Hon letade upp en avskild plats i palatset vilket var ganska svårt. Inte för att det fanns dåligt med utrymme utan för att det fanns folk överallt. Att vara drottning innebar att alltid vara uppassade överallt och hela tiden. Hon hade dock gjort klart för sin jungfru och sin livvakt att hon behövde lite ensamhet just nu. Så hon satt i trädgården bakom rosenbusken med citronfärgade rosor, humlor och bin surrade. Hon satt på en lite stenbänk, vid sidan stod den citrongula ängeln Tatrasiel som symboliserade svaghet, kanske inte så konstigt att platsen inte användes av så många andra. När hon försäkrat sig om att hon var ensam släppte hon den mask som hon alltid bar och brast i tårar. Hennes styvmoder hade flertalet gånger påpekat att hon inte fick visa svaghet men just nu kände hon sig så svag. Hon hade vaknat på natten när hon åter fick missfall, vilken i ordningen det var hade hon sedan länge tappat räkningen på. Det hade mer eller mindre pågått i snart 10 års äktenskap. Hennes make hade till och med slutat att trösta henne, han sökte tröst på annat håll hade hon hört. Hennes styvmoder försökte spela bestört med det lät allt mera ihåligt. Hon hade till och med börjat frukta för sitt liv, för en drottning som inte bär arvingar är en drottning som inte ens den mest kärleksfulla kung vill ha, så var den hårda sanningen det visste hon. Hon torkade tårarna och skulle precis resa sig för att återvända då det kom en ung hovdam som hon hade sett skymta till på hovet då och då. Inte en som hennes man, kungen, sökte tröst hos utan från någon avlägsen adelsfamilj någonstans. Hovdamen kom fram och neg så som det bör sig och sa ”min drottning” och satte sig sedan helt icke reglementsenligt vid hennes sida. Flickan såg mycket oskyldig ut med brunt långt hår och bruna lite bedjande ögon, hon bar en för hovet ganska enkel klänning. Drottningen stod emot sin första känsla att kalla på sin vakt utan satt lugnt kvar, kanske var detta hennes sista andetag. Flickan log och tittade i hennes ögon och sa ”jag vet”. Drottningen såg lite förvånad ut och svarade ”vad vet du?”. Flickan log ”jag heter Anisia”, drottning la snabbt märke till att det inte kom den efterkommande efternamnet som är så viktigt vilket gjorde att flickan troligen hade kommit till hovet genom sina mynts försorg. Anisia fortsatte ”jag vet inte allt så klart” och skrattade till men fortsatte i allvarlig ton ”men jag vet att drottningen har förlorade många prinsar och prinsessor. Jag vet att jag kan hjälpa dig men bara om du litar på mig.” Anisia tog drottningens händer, bara det ett etikettsbrott som kunde fått Anisia permanent utvisad ur landet. Drottningen var säkert på att när som helst bli mördad av den tillsynes oskyldiga flickan, hennes illusioner om det mesta hade alla fallit bort under sina 10 år långa vistelse på det kungliga hovet. Men istället tittade Anisia hennes djupt i ögonen ”jag vet vad som är fel min drottning. Vill drottningen veta?” Tankarna rusade genom drottningens huvud och hon fick tillslut fram ett ”ja, så klart jag vill”. Flicka sträckte sig fram och viskade i hennes öra. Drottningen såg förvånat på henne och skakade på huvudet och med tårar längs kinden sa hon ”det kan inte vara så”. Anisia nickade ”jo, min drottning, sök i ditt hjärta så vet ni att det är sanningen.” Någonstans hade drottningen tänkt tanken och hon visste att det var sant, hon sa inget utan tittade bara tomt in i rosenbusken. Hon hade till och med misstankar på vem det kunde vara som kunde tjäna på det, hennes ilska och känsla av hämnd visste inga gränser. Anisia tryckte hennes händer och nickade sedan mot statyn av Tatrasiel och sa ”de flesta anser att Tatrasiel saknar mening, varför tillbe någon som står för svaghet? Men jag tänker att först när man känner sina svaga sidor som man kan bli sant stark.” ”Vill du vara min vän?” frågade drottningen plötsligt. Anisia log igen, lite lurigt ”jag kan vara din vän men du måste lite på mig.” Drottningen tog bort sina händer från Anisia ”jag kan lyssna på era råd och följa dem som jag tycker är kloka.” Anisia nickade ”bra, gott nog.” Anisia tog ett djupt andetag ”du måste fortsätta verka som vanligt.” Drottningen skrockade till ”inte så svårt, den närmaste tiden efteråt brukar jag ha ont.” Anisia tittade på henne ”det har jag redan hjälpt dig med”. Drottningen såg förvånad ut men kände efter och smärtan i underlivet hade försvunnit. Anisia fortsatte ”för det andra får du inte ta kontakt med mig eller berätta om vår vänskap för någon annan, och jag menar verkligen inte någon annan.” Drottningen nickade och Anisia fortsatte ”för det tredje ska du skicka ett brev.” Anisia tog fram en kortlek, drottningen la märke till att baksidan av korten hade en stående svart drake i relief, andra sidan var det bilder på män och kvinnor. Anisia bläddrade igenom korten, ibland så log Anisia till som om hon tittade på korten och mindes något. ”Vilka är det på bilderna?” frågade drottningen. Anisia stannade vid ett kort som föreställde en kvinna med en blå uniformlikanande skjorta och djup urringning, hennes hår var mjuk rött och hon bar en röd skarf som huvudbonad. Hon höll något som verkade vara ett sorts fickur och hennes ögon glittrade blått. Anisia visade bilden för drottningen ”de flesta är mina släktingar, den du håller i din hand är min moder.” För första gången såg drottningen att Anisia tappade lite fokus och verkade ha tankarna långt bort. ”Oj” sa drottningen, Anisia tog kortet och fortsatte bläddra, det fanns bilder på både Darmin och Hilxala noterade drottningen. Sedan stannade Anisia vid ett kort av en flicka, oklar ålder men i tidiga tonåren skulle drottningen gissa. Flickan var liten och smal men inte späd, med ljus hy och rosiga kinder. Hon bar en enkel särk i rosabrun färg, ljusbruna stövlar, bruna hosor, hon hade barkbrunt hår och i handen satt en liten fågel med gult huvud. Trots flera detaljer såg kortet inte lika levande ut som de andra. ”Vet drottningen vem detta är?” frågade Anisia. Drottningen tog kortet och tittade på det ”ser bekant ut men kommer inte ihåg.” ”Det är din kusin Lyria Conejero” sa Anisia. Drottningen funderade hur det kom sig att Anisia hade en bild av hennes kusin som hon själv inte hade sett på över 10 år, senast var vid drottningens bröllop i huvudstaden, då mindes hon en liten flicka som hade svårt att sitta still och klättrade i träd samt älskade att sjunga. Drottningens tankar gjorde hennes varm, det var andra tider då tänker hon. Livet var enklare och oskyldigare. Anisia väntade tills drottningen tänkt klart och tog sedan kortet. ”Jag önskar att ni, min drottning, skriver till henne och ber om hjälp.” Drottningen såg lite förvånad ut och sa ”vad kan en tretton eller fjortonårig flicka kunna göra för att hjälpa mig?” Anisia log, ”hon är mer kompetent är vad ögat först ser.” Drottningen nickade men sa inget, hon hade svårt att ta in allt men på något sätt verkade Anisia väldigt ärlig. Det innebar dock inte att drottningen var så naiv att hon litat helt på henne. Drottningen sa ”vilken typ av hjälp?” Anisia såg fundersam ut ”jag vet inte men börja med att bjuda hit henne efter terminen på skolan, låt henne bara vara här på hovet. Min drottning får nog lära henne lyssna och betrakta, jag tror det räcker just nu.” Drottningen resta sig, jag skriver och skickar brevet imorgon.” Hon såg på Anisia och sa ”vad händer om mitt problem försvinner.” Anisia tittade på henne ”du får nog fortsätta lida ett tag till sen ska min drottning få sin hämnd.” Drottningen nickade och gick därifrån, hovdamerna mötte upp utan att titta på dem sa hon ”jag önskar författa ett brev.” Genast satte man upp en skrivpulpet, fjäderpenna och papper, sen satte sig drottningen och började skriva.
Månad: november 2020
Vandraren
Det var länge sedan Anacleto hade sett havet, och vilket hav han nu beskådade. Det glittrade i soluppgången i all sin prakt, vita vackra moln började glida ned från norr och med den skulle en bister kyla följa så som det alltid gjorde när ett år gick mot sitt slut. Anacaleto var trött och fårad av tiden, näst år skulle han fylla? Han började räkna och log 64 år. En anmärkningsvärd ålder för en som hade levt det hårda liv han levt. När han nu satt högt uppe på bergen i västra Estermine och stirrade ut över det västra norra havet blev han plötsligt filosofisk, han hade en dotter som hans älskade Ursula hade fött innan hon togs och brändes, var hade det blivit av henne funderade han. Det sista han såg av henne var när hans systerson, kronprins Adrian red iväg med henne medan lågorna slukade den skrikande Ursula, det var fasanfullt. Tårar fyllde den gamla mannens ögon, sen reste han sig och mumlade för sig själv att sluta vara en lipkärring, han började sakta gå ned mot kusten och havets brusande vågor. Medan han gick funderade han på vem som var kung, var det Adrian? Kanske var hans dotter på hovet, visste hon om honom? Många frågor men få svar men han gick nedför berget mot kusten och den lilla byn han hade sett ligga där under när han la sig i bergen på natten. De hade tänt en stor brasa, kanske firade man något, han visste inte. När han närmade sig byn såg han bålet och såg fem pålar med resterna av vad som en gång varit människor. Hans hjärta fylldes av en olustig känsla. Byn var liten, kanske 100 invånare, den låg på gränsen till västerländernas vildmark. Folket här var tysta, stora, hårda men det fanns en ärlighet och uppriktighet. Landet och livet var för kärvt för falskhet och illvilja, man måste kunna lita på varandra och hålla varandra om ryggen för att överleva. När han gick in i byn väckte han så klart uppståndelse och snart kom by äldsten fram, på sin grötiga Estermine greniviska frågade han vem han var. Vant sa han det namn som han brukat under snart 14 år på jakt efter, något. ”Mitt namn är Isandrer och jag vill inget ont, bara passera”. By äldsten granska honom och sa ”äre durk frå de mytiska i bergen?”. Han visste vad by äldsten menade och han skakade på huvudet och sa ”nej, jag är bara en vandrade som vill vila fötterna och höra om vad man förtäljer om västerlandet. By äldsten verkade nöjd med det och sa att han fick sova i storsalen, men max två nätter. Han nickade och tackade ja. På kvällen verkade hela byn samlas i storsalen och Anacaleto antog att de sällan fick besök. Kommer häxorna ofta hit, ”neaj” svarade by äldsten, som hette Stenvres och verkade inte vilja säga något mera om detta. ”Vilka är det på pålarna vid bålet?”. Plötsligt blev det väldigt tyst i salen, efter en stund sa Stenvres ”onda saker som krälade ut från västerlandet”. Anacaleto rynkade pannan, ”saker?” sa han ”de verkade vara mänskliga?”. Nu var det verkligen väldigt tyst i salen. Stenvres tittade på honom och sa ” Isandrer, stigare fra ost, vi spart ean, sa vi ka vis upp den ti häxorna i råadet.” Stenvres verkade nöjd och fortsatte att de hade fångat sex av sakerna för en vecka sedan, de leddes av den de hade sparat och hade sänt bud till närmaste storby så sold skulle hämta saken. Anacaleto blev nyfiken, kunde han få se saken? Efter lite mera mjöd fick han det, fyra vakter följde med till gropen, Anacaleto fick gå ned själv, det var tydligt att man var rädd för det som fanns där nere även om man försäkrade honom att den var bunden och kedjad. Han fick en fackla och gick ned, jo nog hade de kedjat och bundit saken. Taljen och kedjorna skulle hålla 100 hästar stilla. Anacaleto hade sett mycket, till och med en drake, men det han nu såg hade han aldrig sett tidigare. Den var en lång kvinna som nästan var naken förutom några tunna tygstycken, hon hade röd hud och tjockt svart rött hår och stora betar i munnen och i pannan fanns två stora horn. Hon tittade på honom, han slogs av att det finns intelligens i hennes ögon. ”Vem är du?” frågade han utan en tanke på att hon inte skulle förstå. Hon tittade på honom och svarade på bruten Greniviska ”verm frag?”. Han ryckte till, sen sa han ” Isandrer”. Hon skakade på huvudet ”dirjt san nam”. Han såg in i ögonen sen sa han ”Anacleto Gravestone, yngsta son till kung Davian Gravstone.” Hon log och skrattade till men det var tydligt att skrattet gjorde ont. ”Du finner detta roligt” sa han lite irriterat. ”Öjdet” sa hon ”öjdet är grymligt och ratt”. Hon studerade honom ”Ish dricka”. Han gick upp och hämtade en kanna med vatten, vakterna frågade om hon hade förhäxat honom, han bara skakade på huvudet och gick ned igen. Hon drack stora djupa klunkar, sen sa Anacleto ”varför är ödet grymt?”. Hon tittade på honom och sa ”ish, Ashlima af klan Plaexara o mi frände fish i uppgiff ash soka eft dot till Anacleto Gravestone.” Sen skrattade hon rått trots att det uppenbart att hon hade ont. Vakterna ropade och Stenvres hade nog blivit nervös och beordrade upp honom ur gropen.
Två korta..
Skeppet
Cheng gick ned under däck som han beordrades, trots att han gjort det flera gånger tidigare tyckte han alltid lika illa om det. Cheng försökte räkna efter hur många gånger han hade matat ”besten” som besättningen kallade djuret i buren. Cheng tappade räkningen efter att de första gången kom till Maltzinska kungadömets nordvästra land. Sedan hade de följ kusten söderut, ibland hade de lagt till i hamnarna. Cheng såg på folket som bodde där och han tycker de var annorlunda, konstiga. Ändå konstaterade han var de lika, de fungerade på ungefär samma sätt även om deras språk var mycket märkligt. Tur, tänkte Cheng, att de hade en tolk med sig. Cheng konstaterade ändå att han hade tur, han var född med en deformerad vänster sida och hade en tydlig puckel på ryggen. Trots det hade han fått följa med skeppet Östersolen på den långa resan som kökspojke. Cheng kom fram till buren, gardinerna var fördragna. I början av resan var de inte det men två sjömän förlorades när båten krängde och de ramlade mot gallret i buren. Besten tog tillfället i akt och klöste sönder dem. Efter det satte man tunga draperier för buren. Cheng hörde trappan knakade och vände sig om, där bakom stod 1:e styrman och tittade och nickade menande. Trots att han inte sa något fanns det i luften ”ja, du måste ge besten mat”. Cheng drog bort draperiet, besten kastade sig mot gallret så som det alltid gjorde. Cheng såg besten i ögonen, pälsen var grön med bruna ränder, den hade tassar som en varg men klor som en tiger, huvudet var en blandning av en tiger och en hund, munnen var fylld med en mammas sylvassa tänder och på huvudet fanns det två stora horn med taggar. Besten var stor, nästan 3 meter lång och en och halv meter i mankhöjd. Golvet och takar bar spår var klorna. Trots den långa resan verkade besten inte ha tappat livsgnistan utan snarare tvärtom. Styrmannen gick fram och sa ”vet du varför det är du som får mata den?”. Cheng tittade försiktigt på honom och skakade på huvudet. Styrmannen tog upp en bit kött och satte den på svärdet och stack in den i buren. Besten rörde sig inte utan blicken var fortsatt fokuserad på Cheng. ”Därför” var allt styrmannen sa och gav Cheng svärdet. Cheng gick fram och skulle sticka in köttet i buren, knappt hade köttbiten kommit in när besten kastade sig mot den och slukade biten hel. ”Du är den enda som den tar mat från” sa styrmannen, ”ingen av oss andra har lyckats”. Han vände sig om och gick därifrån. Cheng gav de tre återstående bitarna som besten slukade men släppte aldrig blicken från honom. Cheng hoppades att det stämde att man snart var framme, än mer hoppades han att han inte var i närheten när eller om besten släpptes loss.
Kungens rådgivare
”Kom in” sa kung Uric och dörren öppnades. Det var sent på kvällen, ute hade solen gått ned för någon timme sedan. In kom två äldre herrar, den ene hade stora gamla lite säckiga kläder, det var Darmin. Darmin hade stort grått skägg och stora buskiga ögonbryn som fanns över två vaksamma ögon. Darmin var en sorts rådgivare, en dag hade han och hans kollega Hilxala bara dykt upp och klivit in på hovet. Den andre hade svarta, slimmade kläder, hans ansikte var smalt och fårat, hans namn var Soldar. Soldar var kungen allt i allo, Soldar var mannen kungen skickade för personliga och privata uppdrag. Båda gick fram till bordet och bugade lite artigt. Soldar hade en släpig, lite läspande röst ”jag är här för att rapportera” sa han och tittade sedan med en blandning av rädsla och förakt mot Darmin ”men rådgivare tyckte att han också ville höra”. Soldar slickade sig om munnen, Darmin nickade och sa ”ja, jag vet att ni följt en man och hans sällskap med visst intresse”. Darmin tog fram en pipa och fortsatte ”och jag tror att det hade varit till nytta att jag fick ta del av den informationen och hjälpa till att tolka den”. Kungen beaktade detta och sa ”min moder, den ärevördiga Iola Gravstone se en gång till mig ’en kung måste se alla som fiender’”. Kungen log och väntade på en respons men båda var helt lugna och kungen fortsatte ”så vill du Soldar ge mig information för att det gynnar mina intressen eller för att det kan störa mig? Vill du Darmin följa med för att du är involverad i det som Soldar ska säga och vill förminska eller dölja saker i den informationen?” Darmin skrockade ”vi har pratat om detta så många gånger ers höghet” Darmin tände pipan och en söt tobaksdoft spred sig ”när ska du se att jag vill dig och Grenivins bästa?”. Kungen tittade på Darmin men lät inte ansiktet avslöja något utan vände sig mot Soldar och sa ”rapportera”. Soldar nickade ”ers majestät önskade information om en man vid namn Louis och hans män och vad de gör och är?” Kungen nickade och Soldar fortsatte ”det kommer bud från Vorlam att han och hans män nyligen sågs vid Vorlam akademin, syftet av besöket i området är dock oklart.” Kungen nickade men förstod att Soldar inte var klar, han tittade på honom ”var det något annat?”. Soldar tvekade och tittade på den rökande Darmin. ”ehh” sa Soldar, tvekade men sa sen ”jag har gjort eftersökningar i arkiven så som ni önskade. Det finns rapporter ändå från 1523 om en man Louis som reser med ett sällskap av andra män och ehh” Soldar hade börjat svettas ymnigt ”och det ehh sägs att han hjälpte befolkningen mot orättvisor som drabbat dem, speciellt om det var kyrkan och adeln som stod för det orättfärdiga”. Darmin sög på sin pipa och se sen ”menar du att denna Louis snart är 200 år gammal?”. Darmin såg på kungen som om Soldar var galen. Kungen nickade ”det låter osannolikt, ni kan gå” båda nickade och lämnade rummet. Kungen tog fram ett litet låst skrin i sin byrå, där fanns en nyckel som han tog och gick fram till en vägg och letade upp ett väl dolt nyckelhål i mönstret på väggen. Han öppnade en väl dold lönndörr. Där fanns två hyllor med diverse dokument, han tog fram ett nästan 300 år gammalt dokument, en rapport om hur två äldre personer plötsligt dyker upp och grundar en magiorden långt bort i nuvarande Estermine. Författaren har ritat två skölemärken, en med en drake som är en symbol för något som kallas för Serdan, en med en grip som är symbol för Edlosi. Det fanns rykten, knappt viskningar om män och kvinnor som levde mycket länge, vissa sa att de var från en annan värld. Han stängde dörren och funderade. Soldar var enkel att förstå och styra, Darmin var lurigare, kunnig och vis men sa långt ifrån allt. Det enda som han var säker på var att Darmin och Hilxala inte gillade var Ariolde och tvärtom. Frågan som han som kung var vem som hade Darmins lojalitet, han var tveksam till svaret.