Månad: oktober 2021

Då det trotsallt är Halloween får jag väl skriva lite spökhistorier.

Eddie: Eddie Smedson var förvirrad, var han bland änglarna hos Zanor skulle de ta emot honom. Han försökte minnas vad som hade hänt. Han mindes att han satt vid sin döende fader, ärad och eftertraktad smed hos baronen men tvingades tillsammans med Eddie att fly söderut till grevskapets huvudstad Ellor. Där var livet hårt och inte alla uppskattade det fina och vackra smidet som han och hans fader gjorde. Sen kom gängen och krävde de på pengar för skydd. Hans far vägrade och på natten efter kom banditer, de slog hans fader som föll illa och hans far svimmade av sviterna. Eddie mindes raseriet han kände, hur banditerna tog själva symbolen för hans far, för Eddies släkt, de tog smedhammaren. Eddie minns hur han kastade sig efter banditerna, han minns svagt smärtan i buken. Hur hans fader höll honom i sina armar när hans liv rann ur hans kropp. Nu stod han där i smedjan, det var natt. En katt kom in och fräste åt honom och sprang bort i vildpanik. Eddie funderade på varför, katter hade alltid gillat honom. Han rörde sig och rörde vid städet men handen var blek och åkte rakt igenom städet. Eddie blev rädd och försökte känna sin kropp, sitt ansikte men han kände inget. Vad var detta som hänt honom? Han sökte sig mot en spegel, när han såg han en blek tunn version av sig själv av ljust grått. Han skrek rakt ut, det var ett isande vrål av dödsångest. I den stunden visste han vad han behövde göra för att finna fri och ro, hans fader smedshammare måste åter ligga på städet. Bara den kunde ge honom ro och frid att vandra med änglarna hos Zanor. En dörr öppnades och en lite okänd flicka stod i dörren, det var tystnad sedan skrek flickan. Eddie ville sjunka genom jorden och det gjorde han, bokstavligen.

Ermans smedja i flyktinglägret utanför Ellor var sedan den dagen en plats man undvek, det sas att en ung pojke återvände från de döda och försökte dra med sig oskyldiga ned i underjorden, smedjan blev övergiven och trots prästernas försök att rena platsen återvände pojken varje natt på den plats där han en gång hade dött.

Fångvaktarna: De tre fångvaktarna satt och kastade tärning innan de somnade, ibland skrek någon fånge men det brydde det sig inte om, i alla fall inte direkt. Alla var döda ändå, den sista, en så kallad hövding drog sin sista suck för någon dag sedan efter sviterna av förhöret. Så när de hörde ett isande skrik från cellerna stelnade alla tre till och vaknade till. De tittade på varande och tog fackla och klubbor med sig och började gå mot cellerna. De försökte skoja och säga att kanske hade hövdingen kommit igen som spöke. De skrattade nervöst åt skämtet. De kollade cellerna men de var tomma men i hövdingens cell rörde sig något. Något rasslade och längst bort i cellens mörker där facklas ljus inte nådde lös något svagt grönt. Vakterna diskuterade sinsemellan och beslöt att öppna celldörren och gå in, de drog lott vem som skulle gå först. Vakten höll facklan i ena handen och sin klubba i andra, han mumlade för sig själv ”det är bara en stor råtta, det är bara en stor råtta”. När ljuset nådde hörnet såg vakten hövdingen men nu var hövdingen svagt lysande grön. Det kom ett isande rassligt ljud från det som såg ut som hövdingen, ljudet sa ungefär ”mjöööördare!!”. Vakten vände sig om och kastade sig mot dörren med det var försent, den gröna hövdingen hade plötsligt en stor yxa i handen och högg vilt mot fångvaktaren, de två andra stod som fastfrusna när deras kamrat höggs ihjäl av den gröna hövdingen. När deras kamrat slutade skrika och röra sig tittade hövdingen upp mot de andra två och verkade skratta. De två kastade igen dörren och låste och lämnade platsen.

Dagen efter kom fångvaktarna och deras kapten tillbaka till cellen och fann att den döda vakten men vakten var inte längre död men levde inte heller. Den släpade sig mot de levande och försökte anfalla dem. Någon vecka senare murade man igen porten som ledde till cellerna och beslöt att aldrig prata mera om det. Ibland kunde man höra isande skrik från de gamla cellerna och trots flera prästers böner kom man inte till rätta med problemet.

Middag för två: Hon studerade honom, hon hade långt gyllene blont hår med blåa ögon och en röd sammetsliknade klänning. Hennes gäst hade för kvällen en paradliknande röd uniform. Han hade brunt, lite bakåtkammat hår och stålgråa ögon. Hans mustasch och skägg var välansat och mustaschen avslutades med vaxade tvinnade spetsar. ”Skål” sa hon och han lyfte sitt vinglas och sa ”skål”. De drack och tittade på varande. Ingen visade det men båda var ständigt beredda att försvara eller anfalla den andre. Kvinnan log, mannen såg utforskande på henne och sa ”varför har jag den äran att få dinera med sådant sällskap som ni, fröken Kree?”. Kree log och viftade mot tjänstefolket som genast avlägsnade sig. När dörren stängdes såg hon på honom och sa ”jag ska bara se till att vi har lite avskildhet” han nickade och hon förslöt alla rumsliga möjligheter att avlyssna samtalet. Hon tittade på honom och sa ”jag hörde att du nyligen var på Leinad”. Han reagerade inte men hon såg ändå att hon hade rätt. ”Spännande” sa han ”vem är det som viskar sådant i ditt öra?”. Hon log ”det är oväsentligt och jag bryr mig egentligen inte om varför du var där.” Han höjde på ögonbrynen och vred lite nyfiket på huvudet ”så varför frågar du då?”. ”Det vet du” sa hon och sippade lite på vinet och fortsatte ”du vet mitt intresse för döden och vad som händer efter det.” ”Svårt att missa det” sa han lite suckande, hon fortsatte ”så jag gissar att du redan räknat ut att jag önskar veta vad som hände i ett gravkummel, gärna flera detaljer.” Hon såg på honom med lite trånande blick ”jag kan tänka mig en gentjänst för detaljerna”. Han log och började nästan säga något men avbröt sig och funderade och sa sen ”det stämmer att jag av olika anledningar begav mig till en gammal familjegrav hos en lokal adelssläkt och där skedde det en” han tystnade och letade efter orden ”intressant händelse” och funderade lite till ”nej” sa han ”en oväntad händelse”. ”Berätta mera” sa hon. Han kände hennes fot på sitt ben och fortsatte ”varför jag skulle dit antar jag är oväsentligt men väl där vaknade ett lik till liv”. Hon såg på honom ”till liv?”. Han nickade ”ja, jag har nog inget bättre ord. Liket reste sig ur sin grav och var ganska argsint för att inte säga hatisk mot min närvaro”. Hon nickade och sa ”var det just din närvaro eller närvaron av levande som liket var hatiskt inför?” Han rykte på axlarna och sa ”vet inte men tror det var nog rent allmänt mot levande varelser.” Hon nickade ”fortsätt” sa hon. ”Inte så mycket mera att berätta. Liket drog fram en rostig klinga och jag drog min.” sa han och såg ut att få en tanke ”det var lite oväntat att efter liket dog igen verkade det som dess själ lämnade kroppen.” ”Så det var en själ i liket?” sa hon. Han nickade men sa inget, även hon såg fundersam ut. ”Det finns andra rykten på Leinad” sa han, hon såg på honom. Han fortsatte ”rykten om att själar från döda återvänder, det pratas om spöken”. Hon funderade ”sen hur länge har det ryktats om det?” Han rykte på axlarna ”tre, fyra år kanske” drack lite vin ”sedan skeppen från Concillen var vid en borg eller vad man nu kallade det”. Hon nickade, han reste sig och sa ”tack för vinet”. Hon log ”men sitt kära du, vi ska väl äta först?”. Han studerade henne och satte sig, hon tog fram en lite bjällra och strax kom tjänare med mat värdiga en kung. Under middagen sa hon ”jag hörde att du var lite upprörd på några av dina soldater”. ”Du hör mycket” sa han torrt och skar en bit av filén. Hon såg på honom med en lite finurlig röst ”jag vet vem som hjälpte henne och jag vet var hon är”. Han såg på henne funderade och log sedan ”är det betalningen?”. Hon skrattade till ”nej inte alls, det blir lite som en extra bonus.” Han såg på henne ”vem och vart”. ”Vart är svårt, det kan nog ändras då och då men vem” hon tystnade och viskade sedan ”din mormor”. Han rynkade pannan ”varför då?” Hon såg på honom ”jag hade hoppats du visste det men ser att du inte alls vet.” Hon la ned besticken och gjorde en ansats att börja resa sig. Tjänarna var snabbt där för att dra undan stolen och han reste sig även. ”Kom” sa hon och sträckte fram sin hand ”låt oss gå till en annan plats”. Han tog hennes hand och de lämnade matsalen.

Corinne var på ön, ensam, hur många år visste hon inte. Hon hade försökt bygga två mindre kanoter men strömmarna hade gjort att hon alltid hamnade tillbaka till ön, utmattad. Hennes kläder var trasiga och hon hade slutat att kamma sig för länge sedan, trodde hon. Hon visste inte för hur länge sedan eftersom hon inte hade koll på någon tid. Minnet av det mesta av sitt gamla liv hade bleknat, det enda starkare minnet som hon ofta tänkte på och det som höll henne vid lid var minnet med Daphne på logen uppe i en liten by i bergen. Hon åt mest fisk och diverse frukter som växte på ön, hennes bostad i grottan inredde hon, enligt henne själv, på bästa sätt. Så en dag, en solig och vacker dag, kom en äldre kvinna gående mot henne. Kvinnan hade en svart, ganska smutsig klänning på sig. Hennes hår var tovigt, hon hade en lite puckel och runt halsen hängde ett stort grått halsband. I det stora bältet som omgav den stora midjan hänge flera små påsar och någon glasflaska. Halsbandet bestod av torkade mumifierade möss och ur munnen stack svansen från en mus ut medan kvinnan tuggade, troligen på resten av musen gissade Corinne. Corinne var osäker på om hon var glad eller förskräckt, hon tittade på den äldre kvinnan som nu hade gått in i hennes grotta och studerade hennes heminredning. ”Intressant” sa den äldre kvinnan på klingande Greniviska. ”Åhh” var allt som Corinne fick ur sig. ”Var det allt du har att säga” sa kvinnan ”efter fem år på denna ö?”. ”Ehhh” svarade Corinne och gapade mest. ”Du är inte speciellt talför” sa kvinnan och gick och sniffade på några blad som Corinne bryggde ett te på för att ha bättre koll på sin mage. Krabbkött gav en lös mage och det mesta som Corinne åt var just krabba. ”Jag har ett jobb till dig” sa kvinnan och plirade mot henne ”om du är intresserad? Eller du kanske har annat för dig?”. ”Jobb?” sa Corinne ”vadå för jobb?”. Kvinnan skrattade och spottade ut ett torkat musskinn och sa ”du kan nog inte vara så kräsen” sa hon och log med ett leende med vackra vita tänder. Corinne hade förväntat sig ett leende med knappt några tänder alls. Corinne sträckte på sig och sa med så bestämd ton hon bara kunde ”vem är du? Och är du här för att rädda mig?”. Kvinnan tittade på henne ”Corinne” sa hon och Corinne fick en o formad mun ”mitt namn är oväsentligt just nu eftersom det inte säger dig något. Jag trodde du ville ifrån denna ö och jag erbjuder dig ett jobb så du kan det.” Tankarna flög genom Corinnes huvud som en stormvind flyger genom prasslande löv och virvlar upp dem och kastar ner dem i oordning. ”Exakt så” sa kvinnan. ”Exakt vadå?” svarare Corinne. ”Prasslande löv” sa kvinnan. ”?” svarade Corinne men samlade sig och sa ”om jag nu ska jobba för dig måste jag väl ändå kallade dig något?”. Kvinnan satte sig utanför grottan på ett nedfallet träd som Corinne kallade för den stora soffan i sin inredning. ”Tja” sa hon ”välj ett”. ”Musätande häxa?” sa Corinne. Kvinnan skrockade ”det är mera en beskrivning på vad jag är och inte ett namn”. Corinne funderade och sa sen ”du får bli mormor”. Kvinnan funderade men nickade sedan gillande ”mormor blir bra, för tillfället”. ”Så” sa Corinne ”vad ska jag göra?”. Kvinnan petade i marken ”synd” sa hon ”att du snart ska dö”. ”Va!?” sa Corinne och mormor fortsatte ”fast det vet ju flickstackaren inte om ännu. Jaja, den kärleken”. Corinne ruskade på huvudet och mumlade ”det är en dröm, det är en dröm, dumma dig Corinne, det är en dröm”. Corinne tittade på mormor ”så varför ska just jag göra ett jobb åt er? Vad är betalningen?”. Mormor skrockade ”så du är intresserad trots allt?” Corinne ryckte på axlarna och sa ”detta är en dröm, inget är sant eller händer så därför kan jag ju fråga mer om jobbet.” Mormor log ”du ska skriva ett verk om kartläggning av dimensionerna, det kommer bli bra och spritt. Du kommer skriva det på mitt språk Xartiska.” Corinne log lite nedlåtande ”förlåt mig mormor, men jag talar inte ditt språk och än mindre skriver det. Och vad det gäller dimensioner är det sådant för magiker och den konsten besitter jag inte. Så då blir min fråga igen, varför jag?”. Mormor såg upp på henne med lite ledsna ögon, Corinne reflekterade dock inte över det, och sa ”därför du har stuckit dina fingrar i hallongrottan på Dracos barnbarn, Daphne tror jag hon kallar sig.” Corinne blev först chockad, sedan kände hon en inre ilska som hon inte känt på mycket länge. Vid sidan hade hon alltid den dolk hon hade fått med sig till ön, instinktivt drog hon den och kastade sig över mormor, nu skulle mormors blod färga sanden för hennes oförskämdhet att smutsa ned det finaste som Corinne hade. Ungefär halvvägs blixtrade det till, en brännande förtärande smärta letade igenom hennes kropp. Sedan upphörde den lika plötsligt. Svart och tyst blev det som i graven.

Corinne slog upp ögonen, hon såg upp mot en torkad krokodil i taket. Hon låg på ett träbord i ett halvdunkelt rum, en gryta puttrade och det luktade en stor blandning av torkade örter, en gryta av stuvning, smuts och damm. Vid grytan stod mormor och rörde. ”Var är jag” sa Corinne och rörde sig försiktigt, hennes leder var stela som de inte hade använts på länge. ”Vad hände?” sa hon och bestämde sig för att ligga kvar lite till. Mormor satte sig på en pall och tog en kopp och drack lite, halsbandet av torkade möss fanns inte kvar. Mormor sa ”den första frågan är egentligen oväsentlig eftersom platsen inte säger dig något, men vi kan kalla det min grotta. Den andra frågan är att du gjorde dumheten att försöka döda mig så då dödade jag dig istället”. Mormor drack lite ur muggen. ”Så jag är död?” sa Corinne och försökte känna efter hur det kändes. ”Du var det ett tag, först fick jag fånga din själ, sen fick jag återskapa din kropp.” sedan var det som mormor pratade med sig själv ”hade varit bättre med en mera anpassad kropp” och med en annan röst, lite gällare ”nej, nej, då fungerar inte planen” åter tillbaka till den ursprungliga rösten ”ja, men den är så klen och icke anpassad.” Mormor såg åter på Corinne ”är du beredd på att börja ditt jobb nu?”.