.” Ysbal verkade inte helt nöjd med det svaret ”och ryktet att en Nocte agent är på väg? Vad tänker du om det?”. Bathild såg förvånad ut ”hur har du hört talas om Nocte?” Ysbal brydde sig fortfarande inte om henne utan tittade på Ankharet som lugnt sa ”vi har god säkerhet här”. Ysbal fnös men reste sig sedan hastigt och gick stapplande mot dörren, öppnade den och gick ut och stängde den. Bathild tittade på Ankharet som såg mycket allvarlig ut.

”Kanske, bara kanske” sa hon och tittade ut över havet. Det blev tyst i rummet, utanför gick solen sakta ned, hamnens liv började mattas av, stuvare sökte sig till ljuset i krogarna för att dricka starka drycker så att smärtan i deras armar, ben och ryggar skulle försvinna. Det höll på att bli kväll som sakta skulle övergå i natt i staden Vorlam. Hon vände sig om mot mannen som hade ställt en förströdd fråga. Hon hade en åtsittande klänning i rött med svarta broderier, hennes hår var ljust brunt och lätt vågigt och bakom den sneda luggen fanns ett par ljust blåa ögon. Mannen var iklädd en lång röd mönstrad rock med förstärkta axelskydd och under denna en gråbrun tunika med röda linjer. Han hade brunt bakåtkammat hår och bruna ögon. Hon gick mot den stol där han satt och satte sig på en stol vid sidan. ”Och själv då, längtar du hem?” sa hon och tittade på honom. Han ryckte på axlarna men svarade inte på en stund, sen sa han ”var är mitt hem? Jag tror inte jag har något hem.” Hon tittade på honom med en utforskande blick och sa ”men någon plats måste väl vara hem för dig?” Utan att röra en min sa han ”jag vet vart jag växte upp men inte var jag föddes.” Hon tog hans hand i sin och tittade honom djupt i ögonen ”För mig är hem platsen som man längtar komma tillbaka till.” Han såg allvarligt på henne ”men om man inte har en sådan plats?” Hon blev förvånad och sa ”men någonstans vill du väl komma tillbaka till.” Han ryckte på axlarna och gick tillbaka till fönstret och stirrade ut över havet. Hon tittade på honom där vid fönstret ”men du har ju varit här i nästan 10 år, kanske är Vorlam ditt hem nu?” Han svarade först inte men sa sedan ”jag blev ombedd att vara här för att bevaka” han drog på det sista orden ”de som snart kommer”. Hon rynkade pannan ”vilka kommer?”. Han suckade ”det är komplicerat”. ”Försök ändå förklara för mig så jag förstår” sa hon. Han vände sig och tittade på henne en lång stund, hon kände att det var som om han synade henne i hennes själ och tankar. Sen sa han ”min morfars mor, en mäktig kvinna, bad mig att vaka över ättlingar till henne och hennes bror. De kommer att komma hit och gå i akademin utanför staden.” Kvinnan satt tyst och funderade på detta och sa sen ”så det är dina släktingar?” Han nickade ”ja, på långt håll är de nog det”. ”Oh” var allt hon sa först men la sedan till ”så när de kommer så kommer du hälsa de välkomna?” Han skakade på huvudet men sa inget. Hon gick till honom och la sina armar kring hans midja och viskade ”vad ska du skydda dem mot?”. Han vände sig om och tittade i hennes ögon och sa ”dig”, sen upptäckte hon dolken som hade punkterat hennes hjärta och hon kände hur livet rann iväg. Dagen efteråt fann man adelsdamen död på sitt rum. När man sökte igenom hennes rum fann man lönnfack med korrespondens från Aiolde, dessa skickade till huvudstaden med kurirer. Där stod det att man skulle kartlägga ungdomarna som började på Vorlams akademi.

Amastina blundade och försökte få bort tankarna som kom till henne men hon visste att det inte gick Hon tittade på den senaste bilden av draken Froddraddos som stod nära en vithårig kvinna som hon visste hette Fiona. Hon undrade om eller när det skulle hända. Sen fick hon ett krampanfall och när hon vaknade så tecknade hon det hon sett under sina kramper. När det var klart grät hon och föll ned på knä. Utanför var det natt och månen lyste genom hennes fönster. Risa hade sagt att Brianna var iväg någonstans men att allt säkert var ok. Hon tittade på sin bild. Hon hade tecknat sin älskade kusin liggande på ett kalt trägolv, kroppen låg där spänd och ansiktet var förvridet av en tom galen blick. Runt om henne fanns en sorts spöken som stod stilla och stirrade på henne med tomma blickar men med ögon som grät. Det var så många spöken att de bildade stora fält men alla var individer, Amastina undrade vilka det var. Hon gömde bilden och somnade till slut. Dagen efter var allt som vanligt, hon mötte sina studiekamrater och gjorde det som de brukade göra. På kvällen satt hon åter på sitt rum men nu täckte molnen månens ljus och det verkade som det skulle börja regna. Hon hann lägga sig i sängen sedan kom kramperna och hon tappade kontrollen. När hon återfick medvetandet var det natt och det regnade. Hon tände ett ljus och satte sig och började teckna. Efter en stunds tecknande såg hon hur Fiona låg med bandage på en säng, det verkade ha varit mycket blod för vid sidan om sängen stod hinkar med blodiga trasor. Vid hennes sida satt en ung man, han hade blont hår och blåa ögon och varsamt tvättade han Fionas sår och la om dem. Det fanns en sorts kärlek i hans ögon, det som var konstigt var att rummet inte hade några fönster men en dörröppning utan dörr. Där ute fanns en skiftande röd himmel och utanför dörren fanns en svart grip som tittade hungrigt på mannen och Fiona. Det knackade på dörren och Amastina gömde snabbt bilden och sina pennor. Hon öppnade och där stod Risa. ”Är allt väl?” sa Risa och fortsatte ”jag såg att det lyste i ditt rum och blev orolig.” Amastina skakade på huvudet och sa ”nej, bara en dålig dröm.” Risa nickade ”ok, gå och sov nu då. God natt.” ”God natt” svarade Amastina och stängde dörren. Hon gick och gömde teckningen och somnade snabbt.

Rum 1: ”Vem tog du med dig!” Mildreds ord chockerade de flesta i rummet men ingen visade det så klart utåt utan satt lugnt kvar i sina stolar. Mildred har lång svart klänning med lila broderier hennes hår var kolsvart och ögonen mörka.  Zora, som hade ett långt rött vågigt hår med blåa ögon och en djupblå klänning med guldbroderier, log och svarade ”ja, jag tog med min nyfikna, frågvisa och faktiskt ganska smarta kammarjungfru, Karin.” Den så vanligt lugna Mildred visade en sida som få i rummet hade sett på mycket länge, hon visade vad hon kände och tyckte vilket mer än något annat uttryckte allvaret i hela situationen. Julian, en man med blå kläder med inslag av silver, djupt blåa ögon och svart bakåtkammat hår, harkade sig och när han hade fått allas uppmärksamhet sa han ”det var genialiskt”. Zora behöll sitt lugn trots hennes chock, det fanns ingen ton av ironi eller illvilja i Julians ord, han hade faktiskt menat det han sa. Hon gav honom en kort nick och ett gillande leende. Mildred återfann lugnet och sa med samlad röst ”så du, drottning Zora. Drottning över Cianom och en ledare för Davids familj. Du väljer att åka till ett möte med Kejsarinnan av Avernu, Rienna, som är känd för att hantera sin stora yxa med kirurgisk precision. Du ska dessutom träffa din fader, David, och Riennas moder, Xara, tillsammans med Davids drake Ammos och Xaras grip Leucosia. Till detta helt unika möte får du ta med en person och då väljer du att ta med din kammarjungfru!” Det sista ordet fick Mildred att gå upp en ton men hon återfick snabbt sin vanliga giftigt lena ton ”och detta, min käre broder Julian, tycker du är genialiskt?”. Julian log, tittade på Zora och sa ”jag misstänker att du tänkte att ’vill de döda mig kan de göra det när som helst, inget kan hindra dem’.” Zora nickade och Julian fortsatte ”och jag kan tänka mig att du tänker att det bästa sättet att få klara svar är att någon som inte har någon egen vinning av svaret frågar de enkla raka frågorna?” Zora nickade igen och sa ”ja ungefär så är det”. Julian log och fortsatte med en blick som påminde om en räv som strax skulle hoppa in i hönsgården ”och dessutom är det betydligt enklare att tysta en kammarjungfru. Eller hur?” Zora valde att inte kommentera det sista.

Rum 2: Cellric, en man med vitt stripigt hår och mörkt bruna ögon och som bar svarta och röda kläder, skrattade rått. Rienna, en tillsynes ung flicka med långt brunt svallande hår och blåa ögon och vars klänning var en blandning av en rustning och en klänning och som hade silversdekorationer av bockskallar i silver, ansåg att han spelade lite väl över men till slut lugnade han ner sig och sa ”så du menar att till detta helt unika möte väljer drottningen av Cianom, Zora, att ta med sig sin kammarjungfru?” Rienna tittade på honom och sa ”jag kan bara berätta vilka personer som var med på mötet. Sen om du tycker det är så underhållande så får det stå för dig.” Cellric gav henne en isande blick som svar. ”Jag tycker det var ett klok och ett vist drag” rösten tillhörde en sällan skådad gäst i det stora tornet i Kalandri, hans hår var vitt och ansiktet askgrått och smalt och de gröna ögonen var stickande genomträngande, hans namn är Len-Rewtu. Han fortsatte när allas blickar vändes mot honom ”och tycker du det är underhållande, Cellric, är det en tydlig anledning till att vår syster Rienna sitter på bentronen och inte du.” Han sa det med lugn och saklig röst utan tillstymmelse till den galenskap som andra sa fanns och som gjorde att han inte kunde vistas med sina syskon en längre tid. Cellric hällde upp ett glas med rött vin. Chaxxor, en man med svart bakåtkammat hår med gråa inslag och med bisterblick. Hans gröna mantel kröntes av ett svart axelskydd som pryds av ett rykande lejon, noterade att vinet var från hans provins. När Cellric hade hällt klart sa han ”och var hölls detta speciella möte då?” Rienna tittade på honom och sa med lugn röst ”i den Svarta borgen i Fransalia.”

Rum 3: Zora anlände med Klara och draken via direkt teleportation som hanterades av hennes fader, David. Det var tydligt att stackars Klara hade svårt att hålla ihop sig, trots att Zora hade försökt förbereda henne på bästa sätt. De hamnade i en sorts tronsal. På var sida längs rummet fanns stora glasfönster, till höger om henne vette de ut mot ett hav som glittrade i nattens månljus, längst hennes vänstra sida såg man ut över ett typiskt bondelandskap som låg som ett lapptäcke över marken.  Längst bort fanns en större trästol som troligen skulle föreställa en sorts tron. På ryggstödet fanns det inhugget en svart drottningkrona. På golvet framför tronen låg en ung kvinna, hennes svarta hår var rufsigt men det syntes inget blod. Bakom tronen hade en stor grip klämt in sig, vid ena sidan om stolen fanns en kvinna utstyrsel som var en blandning av en balklänning och en rustning, strax bakom henne fanns en ung man med vitt, ljusblått hår och lite ljus nästan blåaktig hus. Han bar ett svärd. På andra sidan fanns en gammal kvinna med skrovlig hud och knallrött spretigt hår. Kvinnan han en brun, svart klänning där det hängde diverse torkade blommor och döda smådjur. Zora visste att de fyra var gripen Leucosia, kejsarinnan av Avernu, Rienna, hennes livvakt Humberto och Riennas moder, Xara. Zora började tvivla om det var ett smart drag att ta med sin raka och nyfikna kammarjungfru Klara istället för exempelvis chefen för slottsvakten Ddymus. David trängde sig förbi sin vän, draken, och gick framåt, Ammos gjorde det lite mera bekvämt för sig i salen. Zora steg efter David och hon hörde att Klara följde med bakom. David ställde sig mitt i rummet och tittade på Xara, hans halvsyster, och sa ”några problem med flickan?” Xara tittade vresigt mot honom och sa ”ska du börja förhandlingen med att förolämpa mig?”.

Rum 1: ”Förhandling?” rösten tillhörde Lucas som för en gångs skulle inte hade på sig sin rustning utan valt en ljust blå och grå tunika som dock matchade hans gråblåa hår och gråa ögon. Zora nickade ”ja, det var så hon sa”. ”Åkte du dit för att förhandla?” sa en ung, blek flicka med mörkt stripigt hår och gråa ögon. Flickan var draperad i gråa bleka kläder och gav ett askigt intryck, hennes namn är Felicia. Zora rykte knappt märkbart på axlarna och sa ”jag gavs inte så mycket val, kommer David med sin drake och säger till mig att följa med. Då ställer man inte så många följdfrågor.” Felicia studerade Zora noga ”men exakt vad sa David till dig?”. Zora gav en trött blick som svar och sa ”vill ni höra vad som sa och hände eller ska vi avbryta mötet här och nu?”. ”Fortsätt du, min drottning” brummande en stor bjässe till man med ett stort brunt skägg och pannan låg i veck för hon koncentrerade sig, hans namn är Mikael.

Rum 2: ”Stop!” sa en man med svart bakåtkammat hår, lite fårat och ärrat ansikte, hans hade ett plåtharnesk och en röd mantel, hans namn är Shaw. ”Gick du dit för att förhandla?” frågade han irriterat. Rienna tittade på sin bror, eller halvbror om man nu ska vara petig noterade Rienna långt bak i huvudet, och sa ”nej, jag gick dit för att lyssna vad vår moder ville.” Det kom bara ett ”hprf” från Shaw som rättade till sin position i stolen. Chaxxor sa ”hur tog Xara hand om Lionda?” Rienna tittade på honom men valde att säga som det var ”jag vet faktiskt inte, Xara åkte först och när portalen till oss tre andra öppnades och vi klev igenom låg hon redan på golvet.” Chaxxor funderade och sa ”försäkrade Xara på något sätt att Lionda inte hörde det som sades?” Rienna nickade som svar ”ja, jag frågade och Xara svarade att hon inte kommer minnas något.” Chaxxor verkade nöjd med det svaret. ”Vad hände sedan?” frågan kom från en man med svart stripigt nästan fettigt hår, hans hud askgrå, ögonen med samma gråa ton som huden och naglar som är klippta spetsiga och svarta, hans namn är Pozzix.

Rum 3: ”Ska du verkligen märka ord, nu vid detta möte?” sa David till Xara. Hon svarade inte utan tog en av de döda mössen som hängde torkad vid hennes klänning och bet av huvudet. Det knastrade tydligt när medan hon tuggade. David suckade ljudligt och vände sig mot Rienna ”bjuder ni på te?”.

Rum 1: Felicia höjde på ögonbrynet och sa ”menar du att Rienna hade med sig te och koppar?”

Rum 2: Cellric låg dubbelvikt på golvet och skrattade och mellan skratten fick han fram ”du, du, du, du tog inte med dig din yxa men väl en tekanna och lite koppar?” Rienna som vanligen kunde hålla minen såg ytterst irriterad ut men svarade inte. ”Det är få förunnat att bli bjuden på och serverad te av kejsarinnan av Avernu” konstaterade Len-Rewtu torrt.

Rum 3: Zora funderade om någon någonsin hade varit i en mera konstig situation tidigare, här står hon med en tekopp från Avernu och dricker te som hon fått serverat av kejsarinnan Rienna. Samtidigt finns i ena änden av rummet en grip som klämt in sig och i andra en drake och vid ena väggen står troligen en av den mäktigaste magikern i hela det kända universum och tuggar i sig en torkad mus. Det hela fick en lätt absurd känsla över sig. Plötsligt och oväntat harkade sig Klara och sa ”ehh, ursäkta, är vi här för att dricka te?”. Det blev helt tyst i hela rummet, det enda som hördes var Lionda som snarkade lätt. Plötsligt skrattade Xara till och spottade ut musen och tog ett steg framåt, sedan kastade hon sig framåt med tre volter var hon framme vid den då ganska skräckslagna Klara. Xaras näsa rörde troligen vid Klaras näsa när Xara stirrade Klara i ögonen. Zora kände odören som Xara spred runt sig, hon fick nästan kväljningar själv så hon undrade hur det kändes för Klara. Hon har huvudet med sig denna” sa Xara plötsligt och gick undan och sa sedan ”får jag behålla henne?”. David harklade sig och sa ”Zoras kammarjungfru Klara är ingen hundvalp som man kan köpa.” Xara suckade och sa bara ”synd”. David fortsatte ”anledningen till att vi är här är drakens Vundrys död och vilka konsekvenser det kommer att få.” Xara kastade huvudet bakåt och vrålskrattade och sa sedan ”det kommer bli krig med massor av döda.” ”Oj” sa Klara och fortsatte helt ärligt ”det låter ju förfärligt!”. Xara tittade på henne ”och det är det, samtidigt är det väldigt och helt enkelt härligt. Det är kaos!” Med de sista orden sprang Xara runt i rummet med armarna utsträckta och halvsprang.

Rum 1: Julian harklade sig, Zora tittade på honom men hans uppmärksamhet var riktad mot Felicia. Hon tittade tillbaka mot honom med viss irritation varpå Julian sa ”jag har en föraning om att du, kära syster Felicia, inte upplever att detta är en nyhet för dig?”. Felicia la huvudet lite flickaktigt på sned och tittade på Julian med glittrande ögon ”älskade bror” det hördes en ironisk ton i rösten ”varför skulle det inte vara en nyhet för mig att Xara pratar om krig?” Julian tittade på henne, la huvudet på sned han med ”det var mest en känsla jag fick när jag studerade dig medan vår drottning förtäljde om mötet hon hade.” Han log men Felicia rättade bara till sig, det fanns en viss spänning i luften mellan de två. ”Syftar hon på vår broder Titus som marscherar mot Lovriska riket?” sa Mikael högt som en fundering.

Rum 2: ”Krig” sa Shaw, hon syftar så klart på den förbenade Serdan Titus som med sin armé ska inta Lovriska riket och sedan ha det som språngbräda mot Avernu.” Hans röst stegrades när han slog näven i bordet, vilket fick det att knaka betänkligt, och sa ”men det kan jag försäkra er i denna församling, att det kommer jag personligen sätta stopp för.” Chaxxor log och sa ”så klart du kommer försöka, frågan är om du kommer lyckas?” Shaws ögon höll på att trilla ut när han tittade tillbaka på Chaxxor. ”Pojkar” fick Rienna säga högt och knackade samtidigt i bordet.

Rum 3: Xara stannade och satte sig längs ena väggen som vette mot havet. Gripen Leucosia tog till orda, hennes ord var en blandning av viskande kraxningar med inslag av rytande, ”Vundrys död var i sanningen inte en dag för sent men jag tänker att handlingen ändå får konsekvenser hos våra ärade motståndare drakarna” hon tittade på Ammos som vinklade huvudet något och sa, hans röst var som en mullrande väsning, ”även om Vundrys död säkert var efterlängtad av flera var trots allt Vundry en stor magiker, kanske den största, och vars handlingar borde vara mera kända än Ubalax.” Det sista var en tydlig markering mot gripen, det visste Zora. Leucosia valde dock inte att ge svar på tal. ”Vem är denna Vundry?” undrade Klara. David tittade på Klara och tittade sedan på Rienna som hade behållit lugnet under Xaras ’uppträdande’. David sa ”du, har väl träffat henne, eller hur?”

Rum 1: ”Har Rienna varit och träffat Vundry?” sa Lucas ärligt förvånad. ”Är det verkligen så förvånande?” sa Mildred och tittade på honom ”hon är ju nästan lika gammal som oss, dysterheten är ju ’hennes’ dimension.” Lucas rykte på axlarna och tittade på Zora ”fortsätt” sa han.

Rum 2: Det var uppenbart att just detta hade Rienna svårt att behålla sitt lugn. Rienna svalde och skulle fortsätta men innan dess hann Pozzix inflika ”förlorade du inte din son där hos draken? Hade han inte ett magiskt svärd?” Rienna vände sig långsamt och kontrollerat mot Pozzix och väste fram ”tack för att du påminner mig.” ”Fortsätt” sa Len-Rewtu, svettdroppar syntes i pannan och Rienna nickade.

Rum 3: Rienna tittade på Klara som nyfiket och utan baktanke tittade tillbaka. Humberto tog långsamt bort handen från svärdet vid hans sida. Rienna sa sedan ”ja, det är sant. Jag har mött Vundry och jag har förlorat mycket i mötet med henne.” Rienna tystnade och fortsatte sedan ”det är väl oklart om Vundry var bland de största magikerna men skicklig var hon. Hon var även känd för sin illvilja och grymhet mot andra, inklusive de av sin egen ras. Hon skapade många ting, bland annat det som kallas för ’den blå boken’”. Klara skrattade till vilket fick Riennas ögon att blixtra till men Klara missade detta och fortsatte ”det är väl bara fantasier? Eller? Ja, menar en bok som kan få länder att försvinna och sedan skapa nya öar, berg och skogar ur nästan tomma intet, eller?” Det fanns en sorts naivt tvivel och hopp i Klaras röst. Rienna log och slappande av ”man kanske kan önska så men tyvärr är det sant. Vundry skapade ’blå boken’”. ”Men hon straffades för detta också” mullrade Ammos röst. ”Hon tvingades bort till vår dimension” sa Leucosia ”är det ett straff?” ”Vad hände med den blå boken” frågade Klara. Det blev en lång tystnad sedan svarade Ammos ”vi valde att gömma den, för att finna den är man tvungen ha ett antal föremål”. Xara skrattade till ”men hon lurade er samtidigt eller hur? Hon tog ett av föremålen, en av skålarna, och la i sin grotta, eller hur? Och där har den varit fram tills nu”. ”Din kunskap är stor, mäster Xara” var allt Ammos svarade. ”Men enligt sagan användes väl den blå boken när man fångade den Svarta damen?” sa en förvirrad Klara och fortsatte med sin tanke ”då måste ju någon hämtat den blå boken från sitt gömställe?”

Rum 1: Julian tittade på Lucas ”ja, det får ju en att fundera, eller hur?” Lucas rättade besvärat till sin tunika och verkade absolut inte vilja svara. Men Julian verkade inte vilja låta honom komma undan så enkelt utan sa ”så den klarsynta kammarjungfrun Klara har med enkelt förnuft kommit på att hela legenden som man spred efter att Lionda fångades, den är långt ifrån helt sann?” ”Det mesta är sant” sa Mildred och fortsatte ”man använde samma sorts formler som finns i den blå boken men det utfördes av en sammanslutning av magiker.” ”Där du var en av dessa?” sa Julian och tittade noga på Mildred. Mildred tittade skarpt tillbaka mot honom och sa ”det kan ha varit så”.

Rum 2: Pozzix satte sig framåt och tittade på Rienna ”var det därför du var hos Vundry? För att försöka ta skålen?” Rienna tittade tillbaka men svarade inte utan satt tyst. Efter en stunds tystnad fortsatte Rienna sin redogörelse.

Rum 3: David tittade på Xara som tittade dumt tillbaka varpå David sa ”det var en händelse som gjordes av en grupp av magiker.” Klara verkade nöjd med det svaret. Ammos tog vid ”men åter till konsekvenserna av Vundrys död. Som vi alla vet finns det hos både Drakar och Gripar grupper som anser att Galo är deras och som inget annat vill än att återta Galo.” Leucosia gjorde ett ljud och tycktes nicka som ett svar. ”Men jag är inte den enda som varit och besökt Vundry, eller hur?” sa Rienna och nickade mot flickan på golvet. Vid väggen skrockade Xara gillande och började tugga på en torkad snok. ”Nej, det var ju en av anledningarna till att vi var tvungna att agera mot flickan här, Lionad. Hon sökte upp Vundry, troligen kom de överens. Man vet att Lionad gjorde flera resor till Ekard.” sa David och sträckte fram sin tekopp mot Rienna som snällt fyllde den med rykande te. Zora tittade på Klara som tydligt hade en omfattande tankeverksamhet, Klara skulle precis säga något, troligen hade hon räknat ut att flickan på golvet var den Svarta damen från sagorna, men Zora gav henne en skarp blick och Klara bet sig i läppen. ”Hur är tonen hos dina fränder” sa Leucosia. Frågan var riktad mot Ammos. Ammos rättade till sig, det var uppenbart att utrymmet var för trångt för honom, och svarade ”det är oroligt, det var ett tag sedan I talade med mina fränder men från det lilla jag vet är det redan många som irriteras över plundringen av Ajam.”

Rum 1: ”Det är ändå väldigt imponerande” sa Felicia lite slött fundersamt och fortsatte ”att en grupp av unga Serdan och Edlosi lyckas döda en så mäktig och uråldriga drake som Vundry.” Zora noterade av framför allt Lucas och Mikael var något besvärade av detta. ”Man vet att Vundry hade tappat mycket av sin forna makt och hans sinne och magi var inte som det en gång var. Det och en kombination av tur och skicklighet gjorde att de kanske lyckades.” sa Mildred. ”Och skålen” sa Julian ”tog de den också?”. ”Du undrar så att du kan lägga beslag på den?” svarade Mildred snabbt och giftigt. ”Det får ju en att fundera om det kanske är du som initierat det hela för att själv komma åt den?” sa Felicia innan Julian hann svarar Mildreds anklagelse. Allt bröts av ett kraftigt brak, det kom från den väldiga Mikael som slog sin tunga näve i bordet och med sin mullrande röst sa ”som vanligt käbblar ni om detaljer men missar det väsentliga. Mötet handlade väl om ett krig, ett krig där drakar, gripar, Serdan, Edlosi och människor slåss mot varandra! Är det inte det vi pratar om?” Han blev tyst och lutade sig tillbaka i stolen.

Rum 2: ”Kriget har väl alltid hotat men aldrig brutit ut” sa Cellric och tittade på resten runt bordet ”så varför skulle det göra det nu? Varken Ajam eller Eru är väl tillräckligt stabila ännu?” Len-Rewtu fick anstränga sig och sa ”sant, mina mätningar av energin från källan i djupet säger att såren till de båda kontinenterna långt ifrån är läkta.” Pozzix nickade ”Så kriget kommer inte, som vanligt är det varningar men inget händer?”.

Rum 3: Zora noterade att tankeverksamheten hos Klara var i full gång och efter att David sagt att varken gripar eller drakar troligen kunde återvända till sina gamla kontinenter ännu på tusen år om de skulle återvända i stort antal till Galo, så ramlade myntet ner så att säga. Klara sa ”så om de återvänder men inte kan återvända till sina gamla kontinenter, var återvänder de då till?”. ”Jag älskar denna flicka” vrålade Xara och reste sig från väggen och fortsatte ”är det säkert att jag inte får behålla henne?” David och Zora skakade på huvudet. Xara fick en min av missnöjdhet, det knastrade till när den sista biten av orm slank ned. Sen sken hon upp igen ”det är just därför det blir fullskaligt krig, alla mot alla och samtidigt!” Rienna tittade på Zora och sa ”vi skulle kunna sluta ett avtal att inte anfalla varandra.”

Rum 2: ”Du sa vad?” skrek Shaw ut och ställde sig upp. ”Du är beredd att förråda ditt land, din tron, ditt folk genom att erbjuda ett fredsavtal med fienden och dessutom samtidigt uppvisa svaghet?” Rienna studerade honom men sa inget. Shaw stod upp och verkade nästan tugga fradga av ilska. Pozzix harklade sig ”jag vill påminna om att som den strateg jag vet att du är, broder, så vet du att flerfrontskrig sällen är en särskilt bra idé.” Shaw kokade av ilska men bet ihop och satte sig tungt i stolen.

Rum 1: ”Jag hoppas du tackade nej till erbjudandet?” sa Lucas och tittade skarpt på Zora. Julian log men sa inget först men fortsatte sedan sin berättelse.

Rum 3: Zora stod en stund och funderade, hon slogs av allvaret i situationen, trots att den samtidigt var helt absurd. De två släktena hade krigat tidigare men alltid via ombud, via andra länder. Aldrig hade man direkt gått emot varandra trots att det alltid funnits en medfödd motvilja mot varandras släkten. Till slut sa hon ”det är sant att jag är drottning över Cianom men jag kontrollerar långt ifrån alla mina bröder och systrar. Det enda jag kan erbjuda är att Cianom inte skulle dra svärd först om man mötte Avernus flotta eller armé.” Rienna nickade ”det är det enda jag kan begära. Vad enskilda medlemmar utanför vår kontroll väljer att göra får stå för dem.” Zora nickade, Rienna fortsatte ”och att de får själva stå för priset av deras handlingar.”

Rum 1: Felicia såg allvarligt på Zora och sa ”du förstår vilka konsekvenser detta kan få för vår broder Titus?”. Zora nickade men sa inget, det fanns ett allvar i luften i rummet. ”Titus är en riddare, en krigare. Han vet vad priset för krig och strid kan vara.” sa Lucas och lutade sig fram ”trots det anser jag att någon av oss bör informera honom.” Ingen sa något på en stund men till slut sa Julian ”jag vet att Rex besöker honom ibland, jag kan be Rex prata med honom om risken att i nuläget hota Avernu.” Zora gav sitt tysta gillande till Julians förslag.

Rum 2: Shaw tycktes koka av ilska men det var Chaxxor som tog till orda” även om våra hus för stunden skulle följa vår kejsarinnas beslut skulle det krävas ett samarbete och en koordination av våra resurser för att effektivt hindra både gripar och drakar och försöka ta länder i närheten av Avernu och Cianom.” Len-Rewtu skrattade till, det fanns inslag av en dåre i skrattet, och han sa sedan ”men vår urmoder har en annan tanke gissar jag?” Rienna nickade och sa ”ja, det hade både hon och David.”

Rum 3: ”Det är bra att våra familjer beslutar att försöka hamna på kollisionskurs med varandra men det finns ett sätt att undvika att kriget bryter ut på Galo.” sa David och tittade först på Zora och sedan på Rienna och fortsatte.

Rum 1: Zora tystnade efter sin redovisning, ingen hade avbrutit henne då hon lugnt hade berättat om David och Xaras plan. Mildred var den som bröt tystnaden ”vad tänkte Ammos och Leucosia om ’planen’?”. Zora rykte lite på axlarna ”de sa inget men det var tydligt att de godkände planen.” ”Då låter det som man får vara försiktig när man färdas i både Draperiet och Dysterheten den närmaste tiden?” sa Julian och smålog. Mildred som verkade vara den som var minst nöjd i sällskapet tittade på honom ”ja, det verkar så”.

Rum 2: Shaw ställde sig upp, tittade på resten av gruppen runt bordet och sa ”inget ska hindra mig från att segla mot Titus och stoppa hans löjliga och helt genomskinliga plan.” Sedan gick han med bestämda steg ut ur rummet. Pozzix satt och nästan funderade högt ”är det verkligen så klokt att ge vår fiende möjligheten att stärka sin makt till en sådan närhet till källan?” Chaxxor verkade nöjd ”kanske inte” sa han ”men samtidigt så binder det stora resurser för dem och försvagar samtidigt både dem, drakarna och griparna.” Cellric som nu var allvarlig sa ”det är det som oroar mig, skulle verkligen Ammos och Leucosia gå med på detta och samtidigt försvaga sina respektive raser så mycket?”

Rum 3: Lionda vaknade, hon låg på golvet. Det enda hon mindes var att en gammal kvinna kom in i rummet. Hon försökte minnas vad som hade hänt men trots magi användande mindes hon inte. Det fanns även en svag doft av både drake, grip och te i rummet. Dessutom hittade hon två avbitna och torkade mussvansar samt ett torkat och avbitet snokhuvud vid ena väggen. Ett annat rum: Klara vaknade, steg upp och gick till drottningens rum för att hjälpa henne gällande morgonbestyren. Hennes väninna tittade på henne och frågade ”hur var det att följa med drottningen?”. Klara såg frågade på henne ”följa med?”. Väninnan skrattade retfullt ”minns du inte? Drottningen bad dig följa med på ett special uppdrag?” Hur mycket Klara än försökte minnas kunde hon inte minnas det. Dörren slog upp och hon gick in till drottningen, Zora satt redan på sängen och log mot Klara som neg artigt.

De flesta gånger Drakens råd sammankallades kom främst de Serdan som råkade vara på slottet som gick på mötena. Allt som oftast skickades istället ersättare in. Det var sällsynt att alla medlemmar i Drakens råd från familjen kom i egen hög person, detta var uppenbarligen ett sådant tillfälle. Drottningen Zora hade sammankallat eftersom Drakarna, via sitt ombud Ammos som även var Davids rådgivare, ville veta rådets inblandning i det som de kallade ”plundringen av Norla”. Zora hade även tillsammans med Lucas pratat med Ammos vid Davids grotta. Under samtalet hade David suttit och försökt få fram en ny te-smak av en röd buske som han nyligen hade upptäckt. Ammos hade gjort det klart att det fanns krafter hos Drakarna som inget annat önskade återta Ajam, något som högst troligen hade lett till direkta stridigheter mellan människor och högst troligen en stor del av Serdan familjen. Händelsen i Norla kom alltså väldigt olyckligt eller lyckligt beroende vad ens agenda var. Nu satt så alla medlemmar där runt bordet och försökte på olika sätt se nyfiket intresserade ut även om Zora helt säkert visste att de flesta redan hade en egen åsikt och lösning på det hela. Zora tog till orda ”Ni, ärade rådsmedlemmar, vet varför ni är kallade. Det handlar om situationen vid Norla och vad vi kan göra åt den och vår eventuella inblandning?” Zora tystnade och väntade på vem som skulle tala först. Som väntat var det den mera rättframme Mikael som började ”för egen del förstår jag inte vad som är problemet? Drakarna har haft Zalkors dotter i en kista och tiden för hennes förvaring var ändå snart slut. Dessutom var det ju ingen i vår familj som släppte ut henne om jag förstått det hela rätt? Om drakarna är så korkade att de väljer att lämna ön obevakad så får de väl närmast skylla sig själva?” Han tystnade och ingen sa något men till sist ställde sig Lucas upp, i vanliga fall sa han nästan aldrig något så att han tog till orda hade en viss tyngde i sammanhanget. ”För att klara av ett par saker först är det väl lika bra att säga följande.” Han gjorde en konstpaus och gav Lucia som satt jämte honom en blick och fortsatte. ”Vår syster Lucia fick information om att en individ som är känd som Regina hade planer på att söka upp och försöka befria Zalkors dotter Lionda på Norla. Hon informerade mig om detta men vi gjorde bedömningen att det inte fanns anledning till oro eftersom Norla sedan länge är bevakad av drakar.” Zora noterade att Mildred teatraliskt himlade med ögonen och samtidigt gjorde ett skrattande nedlåtande ljud. Mildreds beteende var så klart adresserad till Lucia men denne valde att inte låta sig provoceras. Lucas fortsatte ”den fråga som jag ställer mig är varför drakarna under nästan 500 år bevakar platsen väl men sedan plötsligt väljer att inte hålla ön bevakad?” Han vände sig mot Mildred och fortsatte med illa dold sarkastisk ton ”men det kanske du, kära syster, kan förklara?” Han satte sig, Mildred tittade på Lucas men sa inget. Zora hade gärna velat veta vad som föregick i hennes huvud. Hera ställde sig upp innan Mildred hade hunnit svara, hennes röda hår var en del av hennes temperament. Men en viss vasshet i rösten sa hon ”jag har under längre tid sagt att både drakar och gripar är allt mera aktiva längst de riken som finns runt Ajam och Eru. Bestarna”, Zora tänkte snabbt att det sa en del om var Hera ansåg om Drakar och Gripar, ”gör allt mera hotfulla flygningar kring och över städerna och det rapporteras om försvunna skepp. Är det bara jag som tänker att drakar och gripar vill ha en anledning att återvända?” Hon lugnade ner sig och satte sig och sa ”vi måste faktiskt ha med tanken att de kanske faktiskt vill ha krig.” Bland de människor som även de satt i rådet mumlades det. Mildred satt lugnt och tyst, även Julian valde att inte säga något, inte ens en smart pikande kommentar noterade Zora. En gråblek liten flicka som Zora visste kunde förvrida sinnet på de flesta gjorde en lätt harkling, Felicia tog till orda. ”Om jag förstår det hela rätt vill Ammos få reda på om Drakens råd var inblandad i Norla situationen?” Zora nickade och sa ”ja, så är det”. Felica ställde sig upp och sa ”oavsett vad som skett och varför, har Drakens råd inte varit inblandad verkar det som. Det var drakarna som själva slöt ett avtal med Zalkor och de var de som valde att ön obevakad. Mitt förslag är att rådet väljer att bara meddela detta till Ammos. Drakens råd hade ingen inblandning i händelsen vid Norla.” Hon satte sig, Mildred ställde sig upp. Hon tittade på alla och sa ”Min spontana tanke på ditt förslag, syster Felicia, hade varit att drakarna knappast skulle tro på oss. De skulle med all säkerhet anta att vi inte säger allt.” Hon tystnade och fortsatte ”men utifrån den kunskap jag ändå har om drakarna kan man vara ganska säker på att de inte heller säger att till oss. Därför anser även jag att detta bör bli rådets svar till Ammos.” Hon satte sig och rådet var tyst, inte för att hon tyckte som Felica utan för att hon så tydligt sa det. Zora ansåg att bara det var mycket oroande. Zora tog till orda ”vet vi hur Kalandri ställer sig i detta? Är de ens medvetna?” Felica nickade ”ja, de är medvetna och efter vad jag fått indikationer om har de ungefär samma inställning till saken.” Zora nickade och sa ”så en röstning. Vilka är för att Drakens råds svar till Ammos är att Drakens råd inte är inblandad i Norla händelsen och kan därför inte hållas som ansvarig för denna?” Samtliga runt bordet räckte upp handen, bara det en unik händelse. Rådet upplöstes av Zora men bad Julian och Felicia stanna kort kvar. När dörrarna stängdes sa hon ”hur har det gått med begäran från den där edlosin som ville spela?” Julian tittade på Zora och sa ”drottningen av Kalandri har låtit meddela att den som ska sitta med som garant att föreställningen inte urartar är edlosin Risa.” Zora vände sig mot Felicia ”varför just Risa?” Felicia tittade lite retsamt på Julian ”jag har hört att hon är bekväm i vissas sällskap.” Julian valde att inte svara. Zora nickade ”jag vill inte ha någon skandal och definitivt inte någon skadad eller ännu värre dödad.” Båda nickade och lämnade rummet.

Det började närma sig kväll i Aisela och på Silverflöjten stod Orleg och torkade glasen och bägarna för kvällens gäster. Det skulle nog bli en bra kväll tänkte han, många skulle uppskatta dagens trubadur. Marlo kallade han sig men Orleg hade inga illusioner om att det var hans riktiga namn. Han hade presenterat sig för Orleg och Turgon under gårdagen, hans flöjtspelande var enligt Orleg i världsklass. Silvertonerna berörde alla och med sig hade Marlo en vacker kvinna vid namn Stella men Orleg hade sett henne här tidigare och då under ett annat namn, hon var från slottet det visste han. Det skulle framför ett stycke som de kallade Vundry och Ocea.

Marlo och Stella anlände och började förbereda sig, Orleg önskade att hans vän Cinn var här för att få höra men hon var iväg på andra äventyr. Han tänkte på henne ibland och undrade vad hon gjorde? Ibland tittade hon in men oftast försvann hon lika snabbt som hon kom. Gästerna i den stora salen var förväntansfulla och stämningen var hög. Orleg tittade ut över publiken, så såg han en gäst som han helst inte ville skulle vara närvarande, en man med svart bakåtkammat hår och blåa vaksamma ögon och ett leende som lurade de flesta. Han hade med sig en kvinna vid sin sida. Hon hade en röd vacker sidenklänning med gulddekorationer. Kvinnan hade svart hår och mörka ögon, hon viftade med en vacker solfjäder. De satt vid samma bord men det var uppenbart att ingen litade på den andre. Så började föreställningen, man blåste ut några ljus och enbart ljusen kring scenen mitt i rummet stod kvar. Publiken höll andan när Marlo, en smal lite gänglig man med grått silvrigt hår. Hela Marlo utstrålade en sorts skörhet. Hans kläder var tunna och svagt blåa med inslag av svart. Vid hans sida stod Stella, insvept i en vacker svart sidenklänning med dekorationer i svart av orkidéer. Hennes ögon var mörka och i håret fanns en svart orkidé. Så tog Marlo upp en silverflöjt men kvinnan började sjunga först med ljus klagande röst som fick tiden i Silverflöjten att stå stilla. Hon sjöng om vattenanden Ocea som förälskade sig i en pojke som varje dag kom till skogstjärnen och vattnade sina djur. Hon såg hans vackra kropp, hans jordfärgade ögon och hans blonda rufsiga hår och blev förälskad så som bara en vattenande i skogenstjärn kan bli. Tonerna från flöjten vandrade runt i lokalen medan Stella sjöng, den letade sig in i alla skrymslen och vrå och öppnade den mest låsta av alla hjärtan. Orleg var så uppfylld av rösten och tonerna att han inte såg att även mannen med det bakåtkammade svarta håret blev rörd. Sången fortsatte om hur vattenanden och pojken fann varandra och gav sig till varandra under månens ljus i skogen vid skogstjärnet. Tonerna var vackra och smäktande sorgsna som om det i musiken fanns en förebrådan om det som skulle komma. Marlo bytte flöjt till en med djupare lite sorgligare och mörkare toner. Stella fortsatte hur Ocea och pojkens kärlek inte fick gillande blickar och en dag såg även draken Vundry deras kärlek. Vundry var en bitter, gamla och misstänksam drake. Inget bra finns att komma mellan en vattenande och en pojke som vallar sin hjord viskade draken högt uppe i himlen. Vundry flög ned mot pojkens by och förtärde den med eld. Draken landade vid vattnet och pojken ställde sig framför sin älskade Ocea. Men Ocea visste vad draken ville och torkade pojkens tårar och gick för att möte draken. Alla i salen var nu helt upptagna av musiken och sången på scenen och när Stella sjöng hur Ocea tog farväl till pojken för att tjäna draken i eld och mörker fanns knappt något torrt öga i hela salen. I det sista stycket sitter pojken vid skogenstjärn och längtar efter som älskade Ocea medan Ocea sliter och kyler den onde draken Vundry i eld och mörkret i grottorna i Esassu.

Publikens applåder visste inga gränser men Marlo och Stella gav inga extra nummer. Orleg noterade att både mannen och kvinnan såg berörda ut men höll sig samlade och drog sig tillbaka. Orleg gick till rummet där Marlo och Stella satt. ”Jag bugar och bockar för ett mästerligt uppträde” Marlo och Stella nickade. Orleg sa lite försiktigt ”det är inte möjligt att ni ger en annan föreställning?” Marlo reste sig och sa ”nej, det får räcka med denna gång, mitt budskap gick fram tror jag”. Orleg rynkade pannan och sa ”budskap?”. Marlo log men sa bara ”hälsa Cinn” han sträckte fram handen och Stella tog den och de gick ut bakvägen. En droska förde körde iväg dem. Det var natt i Aisela och månen var full och lyste i all sin glans över gatorna. Det var en sanning en magisk natt tänkte Orleg och gick in för att få fart på ölförsäljningen.

Masha tittade på sin farmor, för första gången i sitt liv såg hon hur hennes farmor, den mäktiga Remmica skakade och var…… nervös. Remmica satt på en stol och drack något väldigt starkt, hon tittade ut över havet från sin villa på verandan och muttrade för sig själv ”Ajam, Ajam, Ajam. Din jubelidiot till åsna. Varför går du dit?” Remmica svepte glaset med starkspriten och en tjänare fyllde det lika snabbt igen. Masha satte sig vid sin farmor och försiktigt sa hon ”farmor, vi får hoppas det kommer gå bra”. Remmica vände sig hastigt om och spände ögonen i Masha som höll på att kissa på sig av skräck. Plötsligt blev Masha medveten om kraften, makten och erfarenheten hos sin farmor. Glaset krossades i Remmicas hand, en kraftig vind blåste till och flera av trädgårdens träd knäcktes nästan och samtidigt så gled både Remmica och Masha ut i dysterheten. Där ute i det röda tog Remmica och drog handen som hade hållit glaset genom Mashas hår. Håret fick röda toner från blodet som kom från handen. ”Hoppas” väste Remmica fram ”gör man i möte med en ursprunglig, en gud”. Lika snabbt som Remmica blivit arg, lika snabbt verkade hon lugna ner sig. De gled tillbaka in i verkligheten, vill verandan. Masha var rädd att hon kissat på sig men kände efter och upptäckte att så inte var fallet. Remmica satte sig och tittade tomt framför sig. Masha skulle precis börja resa sig när Remmica sa ”det är förstås hans umgänge som lurat iväg honom”. Hastigt vände sig åter Remmica mot Masha ”du har träffat hans idiotiska vänner, eller hur?” Masha nickade och Remmica fortsatte ”tror du det är någon av systrarna, eller den tafatta adelsdamen, eller det inavlade missfostret med drakblod, eller horungen från kultistfamiljen, eller den där lilla ’oskyldiga’ flickan?” Remmica stirrade galet på Masha som var rädd att dö vilken sekund som helst. Sen såg Remmica på sin hand och drog ut glasbiten från handen och passade på att läka såret. ”Jag lovar dig” sa Remmica med allvarlig röst ”att om min son dör så kommer” hon pausade en lång stund och fortsatte med en mörk ton ”blod flyta”. Det blåste hastigt upp igen och träden vajade i vinden.

Rommario tittade på lapparna som han hade satt upp och på de röda trådarna som gick mellan dem. Fyrvaktarens dotter kom upp med en bricka med te och nybakade scones. Hon ställde dem på bordet och började gå ned igen när Rommario sa ”vi får besök, så du kan hämta en kopp till och någon extra scones.” Flickan nickade och gick. Rommario hänge ett stort lakan framför kartläggningen. Efter en stund kom så besöket, en man med blek, nästan grå hud, svart hår och mörka ögon. Hans kläder var enkla och vid sidan hängde ett svärd som hjältar längtar efter. ”Far” sa Rommario. ”Rommario” sa mannen och satte sig på andra sidan om bordet. Båda två satt där en stund i tystnad, bara tittade på varandra, betraktade. Flickan kom upp med en kopp och ett fat med extra scones. Hon hällde upp och gick sedan ner igen. ”Din?” frågade Rommarios far, Pozzix. Rommario skakade på huvudet. Pozzix tog lite honung i teet, sedan bredde han smör på sconsen och åt långsamt. ”Det var ett tag sedan” sa Rommaio. Pozzix log ”ja, det var ett tag sedan”. Sedan blev det åter tyst förutom vinden och havets brusande nedanför fyren. ”Jag räddade din dotter, Fiona” sa Pozzix. Rommario höjde på ögonbrynet och sa ”det har jag svårt att tänka mig”. ”Varför har du det” svarade Pozzix och mumsade på sconsen och sörplade på teet. Rommario svarade inte utan ryckte på axlarna. ”Vill du inte veta hur?” sa Pozzix. Rommario tittade på Pozzix ”vad får jag höra? Sanningen?”. Pozzix log ”så klart, vad annars? Skulle jag ljuga för min son?”. Rommario lät lågor dansa över handen och sa ”låt höra då”. Pozzix tittade på Rommario och sa ”jag spådde för ett tag sedan och fick som svar att någon i min familj skulle var i en besvärlig situation, i dysterheten, vid en tidpunkt längre fram. Jag tillät mig göra lite efterforskningar och pratade med din bror. Han sa att du hade en dotter som hade en fallenhet för att hamna i besvärliga situationer. Han gav mig spårkortet och resten var enkelt.” Rommario tittade på Pozzix och sa ”vill du ha ett tack?”. Pozzix log och sa ”åh, varför det? Nu är hon ju välvilligt inställd till mig.” Rommario reste sig hastigt och hans armar började brinna men ännu snabbare hade Pozzix rest sig och svärdet lämnat sin skida och spetsen var nu riktad mot Rommaios hals. Båda log, ”så bra att vi förstår varandra” sa Pozzix och backade ut från rummet ”och tack för teet”. Sen var han på väg nedför trappan. Rommario släckte sina armar och satte sig tungt på stolen, där satt han ett tag och lyssnade på stormen utanför.

Väl hemma på Villa Risa tillät sig Risa att slappna av, hon släppte fram sina känslor och satt och grät i tysthet i rummet. Det knackade på dörren och Risa rättade till sina kläder och fixade sitt ansikte. ”Kom in” sa hon. Tjänarinnan gick in och neg och sa ”ni har besök av en viss Julian”. Risa rynkade pannan men nickade och sa ”ni kan släppa in honom”. Medan tjänarinnan hämtade besöket så gjorde Risa sig redo att ta emot den farligaste räven i universum, som hennes bror kallade Julian. Julian kom in tittade över hela situationen och fram till en fåtölj. ”Jag antar att du vill ha mig här?” sa han, Risa nickade. Julian satte sig, Risa valde att stå en bit bort, bakom en annan fåtölj. Det verkade roa Julian som sa ”tror du verkligen fåtöljen hade kunnat rädda dig?” Risa förstod det tramsiga med att stå där och satte sig i den istället, Julian log lite. De båda satt och vägde varandra en stund innan Julian tog till orda ”jag har förstått att din dotter hamnat i en situation som var besvärlig?”. ”Situationen är löst nu” svarade Risa och fortsatte ”så jag är inte i behov av din hjälp”. Julian tittade på henne ”och vad får dig att tro att jag skulle erbjuda dig den?”. ”Åh” sa Risa ”en vild spekulation från min sida”. ”Hmm” sa Julian och fortsatte vara tyst medan ha tittade på tavlorna på väggen som förställde jaktscener. ”Åh” sa Julian ”rävjakt”. Risa log ”de förpestar tillvaron för alla hederliga män och kvinnor på landet”. Julian nickade ”tur då att de är så listiga så att de överlever”. Han tittade på Risa ”är det inte din dotter som har en räv som symbol? Kallar hon sig inte rent utav ’den Lusariska räven’?”. Risa nickade och sa ”men du är inte här för att diskutera tituleringen hos mina barn, eller hur?”. Julian log ”nej, jag hade bara vägarna förbi och tänkte titta in helt enkelt. Du var ju inte hemma så jag passade på att se mig omkring.” Han log ”din rektor är mycket pratglad om man hjälper henne med det”. Risa ryste men visade det inte utan sa ”var det något annat?”. Julian såg på henne och lutade sig lite fram ”jag hade tänkt fråga om vi skulle dela säng i natt men så slog det mig. Säger du ja, är det troligen för att du vill att din lömska bror ska skära halsen av mig under akten. Säger du nej är det för att du är rädd för dina känslor för mig. Så därför är jag tvungen att höra ditt svar.” Julian log och lutade sig bekvämt i fåtöljen. Risa lät sig inte beröras utan sa bara ”jag ger dig inget annat svar än att jag ber dig gå. Jag har inget otalt med dig och vill inte heller ha det. Det som eventuellt är mellan dig och min bror är just mellan er två.” Julian reste sig och rättade till sina kläder, han log, gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. När Risa såg hur han klev in i den blåa portalen drog hon en lättnades suck och satte sig tungt. Lucia satt i biblioteket, hon hade precis kommit tillbaka efter att hon hade räddat sitt barnbarn och en annan från draperiet. Den andra, en man, bekymrade Lucia. Han hade verkligen dåligt påbrå och borde enligt henne avlivas när han föddes. Nu var han dessutom bekant med hennes barnbarn. Hon satt och tittade på sin kortlek med individer inom de båda familjerna. Så blev hon medveten om hur Julian gick förbi, hon påkallade hans uppmärksamhet och bjöd honom att sätta sig vid bordet. De tittade på varandra och Lucia samlade ihop sin kortlek. ”Familjefest?” frågade Julian lite retsamt. Lucia log och sa med len silkesröst ”jag drog mig till minnes din barndom. Var inte du en riktig skogsman?” Hon såg att Julian funderade på varför hon tog upp detta, hon fortsatte ”visst gillade du att spring i skogen och prata med djuren och älskade växterna?”. Julian nickade lite frågande, Lucia njöt och fortsatte ”när jag så såg och förstod att mitt barnbarn umgås med en pojke som är liten, spinkig och uppväxt i skogen och djupt naiv, så påminner han så mycket om dig när du var i hans ålder. Tänk som det kan bli.” Julian rörde inte en min men Lucia visste att det hade träffat rätt. ”Intressant historia” var allt han sa och reste sig och gick. Väl tillbaka i sitt torn tillkallade han Drakens arms kapten med ansvar för det södra Sendru där det Lovriska riket ligger. Mannen kom in och bugade sig lätt. ”Har vi någon pålitlig i Viska i Lovriska riket?” Kaptenen funderade och nickade sedan ”agenten befinner sig i närheten av staden.” ”Bra” sa Julian och fortsatte att skriva och satte sedan sitt sigill på ett dokument som han räckte över till kaptenen. ”Här är agentens order som ska genomföras skyndsamt.” Kaptenen nickade sa ”vad handlar det om?”. Julian tittade på sin kapten och sa med viss irritation ”det finns en adelsdam i förvar utanför Viska, en viss Ismila Erxinor, född Glavan. Hon sitter i förvar för att hon har dödat sin kammarjungfru.” Kaptenen nickade och sa ”hennes talare som ska företräda henne inför kungen ska visst hävda att hon varit utsatt för kultisters mörka magi av sin make och kammarjungfru.” Julian log och sa ”ordern är att skära ut hennes tunga.” Kaptenen verkade oberörd men det syntes att han hade frågor så Julian fortsatte ”det är ett budskap till hennes syster om att man ska vakta tungan.” Kaptenen nickade och sa ”får jag förslå att man lämnar spår av Gendilj kultister på platsen?” Julian var tyst en liten stund men skakade på huvudet och sa ”nej, men lämna en lapp där det ska stå ’Salomes hemligheter mår dåligt av ljuset’”. Kaptenen nickade och gick för att se till att ordern skulle utföras.