Muttrande tog han två trappsteg i taget och hans marskalk hade svårt att hänga med men det hade Zolius ingen tanke på. Budet om att hans fader oväntat hade anlänt via en portal på slottsmuren hade spridit sig snabbt. Han kom sista biten och upp på muren. Där stod han med sin ålderdomliga röda tabard med det gyllene lejonet på bröstet. Hans fader såg inte en dag äldre ut än 30 år med sitt blonda lite rufsiga hår och sina blåa glittrande pojkaktiga ögon. Runt midjan hade han ett brett dekorerat läderbälte med ett svärd i en skida. ”Far” sa han, Felix vände sig om och log ”min son, alltid trevligt att du skyndar dig för att välkomna mig.” Zolius log ansträngt och gick med värdiga steg mot honom. Bakom honom kom maskalken pustande, Zolius enda tanke på hans marskalk var att han verkade behöva mer motion. ”Vad förskaffar mig den äran?” frågade Zolius med ett sammanbitet leende när han kom fram. Felix tittade granskande på Zolius som för tillfället bar ganska enkla kläder som inte alls speglade att han var kung över landet. Zolius var obeväpnad förutom en dolk som satt i bältet. Efter granskningen sa Felix inget utan valde att titta ut över staden och landskapet bortom det, väl medveten om att det troligen retade gallfeber på Zolius. Det inföll en stunds tystnad, Felix tittade obekymrat ut över ringmuren och Zolius stod sammanbitet bredvid. Till slut sa Felix ”din son, Wiktor, har vissa behov av hjälp” fortfarande med blicken bortom staden. ”Är de akuta?” frågade Zolius torrt. Felix log ”inte längre” han gjorde en paus och såg på Zolius och la till ”efter min stöttning då så klart”. ”Hrmm” var allt Zolius svarade och åter följde en tystnad som Zolius bröt ”och hur kom det till er kännedom att min son hade dessa behov?”. ”Åhh du vet….?” sa Felix lite förstrött ”en rödhårig liten späd flicka viskade det till mig”. Zolius höjde på ögonbrynen ”vem då?”. Felix sträckte på sig och sa ”man blir både hungrig och törstig av resandet” och tittade lite menande på Zolius och maskalken bakom. ”Hrmm” muttrade Zolius igen och sa ”Asbakus, se till att det dukas fram rött vin, en stor stek och annat tillbehör till vår gäst här”. Maskalken bugade och sprang ned för trapporna igen. Zolius visade med handen mot trappan, Felix log och de började vandra nedåt. Den kom ned och gick in i själva slottet. Männen bytte inte så många ord med varandra men vid ingången till stora salen hängde en stor tavla. Tavlan föreställde en liten kvinna som hade en vit lång vacker klänning med vita gnistrande kristaller som påminde om snöflingor. Hennes hår var kritvitt och hängde löst över axlarna, behagligt lockat. Ögonen var isblåa och öronen långa och smala med silversmycken i form av olika ringar. Bakom henne fanns ett isigt landskap men himlen var skiftande i regnbågens färger. Felix stannade till och tittade och sa ”Celine?”. ”Ja, det är min son Wiktors moder. Målad för över 300 år sedan.”. Felix nickade och tittade noga, det fanns detaljer som troligen gick många förbi men Felix såg dem. Ett hänge som påminde lite om ett hjärta som var mitt i en rovdjurskäft. Snöflingorna var alla lika, en cirkel som omgavs av tio mindre cirklar som knöts med cirkeln i mitten, nästan som en blomma. ”Jag vill minnas att du sa att hon rörde vid ditt hjärta?” sa Felix medan han granskade tavlan. Zolius sa inget utan väntade bara tålmodigt. Felix verkade klar och de två började åter gå mot stora salen. Det var en stor sal med, längs de stora pelarna som höll uppe takvalvet hängde det fanor med ett rutmönster med grönt och blått, Zolius märke. Det fanns flera vakter i rummet som alla bar de blåa och gröna färgerna. De hade huggare på ena sidan och en pistolmusköt på andra noterade Felix. Längst bort fanns en upphöjning och en tronlikande stol. En bit nedanför fanns ett bord där det dukats fram vin och mat. Zolius visade med handen mot bordet. Felix satte sig och Zolius på andra sidan om bordet. En bit bort stod maskalken Asbakus och övervakade det hela. ”Varsågod” sa Zolius och Felix lät inte vänta på sig utan högg in. Efter en stunds ätande verkade Felix vara mätt. ”Vem är den viskande rödhåringen?” sa Zolius. Felix log ”en av Wiktors vänner”. ”Vänner med förmåner?” sa Zolius. Felix skrattade ”nej, knappast” sen tystnade han och såg allvarligt på Zolius. ”Han sökte upp sina rötter. Hade han inte haft mitt blod i sina vener hade jag kallat honom för dum.” Zolius såg först lite fundersam ut men log sedan ”men han överlevde” och såg stolt ut. Felix suckade ”jo då han överlevde men till ett pris”. ”Vilket då?” frågade Zolius efter att svept en bägare med rött vin. Felix såg på honom med lite trötta ögon ”det resulterade i att de gick in och plundrade hans mormors skattkammare.” Zolius frös en stund sedan spred sig ett brett leende ”MIN SON” sa han och ställde sig upp, Felix tog sig för pannan. ”MED MITT MOD HAR HAN STULIT FRÅN GUDARNA” han höjde sitt glas och fortsatte ”FÖR DETTA KOMMER VI HÅLLA BANKETT TILL HANS ÄRA IKVÄLL”. Maskalken bugade djupt och gick för att dela ut order. ”Jag tror att Wiktor hade föredragit din närvaro framför en bankett på en värld som han aldrig besökt mer än en kort stund vid sin födelse”. Men Zolius hörde inte utan gick till tronen och satte sig och såg omåttligt nöjd ut. Felix tittade på honom med trötta ögon.