Kramper

Amastina blundade och försökte få bort tankarna som kom till henne men hon visste att det inte gick Hon tittade på den senaste bilden av draken Froddraddos som stod nära en vithårig kvinna som hon visste hette Fiona. Hon undrade om eller när det skulle hända. Sen fick hon ett krampanfall och när hon vaknade så tecknade hon det hon sett under sina kramper. När det var klart grät hon och föll ned på knä. Utanför var det natt och månen lyste genom hennes fönster. Risa hade sagt att Brianna var iväg någonstans men att allt säkert var ok. Hon tittade på sin bild. Hon hade tecknat sin älskade kusin liggande på ett kalt trägolv, kroppen låg där spänd och ansiktet var förvridet av en tom galen blick. Runt om henne fanns en sorts spöken som stod stilla och stirrade på henne med tomma blickar men med ögon som grät. Det var så många spöken att de bildade stora fält men alla var individer, Amastina undrade vilka det var. Hon gömde bilden och somnade till slut. Dagen efter var allt som vanligt, hon mötte sina studiekamrater och gjorde det som de brukade göra. På kvällen satt hon åter på sitt rum men nu täckte molnen månens ljus och det verkade som det skulle börja regna. Hon hann lägga sig i sängen sedan kom kramperna och hon tappade kontrollen. När hon återfick medvetandet var det natt och det regnade. Hon tände ett ljus och satte sig och började teckna. Efter en stunds tecknande såg hon hur Fiona låg med bandage på en säng, det verkade ha varit mycket blod för vid sidan om sängen stod hinkar med blodiga trasor. Vid hennes sida satt en ung man, han hade blont hår och blåa ögon och varsamt tvättade han Fionas sår och la om dem. Det fanns en sorts kärlek i hans ögon, det som var konstigt var att rummet inte hade några fönster men en dörröppning utan dörr. Där ute fanns en skiftande röd himmel och utanför dörren fanns en svart grip som tittade hungrigt på mannen och Fiona. Det knackade på dörren och Amastina gömde snabbt bilden och sina pennor. Hon öppnade och där stod Risa. ”Är allt väl?” sa Risa och fortsatte ”jag såg att det lyste i ditt rum och blev orolig.” Amastina skakade på huvudet och sa ”nej, bara en dålig dröm.” Risa nickade ”ok, gå och sov nu då. God natt.” ”God natt” svarade Amastina och stängde dörren. Hon gick och gömde teckningen och somnade snabbt.

Olika rum

Rum 1: ”Vem tog du med dig!” Mildreds ord chockerade de flesta i rummet men ingen visade det så klart utåt utan satt lugnt kvar i sina stolar. Mildred har lång svart klänning med lila broderier hennes hår var kolsvart och ögonen mörka.  Zora, som hade ett långt rött vågigt hår med blåa ögon och en djupblå klänning med guldbroderier, log och svarade ”ja, jag tog med min nyfikna, frågvisa och faktiskt ganska smarta kammarjungfru, Karin.” Den så vanligt lugna Mildred visade en sida som få i rummet hade sett på mycket länge, hon visade vad hon kände och tyckte vilket mer än något annat uttryckte allvaret i hela situationen. Julian, en man med blå kläder med inslag av silver, djupt blåa ögon och svart bakåtkammat hår, harkade sig och när han hade fått allas uppmärksamhet sa han ”det var genialiskt”. Zora behöll sitt lugn trots hennes chock, det fanns ingen ton av ironi eller illvilja i Julians ord, han hade faktiskt menat det han sa. Hon gav honom en kort nick och ett gillande leende. Mildred återfann lugnet och sa med samlad röst ”så du, drottning Zora. Drottning över Cianom och en ledare för Davids familj. Du väljer att åka till ett möte med Kejsarinnan av Avernu, Rienna, som är känd för att hantera sin stora yxa med kirurgisk precision. Du ska dessutom träffa din fader, David, och Riennas moder, Xara, tillsammans med Davids drake Ammos och Xaras grip Leucosia. Till detta helt unika möte får du ta med en person och då väljer du att ta med din kammarjungfru!” Det sista ordet fick Mildred att gå upp en ton men hon återfick snabbt sin vanliga giftigt lena ton ”och detta, min käre broder Julian, tycker du är genialiskt?”. Julian log, tittade på Zora och sa ”jag misstänker att du tänkte att ’vill de döda mig kan de göra det när som helst, inget kan hindra dem’.” Zora nickade och Julian fortsatte ”och jag kan tänka mig att du tänker att det bästa sättet att få klara svar är att någon som inte har någon egen vinning av svaret frågar de enkla raka frågorna?” Zora nickade igen och sa ”ja ungefär så är det”. Julian log och fortsatte med en blick som påminde om en räv som strax skulle hoppa in i hönsgården ”och dessutom är det betydligt enklare att tysta en kammarjungfru. Eller hur?” Zora valde att inte kommentera det sista.

Rum 2: Cellric, en man med vitt stripigt hår och mörkt bruna ögon och som bar svarta och röda kläder, skrattade rått. Rienna, en tillsynes ung flicka med långt brunt svallande hår och blåa ögon och vars klänning var en blandning av en rustning och en klänning och som hade silversdekorationer av bockskallar i silver, ansåg att han spelade lite väl över men till slut lugnade han ner sig och sa ”så du menar att till detta helt unika möte väljer drottningen av Cianom, Zora, att ta med sig sin kammarjungfru?” Rienna tittade på honom och sa ”jag kan bara berätta vilka personer som var med på mötet. Sen om du tycker det är så underhållande så får det stå för dig.” Cellric gav henne en isande blick som svar. ”Jag tycker det var ett klok och ett vist drag” rösten tillhörde en sällan skådad gäst i det stora tornet i Kalandri, hans hår var vitt och ansiktet askgrått och smalt och de gröna ögonen var stickande genomträngande, hans namn är Len-Rewtu. Han fortsatte när allas blickar vändes mot honom ”och tycker du det är underhållande, Cellric, är det en tydlig anledning till att vår syster Rienna sitter på bentronen och inte du.” Han sa det med lugn och saklig röst utan tillstymmelse till den galenskap som andra sa fanns och som gjorde att han inte kunde vistas med sina syskon en längre tid. Cellric hällde upp ett glas med rött vin. Chaxxor, en man med svart bakåtkammat hår med gråa inslag och med bisterblick. Hans gröna mantel kröntes av ett svart axelskydd som pryds av ett rykande lejon, noterade att vinet var från hans provins. När Cellric hade hällt klart sa han ”och var hölls detta speciella möte då?” Rienna tittade på honom och sa med lugn röst ”i den Svarta borgen i Fransalia.”

Rum 3: Zora anlände med Klara och draken via direkt teleportation som hanterades av hennes fader, David. Det var tydligt att stackars Klara hade svårt att hålla ihop sig, trots att Zora hade försökt förbereda henne på bästa sätt. De hamnade i en sorts tronsal. På var sida längs rummet fanns stora glasfönster, till höger om henne vette de ut mot ett hav som glittrade i nattens månljus, längst hennes vänstra sida såg man ut över ett typiskt bondelandskap som låg som ett lapptäcke över marken.  Längst bort fanns en större trästol som troligen skulle föreställa en sorts tron. På ryggstödet fanns det inhugget en svart drottningkrona. På golvet framför tronen låg en ung kvinna, hennes svarta hår var rufsigt men det syntes inget blod. Bakom tronen hade en stor grip klämt in sig, vid ena sidan om stolen fanns en kvinna utstyrsel som var en blandning av en balklänning och en rustning, strax bakom henne fanns en ung man med vitt, ljusblått hår och lite ljus nästan blåaktig hus. Han bar ett svärd. På andra sidan fanns en gammal kvinna med skrovlig hud och knallrött spretigt hår. Kvinnan han en brun, svart klänning där det hängde diverse torkade blommor och döda smådjur. Zora visste att de fyra var gripen Leucosia, kejsarinnan av Avernu, Rienna, hennes livvakt Humberto och Riennas moder, Xara. Zora började tvivla om det var ett smart drag att ta med sin raka och nyfikna kammarjungfru Klara istället för exempelvis chefen för slottsvakten Ddymus. David trängde sig förbi sin vän, draken, och gick framåt, Ammos gjorde det lite mera bekvämt för sig i salen. Zora steg efter David och hon hörde att Klara följde med bakom. David ställde sig mitt i rummet och tittade på Xara, hans halvsyster, och sa ”några problem med flickan?” Xara tittade vresigt mot honom och sa ”ska du börja förhandlingen med att förolämpa mig?”.

Rum 1: ”Förhandling?” rösten tillhörde Lucas som för en gångs skulle inte hade på sig sin rustning utan valt en ljust blå och grå tunika som dock matchade hans gråblåa hår och gråa ögon. Zora nickade ”ja, det var så hon sa”. ”Åkte du dit för att förhandla?” sa en ung, blek flicka med mörkt stripigt hår och gråa ögon. Flickan var draperad i gråa bleka kläder och gav ett askigt intryck, hennes namn är Felicia. Zora rykte knappt märkbart på axlarna och sa ”jag gavs inte så mycket val, kommer David med sin drake och säger till mig att följa med. Då ställer man inte så många följdfrågor.” Felicia studerade Zora noga ”men exakt vad sa David till dig?”. Zora gav en trött blick som svar och sa ”vill ni höra vad som sa och hände eller ska vi avbryta mötet här och nu?”. ”Fortsätt du, min drottning” brummande en stor bjässe till man med ett stort brunt skägg och pannan låg i veck för hon koncentrerade sig, hans namn är Mikael.

Rum 2: ”Stop!” sa en man med svart bakåtkammat hår, lite fårat och ärrat ansikte, hans hade ett plåtharnesk och en röd mantel, hans namn är Shaw. ”Gick du dit för att förhandla?” frågade han irriterat. Rienna tittade på sin bror, eller halvbror om man nu ska vara petig noterade Rienna långt bak i huvudet, och sa ”nej, jag gick dit för att lyssna vad vår moder ville.” Det kom bara ett ”hprf” från Shaw som rättade till sin position i stolen. Chaxxor sa ”hur tog Xara hand om Lionda?” Rienna tittade på honom men valde att säga som det var ”jag vet faktiskt inte, Xara åkte först och när portalen till oss tre andra öppnades och vi klev igenom låg hon redan på golvet.” Chaxxor funderade och sa ”försäkrade Xara på något sätt att Lionda inte hörde det som sades?” Rienna nickade som svar ”ja, jag frågade och Xara svarade att hon inte kommer minnas något.” Chaxxor verkade nöjd med det svaret. ”Vad hände sedan?” frågan kom från en man med svart stripigt nästan fettigt hår, hans hud askgrå, ögonen med samma gråa ton som huden och naglar som är klippta spetsiga och svarta, hans namn är Pozzix.

Rum 3: ”Ska du verkligen märka ord, nu vid detta möte?” sa David till Xara. Hon svarade inte utan tog en av de döda mössen som hängde torkad vid hennes klänning och bet av huvudet. Det knastrade tydligt när medan hon tuggade. David suckade ljudligt och vände sig mot Rienna ”bjuder ni på te?”.

Rum 1: Felicia höjde på ögonbrynet och sa ”menar du att Rienna hade med sig te och koppar?”

Rum 2: Cellric låg dubbelvikt på golvet och skrattade och mellan skratten fick han fram ”du, du, du, du tog inte med dig din yxa men väl en tekanna och lite koppar?” Rienna som vanligen kunde hålla minen såg ytterst irriterad ut men svarade inte. ”Det är få förunnat att bli bjuden på och serverad te av kejsarinnan av Avernu” konstaterade Len-Rewtu torrt.

Rum 3: Zora funderade om någon någonsin hade varit i en mera konstig situation tidigare, här står hon med en tekopp från Avernu och dricker te som hon fått serverat av kejsarinnan Rienna. Samtidigt finns i ena änden av rummet en grip som klämt in sig och i andra en drake och vid ena väggen står troligen en av den mäktigaste magikern i hela det kända universum och tuggar i sig en torkad mus. Det hela fick en lätt absurd känsla över sig. Plötsligt och oväntat harkade sig Klara och sa ”ehh, ursäkta, är vi här för att dricka te?”. Det blev helt tyst i hela rummet, det enda som hördes var Lionda som snarkade lätt. Plötsligt skrattade Xara till och spottade ut musen och tog ett steg framåt, sedan kastade hon sig framåt med tre volter var hon framme vid den då ganska skräckslagna Klara. Xaras näsa rörde troligen vid Klaras näsa när Xara stirrade Klara i ögonen. Zora kände odören som Xara spred runt sig, hon fick nästan kväljningar själv så hon undrade hur det kändes för Klara. Hon har huvudet med sig denna” sa Xara plötsligt och gick undan och sa sedan ”får jag behålla henne?”. David harklade sig och sa ”Zoras kammarjungfru Klara är ingen hundvalp som man kan köpa.” Xara suckade och sa bara ”synd”. David fortsatte ”anledningen till att vi är här är drakens Vundrys död och vilka konsekvenser det kommer att få.” Xara kastade huvudet bakåt och vrålskrattade och sa sedan ”det kommer bli krig med massor av döda.” ”Oj” sa Klara och fortsatte helt ärligt ”det låter ju förfärligt!”. Xara tittade på henne ”och det är det, samtidigt är det väldigt och helt enkelt härligt. Det är kaos!” Med de sista orden sprang Xara runt i rummet med armarna utsträckta och halvsprang.

Rum 1: Julian harklade sig, Zora tittade på honom men hans uppmärksamhet var riktad mot Felicia. Hon tittade tillbaka mot honom med viss irritation varpå Julian sa ”jag har en föraning om att du, kära syster Felicia, inte upplever att detta är en nyhet för dig?”. Felicia la huvudet lite flickaktigt på sned och tittade på Julian med glittrande ögon ”älskade bror” det hördes en ironisk ton i rösten ”varför skulle det inte vara en nyhet för mig att Xara pratar om krig?” Julian tittade på henne, la huvudet på sned han med ”det var mest en känsla jag fick när jag studerade dig medan vår drottning förtäljde om mötet hon hade.” Han log men Felicia rättade bara till sig, det fanns en viss spänning i luften mellan de två. ”Syftar hon på vår broder Titus som marscherar mot Lovriska riket?” sa Mikael högt som en fundering.

Rum 2: ”Krig” sa Shaw, hon syftar så klart på den förbenade Serdan Titus som med sin armé ska inta Lovriska riket och sedan ha det som språngbräda mot Avernu.” Hans röst stegrades när han slog näven i bordet, vilket fick det att knaka betänkligt, och sa ”men det kan jag försäkra er i denna församling, att det kommer jag personligen sätta stopp för.” Chaxxor log och sa ”så klart du kommer försöka, frågan är om du kommer lyckas?” Shaws ögon höll på att trilla ut när han tittade tillbaka på Chaxxor. ”Pojkar” fick Rienna säga högt och knackade samtidigt i bordet.

Rum 3: Xara stannade och satte sig längs ena väggen som vette mot havet. Gripen Leucosia tog till orda, hennes ord var en blandning av viskande kraxningar med inslag av rytande, ”Vundrys död var i sanningen inte en dag för sent men jag tänker att handlingen ändå får konsekvenser hos våra ärade motståndare drakarna” hon tittade på Ammos som vinklade huvudet något och sa, hans röst var som en mullrande väsning, ”även om Vundrys död säkert var efterlängtad av flera var trots allt Vundry en stor magiker, kanske den största, och vars handlingar borde vara mera kända än Ubalax.” Det sista var en tydlig markering mot gripen, det visste Zora. Leucosia valde dock inte att ge svar på tal. ”Vem är denna Vundry?” undrade Klara. David tittade på Klara och tittade sedan på Rienna som hade behållit lugnet under Xaras ’uppträdande’. David sa ”du, har väl träffat henne, eller hur?”

Rum 1: ”Har Rienna varit och träffat Vundry?” sa Lucas ärligt förvånad. ”Är det verkligen så förvånande?” sa Mildred och tittade på honom ”hon är ju nästan lika gammal som oss, dysterheten är ju ’hennes’ dimension.” Lucas rykte på axlarna och tittade på Zora ”fortsätt” sa han.

Rum 2: Det var uppenbart att just detta hade Rienna svårt att behålla sitt lugn. Rienna svalde och skulle fortsätta men innan dess hann Pozzix inflika ”förlorade du inte din son där hos draken? Hade han inte ett magiskt svärd?” Rienna vände sig långsamt och kontrollerat mot Pozzix och väste fram ”tack för att du påminner mig.” ”Fortsätt” sa Len-Rewtu, svettdroppar syntes i pannan och Rienna nickade.

Rum 3: Rienna tittade på Klara som nyfiket och utan baktanke tittade tillbaka. Humberto tog långsamt bort handen från svärdet vid hans sida. Rienna sa sedan ”ja, det är sant. Jag har mött Vundry och jag har förlorat mycket i mötet med henne.” Rienna tystnade och fortsatte sedan ”det är väl oklart om Vundry var bland de största magikerna men skicklig var hon. Hon var även känd för sin illvilja och grymhet mot andra, inklusive de av sin egen ras. Hon skapade många ting, bland annat det som kallas för ’den blå boken’”. Klara skrattade till vilket fick Riennas ögon att blixtra till men Klara missade detta och fortsatte ”det är väl bara fantasier? Eller? Ja, menar en bok som kan få länder att försvinna och sedan skapa nya öar, berg och skogar ur nästan tomma intet, eller?” Det fanns en sorts naivt tvivel och hopp i Klaras röst. Rienna log och slappande av ”man kanske kan önska så men tyvärr är det sant. Vundry skapade ’blå boken’”. ”Men hon straffades för detta också” mullrade Ammos röst. ”Hon tvingades bort till vår dimension” sa Leucosia ”är det ett straff?” ”Vad hände med den blå boken” frågade Klara. Det blev en lång tystnad sedan svarade Ammos ”vi valde att gömma den, för att finna den är man tvungen ha ett antal föremål”. Xara skrattade till ”men hon lurade er samtidigt eller hur? Hon tog ett av föremålen, en av skålarna, och la i sin grotta, eller hur? Och där har den varit fram tills nu”. ”Din kunskap är stor, mäster Xara” var allt Ammos svarade. ”Men enligt sagan användes väl den blå boken när man fångade den Svarta damen?” sa en förvirrad Klara och fortsatte med sin tanke ”då måste ju någon hämtat den blå boken från sitt gömställe?”

Rum 1: Julian tittade på Lucas ”ja, det får ju en att fundera, eller hur?” Lucas rättade besvärat till sin tunika och verkade absolut inte vilja svara. Men Julian verkade inte vilja låta honom komma undan så enkelt utan sa ”så den klarsynta kammarjungfrun Klara har med enkelt förnuft kommit på att hela legenden som man spred efter att Lionda fångades, den är långt ifrån helt sann?” ”Det mesta är sant” sa Mildred och fortsatte ”man använde samma sorts formler som finns i den blå boken men det utfördes av en sammanslutning av magiker.” ”Där du var en av dessa?” sa Julian och tittade noga på Mildred. Mildred tittade skarpt tillbaka mot honom och sa ”det kan ha varit så”.

Rum 2: Pozzix satte sig framåt och tittade på Rienna ”var det därför du var hos Vundry? För att försöka ta skålen?” Rienna tittade tillbaka men svarade inte utan satt tyst. Efter en stunds tystnad fortsatte Rienna sin redogörelse.

Rum 3: David tittade på Xara som tittade dumt tillbaka varpå David sa ”det var en händelse som gjordes av en grupp av magiker.” Klara verkade nöjd med det svaret. Ammos tog vid ”men åter till konsekvenserna av Vundrys död. Som vi alla vet finns det hos både Drakar och Gripar grupper som anser att Galo är deras och som inget annat vill än att återta Galo.” Leucosia gjorde ett ljud och tycktes nicka som ett svar. ”Men jag är inte den enda som varit och besökt Vundry, eller hur?” sa Rienna och nickade mot flickan på golvet. Vid väggen skrockade Xara gillande och började tugga på en torkad snok. ”Nej, det var ju en av anledningarna till att vi var tvungna att agera mot flickan här, Lionad. Hon sökte upp Vundry, troligen kom de överens. Man vet att Lionad gjorde flera resor till Ekard.” sa David och sträckte fram sin tekopp mot Rienna som snällt fyllde den med rykande te. Zora tittade på Klara som tydligt hade en omfattande tankeverksamhet, Klara skulle precis säga något, troligen hade hon räknat ut att flickan på golvet var den Svarta damen från sagorna, men Zora gav henne en skarp blick och Klara bet sig i läppen. ”Hur är tonen hos dina fränder” sa Leucosia. Frågan var riktad mot Ammos. Ammos rättade till sig, det var uppenbart att utrymmet var för trångt för honom, och svarade ”det är oroligt, det var ett tag sedan I talade med mina fränder men från det lilla jag vet är det redan många som irriteras över plundringen av Ajam.”

Rum 1: ”Det är ändå väldigt imponerande” sa Felicia lite slött fundersamt och fortsatte ”att en grupp av unga Serdan och Edlosi lyckas döda en så mäktig och uråldriga drake som Vundry.” Zora noterade av framför allt Lucas och Mikael var något besvärade av detta. ”Man vet att Vundry hade tappat mycket av sin forna makt och hans sinne och magi var inte som det en gång var. Det och en kombination av tur och skicklighet gjorde att de kanske lyckades.” sa Mildred. ”Och skålen” sa Julian ”tog de den också?”. ”Du undrar så att du kan lägga beslag på den?” svarade Mildred snabbt och giftigt. ”Det får ju en att fundera om det kanske är du som initierat det hela för att själv komma åt den?” sa Felicia innan Julian hann svarar Mildreds anklagelse. Allt bröts av ett kraftigt brak, det kom från den väldiga Mikael som slog sin tunga näve i bordet och med sin mullrande röst sa ”som vanligt käbblar ni om detaljer men missar det väsentliga. Mötet handlade väl om ett krig, ett krig där drakar, gripar, Serdan, Edlosi och människor slåss mot varandra! Är det inte det vi pratar om?” Han blev tyst och lutade sig tillbaka i stolen.

Rum 2: ”Kriget har väl alltid hotat men aldrig brutit ut” sa Cellric och tittade på resten runt bordet ”så varför skulle det göra det nu? Varken Ajam eller Eru är väl tillräckligt stabila ännu?” Len-Rewtu fick anstränga sig och sa ”sant, mina mätningar av energin från källan i djupet säger att såren till de båda kontinenterna långt ifrån är läkta.” Pozzix nickade ”Så kriget kommer inte, som vanligt är det varningar men inget händer?”.

Rum 3: Zora noterade att tankeverksamheten hos Klara var i full gång och efter att David sagt att varken gripar eller drakar troligen kunde återvända till sina gamla kontinenter ännu på tusen år om de skulle återvända i stort antal till Galo, så ramlade myntet ner så att säga. Klara sa ”så om de återvänder men inte kan återvända till sina gamla kontinenter, var återvänder de då till?”. ”Jag älskar denna flicka” vrålade Xara och reste sig från väggen och fortsatte ”är det säkert att jag inte får behålla henne?” David och Zora skakade på huvudet. Xara fick en min av missnöjdhet, det knastrade till när den sista biten av orm slank ned. Sen sken hon upp igen ”det är just därför det blir fullskaligt krig, alla mot alla och samtidigt!” Rienna tittade på Zora och sa ”vi skulle kunna sluta ett avtal att inte anfalla varandra.”

Rum 2: ”Du sa vad?” skrek Shaw ut och ställde sig upp. ”Du är beredd att förråda ditt land, din tron, ditt folk genom att erbjuda ett fredsavtal med fienden och dessutom samtidigt uppvisa svaghet?” Rienna studerade honom men sa inget. Shaw stod upp och verkade nästan tugga fradga av ilska. Pozzix harklade sig ”jag vill påminna om att som den strateg jag vet att du är, broder, så vet du att flerfrontskrig sällen är en särskilt bra idé.” Shaw kokade av ilska men bet ihop och satte sig tungt i stolen.

Rum 1: ”Jag hoppas du tackade nej till erbjudandet?” sa Lucas och tittade skarpt på Zora. Julian log men sa inget först men fortsatte sedan sin berättelse.

Rum 3: Zora stod en stund och funderade, hon slogs av allvaret i situationen, trots att den samtidigt var helt absurd. De två släktena hade krigat tidigare men alltid via ombud, via andra länder. Aldrig hade man direkt gått emot varandra trots att det alltid funnits en medfödd motvilja mot varandras släkten. Till slut sa hon ”det är sant att jag är drottning över Cianom men jag kontrollerar långt ifrån alla mina bröder och systrar. Det enda jag kan erbjuda är att Cianom inte skulle dra svärd först om man mötte Avernus flotta eller armé.” Rienna nickade ”det är det enda jag kan begära. Vad enskilda medlemmar utanför vår kontroll väljer att göra får stå för dem.” Zora nickade, Rienna fortsatte ”och att de får själva stå för priset av deras handlingar.”

Rum 1: Felicia såg allvarligt på Zora och sa ”du förstår vilka konsekvenser detta kan få för vår broder Titus?”. Zora nickade men sa inget, det fanns ett allvar i luften i rummet. ”Titus är en riddare, en krigare. Han vet vad priset för krig och strid kan vara.” sa Lucas och lutade sig fram ”trots det anser jag att någon av oss bör informera honom.” Ingen sa något på en stund men till slut sa Julian ”jag vet att Rex besöker honom ibland, jag kan be Rex prata med honom om risken att i nuläget hota Avernu.” Zora gav sitt tysta gillande till Julians förslag.

Rum 2: Shaw tycktes koka av ilska men det var Chaxxor som tog till orda” även om våra hus för stunden skulle följa vår kejsarinnas beslut skulle det krävas ett samarbete och en koordination av våra resurser för att effektivt hindra både gripar och drakar och försöka ta länder i närheten av Avernu och Cianom.” Len-Rewtu skrattade till, det fanns inslag av en dåre i skrattet, och han sa sedan ”men vår urmoder har en annan tanke gissar jag?” Rienna nickade och sa ”ja, det hade både hon och David.”

Rum 3: ”Det är bra att våra familjer beslutar att försöka hamna på kollisionskurs med varandra men det finns ett sätt att undvika att kriget bryter ut på Galo.” sa David och tittade först på Zora och sedan på Rienna och fortsatte.

Rum 1: Zora tystnade efter sin redovisning, ingen hade avbrutit henne då hon lugnt hade berättat om David och Xaras plan. Mildred var den som bröt tystnaden ”vad tänkte Ammos och Leucosia om ’planen’?”. Zora rykte lite på axlarna ”de sa inget men det var tydligt att de godkände planen.” ”Då låter det som man får vara försiktig när man färdas i både Draperiet och Dysterheten den närmaste tiden?” sa Julian och smålog. Mildred som verkade vara den som var minst nöjd i sällskapet tittade på honom ”ja, det verkar så”.

Rum 2: Shaw ställde sig upp, tittade på resten av gruppen runt bordet och sa ”inget ska hindra mig från att segla mot Titus och stoppa hans löjliga och helt genomskinliga plan.” Sedan gick han med bestämda steg ut ur rummet. Pozzix satt och nästan funderade högt ”är det verkligen så klokt att ge vår fiende möjligheten att stärka sin makt till en sådan närhet till källan?” Chaxxor verkade nöjd ”kanske inte” sa han ”men samtidigt så binder det stora resurser för dem och försvagar samtidigt både dem, drakarna och griparna.” Cellric som nu var allvarlig sa ”det är det som oroar mig, skulle verkligen Ammos och Leucosia gå med på detta och samtidigt försvaga sina respektive raser så mycket?”

Rum 3: Lionda vaknade, hon låg på golvet. Det enda hon mindes var att en gammal kvinna kom in i rummet. Hon försökte minnas vad som hade hänt men trots magi användande mindes hon inte. Det fanns även en svag doft av både drake, grip och te i rummet. Dessutom hittade hon två avbitna och torkade mussvansar samt ett torkat och avbitet snokhuvud vid ena väggen. Ett annat rum: Klara vaknade, steg upp och gick till drottningens rum för att hjälpa henne gällande morgonbestyren. Hennes väninna tittade på henne och frågade ”hur var det att följa med drottningen?”. Klara såg frågade på henne ”följa med?”. Väninnan skrattade retfullt ”minns du inte? Drottningen bad dig följa med på ett special uppdrag?” Hur mycket Klara än försökte minnas kunde hon inte minnas det. Dörren slog upp och hon gick in till drottningen, Zora satt redan på sängen och log mot Klara som neg artigt.

Krismöte

De flesta gånger Drakens råd sammankallades kom främst de Serdan som råkade vara på slottet som gick på mötena. Allt som oftast skickades istället ersättare in. Det var sällsynt att alla medlemmar i Drakens råd från familjen kom i egen hög person, detta var uppenbarligen ett sådant tillfälle. Drottningen Zora hade sammankallat eftersom Drakarna, via sitt ombud Ammos som även var Davids rådgivare, ville veta rådets inblandning i det som de kallade ”plundringen av Norla”. Zora hade även tillsammans med Lucas pratat med Ammos vid Davids grotta. Under samtalet hade David suttit och försökt få fram en ny te-smak av en röd buske som han nyligen hade upptäckt. Ammos hade gjort det klart att det fanns krafter hos Drakarna som inget annat önskade återta Ajam, något som högst troligen hade lett till direkta stridigheter mellan människor och högst troligen en stor del av Serdan familjen. Händelsen i Norla kom alltså väldigt olyckligt eller lyckligt beroende vad ens agenda var. Nu satt så alla medlemmar där runt bordet och försökte på olika sätt se nyfiket intresserade ut även om Zora helt säkert visste att de flesta redan hade en egen åsikt och lösning på det hela. Zora tog till orda ”Ni, ärade rådsmedlemmar, vet varför ni är kallade. Det handlar om situationen vid Norla och vad vi kan göra åt den och vår eventuella inblandning?” Zora tystnade och väntade på vem som skulle tala först. Som väntat var det den mera rättframme Mikael som började ”för egen del förstår jag inte vad som är problemet? Drakarna har haft Zalkors dotter i en kista och tiden för hennes förvaring var ändå snart slut. Dessutom var det ju ingen i vår familj som släppte ut henne om jag förstått det hela rätt? Om drakarna är så korkade att de väljer att lämna ön obevakad så får de väl närmast skylla sig själva?” Han tystnade och ingen sa något men till sist ställde sig Lucas upp, i vanliga fall sa han nästan aldrig något så att han tog till orda hade en viss tyngde i sammanhanget. ”För att klara av ett par saker först är det väl lika bra att säga följande.” Han gjorde en konstpaus och gav Lucia som satt jämte honom en blick och fortsatte. ”Vår syster Lucia fick information om att en individ som är känd som Regina hade planer på att söka upp och försöka befria Zalkors dotter Lionda på Norla. Hon informerade mig om detta men vi gjorde bedömningen att det inte fanns anledning till oro eftersom Norla sedan länge är bevakad av drakar.” Zora noterade att Mildred teatraliskt himlade med ögonen och samtidigt gjorde ett skrattande nedlåtande ljud. Mildreds beteende var så klart adresserad till Lucia men denne valde att inte låta sig provoceras. Lucas fortsatte ”den fråga som jag ställer mig är varför drakarna under nästan 500 år bevakar platsen väl men sedan plötsligt väljer att inte hålla ön bevakad?” Han vände sig mot Mildred och fortsatte med illa dold sarkastisk ton ”men det kanske du, kära syster, kan förklara?” Han satte sig, Mildred tittade på Lucas men sa inget. Zora hade gärna velat veta vad som föregick i hennes huvud. Hera ställde sig upp innan Mildred hade hunnit svara, hennes röda hår var en del av hennes temperament. Men en viss vasshet i rösten sa hon ”jag har under längre tid sagt att både drakar och gripar är allt mera aktiva längst de riken som finns runt Ajam och Eru. Bestarna”, Zora tänkte snabbt att det sa en del om var Hera ansåg om Drakar och Gripar, ”gör allt mera hotfulla flygningar kring och över städerna och det rapporteras om försvunna skepp. Är det bara jag som tänker att drakar och gripar vill ha en anledning att återvända?” Hon lugnade ner sig och satte sig och sa ”vi måste faktiskt ha med tanken att de kanske faktiskt vill ha krig.” Bland de människor som även de satt i rådet mumlades det. Mildred satt lugnt och tyst, även Julian valde att inte säga något, inte ens en smart pikande kommentar noterade Zora. En gråblek liten flicka som Zora visste kunde förvrida sinnet på de flesta gjorde en lätt harkling, Felicia tog till orda. ”Om jag förstår det hela rätt vill Ammos få reda på om Drakens råd var inblandad i Norla situationen?” Zora nickade och sa ”ja, så är det”. Felica ställde sig upp och sa ”oavsett vad som skett och varför, har Drakens råd inte varit inblandad verkar det som. Det var drakarna som själva slöt ett avtal med Zalkor och de var de som valde att ön obevakad. Mitt förslag är att rådet väljer att bara meddela detta till Ammos. Drakens råd hade ingen inblandning i händelsen vid Norla.” Hon satte sig, Mildred ställde sig upp. Hon tittade på alla och sa ”Min spontana tanke på ditt förslag, syster Felicia, hade varit att drakarna knappast skulle tro på oss. De skulle med all säkerhet anta att vi inte säger allt.” Hon tystnade och fortsatte ”men utifrån den kunskap jag ändå har om drakarna kan man vara ganska säker på att de inte heller säger att till oss. Därför anser även jag att detta bör bli rådets svar till Ammos.” Hon satte sig och rådet var tyst, inte för att hon tyckte som Felica utan för att hon så tydligt sa det. Zora ansåg att bara det var mycket oroande. Zora tog till orda ”vet vi hur Kalandri ställer sig i detta? Är de ens medvetna?” Felica nickade ”ja, de är medvetna och efter vad jag fått indikationer om har de ungefär samma inställning till saken.” Zora nickade och sa ”så en röstning. Vilka är för att Drakens råds svar till Ammos är att Drakens råd inte är inblandad i Norla händelsen och kan därför inte hållas som ansvarig för denna?” Samtliga runt bordet räckte upp handen, bara det en unik händelse. Rådet upplöstes av Zora men bad Julian och Felicia stanna kort kvar. När dörrarna stängdes sa hon ”hur har det gått med begäran från den där edlosin som ville spela?” Julian tittade på Zora och sa ”drottningen av Kalandri har låtit meddela att den som ska sitta med som garant att föreställningen inte urartar är edlosin Risa.” Zora vände sig mot Felicia ”varför just Risa?” Felicia tittade lite retsamt på Julian ”jag har hört att hon är bekväm i vissas sällskap.” Julian valde att inte svara. Zora nickade ”jag vill inte ha någon skandal och definitivt inte någon skadad eller ännu värre dödad.” Båda nickade och lämnade rummet.

Silverflöjten

Det började närma sig kväll i Aisela och på Silverflöjten stod Orleg och torkade glasen och bägarna för kvällens gäster. Det skulle nog bli en bra kväll tänkte han, många skulle uppskatta dagens trubadur. Marlo kallade han sig men Orleg hade inga illusioner om att det var hans riktiga namn. Han hade presenterat sig för Orleg och Turgon under gårdagen, hans flöjtspelande var enligt Orleg i världsklass. Silvertonerna berörde alla och med sig hade Marlo en vacker kvinna vid namn Stella men Orleg hade sett henne här tidigare och då under ett annat namn, hon var från slottet det visste han. Det skulle framför ett stycke som de kallade Vundry och Ocea.

Marlo och Stella anlände och började förbereda sig, Orleg önskade att hans vän Cinn var här för att få höra men hon var iväg på andra äventyr. Han tänkte på henne ibland och undrade vad hon gjorde? Ibland tittade hon in men oftast försvann hon lika snabbt som hon kom. Gästerna i den stora salen var förväntansfulla och stämningen var hög. Orleg tittade ut över publiken, så såg han en gäst som han helst inte ville skulle vara närvarande, en man med svart bakåtkammat hår och blåa vaksamma ögon och ett leende som lurade de flesta. Han hade med sig en kvinna vid sin sida. Hon hade en röd vacker sidenklänning med gulddekorationer. Kvinnan hade svart hår och mörka ögon, hon viftade med en vacker solfjäder. De satt vid samma bord men det var uppenbart att ingen litade på den andre. Så började föreställningen, man blåste ut några ljus och enbart ljusen kring scenen mitt i rummet stod kvar. Publiken höll andan när Marlo, en smal lite gänglig man med grått silvrigt hår. Hela Marlo utstrålade en sorts skörhet. Hans kläder var tunna och svagt blåa med inslag av svart. Vid hans sida stod Stella, insvept i en vacker svart sidenklänning med dekorationer i svart av orkidéer. Hennes ögon var mörka och i håret fanns en svart orkidé. Så tog Marlo upp en silverflöjt men kvinnan började sjunga först med ljus klagande röst som fick tiden i Silverflöjten att stå stilla. Hon sjöng om vattenanden Ocea som förälskade sig i en pojke som varje dag kom till skogstjärnen och vattnade sina djur. Hon såg hans vackra kropp, hans jordfärgade ögon och hans blonda rufsiga hår och blev förälskad så som bara en vattenande i skogenstjärn kan bli. Tonerna från flöjten vandrade runt i lokalen medan Stella sjöng, den letade sig in i alla skrymslen och vrå och öppnade den mest låsta av alla hjärtan. Orleg var så uppfylld av rösten och tonerna att han inte såg att även mannen med det bakåtkammade svarta håret blev rörd. Sången fortsatte om hur vattenanden och pojken fann varandra och gav sig till varandra under månens ljus i skogen vid skogstjärnet. Tonerna var vackra och smäktande sorgsna som om det i musiken fanns en förebrådan om det som skulle komma. Marlo bytte flöjt till en med djupare lite sorgligare och mörkare toner. Stella fortsatte hur Ocea och pojkens kärlek inte fick gillande blickar och en dag såg även draken Vundry deras kärlek. Vundry var en bitter, gamla och misstänksam drake. Inget bra finns att komma mellan en vattenande och en pojke som vallar sin hjord viskade draken högt uppe i himlen. Vundry flög ned mot pojkens by och förtärde den med eld. Draken landade vid vattnet och pojken ställde sig framför sin älskade Ocea. Men Ocea visste vad draken ville och torkade pojkens tårar och gick för att möte draken. Alla i salen var nu helt upptagna av musiken och sången på scenen och när Stella sjöng hur Ocea tog farväl till pojken för att tjäna draken i eld och mörker fanns knappt något torrt öga i hela salen. I det sista stycket sitter pojken vid skogenstjärn och längtar efter som älskade Ocea medan Ocea sliter och kyler den onde draken Vundry i eld och mörkret i grottorna i Esassu.

Publikens applåder visste inga gränser men Marlo och Stella gav inga extra nummer. Orleg noterade att både mannen och kvinnan såg berörda ut men höll sig samlade och drog sig tillbaka. Orleg gick till rummet där Marlo och Stella satt. ”Jag bugar och bockar för ett mästerligt uppträde” Marlo och Stella nickade. Orleg sa lite försiktigt ”det är inte möjligt att ni ger en annan föreställning?” Marlo reste sig och sa ”nej, det får räcka med denna gång, mitt budskap gick fram tror jag”. Orleg rynkade pannan och sa ”budskap?”. Marlo log men sa bara ”hälsa Cinn” han sträckte fram handen och Stella tog den och de gick ut bakvägen. En droska förde körde iväg dem. Det var natt i Aisela och månen var full och lyste i all sin glans över gatorna. Det var en sanning en magisk natt tänkte Orleg och gick in för att få fart på ölförsäljningen.

Räddade

Masha tittade på sin farmor, för första gången i sitt liv såg hon hur hennes farmor, den mäktiga Remmica skakade och var…… nervös. Remmica satt på en stol och drack något väldigt starkt, hon tittade ut över havet från sin villa på verandan och muttrade för sig själv ”Ajam, Ajam, Ajam. Din jubelidiot till åsna. Varför går du dit?” Remmica svepte glaset med starkspriten och en tjänare fyllde det lika snabbt igen. Masha satte sig vid sin farmor och försiktigt sa hon ”farmor, vi får hoppas det kommer gå bra”. Remmica vände sig hastigt om och spände ögonen i Masha som höll på att kissa på sig av skräck. Plötsligt blev Masha medveten om kraften, makten och erfarenheten hos sin farmor. Glaset krossades i Remmicas hand, en kraftig vind blåste till och flera av trädgårdens träd knäcktes nästan och samtidigt så gled både Remmica och Masha ut i dysterheten. Där ute i det röda tog Remmica och drog handen som hade hållit glaset genom Mashas hår. Håret fick röda toner från blodet som kom från handen. ”Hoppas” väste Remmica fram ”gör man i möte med en ursprunglig, en gud”. Lika snabbt som Remmica blivit arg, lika snabbt verkade hon lugna ner sig. De gled tillbaka in i verkligheten, vill verandan. Masha var rädd att hon kissat på sig men kände efter och upptäckte att så inte var fallet. Remmica satte sig och tittade tomt framför sig. Masha skulle precis börja resa sig när Remmica sa ”det är förstås hans umgänge som lurat iväg honom”. Hastigt vände sig åter Remmica mot Masha ”du har träffat hans idiotiska vänner, eller hur?” Masha nickade och Remmica fortsatte ”tror du det är någon av systrarna, eller den tafatta adelsdamen, eller det inavlade missfostret med drakblod, eller horungen från kultistfamiljen, eller den där lilla ’oskyldiga’ flickan?” Remmica stirrade galet på Masha som var rädd att dö vilken sekund som helst. Sen såg Remmica på sin hand och drog ut glasbiten från handen och passade på att läka såret. ”Jag lovar dig” sa Remmica med allvarlig röst ”att om min son dör så kommer” hon pausade en lång stund och fortsatte med en mörk ton ”blod flyta”. Det blåste hastigt upp igen och träden vajade i vinden.

Rommario tittade på lapparna som han hade satt upp och på de röda trådarna som gick mellan dem. Fyrvaktarens dotter kom upp med en bricka med te och nybakade scones. Hon ställde dem på bordet och började gå ned igen när Rommario sa ”vi får besök, så du kan hämta en kopp till och någon extra scones.” Flickan nickade och gick. Rommario hänge ett stort lakan framför kartläggningen. Efter en stund kom så besöket, en man med blek, nästan grå hud, svart hår och mörka ögon. Hans kläder var enkla och vid sidan hängde ett svärd som hjältar längtar efter. ”Far” sa Rommario. ”Rommario” sa mannen och satte sig på andra sidan om bordet. Båda två satt där en stund i tystnad, bara tittade på varandra, betraktade. Flickan kom upp med en kopp och ett fat med extra scones. Hon hällde upp och gick sedan ner igen. ”Din?” frågade Rommarios far, Pozzix. Rommario skakade på huvudet. Pozzix tog lite honung i teet, sedan bredde han smör på sconsen och åt långsamt. ”Det var ett tag sedan” sa Rommaio. Pozzix log ”ja, det var ett tag sedan”. Sedan blev det åter tyst förutom vinden och havets brusande nedanför fyren. ”Jag räddade din dotter, Fiona” sa Pozzix. Rommario höjde på ögonbrynet och sa ”det har jag svårt att tänka mig”. ”Varför har du det” svarade Pozzix och mumsade på sconsen och sörplade på teet. Rommario svarade inte utan ryckte på axlarna. ”Vill du inte veta hur?” sa Pozzix. Rommario tittade på Pozzix ”vad får jag höra? Sanningen?”. Pozzix log ”så klart, vad annars? Skulle jag ljuga för min son?”. Rommario lät lågor dansa över handen och sa ”låt höra då”. Pozzix tittade på Rommario och sa ”jag spådde för ett tag sedan och fick som svar att någon i min familj skulle var i en besvärlig situation, i dysterheten, vid en tidpunkt längre fram. Jag tillät mig göra lite efterforskningar och pratade med din bror. Han sa att du hade en dotter som hade en fallenhet för att hamna i besvärliga situationer. Han gav mig spårkortet och resten var enkelt.” Rommario tittade på Pozzix och sa ”vill du ha ett tack?”. Pozzix log och sa ”åh, varför det? Nu är hon ju välvilligt inställd till mig.” Rommario reste sig hastigt och hans armar började brinna men ännu snabbare hade Pozzix rest sig och svärdet lämnat sin skida och spetsen var nu riktad mot Rommaios hals. Båda log, ”så bra att vi förstår varandra” sa Pozzix och backade ut från rummet ”och tack för teet”. Sen var han på väg nedför trappan. Rommario släckte sina armar och satte sig tungt på stolen, där satt han ett tag och lyssnade på stormen utanför.

Väl hemma på Villa Risa tillät sig Risa att slappna av, hon släppte fram sina känslor och satt och grät i tysthet i rummet. Det knackade på dörren och Risa rättade till sina kläder och fixade sitt ansikte. ”Kom in” sa hon. Tjänarinnan gick in och neg och sa ”ni har besök av en viss Julian”. Risa rynkade pannan men nickade och sa ”ni kan släppa in honom”. Medan tjänarinnan hämtade besöket så gjorde Risa sig redo att ta emot den farligaste räven i universum, som hennes bror kallade Julian. Julian kom in tittade över hela situationen och fram till en fåtölj. ”Jag antar att du vill ha mig här?” sa han, Risa nickade. Julian satte sig, Risa valde att stå en bit bort, bakom en annan fåtölj. Det verkade roa Julian som sa ”tror du verkligen fåtöljen hade kunnat rädda dig?” Risa förstod det tramsiga med att stå där och satte sig i den istället, Julian log lite. De båda satt och vägde varandra en stund innan Julian tog till orda ”jag har förstått att din dotter hamnat i en situation som var besvärlig?”. ”Situationen är löst nu” svarade Risa och fortsatte ”så jag är inte i behov av din hjälp”. Julian tittade på henne ”och vad får dig att tro att jag skulle erbjuda dig den?”. ”Åh” sa Risa ”en vild spekulation från min sida”. ”Hmm” sa Julian och fortsatte vara tyst medan ha tittade på tavlorna på väggen som förställde jaktscener. ”Åh” sa Julian ”rävjakt”. Risa log ”de förpestar tillvaron för alla hederliga män och kvinnor på landet”. Julian nickade ”tur då att de är så listiga så att de överlever”. Han tittade på Risa ”är det inte din dotter som har en räv som symbol? Kallar hon sig inte rent utav ’den Lusariska räven’?”. Risa nickade och sa ”men du är inte här för att diskutera tituleringen hos mina barn, eller hur?”. Julian log ”nej, jag hade bara vägarna förbi och tänkte titta in helt enkelt. Du var ju inte hemma så jag passade på att se mig omkring.” Han log ”din rektor är mycket pratglad om man hjälper henne med det”. Risa ryste men visade det inte utan sa ”var det något annat?”. Julian såg på henne och lutade sig lite fram ”jag hade tänkt fråga om vi skulle dela säng i natt men så slog det mig. Säger du ja, är det troligen för att du vill att din lömska bror ska skära halsen av mig under akten. Säger du nej är det för att du är rädd för dina känslor för mig. Så därför är jag tvungen att höra ditt svar.” Julian log och lutade sig bekvämt i fåtöljen. Risa lät sig inte beröras utan sa bara ”jag ger dig inget annat svar än att jag ber dig gå. Jag har inget otalt med dig och vill inte heller ha det. Det som eventuellt är mellan dig och min bror är just mellan er två.” Julian reste sig och rättade till sina kläder, han log, gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. När Risa såg hur han klev in i den blåa portalen drog hon en lättnades suck och satte sig tungt. Lucia satt i biblioteket, hon hade precis kommit tillbaka efter att hon hade räddat sitt barnbarn och en annan från draperiet. Den andra, en man, bekymrade Lucia. Han hade verkligen dåligt påbrå och borde enligt henne avlivas när han föddes. Nu var han dessutom bekant med hennes barnbarn. Hon satt och tittade på sin kortlek med individer inom de båda familjerna. Så blev hon medveten om hur Julian gick förbi, hon påkallade hans uppmärksamhet och bjöd honom att sätta sig vid bordet. De tittade på varandra och Lucia samlade ihop sin kortlek. ”Familjefest?” frågade Julian lite retsamt. Lucia log och sa med len silkesröst ”jag drog mig till minnes din barndom. Var inte du en riktig skogsman?” Hon såg att Julian funderade på varför hon tog upp detta, hon fortsatte ”visst gillade du att spring i skogen och prata med djuren och älskade växterna?”. Julian nickade lite frågande, Lucia njöt och fortsatte ”när jag så såg och förstod att mitt barnbarn umgås med en pojke som är liten, spinkig och uppväxt i skogen och djupt naiv, så påminner han så mycket om dig när du var i hans ålder. Tänk som det kan bli.” Julian rörde inte en min men Lucia visste att det hade träffat rätt. ”Intressant historia” var allt han sa och reste sig och gick. Väl tillbaka i sitt torn tillkallade han Drakens arms kapten med ansvar för det södra Sendru där det Lovriska riket ligger. Mannen kom in och bugade sig lätt. ”Har vi någon pålitlig i Viska i Lovriska riket?” Kaptenen funderade och nickade sedan ”agenten befinner sig i närheten av staden.” ”Bra” sa Julian och fortsatte att skriva och satte sedan sitt sigill på ett dokument som han räckte över till kaptenen. ”Här är agentens order som ska genomföras skyndsamt.” Kaptenen nickade sa ”vad handlar det om?”. Julian tittade på sin kapten och sa med viss irritation ”det finns en adelsdam i förvar utanför Viska, en viss Ismila Erxinor, född Glavan. Hon sitter i förvar för att hon har dödat sin kammarjungfru.” Kaptenen nickade och sa ”hennes talare som ska företräda henne inför kungen ska visst hävda att hon varit utsatt för kultisters mörka magi av sin make och kammarjungfru.” Julian log och sa ”ordern är att skära ut hennes tunga.” Kaptenen verkade oberörd men det syntes att han hade frågor så Julian fortsatte ”det är ett budskap till hennes syster om att man ska vakta tungan.” Kaptenen nickade och sa ”får jag förslå att man lämnar spår av Gendilj kultister på platsen?” Julian var tyst en liten stund men skakade på huvudet och sa ”nej, men lämna en lapp där det ska stå ’Salomes hemligheter mår dåligt av ljuset’”. Kaptenen nickade och gick för att se till att ordern skulle utföras.

Händelser innan omgång 10

Två korta saker innan spelet.

Regina sökte sig längs Parsanis bakgator, hon var försiktig, inte rädd men försiktig. Hon visste vem som rörde sig bland de styrande i Fransalia, hon visste vem hon var och hon ville inte göra sig ovän med henne, inte än i alla fall. Hon kom fram till sitt mål, natten var vacker, slöjmoln gjorde att månens ljus ibland flackade men med rätt formler såg hon ändå det som hon behövde. Enkelt smet hon förbi vakterna och kom fram till en liten bakdörr, låset visade sig svårare än hon hade trott. Hon drog sig för att använda magi här, det hade dragit till sig för mycket uppmärksamhet. Så hörde hon en vagn som sakta rullade fram i natten. Hon tittade och såg biskopens vapensköld på den. Hon muttrade lite för sig själv, varför var han här mitt i natten? Vagnen stannade och eskorten av de fyra ryttarna satt av och öppnade dörren. Biskop Richolir med sin röda kappa klev ur och efter honom kom en kvinna. Kvinnans långa lockiga hår kom fram ur huvan till den lila kappan. De båda gick fram mot den stora porten. Regina muttrade för sig själv, hon hade ingen lust att möta dem där inne. Skulle hon vänta vid dörren och hoppas de gav sig av snart eller skulle hon försöka igen en annan dag? Hon visste hur enkelt det var för kvinnan att upptäcka henne utanför byggnaden. Regina tog det säkra före det osäkra och gav sig iväg i natten.

Julian satt och fingrade i sitt torn. Han hade fått en inbjudan, en ovanlig sådan. ”Vi behöver ses och prata. Mitt förslag på Villa Risa. //Risa” stod det kort. Det som störde Julian var att han faktiskt tänkte att hon ärligt ville träffa honom, utan någon lömsk baktanke. Det fanns så klart en tanke med mötet, det var knappast för att få hans åsikt om årgångens vin. Det svåra var hennes förbenade bror, han skulle så klart vara där, synligt eller inte. Honom litade Julian inte alls på vilket faktiskt kändes tryggt. Med Crorr kunde man alltid räkna med det värsta vilket gjorde att man då visste vart man hade honom. Han hade träffat Risa flera gånger tidigare, en förtjusande kvinna tyckte Julian. Artig, vacker och kvick i tanken, det som var jobbigt med henne var att hon var trevlig. Man släppte garden något i möten med henne, vilket gjorde att man utsatte sig för livsfara. Samtidigt var Julian extremt nyfiken på vad hon ville, att han inte visste vad hon ville hade grämt honom i en timme eller så men nu var det mera att han ville veta. Han gick bort och tog fram en kortlek, där bläddrade han fram hennes bild. Den hade han gjort för flera år sedan. På bilden log hon och satt i en röd klänning och hade sitt svarta långa hår uppsatt i en knut och med en blå blomma i håret. Det var innan hon skapade Villa Risa, hon reste och de hade mötts. Julian lät tankarna flyga iväg, han mindes en varm kväll i Viska i Lovriska riket, det var en bra kväll. Julian log och var till freds med minnet, ett bra sådant. Bra minnen ska man vara rädd om, tänkte ha. Han tog kontakt, efter en stund hördes Risas röst i hans inre ”ja” sa hon. ”jag fick din inbjudan, planerar du rävjakt?”. Hon skrattade ”nej, inget sådant, mer säkerhetsåtgärder för min dotter”. Julian höjde på ögonbrynet, oväntat tänkte han. ”När” frågade han och fick svaret ”när det passar er men gärna skyndsamt.” ”hmm” var allt han sa och sen ”jag kommer vidta säkerhetsåtgärder”. Risa svarade ”det förväntar jag mig”. Sen bröt Julian samtalet. Han tog fram ett annat kort på en gammal vän som det var länge sedan han använt. Han tittade på kortet och tog kontakt ”ja” hördes en bister man svara. ”Det är Julian” sa Julian ”jag skulle vilja ha din hjälp, jag ska till gripens land, till Villa Risa, och önskar komma därifrån levande.” Mannen på andra sidan sa först inget men svarade efter en stund ”du måste hämta mig”. ”Inga problem” sa Julian. Ett par timmar senare steg de två ut genom den blå portalen i trädgården till Villa Risa.

Grattis Vendela!

Som present till Vendela!

Dikten är egentligen av Ono No Komachi, en kvinnlig japansk diktare från 800-talet.

En gång i drömmen
skymtade bilden förbi
av den jag älskar.
Sedan den gången går jag
alltid hoppfull till vila.

Ashelin la ned pennan och tittade på dikten hon hade skrivit. Hon la ihop sin bok, Silverskedens värdinna Elisa gick fram till henne. ”Önskar ni något annat?” frågade Elisa. Ashelin skakade först på huvudet men tänkte sedan till och sköt över den tomma te koppen. Elisa log och gick och hämtade tekannan. När Elisa hällt upp teet så tittade hon utforskande på Ashelin. ”Du ser ut som du har mycket att fundera på? Var inte mötet med den unga Fiona till er belåtenhet?” Ashelin sa inget utan bara tittade tomt framför sig och sa sedan lite släpande ”det är så mycket nu”. Elisa skrattade till vilket fick Ashelin att rycka till och komma ut ur tankarna. Ashelin blev lite förargade över att Elisa skrattade åt henne men Elisa torkade bara bordet och sa ”när jag först såg fröken Fiona tänkte jag att flickan var en sökare”. Ashline släppte sin irritation och tittade lite frågande på Elisa som satte sig vid bordet. Det var sent på kvällen och natten erövrade Kalandri i en snabb takt och Silverskeden hade redan stängt. Det var därför den skygga Ashelin, Silverskeden ägarinna, satt där inne och drack sitt te. Det fanns inga andra där. Hon skulle precis ta och svarar Elisa när det knackade tyst men bestämt på dörren. Elisa rynkade på pannan och gick för att öppna, där ute stod en man med stiliga åtsittande kläder, vid sidan hade han en enklare dolk. Ashelin såg vem det var och ropade ”du kan släppa in honom.” Elisa släppte in mannen, frågade om han ville ha något och gick för att hämta te och starka drycker. Mannen gick fram till Ashelin och nickade kort och visade honom en plats vid bordet. Mannen satte sig men sa inget, Elisa kom fram med te och ett litet glas med en genomskinlig simmig dryck. Elisa satte sig också vid bordet, Ashelin tog till orda ”vi pratade precis som din bekanta, Fiona. Eller ska jag säga släkting?” Mannen nickade, tog en liten klunk från glaset och sa ”ja det är min släkting”. Efter ytterligare en stunds tystnad så sa mannen ”och vad sa ni om Fiona?”. Elisa som inte var van vid det utforskande hemlighetsmakeriet sa ”å, jag bara konstaterade att hon är en sökande person. Det var i alla fall det intrycket jag fick av henne när vi träffades första gången”. Mannen log och drack en klunk av sitt te, sakta satte han ned koppen. Ashelin sa ”du har varit lite frånvarnade?” Mannen nickade och tittade lite lurigt på henne ”har du saknat mig?”. Ashelin som i vanliga fall har stenkoll på sina känslor och ansiktsuttryck blev tagen på sängen och rodnade men sa förargat ”nej, mest att jag undrade”. Elisa tittade på de båda och reste sig och gick från bordet och började pyssla i köket. Mannen rörde vid Ashelins hand och sa ”jag ville kolla upp Hyxensia”. Ashelin drog inte undan handen utan lät honom röra den ”fann du något intressant där?” Mannen log ”nej, inget som stack ut. En serdan ska visst gifta sig med drottningen, en grav har plundrats i staden Anexo och i samma stad har man drivit ut en grupp kultister från Imaria.” Ashlin tittade mannen djupt i ögonen ”så det gamla vanliga då?” Mannen nickade och tog sin hand och rörde vid hennes kind. Hon log och rodnade mer men lät det hända. Hon satt och njöt av beröringen, hon visste att han på morgonen skulle bege sig, att han inte skulle stanna, att han skulle ha andra men hon nöjt av hans beröring här och nu.

Nerdar hade långsamt börjat vakna och en ryttare på vit häst galopperade ut ur staden till ett gammalt kloster utanför. Väl framme kliver ryttaren av sin vita häst och går in i ruinerna till det gamla klostret. Hans kläder är av senaste och finaste snitt och går i blått, rött och med en lila mantel. Vid hans sida hänger en vacker sabel och hans hår är blont och vackert friserat. Inne i klostret möter han en vacker kvinna i lila. Mannen går fram och tittar på henne ”moder” säger han. Hon ler och svarar ”min son”. ”Du kallade mig” säger mannen vars namn är Roland. Kvinnan vars namn är Mildred nickar ”vissa saker bör man säga öga mot öga”. Roland nickar men svarar inte. Mildred tittar utforskande och så står de båda en stund, en lång stund. Det är som det sker en strid mellan de två, om vem som ska vika sig och säga något först. Till slut orkar inte Roland längre och säger ”vad vill du?” Mildreds ansikte avslöjar inget av den triumf hon känner ”jag vill prata med dig om din väninna, Fiona och hennes syster Alana.” Roland höjer lite på ögonbrynet ”åhh, vadå?”. Mildred tittar allvarligt på honom ”å, inget speciellt. Mera nyfiken om du vet vad den lilla slampan håller på med?”. Roland ser på henne och säger ”hon är ingen slampa”. Han får en snabb replik ”men väl hittade du henne på ett horhus? Ett horhus som dessutom tillhör Hus Dellrikk?” Mildred går lite undan innan hon fortsätter med lite retsam ton ”är hon inkörd av Gigar tror du?”. Roland suckar ”mor, kan du sluta. Hon är en vän och inget annat, hon var en kvinna som jag hjälpte och som blev min vän. Vi har inget annat mellan oss så du behöver inte oroa dig”. Mildred höjer på ögonbrynet, knappt märkbart, ”oroar mig? Varför skulle jag oroa mig?”. Roland rycker på axlarna men säger inget. Han har redan gissat att hans moders verkliga anledning kommer han inte få veta men att det troligen har att göra med Fiona och hennes syster Alana. Istället står han och tittar på Mildred och efter en stund säger han ”du bad mig komma hit för att säga att du tycker Fiona är en slampa? Känns lite onödigt om du frågar mig.” Mildred pillar på den gamla dopskålen i sten ”onödigt?” men säger sedan inget mera. Roland börjar bli irriterad ”ja, exakt”. Mildred säger lite släpande ”du kan väl säga till din ´vän´ att hon och hennes vänner gör saker som man inte bör göra. Det hade varit önskvärt” säger hon och ändrar tonen till någon som har tvivel ”även om det inte är troligt. Att de tänker lite innan de gör.” Roland nickar och säger ”ja, det ska jag framföra.” Han ska precis gå men så tittar han upp på sin mor ”varför ogillar du henne så mycket, förutom att hon är en edlosi?” Mildred tittar på honom ”för att vissa saker inte borde ha skett. Hade bara din fader gjort det han skulle så hade Regina inte varit det bekymmer hon är idag.” Roland ser på Mildred ”på tal om min fader, har du hört av honom? Det var över sju år sedan jag hörde något.” Roland ser att Mildred rycker till, om än bara för en kort stund. Hon samlar sig dock snabbt och säger innan hon glider ut i draperiet ”det är en annan anledning till att jag inte giller Fiona.” sen är hon borta. Roland funderar men går sedan till sin häst och rider ner mot Nerdar och sin blivande hustru, drottningen av Hyxensia.

Önskemål

Efter önskemål från Mia

Remmica överblickade ihop packandet av allt, hennes son Roven kom fram och sa ”nöjd?”. Remmica verkade vara i djupa tankar men ryckte ändå på axlarna och svarade ”beror på vad du menar?”. Roven tittade på sin mor ”med min brors giftermål så klart?”. Remmica tittade på honom frågande och sedan hann tankarna ifatt henne ”åh, det” var allt hon svarade. Roven såg lite förargade ut ”menar du att du ska bygga ett enormt sommarhus och ordnat denna skrytfast bara för ´åh, det´?”. Remmica tittade på honom ”sommarhuset har jag funderat länge på så om min son och hans fru bor där ibland gör mig inget och festen var välinvesterade pengar tänker jag”. Roven såg lite frågande ut ”så du tänker att min bror gjorde rätt?”. Remmica tillät sig skratta till ”ja, så klart. Han gör ju det som jag ville han skulle göra.” hon log lite för sig själv ”bara att prata med Kree och påminna henne om att min oborstade son med lika mycket charm som en kvast skulle ligga och svettas på hennes barnbarn under natten, bara det var värt allt.” Roven suckade men valde att inte kommentera det mera och skulle precis gå vidare när Remmica sa ”såg du hur Sabina?”. Roven rykte på axlarna ”hon var väl sitt vanliga odrägliga jag?”. Remmica log ”men jag såg”. Roven suckade och sa ”jag ger mig av, ta kontakt om det är något” men han fick ingen respons av Remmica som fortsatte sina tankar medan Roven gick därifrån.

Kung Aetan var nöjd och satt och tittade ut över staden med ett glas med vin i handen. Han rykte till när personen han hörde en lätt harkling bakom sig. ”Åh, du” sa han till Crorr som log och svarade ”åh, bara jag”. Crorr sa inget mera utan stod bara jämte kungen och tittade ut över staden. Aetan sa till slut ”är det över nu?”. Crorr skrockade ”vad tror du själv?”. Aetan suckade ”nej, det tar aldrig slut. Det är lite sorgligt känner jag”. Crorr svarade först inte men efter en stund så sa han ”varför sorgligt? De tär väl så livet är? Oftast jobbigt och med lugna stunder där mellan”. Aetan tittade på honom ”men för dig, din syster och min dotter Brianna? Är det samma för er?”. Crorr lät sig se lite förvånad ut ”så klart det är, skillnaden är väl att vi oftast har större, farligare och fler fiender som vill förpesta ens liv. Ibland önskar jag att jag bara var en vanlig” han drog på ordet ”kung”. Crorr sneglade på Aetan men denna reagerade inte på vanlig ordet. Crorr fortsatte ”som hade mest bekymmer emd svältande bönder, grevar som är arga över skatterna och uppretade baronen som inte fick sina söner bortgifta med de som de önskade.” Aetan skrattade till ”mitt liv i kort sammanfattning.” Var nöjd” sa Crorr ”du har gift bort din ena dotter med en bra greve och dina söner är på gång att skaffa sig livskamrater, det är fred i ditt rike och framtiden ser ljus ut. Passa på och njut av den lugna stunden, nya stormar kommer tids nog”. ”Ja, kanske det” svarade Aetan ”kommer man klara nästa storm?”. Crorr ryckte på axlarna ”det vet man först efteråt”. Sen tog Crorr ett glas med vin och skålade med kungen över Lusari medan solen gick ned.

Julian tittade på ansökan, han log och sedan satte han sin stora godkännande stämpel på dokumentet och sa ”låt oss mötas som två rävar bara kan mötas”.

Det var natten efter hennes bröllop. Rakel funderade på vad som var mest exalterande, bröllopet, att få gå i den värld som hon bara hade hört talas om ryktesvägen Draperiet eller första natten med sin make och den erfarenheten. Det knackade på dörren, hennes kammarjungfru kom in, en ny flicka, men så hade nästan allt tjänstefolk bytts ut på order av kungen. En säkerhetsåtgärd hette det, ”psst” sa Rakel för sig själv. Rakel fick sitt hår kammat, de skulle visst vidare till ett annat bröllop. Egentligen hade hon lust att dansa av upphetsning men det hade inte varit värdigt en dam som hon. Hon såg i spegeln att kammarjungfrun ville fråga något så hon gjorde en min att det var tillåtet att fråga. Flickan såg förlägen ut men sa sedan ”hur var det? Hur var han?”. Rakel tittade på flickan och sa ”det var en väldigt privat fråga, ehh, vad heter du?” Flickan tittade ned och rodnade ”Elin, frun. Jag heter Elin”. Rakel log och sa igen ”det var en väldigt privat fråga, Elin”. Elins färg blev tydligare ”förlåt frun, det var inte min sak att fråga er”. Efter en stund sa Rakel dock ”men han visste var saker var placerade, om jag säger så”. Elin hade svårt att sluta fnittra men sa efter en stund vid slutet ”vart kommer han ifrån, er make. Är han från en fin familj?”. Rakel skulle precis svara när det slog henne att hon inte visste. Hon sa till slut ”så klart han är”.

Samtal

Samtalet mellan Gigar och Dellrikk sker mellan omgång 8 och 9. Spelledaren vill även förtydliga att detta vet spelarna, inte deras karaktärer.

Gigar kände igen spåren i deras hus, hans visste att hans far på ett hemskt humör. Spåren var den sönderslagna inredningen, Gigar visste att hans far hade haft ett möte med Rienna och en representant från hus Len-Rewtu, troligen Cerca. Och med tanke på de splittrade borden, sönder huggna stolarna och det krossade porslinet hade mötet inte fallit till hans fars favör. Gigar fann sin far, Dellrikk, i den stora salen. Tjänarna hade tagit skydd för att inte drabbas av sina herres vrede och frustration. Gigar gick fram mot fadern men var hela tiden på sin vakt, mer än en gång hade Dellrikk valt att ta ut sin frustration på honom. Gigar stod tyst och betraktade sin far men sa inget, efter en stund tog Dellrikk till orda, ”Jag är tvingad att dra mig ut ur Lusari och Kendor”.  Gigar sa fortfarande inget utan väntade på att hans far valde att titta på honom och då först sa han, ”lite ödets ironi då att min son troligen kommer att bli adlad och tilldelad ett grevskap i Lusari.” Dellrikk tittade tomt framåt, hans alltid välklädda och välkammade fader hade nu trasiga kläder och håret stod åt alla håll. Gigar fortsatte ”jag menar att Hus Dellrikk i praktiken inte helt har lämnat Lusari”. Dellrikk snörpte med munnen men sa inget, efter en stunds tystnade reste sig Dellrikk och snabbfixade till sina kläder och sin frisyr och sa ”på tal om honom. Hur går det med vår plan?”. Gigar svarade lugnt ”det går bra, vår kontakt har precis fått anställning hos honom och hans fru, hon ska börja bearbeta hustrun, vinna hennes tillit. Rakel tror jag visst hon heter.” Dellrikk nickade ”och i övrigt, har han grävt i sin släkt?”. Gigar skakade lätt på huvudet ”nej, inte enligt våra källor.” Dellrikk tillkallade tjänare och beordrade dem att städa. De två lämnade det sönderslagna rummet och satte sig på terrassen. Det var en underbar kväll, de befann sig på Hus Dellrikks gods och i huset Villa Lusta. Man såg det böljande grönskande landskapet, havet glittrade stilla en bit bort och man skördade vinrankor i backarna. Dellrikk och Gigar satte sig och en tjänare kom snabbt fram med frukt och vin. Dellrikk tog till orda ”åtgärderna mot Portöarna och släkterna där var nödvändiga för att dölja så mycket spår som möjligt. Det effektivaste sättet var att använda kyrkan. Vi hade fått tydliga indikationer om att både Drakens arm och Gripklon hade börjat ställa lite väl många frågor.” Gigar nickade men valde att inte säga något. Dellrikk tittade på Gigar ”det viskas om brev mellan dig och Rommarios dotter, stämmer det?”. Gigar behöll sitt yttre lugn och sa ”ja, det stämmer”. Dellrikk betraktade Gigar som upplevde det hela mycket obehagligt. Dellrikk fortsatte ”är du kär i flickan?”. Gigar tittade på sin far och behöll hela sitt lugn och dolda det han egentligen kände ”nej, mera intresserad och nyfiken”. Dellrikk småskrockade åt detta och verkade obehagligt nöjd och sa lite för sig själv ”vem hade kunnat tro det? En flicka, dotter till en psykopat som vill bränna ned världen och en psykotisk kvinna med storhetsvansinne, har fått min sons hjärta att brinna.” Gigar reste sig och ställde sig vid en pelare på säkert avstånd från sin far och sa ”du har underskattat Fionas mor, Regina. Faktum är att de flesta har nog underskattat henne.” Dellrikks leende försvann och en tydlig irritation infann sig i ansiktet men Gigar fortsatte ”via våra kontakter fick vi reda på att en Gendilj kultist länge sökt efter henne och lyckades spåra henne till Lovriska riket och staden Merin.” Dellrikk var spänd men gjorde inget och fortsatte att lyssna. Gigar noterade detta och fortsatte stå i en passiv försvarsposition när han fortsatte. ”Hon nästlade in sig hos greve Erxinor och har förfört hans son Sandolvian.” Dellrikk verkade slappna av något och sa fundersamt ”är det inte han som samlar på udda ting, typ gamla saker”. Gigar nickade ”ja och jag fick nyligen reda på att han för några år sedan köpte en tavla som föreställer Den svart damen.” Dellrikk nickade och sa ”och varför berättar du detta för mig?” Gigar älskade att få övertag över sin fader men dolde sin triumf ”därför Sandolvians fru är syster till Aideen som umgås regelbundet med min son. Min gissning är att Fiona kommer gräva om Den svarta damen, kanske till och med hitta henne. Det finns en risk att även Regina finner Den svarta damen, det hade varit” Gigar drog på ordet ”olyckligt”.  Dellrikk verkade först bli arg men han satt en stund och tittade ut över landskapet och sa sen ”låt de göra det, låt de väcka henne. Det tar bort fokus och i slutändan kommer Keloxim ändå öppna Ubalax portar.” Gigar sa inget men rös vid tanken vad som skulle kunna hända.

Orolig förälder

Julian tittade på flickan på andra sidan bordet, hon hade varit på hovet en stund. Eller stund och stund tänkte Julian, hennes överbeskyddande moder hade hållit henne kort och ändå satt hon nu här vid hans skrivbord och oroade sig för sitt barn. Julian funderade vad det var med musiker och kvinnor, livet hade inte många gåtor för honom men detta var en sådan. Han tittade på de utlagda korten framför sig, flickan såg nervös ut på andra sidan. Just en fin samling av vandrande katastrofer. ”Vem av dessa fina unga individer är din avkomma?” frågade han. Hon pekade försiktigt på ett av korten, Julian skrev en notering i huvudet att han verkligen måste prata med flickans moder. ”hmm” brummande han lite oroande vilket gjorde henne ännu mera nervös. ”Vad vet du om resten?” frågade han mer för att kolla vad hon visste, själv hade han koll på deras föräldrar, deras släktingar, vart de bodde och var de handlade sina papayor. Hon harklade sig och pekade på det första kortet och sa ”hon är visst en hovdam från Lusari, bra släkt för en edlosi.” Flickan gick igenom kort för kort och Julian konstaterade snabbt att hon verkligen inte hade någon koll. Eller, jo hon hade viss koll men hade en alldeles för naiv inställning, han kanske ändå förstod varför hennes mor höll henne vid hovet. ”Vad är det du är orolig för?” sa han. ”De har massa farliga saker för sig, hamnar i besvärligheter med” hon sökte efter rätt ord ”dåliga personer”. Julia rörde inte en min men inom sig log han, ’dåliga personer’, det var verkligen ungen underdrift. Att man på så kort tid lyckats att ställa till med så mycket var verkligen en bedrift, det måste vara någon ursprunglig som hade satt något i rörelse tänkte han. ”Är du rädd att någon dålig ska skada din avkomma?” frågade han. Flickan nickade ”och hennes fader?” fortsatt han. ”Han vet inget” svarade hon lite för snabbt och alltså vet han mycket väl tänkte Julian. ”Så du kan inte be honom om barnvakt?” sa han vilket fick flickan att skratta till lite obetänksamt ”barnvakt” fnittrade hon men rättade snabbt till sig efter Julians blick. ”Nej, eftersom han inte vet om sitt barn” sa hon allvarsamt men undvek ögonkontakt. ”Som du förstår har jag svårt att styra över saker i Kalandri där ditt barn befinner sig även om jag kan ha åsikter om sällskapet ifråga.” Flickan nickade lite nedslaget och sa ”de letar efter saker som man inte ska leta efter, säger mor”. Julian log ”då är det säkert så men samtidigt upptäcker de mycket” han tittade på flickan ”och livet är ju inte riskfritt”. Flickan tittade ut genom hans fönster, ute sken solen det var en varm skön dag. ”Jag vill bara att mitt barn är försiktigt” sa hon. ”Det vill vi alla och ändå måste de ramla för att lära sig gå” svarade han lugnt. Hon tittade på honom ”är inte du orolig för ditt barnbarn?” Julian rörde inte en min, hennes mor hade så klart skvallrat, eller någon annan av tanterna. Han suckade inombords och sa ”jag tänker han kommer klara sig för han är så ovetande om allt, det farliga blir väl när han börjar förstå saker men hans moder håller koll tänker jag.” Hon samlade ihop korten och sa innan hon reste sig ”kommer du gå på hans bröllop?”. Julian log ”kanske inte som jag”. Flickan rynkade pannan men sa inget och gick ut. Julian hällde upp ett stort glas vin och funderade högt för sig själv ”kanske är det musikernas fingerfärdighet som lockar?”.