Månad: december 2023

Kuben

I ett rum i kuben, vars innehåll av gångar och rum som en vanligt dödlig skulle kalla bisarr, absurd för att inte säga omöjliga, stod en varelse. Kanske var det en kvinna men det var något oklart men hon verkade bestå av förtätad rök, hennes ögon lyste svagt gula. Framför henne fanns fem glasbehållare, fyllda med någon gulaktig vätska. I varje behållare fanns en naken människa, fyra var kvinnor och en man. Från munnarna på människorna gick det en sorts rör som de andades från. Kvinnan av rök mumlade vid en av behållaren, kvinnan på insidan vred sig av smärtor. In i rummet kom ytterligare en varelse av rök, den knäböjde framför kvinnan och väste fram ”min häxmästarinna”, kvinnan av rök vände sig långsamt om mot varelsen som böjde på huvudet för att inte stirra in i ögonen på kvinnan.  ”Tala ert ärende” väste kvinnan på ett skorrande och raspigt sätt. Varelsen verkade tveka och sa sen ”ni är häxmästarinnan Adarr, fruktad och vis av allt och alla..” varelsens ord dog ut. Kvinnan flöt fram mot den sa ”Azpax är det något ditt lilla förstånd inte begriper?”. Varelsen nickade ”ja, ers häxmästarinna. Det är utom mitt förstånd varför du lät de ynkliga varelserna leva?”. Adarr skrockade och flöt bort mot behållarna igen, stöka handen över en av dem, mannen i den vred sig av smärta. Adarr verkade njuta och viskade med ett skrapande ljud ”bara dödlig”. Det blev tydligt att Azpax inte förstod men Adarr gav först ingen förklaring utan skrapade igen på en annan behållare och kvinnan i den vred sig i smärta. ”Ni ska lida, så som jag led” raspade Adarr. Azpax tog åter mod till sig och sa ”men varför lät ni då de komma så långt, ers stora häxmästarinna? Varför lät ni dem skada er?”.  Hon skrockade ”därför det påminde mig om att även jag är dödlig” sen följde en tystnad ”och sedan finns andra syften, andra vinningar, andra fiender, andra strider”. Hon skrapade igen på en av behållarna och kvinnan i den vred sig av smärta ”det gynnar mig att låta de leva, att låta kopior återvända” Hon log om nu förtätad rök kan göra det. Azpax bugade och Adarr fortsatte tålmodigt att plåga människorna i glasbehållarna, mest för att det gav henne viss tillfredställelse.

Häxan med skeden

Hon visste att hon ansågs kall, beräknande och någon som kontrollerade sina känslor. Speciellt gällde det inför sin mor. Att visa känslor var enligt modern ett stort tecken på svaghet. Men trots det stod nu Mesina framför sin mor Zantandra och knöt händerna och kunde inte hindra tårarna rinna ned för kinderna. ”Hur kunde du?” sa Mesina så kontrollerat hon bara förmådde efter omständigheterna. Zantandra studerade sin dotter och tillät sig le och sa ”jag får intrycket av att du verkligen bryr dig om din son?” Mesina lät naglarna tränga in i händerna så att smärtan gjorde att hon kunde kontrollerade sig. ”Dina känslor är din svaghet” sa Zantrandra hånfullt ”det måste vara från din fader.” Mesina förmådde sig inte att säga något vilket var ett klokt drag för att hennes mor fortsatte. ”Vi ville testa en av de äldre, går de att skada eller till och med döda.” Med vi visste Mesina att det handlade om hennes mor och hennes morfar. ”Det visade sig att det gick” Zantandra log. Mesina höll tillbaka rysningen och sa ”så du valde ditt barnbarn för experimentet? Du var väl medveten om att han kunde ha dött?” Zantandra skrattade till ”men lilla dumbom, så klart jag hade det i åtanke men jag tänkte att inte ens en galen häxmästarinna skulle göra något så dumt.” Mesina blängde hatiskt mot sin mor men varken sa eller gjorde något. ”Det hela var faktiskt ganska enkelt” sa hon hånfullt ”vilket visar vilken negativ effekt uttunnat blod får”. ”Du får det att låta som du önskar att din far både är din far och en avelshingst” svarade Mesina sarkastiskt utan att tänka sig för. Reaktionen kom direkt, Zantandra var snabbt framme vid henne och höll en dolk vid hennes hals. ”Tänk på hur du tilltalar mig! Betänka tt vi låter dig få fortsätta tjäna din faders syften, den hunden” sa hon föraktfullt men Mesina visste att bakom den attityden fanns något annat, något som henens morfar ansåg vara förbjudet. Zantandra fortsatt ”jag bara blev någon de förväntade sig, gav de något knasigt vapen som gjorde att jag noga kunde studera deras framgångar”. Hon tog bort kniven och skrattade ”det var ganska enkelt att smutsa ner en spegelportal så att de fick bevis för att den de mötte var urmodern”. Hon gick bort och vände sig om mot henne igen och sa ”och varför klagar du? De kom ju tillbaka.” Mesina lät naglarna lämna handflatorna och sa med bitter röst. ”Det är en kopia med en parasit i huvudet som med all säkerhet berättar allt de gör för Adarr.” Zantandra log ”det är säkert någon släkting till de små valparna som kan hjälpa dem med det.” Mesina bet ihop och sa ”jag går nu” och lämnade sedan rummet.

Det hade slutat regna och blåsten hade bedarrat till en svagare bris. Det var mitt i natten då 6999e.f. blir 7000e.f. och Corral lämnade fiskestugan där hon hade tagit skydd från regnet och gick till klipporna vid havet. Klipporna sluttade nästan 50 meter vertikalt ned mot en liten sandstrand innan havet helt tog över. Vågorna rullade stilla in över stranden, himlens alla stjärnor glittrade och glimmade. Nästan längst ut på klippen precis vid kanten hade man huggit ut en bänk ur ett stenblock. Hon satte sig och stirrade ut över havet och stjärnhimlen ovanför. Längre bort kom en annan kvinna gående, hon hade lång röd klänning och hennes långa röda hår fladdrade i vinden. Över axlarna hade hon en brunorange mantel. Corral visste genast vem det var och även om hennes storasyster Hera inte var ett direkt hot gjorde hon sig ändå beredd, trots allt var släkten värst. Corrals klädsel var som alltid stramt svart vilket matchade hennes korpsvarta korta hår och bleka hud. Hera kom fram och Corral betraktade henne varsamt men noggrant. ”Syster” sa Hera med len röst. ”Syster” svarade Corral med samma lena röst och fortsatte sedan ”vad förskaffar mig äran av din närvaro?”. Hera såg förvånad ut och med en lätt sårade min, allt var förstås ett skådespel det visste Corral. ”Behöver jag en speciell anledning för att hälsa på min lillasyster?” det sista sa Hera så klart medvetet då hon visste att det retade Corral. Det var bara fyra år mellan dem men enligt Hera gjorde det stor skillnad medan Corral ansåg att med tanke på att båda var över 3400 år gamla så hade det ingen betydelse, men Hera påpekade gärna att hon var äldst. Corral log och sa ”så min äldre syster kanske önskar vila sina trötta ben och sätta sig?”. Hera tvekade men satte sig sedan en bit bort från Corral. Ingen av dem sa något utan båda njöt av utsikten. Det var Hera som bröt tystnaden ”en av dessa stjärnor lyser starkast över världen Ballink” sa hon och efter en kort paus fortsatte hon. ”På den världen så finns två medlemmar från vårt släktträd Rosalinda.” Corral tittade på henne och sa sen ”om du säger att det är så kommer jag inte argumentera emot dig”. Hera log och blickade upp mot stjärnorna ”så unga, oerfarna som ska ge sig ut i en farlig värld som på flera sätt både dyrkar vår släkt och samtidigt hatar oss. Finns det hopp för två så unga tror du?” Corral blev lite förvånad över sin systers tankar, hon sa ”det finns alltid hopp”. Hera fick något allvarligt i sin blick och rösten hårdnade ”finns det verkligen det?” Corral ansträngde sig för att tyda sin syster intentioner men bestämde sig för att säga vad hon tänkte. ”Hoppet om något bättre måste vara det som sist lämnar oss. En förälder måste alltid tro att det finns något bättre i framtiden även om nuet ibland kan tyckas hopplöst, mörkt och svart. I den mörkaste grotta kan ett enda litet ljus lysa upp och leda den vilsne ut ur mörkret. Det kanske inte alltid blir det man har hoppats på men hoppet får ändå inte överge oss.” Hera log ”då hoppas vi på det, syster min. Att framtiden för våra anfäder blir bra och att de får en ljus framtid.” Sedan satt de där och tittade på havet och de glittrande stjärnorna som skvallrade om många världar men många möjligheter och äventyr för deras släktingar.

Med taktfasta steg kom soldaten Rals fram mot honom medan han rengjorde sitt svärd och tvättade bort blodet från sina händer. Rals var en officer av lägre rang i hans trupp, en bra och enkel man som följt honom under flera år. Rals såg lite besvärad ut, alltså var det inte goda nyheter han kom med. Han tittade upp på Rals och väntade ”hmrfp” fick Rals fram. Han log och sa ”dåliga nyheter?”. Rals nickade ”ja, tyvärr kom de undan”. Han nickade ”magi?” och Rals sa inget men kroppen bekräftade det. Han fortsatte ”en stor rund röd portal, gissar jag?”. Rals nickade och sa ”ja, så vi kunde inte följa efter.” Han nickade ”tack, ta hand om dina soldater och vila er”. Rals nickade men dröjde kvar. Han såg på Rals igen ”något mera?”. Rals tvekade och sa sen ”ja, en kvinna, en vacker sådan med rött hår och blåa ögon står utanför och önskar tala med dig.” Efter en stunds tvekan fortsatte Rals ”och hon vet ditt namn, Carlos”. Carlos funderade, reste sig och stoppade in svärdet i skidan ”visa in henne”. Rals gav sig av och han satte sig tillrätta, kollade in omgivningen, hans män var i full färd med att plåstra om, rengöra och underhålla sin utrustning. Det var en lugn innergård i huset de hyrde i staden, vädret var behagligt soligt och himlen var nästan molnfri. Han satte sig i en stol med svärd och dolk näratillhands. Vid sidan fanns ett bord med friskt kallt vatten och vin. Rals kom och efter honom kom en dam med röd kappa, röd klänning och rött hår. Han ansträngde sig för att inte inte visa några känslor. Hon ställde sig en bit bort från honom, Carlos sa till Rals att gå. De tittade en stund på varandra utan att säga något. Carlos var den som bröt tystnaden ”du brukar ha blåa kläder om jag inte minns fel?” Hon såg på honom ”omväxling” sa hon torrt. Det blev åter tyst mellan dem. Tillslut så tog hon till orda ”ska du inte bjuda din mormors och farmors syster att sätta sig?”. Han log ”det beror på” sa han och studerade henne ”är du här av artighet eller för tillrättavisning?”. Hon såg på honom med genomträngande blick, som hon granskade honom tills han var helt avklädd. Sen sa hon ”mitt besök är enbart utifrån oro för din hälsa”. Han nickade och sa ”tack för din omsorg om min hälsa men jag kan ta hand om denna själv. Kom du ända till Dominca och dess stad Arom för din oro.” En tjänare kom gående med en praktfull stol, bakom kom andra tjänare bärande på bord, dryck och en parasoll. Carlos log ”jag förstår att du redan ordnat det för dig?” Medan tjänarna placerade stol och bord en bit från hans så förblev hon tyst och först när de avlägsnat sig och hon satt sig, hällt upp ett glas med vin så sa hon ”jag hade vägarna förbi när jag fick höra om att metall han mött metall, explosioner och magisk eld. Allt utfört av två främmande grupper.” Hon tystnade och tog en vindruva som hon långsamt åt innan hon fortsatte ”en av grupperna hade svalor som sköldemärke. Därav drog jag slutsatsen att du var i staden.” Carlos studerade henne, han ansträngde sig för att inte börja fundera på anledningen till att han var i staden. Samtidigt, var hon här hade hon troligen redan hört om striden i palatset, hur Kejsaren Istanus den tredje blivit av med sitt magiska svärd. Ett svärd som sas en gång ha tillhört en magisk varelse som kallas för Sfinx. ”Jag antar du är här för att gotta dig i mitt misslyckande av att ta Oxalinas svärd?” Hon såg på honom och verkade delvis vara chockad, hon tog sig för hjärtat ”gotta sig?” Hon såg på honom med sina blåa ögon ”jag vara enbart orolig för dig.” Han kunde inte längre hålla tillbaka sina känslor utan sa ”visst, visst är det så.” Han tittade in i de blåa ögonen och la till ”ärade Zora”. Hon kontrollerade sina känslor men la huvudet lite på sned som hon pratade med ett barn, troligen väl medveten om att det retade honom ”berättad nu vad som har hänt” hon log. Leendet gjorde honom obekväm och hon fortsatte ”och tänk på att vi båda har barn som kan vara inblandade i ett större skeende av denna händelse”. Han såg fundersam ut och började sedan berätta.