Kuben
I ett rum i kuben, vars innehåll av gångar och rum som en vanligt dödlig skulle kalla bisarr, absurd för att inte säga omöjliga, stod en varelse. Kanske var det en kvinna men det var något oklart men hon verkade bestå av förtätad rök, hennes ögon lyste svagt gula. Framför henne fanns fem glasbehållare, fyllda med någon gulaktig vätska. I varje behållare fanns en naken människa, fyra var kvinnor och en man. Från munnarna på människorna gick det en sorts rör som de andades från. Kvinnan av rök mumlade vid en av behållaren, kvinnan på insidan vred sig av smärtor. In i rummet kom ytterligare en varelse av rök, den knäböjde framför kvinnan och väste fram ”min häxmästarinna”, kvinnan av rök vände sig långsamt om mot varelsen som böjde på huvudet för att inte stirra in i ögonen på kvinnan. ”Tala ert ärende” väste kvinnan på ett skorrande och raspigt sätt. Varelsen verkade tveka och sa sen ”ni är häxmästarinnan Adarr, fruktad och vis av allt och alla..” varelsens ord dog ut. Kvinnan flöt fram mot den sa ”Azpax är det något ditt lilla förstånd inte begriper?”. Varelsen nickade ”ja, ers häxmästarinna. Det är utom mitt förstånd varför du lät de ynkliga varelserna leva?”. Adarr skrockade och flöt bort mot behållarna igen, stöka handen över en av dem, mannen i den vred sig av smärta. Adarr verkade njuta och viskade med ett skrapande ljud ”bara dödlig”. Det blev tydligt att Azpax inte förstod men Adarr gav först ingen förklaring utan skrapade igen på en annan behållare och kvinnan i den vred sig i smärta. ”Ni ska lida, så som jag led” raspade Adarr. Azpax tog åter mod till sig och sa ”men varför lät ni då de komma så långt, ers stora häxmästarinna? Varför lät ni dem skada er?”. Hon skrockade ”därför det påminde mig om att även jag är dödlig” sen följde en tystnad ”och sedan finns andra syften, andra vinningar, andra fiender, andra strider”. Hon skrapade igen på en av behållarna och kvinnan i den vred sig av smärta ”det gynnar mig att låta de leva, att låta kopior återvända” Hon log om nu förtätad rök kan göra det. Azpax bugade och Adarr fortsatte tålmodigt att plåga människorna i glasbehållarna, mest för att det gav henne viss tillfredställelse.
Häxan med skeden
Hon visste att hon ansågs kall, beräknande och någon som kontrollerade sina känslor. Speciellt gällde det inför sin mor. Att visa känslor var enligt modern ett stort tecken på svaghet. Men trots det stod nu Mesina framför sin mor Zantandra och knöt händerna och kunde inte hindra tårarna rinna ned för kinderna. ”Hur kunde du?” sa Mesina så kontrollerat hon bara förmådde efter omständigheterna. Zantandra studerade sin dotter och tillät sig le och sa ”jag får intrycket av att du verkligen bryr dig om din son?” Mesina lät naglarna tränga in i händerna så att smärtan gjorde att hon kunde kontrollerade sig. ”Dina känslor är din svaghet” sa Zantrandra hånfullt ”det måste vara från din fader.” Mesina förmådde sig inte att säga något vilket var ett klokt drag för att hennes mor fortsatte. ”Vi ville testa en av de äldre, går de att skada eller till och med döda.” Med vi visste Mesina att det handlade om hennes mor och hennes morfar. ”Det visade sig att det gick” Zantandra log. Mesina höll tillbaka rysningen och sa ”så du valde ditt barnbarn för experimentet? Du var väl medveten om att han kunde ha dött?” Zantandra skrattade till ”men lilla dumbom, så klart jag hade det i åtanke men jag tänkte att inte ens en galen häxmästarinna skulle göra något så dumt.” Mesina blängde hatiskt mot sin mor men varken sa eller gjorde något. ”Det hela var faktiskt ganska enkelt” sa hon hånfullt ”vilket visar vilken negativ effekt uttunnat blod får”. ”Du får det att låta som du önskar att din far både är din far och en avelshingst” svarade Mesina sarkastiskt utan att tänka sig för. Reaktionen kom direkt, Zantandra var snabbt framme vid henne och höll en dolk vid hennes hals. ”Tänk på hur du tilltalar mig! Betänka tt vi låter dig få fortsätta tjäna din faders syften, den hunden” sa hon föraktfullt men Mesina visste att bakom den attityden fanns något annat, något som henens morfar ansåg vara förbjudet. Zantandra fortsatt ”jag bara blev någon de förväntade sig, gav de något knasigt vapen som gjorde att jag noga kunde studera deras framgångar”. Hon tog bort kniven och skrattade ”det var ganska enkelt att smutsa ner en spegelportal så att de fick bevis för att den de mötte var urmodern”. Hon gick bort och vände sig om mot henne igen och sa ”och varför klagar du? De kom ju tillbaka.” Mesina lät naglarna lämna handflatorna och sa med bitter röst. ”Det är en kopia med en parasit i huvudet som med all säkerhet berättar allt de gör för Adarr.” Zantandra log ”det är säkert någon släkting till de små valparna som kan hjälpa dem med det.” Mesina bet ihop och sa ”jag går nu” och lämnade sedan rummet.