Månad: april 2020

Julian tittade på flickan på andra sidan bordet, hon hade varit på hovet en stund. Eller stund och stund tänkte Julian, hennes överbeskyddande moder hade hållit henne kort och ändå satt hon nu här vid hans skrivbord och oroade sig för sitt barn. Julian funderade vad det var med musiker och kvinnor, livet hade inte många gåtor för honom men detta var en sådan. Han tittade på de utlagda korten framför sig, flickan såg nervös ut på andra sidan. Just en fin samling av vandrande katastrofer. ”Vem av dessa fina unga individer är din avkomma?” frågade han. Hon pekade försiktigt på ett av korten, Julian skrev en notering i huvudet att han verkligen måste prata med flickans moder. ”hmm” brummande han lite oroande vilket gjorde henne ännu mera nervös. ”Vad vet du om resten?” frågade han mer för att kolla vad hon visste, själv hade han koll på deras föräldrar, deras släktingar, vart de bodde och var de handlade sina papayor. Hon harklade sig och pekade på det första kortet och sa ”hon är visst en hovdam från Lusari, bra släkt för en edlosi.” Flickan gick igenom kort för kort och Julian konstaterade snabbt att hon verkligen inte hade någon koll. Eller, jo hon hade viss koll men hade en alldeles för naiv inställning, han kanske ändå förstod varför hennes mor höll henne vid hovet. ”Vad är det du är orolig för?” sa han. ”De har massa farliga saker för sig, hamnar i besvärligheter med” hon sökte efter rätt ord ”dåliga personer”. Julia rörde inte en min men inom sig log han, ’dåliga personer’, det var verkligen ungen underdrift. Att man på så kort tid lyckats att ställa till med så mycket var verkligen en bedrift, det måste vara någon ursprunglig som hade satt något i rörelse tänkte han. ”Är du rädd att någon dålig ska skada din avkomma?” frågade han. Flickan nickade ”och hennes fader?” fortsatt han. ”Han vet inget” svarade hon lite för snabbt och alltså vet han mycket väl tänkte Julian. ”Så du kan inte be honom om barnvakt?” sa han vilket fick flickan att skratta till lite obetänksamt ”barnvakt” fnittrade hon men rättade snabbt till sig efter Julians blick. ”Nej, eftersom han inte vet om sitt barn” sa hon allvarsamt men undvek ögonkontakt. ”Som du förstår har jag svårt att styra över saker i Kalandri där ditt barn befinner sig även om jag kan ha åsikter om sällskapet ifråga.” Flickan nickade lite nedslaget och sa ”de letar efter saker som man inte ska leta efter, säger mor”. Julian log ”då är det säkert så men samtidigt upptäcker de mycket” han tittade på flickan ”och livet är ju inte riskfritt”. Flickan tittade ut genom hans fönster, ute sken solen det var en varm skön dag. ”Jag vill bara att mitt barn är försiktigt” sa hon. ”Det vill vi alla och ändå måste de ramla för att lära sig gå” svarade han lugnt. Hon tittade på honom ”är inte du orolig för ditt barnbarn?” Julian rörde inte en min, hennes mor hade så klart skvallrat, eller någon annan av tanterna. Han suckade inombords och sa ”jag tänker han kommer klara sig för han är så ovetande om allt, det farliga blir väl när han börjar förstå saker men hans moder håller koll tänker jag.” Hon samlade ihop korten och sa innan hon reste sig ”kommer du gå på hans bröllop?”. Julian log ”kanske inte som jag”. Flickan rynkade pannan men sa inget och gick ut. Julian hällde upp ett stort glas vin och funderade högt för sig själv ”kanske är det musikernas fingerfärdighet som lockar?”.

Det stora tornet i Su, vattenstaden i Kalandri, en av de högsta byggnaderna i världen. Här finns Bentronen och den som sitter på den styra Avernu och till stor del även de flesta av Edlosi husen, i alla fall på pappret. Den nuvarande kejsarinnan var Edlosin Rienna och ett av hennes mål var att bibehålla freden inom landet, det vill säga, Avernu. Det hade kommit till hennes kännedom att två av husen, Dellrikk och Len-Rewtu, fått ett allt högre tonläge mellan sig. Så Rienna hade kallat höga representanter till sin stora sal, för hus Dellrikk var det Edlosi Dellrikk personligen och för Hus Len-Rewtu var det Edlosin Cerca. Rienna förseglade salen och kvar vara bara hon, sina två gäster och en handfull av hennes personliga livvakt. Hon var ingen idiot, hon visste att andra kejsare hade kallat höga representanter som man trodde låg i luven på varandra för att sedan upptäcka att det enbart var ett svepskäl för att få vara ensam med den som satt på tronen. Rienna skrattade i sitt inre, utan att avslöja något i sin mimik, att det var så hon tog tronen av Cellric. Det var en spänd tystnad i salen, Rianna tog till orda ”det har kommit till min kännedom att det finns en situation mellan era hus”. Dellrikk log ”situation?”, Cerca sa inget och hennes ansiktsuttryck avslöjade inte heller något. Rienna tittade på sin yngre halvbror. Rienna knäppte med sina fingrar och ur skuggorna kommer tornets mästare Alfrem Kastolli. Han bugar djupt för sin drottning och tar fram ett dokument, Rienna ser menade på Dellrikk, Cerca tillåter sig le. ”Åh” säger Dellrikk med spelad förvåning, ”det?”. Rienna ser på honom och säger ”ja, det. Vad ska du göra åt det?”. Dellrikk tittade först på Rienna och sedan på Cerca och säger ”jag förväntar mig någon form av kompensation.” Cerca skakar på huvudet ”kommer inte på tal.” Sen rättar hon till sin långa färgglada klänning och säger ”Hus Len-Rewtu säger att medlemmar ur huset har handlat ärligt, hederligt och utan kännedom om att man störde Hus Dellrikks intressen. Det är Hus Dellrikks eget handlande som gjort att de hamnat i den position som de nu befinner sig i och kan inte skyllas på enskilda individer inom Hus Len-Rewtu.” Hon gör en kostpaus och fortsätter ”skulle däremot Hus Dellrikk nu fortsätta mera fientliga handlingar mot individer i Hus Len-Rewtu kommer det ses som en anledning för motåtgärder.” Det blev tyst i salen. Rienna visste att Dellrikk kokade inombords men hon visste att han var en affärsman och allt annat än dum. Dellrikk tog till orda ”och handlingar mot individer som delar enskilda individer inom Hus Len-Rewtu intressen, vad tänker Hus Len-Rewtu om dessa?” Cerca tillät sig le eftersom hon visste att hon vunnit ”uppstår det skada på medlemmar från Hus Len-Rewtu är det djupt olyckligt men om enskilda individer som inte är direkt knutna till Hus Len-Rewtu gör handlingar som föranleder ett rimligt försvar från Hus Dellrikk tänker inte Hus Len-Rewtu göra en större sak av detta.” Dellrikk tittade på Rienna ”jag behöver tid för att dra mig ut ur mina intressen i Lusari och Kendor.” Rienna tittade strängt på honom ”du får 5 dagar” sedan gjorde hon en rörelse och båda lämnade tronsalen.

Ismila var ledsen men ändå stolt, hon kände en viss glädje över att se sin syster ge sin förbenade make en rak höger. Det kändes rätt och bra efter…allt. Hon gick till sitt rum, hennes make hade åter vanan att bege sig ner till Merin och flickorna i hamnen. Hon funderade vad flickorna där gav honom som hon inte kunde ge, förutom rejäl klåda. Den sista tanken fick henne att le. Hennes syster sov gott i sitt rum men de två andra flickorna och någonstans fanns den lilla märkliga mannen som de kallade för Tyrian. Hon konstaterade att han inte hade en aning om hur man betedde sig, vilket var avslappnande på något sätt. Hon öppnade dörren till sitt rum och en kall vind blåste lätt genom slottet. Det var tyst men en bit bort lyste det under dörren som varit Reginas gemak. Hon funderade och gick sedan bort och knackade på. Efter en stunds tystnad kände hon på dörren. Det verkade tomt, en brasa brann i eldstaden men sängen var tom. Hon gick in och först när hon kom in i rummet blev hon medveten om en man som satt en bit bort på en stol i hörnet. Vid stolen fanns en liten tavla. Ismila kände igen tavlan ”den svarta damen”, hon tyckte inte om den. Den fanns på vinden, hon undrade varför den var i Reginas rum? Hon tittade på mannen men han rörde sig inte. På ett litet bord vid stolen fanns en liten flaska och en större dolk. ”Har min ärade make sänd dig för att döda mig?” sa hon. Mannen visade med handen att hon skulle stänga dörren. Ismila gjorde så och vände sig om mot mannen igen. Hon kände konstigt nog ingen rädsla ”vem är du?” sa hon. ”Spelar mitt namn någon roll?” svarade mannen med lugn stämma. ”Jag tänker att jag förtjänar att veta vem som döda mig.” svarade hon lugnt tillbaka. Mannen log ”det är förvisso sant att jag är här för att döda någon men inte dig”. Isimila rynkade pannan ”vem är det som ska dö?”. Mannen tittade på henne ”inte vem utan vilka”. ”Ska du döda flera?” sa hon. ”Han skakade knappt märkbart på huvudet ”jag ska bara döda en, din make” han tystnade och lät orden sjunka in hos henne ”den andra som kommer dö är din kammarjungfru, fröken Binna.” Ismila tittade på honom ”ditt namn?”. Han tittade på henne ”Travian Steel är mitt namn, jag är den som jagar kultister och gör slut på deras liv, och jag är förbaskat bra på det”. Hon studerade honom men det verkade som han talade sanning. ”Är min man en kultist?” sa hon efter en stund. ”Det har du nog vetat om länge, eller hur? Du har sett tecknen men inte velat tro på dem. Inte erkänt dem för dig själv. Men jag tror du har sett vargpojkens statyetter i hans rum. Caborn, avundets mästare.” Han lät orden sjunka in men Isimila nickade och en tår rann ned för hennes kind. Han fortsatte ”det förklarar ju varför hans äldre bror plötsligt dog, eller hur? Men det har du väl också vetat men inte erkänt?” Ismila höll på att gå sönder men hon höll ihop sig även om hon hade lust att skrika rakt ut i smärta. Efter en stunds tystnad hade hon samlat sig och tittade på Travian som lugnt satt kvar. ”och Binna?” sa hon. Travian reste sig och tog dolken och den lilla flaskan och gick mot henne. Han gick till bordet vid sängen och drog fram en bok. Ismila kände igen boken, den handlade om örtmediciner. Han slog upp en sida där som visade örten Kärnlilja men som bland kvinnor i Lovriska riket kallades för ”fosterbane”. Man kunde göra ett extrakt av de vita blombladen, man fick då en djupt mörkblå vätska. Denna smakade och luktade ungefär som söta rosor blandat med mögligt bröd. Hon visste att kvinnor blandade det med surt vin för att dölja smaken. Travina gav henne den lilla flaskan som var halvfylld med en mörkblå vätska ”jag hittade den hos Binna” sa han och la sedan dolken på sängen. ”Binna är från Hyxensia” sa han ”där födde Regina båda sina döttrar. Det vet jag eftersom jag har jagat henne länge nu”. Sedan gick han ut ur rummet och ned mot staden. Ismila stod som frusen i rummet. Tankarna flög igenom hennes huvud. Hon mindes hur hon brukade dricka ett litet glas surt vin på inrådan av Binna. Hon mindes sina fem missfall, hon mindes smärtan, hon mindes sin makes ord, hans slag för hennes misslyckande att föda honom söner. Hon tog dolken och gick som i trans till tjänstebostäderna. Binna hade ett eget litet rum som kammarjungfru till grevens fru. Binna låg där och sov, Ismila höjde dolken och högg besinningslöst mot henne, när hon efter en stund kom till sans var väggarna röda och allt som var kvar av Binna var en massa blod på de vita kläderna. Ismila började gråta och tappade dolken och staplade ut från rummet. Hon möttes av andra tjänare, någon skrek när de såg allt blod i rummet och på Ismila. Man förde undan henne till hennes syster men placerade vakter utanför. Man skickade ner budbärare till Merin för att hämta Ismilas make. Tyvärr hade han blivit rånmördad i fyllan efter en vistelse på ett glädjehus. Sandolvian, son till greve Berdius av Merin dog ensam med ansiktet nere i leran och med halsen avskuren.

Ismila satt i sitt rum och grät tyst i kvällen. Det var svårt att veta vad som var värst de hårda slagen över ansiktet, armar och kropp eller orden som hennes man Sandolvian hade sagt. ”Kan du inte ge mig arvingar har jag ingen nytta av dig!” Hon hörde hans ord när han stängde dörren. Hon visste tyvärr allt för väl vad som hände med sådant som Sandolvian inte hade nytta av. Det knackade på dörren och en tjänsteflicka kom in. Hon var van och reagerade inte när hustrun till den blivande greven blivit slagen. Det hade hänt förut, flera gånger men värst var det efter missfallen. Ismila log trots smärtan, han hade i alla fall inte använt bältet. Tjänsteflickan kom fram och förberedde sängen för natten. ”Vet du var Regina är?” frågade Ismila tjänsteflickan. ”Nej frun” svarade hon och neg. ”Hur är det med greven?”. Tjänsteflicka ”ingen förbättring men mardrömmarna har försvunnit tror jag, frun”. Ismila nickade och ställde sig upp för att bli förberedd för nattens sömn. ”Kommer er man att dela er säng i natt, frun” undrade tjänsteflickan utan att tänka sig för men kom sedan på det olämpliga i att fråga det. Ismila skakade på huvudet ”han är nog upptagen av något annat, misstänker jag.” Tjänsteflickan nickade och började kamma Ismila. Efter en stund, det var ganska smärtsamt men hon var varsam, frågade Ismila ”vad har Regina gjort idag?”. Tjänsteflickan ”jag vet inte frun” det var uppenbart att hon visste mera. Ismila visste att Regina hade gjort det redan rädda tjänstestaben ännu mera på tårna. Bestraffningar låg hela tiden i luften. Ismila tittade på tjänsteflickan i spegeln. Hon visste att flickan hette Asmeranda. ”Asmerande” sa hon och tittade strängt på tjänsteflickan. Asmeranda tittade ner ”jag tror hon frågar efter en tavla”. ”Tavla?”. ”Ja, frun. Mer vet jag inte” Asmerande började nästan gråta av rädsla. Ismila nickade och lät flickan kamma färdigt. På natten innan sömnen tog henne hörde hon hur Reginas rop av passion ekade genom borgen Nardos väggar när Sandolvian var klar. Något som brukar vara ganska snabbt konstaterade Ismila torrt.