Det var inte ofta större delen av Verrinkas släkt samlades men ibland hände det, av någon anledning var det oftast strax innan ett nytt år skulle ta sin början. Efter Verrinkas försvinnande så blev det svårare att samla alla men ibland, tänkte Krio, lyckades de ändå samla sig. Hon såg sig som den samlande personen inom släkten då hon trots allt var den förstfödde av Verrinkas Edlosi barn. Krios dotter Dara var en självklar gäst liksom hennes barnbarn Merlin. Krios son Weston hade ingen hört av på mycket länge men Krio hade inte gett upp hoppet om att han fortfarande var i livet. Hennes avlidna bror Druggos son Dalain kom så klart han med, han ansvarade ju för säkerheten i provinsen och i dess huvudstad Nand. Hennes avlidna syster Poccias barnbarn Aira bodde också i Nand och kom så klart hon med. Hennes syster Melonie tog sig från Kalandri till Nand och gled in och med sig hade hon sin dotter Imead och Imeads dotter Digida samt sitt barnbarn Nicolas som var son till Melonies tredje barn Rorg som dödades. Krios bror Sernuk kom ridande in till staden men ingen av hans söner Panlaar eller Fang fick han med sig, av olika anledningar tänkte Krio. Panlaars son Kallshaw kom dock. Krios yngsta syster Verga kom även hon oväntat och kom som det kaos hon var men fick inte med sig något av sina barn Lothaan eller Rashad. Rashads dotter Tezcata lös också med sin frånvaro.
”Välkomna” sa Krio när alla var samlade i den överdådiga stora salen i slott Nand. Hon höjde sitt glas och sa ”skål”. Alla andra höjde sina glas och smuttade på det bubbliga rosévinet. ”Det gläder mig att vi kan samlas så här, alla vi som härstammar från vår älskade moder Verrinka.” Hon vände sig om och tittade på ett enormt porträtt av en dam med svart tätt åtsittande silkesklänning och en enorm svart fjäderhatt. Verrinka var på bilden smal och snärt och hade med maskara kraftigt markerade ögon och över ansiktet som ett upp och nedvänt V rann det tre trådar från pannan över ögonen och ner över kinderna, i svart. Verrinka hade en röd solfjäder i höger hand. Hennes blick var nedlåtande och förförisk på samma gång. Det blev en stunds tystnad, Krio och flera andra i salen mindes Verrinka och saker de sett eller varit med om. Krio tog åter till orda ”låt oss inte bli alltför sentimentala utan lått oss sitt till bords och umgås som den stolta och starka familj vi är”. Alla nickade och gick tillsammans till matsalen som var uppdukad.
Borden var formade som ett V och i spetsen satt Krio och sedan satt man ganska blandade utan någon speciell ordning. Merlin hamnade mellan Verga och Imead och såg obekväm ut. Imead såg på Merlin och sa ”så korridorerna från Leinad var intakta?”. Innan Merlin hann svara sa Verga lite förstrött ”korridor, korridor, vad är det du inte förstår?” Hon fnittrade åt sitt eget rim, Merlin satt tyst och funderade på att börja äta. Verga funderade vidare och sa ”så som blod är det dystert rött men pulserar och lever som livets kött.” ”Fint” sa Merlin med en ansträngd ton. ”Eller hur kära systerdotterson” Verga tog ett stort stycke kött från ett kalkonben. Hon smaskade ljudligt. Imead harkade sig lite och Merlin svarade på hennes första fråga ”min moder hämtade mig så jag är osäker på om korridorerna har reparerats.” Verga klunkade vin från en karaff och fortsatta med nästa rätt, en sorts fisk som var stor och ful. Mitt emot Merlin satt hans moder, noga studerande honom och samtidigt lugnt samtalande med Dalain som hon hade som sin bordsherre. ”Fin flicka det där” sa Verga och torkade munnen efter fisken. ”Flicka?” sa Imead. ”Ja” sa Verga, ”hon med äggen”. Merlin såg ut som han ville försvinna och försökte byta ämne ”är du fortfarande mycket i dysterheten?” sa han till Imead. Men det var försent, Imead såg på Verga ”flickan?”. Verga rykte på axlarna ”lång historia”. ”Och den ska vi inte tråka ut dig med” sa Merlin åter för att byta samtalsämne. ”Åhh” sa Imead ”ingen fara middagen är lång.” ”Men jag önskar inte att den berättas” sa Merlin men en röst och ton som gjorde att det för en kortare stund blev helt tyst vid bordet, alla noterade hans irritation. Dara såg på Merlin med en vakande blick. ”Önskningar” sa Verga ”blir aldrig som man tänkt sig, tro mig. Jag önskade att mitt barnbarn skulle bestiga tronen och avsåg att hjälpa henne”. Merlin bröt in ”när du säger hjälpa menar du när du högg huvudet av Greniviens nya drottning?” ”Ja, just det” sa Verga och fortsatte ”men inte blev det så. Så önskningar är inget att ha då dels det aldrig blir som man vill, dels brukar önskningar vara en förevändning för begär, något man traktar efter”. ”Hur menar du?” sa Imead. ”Jo, men en önskan är något man traktar efter och är beredd att betala priset för medan ett begär som är förklätt till en önskan är ett begär där man hoppas slippa betala priset. Om du frågar mig är priset för en sådan en sådan önskan alltid högre än man är bredd att betala för.” Merlin fick gå igenom det Verga sagt men Imead fortsatte ”och hur kommer flickan in i detta?”. ”Du glömde fråga vem flicka är?” sa Verga retsamt. ”Vilket är helt ointressant” sa Merlin igen för att åter försöka byta ämne. ”Alltså” sa Verga och ignorerade Merlin ”det var en drake som irriterade mig så jag önskade att den kunde försvinna. Alltså vände jag mig till min fiende och kollade om de visste något om draken.” ”Vilken fiende?” sa Imead. Verga såg på henne som hon var efterbliven ”Concillen, så klart!” Verga himlade med ögonen ”häng med”. Imead lät oförskämdheten passera, troligen väl medveten om vad en ordväxling kunde sluta med, utan sa ”och vad fick du reda på?”. ”Att draken hade lagt ägg någonstans borta vid vulkanen” sa Verga och fick sitt vinglas åter påfyllt och tog sedan flera ljudliga klunkar följt av en ljudlig rap. Sedan fick hon en fundersam blick ”röd rimmar på död, visst är det fascinerande att vår släkts transportdomän rimmar på död?” ”Fascinerande” sa Merlin trött. ”Så” sa Imead ”vad har det med önskningen att göra?” ”Vilket då?” sa Verga. ”Flickan” sa Imead. ”Ja, men jag tipsade då om draken till fienden som kom och jagade draken som dog i närheten av vulkanen.” Imead valde att se frågande ut, Verga suckade ”så min önskning blev inte bra även om jag först trodde det.” Imead såg fortsatt frågande ut, Merlin funderade på att dra bort duken från bordet för att avbryta samtalet. Till slut märkte Verga Imeads frågande blick. ”men häng med, yster dyster” sa Verga. ”Draken dog, men ändå inte, så draken fångades av flickan som fick reda på äggen. Flickan önskade äggen för att hon hade ett begär för pojken” Verga pekade mot Merlin som nu satt mer eller mindre paralyserad. ”och det var då jag försökte hjälpa mitt barnbarn vilket inte fungerade.” ”Åhh” var allt Imead fick fram. ”Jag antar att du inte hade samma begär till henne” sa Verga till Merlin som tag och stirrade långt bort utan att möta någon med blicken. ”Alltså var priset för högt eftersom det var ett begär, egentligen” sa Verga. ”Solklart” sa Imead och sedan kom förrätt nummer två in. Det skulle bli en lång sittning konstaterade Merlin.