”Sanningen” sa han ”är något relativt. Det är något vi skapar för att göra världen begriplig.” Han såg på henne om hon förstod, hon funderade vilket alltid var något tänkte han. ”Så, det finns ingen sanning, allt är lögn?” sa hon med en fundersam ton i rösten. ”Du måste sträcka ditt sinne och dina tankar utanför det som är sant eller falskt” sa han. Hennes blick avslöjade att hon inte hängde med. ”Som exempel, din bror Xaxin tog igår en burk med kakor från köket. Köksmästaren sa till mig att Xaxin hade stulit kakburken. Jag tillkallade din broder och frågade honom ”har du stulit från köket?”” Han tittade på henne, hon lyssnade intensivt och han fortsatte ”vad tror du han svarade?”. Hon funderade och sa ”han ljög och sa att han hade fått dem?” sa hon med viss tveksamhet i rösten. Han log ”nej, han svarade att han ämnade lämna tillbaka burken, alltså hade han inte stulit den.” ”Men kakorna då?” sa hon med viss stolthet i rösten ”dom kan han ju inte lämna tillbaka, eller hur?”. Han skrattade och sa ”det påpekade jag med men då sa din bror att syftet med att göra kakor är ju att äta upp dem, alltså så hjälper han enbart kakorna att uppfylla sitt syfte.” Hon funderade och sa ”men han hade ju ändå tagit kakorna?” Åter skrattade han och sa ”på det svarade din bror att kakorna rent formellt inte tillhörde köksmästare och därför kunde det inte betraktas som stöld”. Hon fick en liten sur min och sa ”men det är ändå inte rätt, köksmästaren gjorde kakorna till alla inte bara till Xaxin.” Han log ”men detta är inte en diskussion om rätt eller fel det handlar om sant eller falskt. Min poäng är att sanningen kan skifta beroende på vart du utgår ifrån.” Hon la armarna i kors och såg tjurig ut. Han la ifrån sig kritan vid tavlan och gick och satte sig jämte henne. Han klappade henne på huvudet ”Corral, min älskade dotter” sa han och såg på henne. Sen sa han ”jag tror lektionen är slut för idag.” Hon verkade inte speciellt mycket gladare av det men reste sig motvilligt, vid dörren vände hon sig om och såg på honom. ”Jag har en fråga” sa hon. Han log och nickade och hon kom och satte sig framför honom. ”Igår så hörde jag att du, Mildred och Rex pratade om en Malis. Malis var något mörker något som griparna fångade. Vad handlade det om”. Han ryggade tillbaka lite och sa lite arg ”så du tjuvlyssnade?”. Hon tittade på sin far ”nej, far, ni la bara inte märke till mig. Så min sanning är att jag var där hela tiden, då ni inte sa att jag inte fick vara där var jag inte heller där olovandes.” Först såg han argare ut men sedan skrattade han ”duktigt flicka” och klappade henne på huvudet. ”Ja, det är riktigt att Malis är från mörkret men griparna har nu stängt in det.” Hon funderade och sa ”så det är inget problem längre?” Han skakade på huvudet ”nej, inte ännu men en dag kommer mörkrets hjärta åter vilja se dagens ljus men det hinner gå många år innan dess hoppas jag.” Hon såg nöjd ut, gav sin far en puss på kinden och gick sin väg. Han suckade och gick fram till fönstret och mumlade för sig själv ”låt oss hoppas att det tar många, många år.”