Lärarnas middag

Rektor Ankharet Longboat satt vid långbordet och lyssnade på konversationen mellan lärarna runt bordet. Ankharet var en äldre man med bakåtkammat silvrigt hår och ett ärr som gick från pannan ner över vänster öga och på kinden. Ögat var vitt och han var nästan blind på den sidan. Han hade ett kort skägg som även det var vitt, som vanligt hade han svarta kläder. Nu en vecka innan eleverna ska börja komma tillbaka fanns alla lärare på plats, man skulle planera och gå igenom säkerthe och elever. Vid hans sida satt Bathild Tyler, vice rektor, en lång kvinna med grått hår och som alltid tunna avancerade guldsmycken som hade fästs i hennes gråblåa hår. På hans andra sida satt hans andra vice rektor Merifin Strand, hennes ganska maskulina ansikte med den röda tatueringen i pannan gjorde att hon stack ut i sällskapet. Stämningen var något tryckt och Ankharet undrade vem som först skulle ta upp mordet i staden. Han blev inte så förvånad när en medelålders kvinna med svart, långt, lössläppt lite vågigt hår och med svart klänning med broderier var den första som nämnde det. Hennes namn var Faye O´Fallon och han hade kopplingar både till Rosegram och Roller och en adelsdam. Hon sa med en sorgsen röst som dolde tårar ”förfärligt det där mordet på adelsdamen, även om hon var för Ariolde”. Cedric Fisher, en tunn, lite benig man, med grått hår och grått skägg, log och sa ”är det bekräftat att hon var från Ariolde?”. Egelwin Butler, en yngre man med svartbrunt fylligt hår och med bruna lite stirrande ögon svarade som det var förväntat av en präst i Zanorismen, ”hon fick nog sitt straff för sin avguda dyrkan.” Vid det här laget var det tyst runt bordet. Faye vågade knappt titta upp från sin tallrik men sa ”men ändå, en adelsdam, mördad! Vad kan det sluta med?”. Ciara Gerty, en ung kvinna med självsäker blick, långt, brunt och lockigt hår och med kläder som är en blandning av en klänning och uniform skrattade till utan att vara nedlåtande ”du kan vara lugn Faye det har knappast något med skolan och eleverna att göra. Dessutom har ju Baron Saladino Gravstone satt trupper att bevaka alla vägar in och ut från vår skola, så du kan nog sova tryggt.” Det blev tyst och det blev tydligt för Ankharet att inte alla delade Ciaras självsäkerhet. Han harklade sig och ställde sig upp ”ärade kollegor, det är sant att det har skett ett mord på en adelsdam i staden. Det florerar flera rykten, vilka som är sanna eller inte kan inte jag avgöra. Men” han gjorde en kort paus ”vi måste ändå fokusera på arbetet med den stundande terminen. Vi måste se till att de elever som kommer till vår ärorika skola känner sig välkomna och trygga här och vi får förlita oss på att berörda myndigheter sköter det hela bra och korrekt.” Han lyfte sitt vinglas och sa ”Låt oss skåla för en termin som blir bra och trygg för våra elever. För kung och Grenivien!” Han höjde sin bägare och alla andra gjorde det samma och man utropade en mjuk skål och drack vinet.

Efter middagen kom Bathild till Ankharet till hans rum, ”ursäkta att jag stör” sa hon men Ankharet vinkade in henne till sin kammare. ”Jag har träffat den döda adelsdamen, Alsida el Mohar, heter hon om jag inte minns fel.” Ankharet nickade men sa inget och Bathild fortsatte ”om jag får säga vad jag tänker så är det hela obehagligt. Det går verkligen flera rykten i Vorlam om mordet. Jag funderar kring vår..” Hon avbröt sig när det knackade på dörren, Ankharet r ynkade pannan och sa ”stig in”. Det var en Abner, trädgårdsmästaren, som klev in och muttrade på sitt tysta och buttra sätt ”jag hittade en förvirrad gammal dam i trädgården. Hon säger att hon heter Ysbal och att hon vill träffa herr rektor.” Ankharet och Bathild utbytte blickar men nickade sedan till Abner att släppa in henne. Abner gick och kom efter en stund tillbaka med en äldre dam i sitt sällskap. Damen var en liten, krokig och överviktig. Det var svårt att sätta ålder men troligen runt 70 år. Hon hade vitt stripigt hår och spred en odör kring sig. Hon gick fram mot Ankharet med käpp och på hennes axel satt en stor fet råtta. I bältet hänge en massa saker men främst flera nycklar och flaskor men färgat innehåll. ”Fru Ysbal förmodar jag” sa Ankharet. ”Fru?” kraxade Ysbal och såg förnärmad ut. Ankharet log och sa ”förlåt min okunnighet, fröken”. Ysbal såg nöjd ut men sa inget utan tittade sig omkring i rummet. Bathild tröttnade och sa lite irriterat ”vad önskar fröken?”. Ysbal verkade inte bry sig om henne utan tittade på Ankharet och sa ”det var ett tag sedan jag var här”. Ankharet nickade men sa inget och Ysbal fortsatte ”och det är väl ungefär det samma tycker jag.” Ankharet sa ”är fröken Ysbal här för att kommentera den långsamma förändringen på mitt rum eller har hon något annat syfte med sin visit?” Ysbal gick bort till Ankharets finfåtölj där ingen annan är han fick sitta, och satte sig där. Bathild drog in luft men stoppades att säga något av Ankharet. Ysbal petade sig i näsan, drog ut en snorkråka, studerade den och stoppade den i munnen, sen sa hon ”om en vecka kommer min skyddsling hit, hon är vilsen, drömsk och förstår inte sitt eget bästa, jag hoppas för din egen skull att hon kommer vara säker här?” Ankharet hade fortfarande bilden med snorkråkan framför sig och fick skaka bort den innan han sa ”ja, hon kommer vara säker här.” Ysbal verkade inte helt nöjd med det svaret ”och ryktet att en Nocte agent är på väg? Vad tänker du om det?”. Bathild såg förvånad ut ”hur har du hört talas om Nocte?” Ysbal brydde sig fortfarande inte om henne utan tittade på Ankharet som lugnt sa ”vi har god säkerhet här”. Ysbal fnös men reste sig sedan hastigt och gick stapplande mot dörren, öppnade den och gick ut och stängde den. Bathild tittade på Ankharet som såg mycket allvarlig ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *