Dubbelt inlägg

Kuben

I ett rum i kuben, vars innehåll av gångar och rum som en vanligt dödlig skulle kalla bisarr, absurd för att inte säga omöjliga, stod en varelse. Kanske var det en kvinna men det var något oklart men hon verkade bestå av förtätad rök, hennes ögon lyste svagt gula. Framför henne fanns fem glasbehållare, fyllda med någon gulaktig vätska. I varje behållare fanns en naken människa, fyra var kvinnor och en man. Från munnarna på människorna gick det en sorts rör som de andades från. Kvinnan av rök mumlade vid en av behållaren, kvinnan på insidan vred sig av smärtor. In i rummet kom ytterligare en varelse av rök, den knäböjde framför kvinnan och väste fram ”min häxmästarinna”, kvinnan av rök vände sig långsamt om mot varelsen som böjde på huvudet för att inte stirra in i ögonen på kvinnan.  ”Tala ert ärende” väste kvinnan på ett skorrande och raspigt sätt. Varelsen verkade tveka och sa sen ”ni är häxmästarinnan Adarr, fruktad och vis av allt och alla..” varelsens ord dog ut. Kvinnan flöt fram mot den sa ”Azpax är det något ditt lilla förstånd inte begriper?”. Varelsen nickade ”ja, ers häxmästarinna. Det är utom mitt förstånd varför du lät de ynkliga varelserna leva?”. Adarr skrockade och flöt bort mot behållarna igen, stöka handen över en av dem, mannen i den vred sig av smärta. Adarr verkade njuta och viskade med ett skrapande ljud ”bara dödlig”. Det blev tydligt att Azpax inte förstod men Adarr gav först ingen förklaring utan skrapade igen på en annan behållare och kvinnan i den vred sig i smärta. ”Ni ska lida, så som jag led” raspade Adarr. Azpax tog åter mod till sig och sa ”men varför lät ni då de komma så långt, ers stora häxmästarinna? Varför lät ni dem skada er?”.  Hon skrockade ”därför det påminde mig om att även jag är dödlig” sen följde en tystnad ”och sedan finns andra syften, andra vinningar, andra fiender, andra strider”. Hon skrapade igen på en av behållarna och kvinnan i den vred sig av smärta ”det gynnar mig att låta de leva, att låta kopior återvända” Hon log om nu förtätad rök kan göra det. Azpax bugade och Adarr fortsatte tålmodigt att plåga människorna i glasbehållarna, mest för att det gav henne viss tillfredställelse.

Häxan med skeden

Hon visste att hon ansågs kall, beräknande och någon som kontrollerade sina känslor. Speciellt gällde det inför sin mor. Att visa känslor var enligt modern ett stort tecken på svaghet. Men trots det stod nu Mesina framför sin mor Zantandra och knöt händerna och kunde inte hindra tårarna rinna ned för kinderna. ”Hur kunde du?” sa Mesina så kontrollerat hon bara förmådde efter omständigheterna. Zantandra studerade sin dotter och tillät sig le och sa ”jag får intrycket av att du verkligen bryr dig om din son?” Mesina lät naglarna tränga in i händerna så att smärtan gjorde att hon kunde kontrollerade sig. ”Dina känslor är din svaghet” sa Zantrandra hånfullt ”det måste vara från din fader.” Mesina förmådde sig inte att säga något vilket var ett klokt drag för att hennes mor fortsatte. ”Vi ville testa en av de äldre, går de att skada eller till och med döda.” Med vi visste Mesina att det handlade om hennes mor och hennes morfar. ”Det visade sig att det gick” Zantandra log. Mesina höll tillbaka rysningen och sa ”så du valde ditt barnbarn för experimentet? Du var väl medveten om att han kunde ha dött?” Zantandra skrattade till ”men lilla dumbom, så klart jag hade det i åtanke men jag tänkte att inte ens en galen häxmästarinna skulle göra något så dumt.” Mesina blängde hatiskt mot sin mor men varken sa eller gjorde något. ”Det hela var faktiskt ganska enkelt” sa hon hånfullt ”vilket visar vilken negativ effekt uttunnat blod får”. ”Du får det att låta som du önskar att din far både är din far och en avelshingst” svarade Mesina sarkastiskt utan att tänka sig för. Reaktionen kom direkt, Zantandra var snabbt framme vid henne och höll en dolk vid hennes hals. ”Tänk på hur du tilltalar mig! Betänka tt vi låter dig få fortsätta tjäna din faders syften, den hunden” sa hon föraktfullt men Mesina visste att bakom den attityden fanns något annat, något som henens morfar ansåg vara förbjudet. Zantandra fortsatt ”jag bara blev någon de förväntade sig, gav de något knasigt vapen som gjorde att jag noga kunde studera deras framgångar”. Hon tog bort kniven och skrattade ”det var ganska enkelt att smutsa ner en spegelportal så att de fick bevis för att den de mötte var urmodern”. Hon gick bort och vände sig om mot henne igen och sa ”och varför klagar du? De kom ju tillbaka.” Mesina lät naglarna lämna handflatorna och sa med bitter röst. ”Det är en kopia med en parasit i huvudet som med all säkerhet berättar allt de gör för Adarr.” Zantandra log ”det är säkert någon släkting till de små valparna som kan hjälpa dem med det.” Mesina bet ihop och sa ”jag går nu” och lämnade sedan rummet.

Stjärnhimmel

Det hade slutat regna och blåsten hade bedarrat till en svagare bris. Det var mitt i natten då 6999e.f. blir 7000e.f. och Corral lämnade fiskestugan där hon hade tagit skydd från regnet och gick till klipporna vid havet. Klipporna sluttade nästan 50 meter vertikalt ned mot en liten sandstrand innan havet helt tog över. Vågorna rullade stilla in över stranden, himlens alla stjärnor glittrade och glimmade. Nästan längst ut på klippen precis vid kanten hade man huggit ut en bänk ur ett stenblock. Hon satte sig och stirrade ut över havet och stjärnhimlen ovanför. Längre bort kom en annan kvinna gående, hon hade lång röd klänning och hennes långa röda hår fladdrade i vinden. Över axlarna hade hon en brunorange mantel. Corral visste genast vem det var och även om hennes storasyster Hera inte var ett direkt hot gjorde hon sig ändå beredd, trots allt var släkten värst. Corrals klädsel var som alltid stramt svart vilket matchade hennes korpsvarta korta hår och bleka hud. Hera kom fram och Corral betraktade henne varsamt men noggrant. ”Syster” sa Hera med len röst. ”Syster” svarade Corral med samma lena röst och fortsatte sedan ”vad förskaffar mig äran av din närvaro?”. Hera såg förvånad ut och med en lätt sårade min, allt var förstås ett skådespel det visste Corral. ”Behöver jag en speciell anledning för att hälsa på min lillasyster?” det sista sa Hera så klart medvetet då hon visste att det retade Corral. Det var bara fyra år mellan dem men enligt Hera gjorde det stor skillnad medan Corral ansåg att med tanke på att båda var över 3400 år gamla så hade det ingen betydelse, men Hera påpekade gärna att hon var äldst. Corral log och sa ”så min äldre syster kanske önskar vila sina trötta ben och sätta sig?”. Hera tvekade men satte sig sedan en bit bort från Corral. Ingen av dem sa något utan båda njöt av utsikten. Det var Hera som bröt tystnaden ”en av dessa stjärnor lyser starkast över världen Ballink” sa hon och efter en kort paus fortsatte hon. ”På den världen så finns två medlemmar från vårt släktträd Rosalinda.” Corral tittade på henne och sa sen ”om du säger att det är så kommer jag inte argumentera emot dig”. Hera log och blickade upp mot stjärnorna ”så unga, oerfarna som ska ge sig ut i en farlig värld som på flera sätt både dyrkar vår släkt och samtidigt hatar oss. Finns det hopp för två så unga tror du?” Corral blev lite förvånad över sin systers tankar, hon sa ”det finns alltid hopp”. Hera fick något allvarligt i sin blick och rösten hårdnade ”finns det verkligen det?” Corral ansträngde sig för att tyda sin syster intentioner men bestämde sig för att säga vad hon tänkte. ”Hoppet om något bättre måste vara det som sist lämnar oss. En förälder måste alltid tro att det finns något bättre i framtiden även om nuet ibland kan tyckas hopplöst, mörkt och svart. I den mörkaste grotta kan ett enda litet ljus lysa upp och leda den vilsne ut ur mörkret. Det kanske inte alltid blir det man har hoppats på men hoppet får ändå inte överge oss.” Hera log ”då hoppas vi på det, syster min. Att framtiden för våra anfäder blir bra och att de får en ljus framtid.” Sedan satt de där och tittade på havet och de glittrande stjärnorna som skvallrade om många världar men många möjligheter och äventyr för deras släktingar.

Möte i Arom

Med taktfasta steg kom soldaten Rals fram mot honom medan han rengjorde sitt svärd och tvättade bort blodet från sina händer. Rals var en officer av lägre rang i hans trupp, en bra och enkel man som följt honom under flera år. Rals såg lite besvärad ut, alltså var det inte goda nyheter han kom med. Han tittade upp på Rals och väntade ”hmrfp” fick Rals fram. Han log och sa ”dåliga nyheter?”. Rals nickade ”ja, tyvärr kom de undan”. Han nickade ”magi?” och Rals sa inget men kroppen bekräftade det. Han fortsatte ”en stor rund röd portal, gissar jag?”. Rals nickade och sa ”ja, så vi kunde inte följa efter.” Han nickade ”tack, ta hand om dina soldater och vila er”. Rals nickade men dröjde kvar. Han såg på Rals igen ”något mera?”. Rals tvekade och sa sen ”ja, en kvinna, en vacker sådan med rött hår och blåa ögon står utanför och önskar tala med dig.” Efter en stunds tvekan fortsatte Rals ”och hon vet ditt namn, Carlos”. Carlos funderade, reste sig och stoppade in svärdet i skidan ”visa in henne”. Rals gav sig av och han satte sig tillrätta, kollade in omgivningen, hans män var i full färd med att plåstra om, rengöra och underhålla sin utrustning. Det var en lugn innergård i huset de hyrde i staden, vädret var behagligt soligt och himlen var nästan molnfri. Han satte sig i en stol med svärd och dolk näratillhands. Vid sidan fanns ett bord med friskt kallt vatten och vin. Rals kom och efter honom kom en dam med röd kappa, röd klänning och rött hår. Han ansträngde sig för att inte inte visa några känslor. Hon ställde sig en bit bort från honom, Carlos sa till Rals att gå. De tittade en stund på varandra utan att säga något. Carlos var den som bröt tystnaden ”du brukar ha blåa kläder om jag inte minns fel?” Hon såg på honom ”omväxling” sa hon torrt. Det blev åter tyst mellan dem. Tillslut så tog hon till orda ”ska du inte bjuda din mormors och farmors syster att sätta sig?”. Han log ”det beror på” sa han och studerade henne ”är du här av artighet eller för tillrättavisning?”. Hon såg på honom med genomträngande blick, som hon granskade honom tills han var helt avklädd. Sen sa hon ”mitt besök är enbart utifrån oro för din hälsa”. Han nickade och sa ”tack för din omsorg om min hälsa men jag kan ta hand om denna själv. Kom du ända till Dominca och dess stad Arom för din oro.” En tjänare kom gående med en praktfull stol, bakom kom andra tjänare bärande på bord, dryck och en parasoll. Carlos log ”jag förstår att du redan ordnat det för dig?” Medan tjänarna placerade stol och bord en bit från hans så förblev hon tyst och först när de avlägsnat sig och hon satt sig, hällt upp ett glas med vin så sa hon ”jag hade vägarna förbi när jag fick höra om att metall han mött metall, explosioner och magisk eld. Allt utfört av två främmande grupper.” Hon tystnade och tog en vindruva som hon långsamt åt innan hon fortsatte ”en av grupperna hade svalor som sköldemärke. Därav drog jag slutsatsen att du var i staden.” Carlos studerade henne, han ansträngde sig för att inte börja fundera på anledningen till att han var i staden. Samtidigt, var hon här hade hon troligen redan hört om striden i palatset, hur Kejsaren Istanus den tredje blivit av med sitt magiska svärd. Ett svärd som sas en gång ha tillhört en magisk varelse som kallas för Sfinx. ”Jag antar du är här för att gotta dig i mitt misslyckande av att ta Oxalinas svärd?” Hon såg på honom och verkade delvis vara chockad, hon tog sig för hjärtat ”gotta sig?” Hon såg på honom med sina blåa ögon ”jag vara enbart orolig för dig.” Han kunde inte längre hålla tillbaka sina känslor utan sa ”visst, visst är det så.” Han tittade in i de blåa ögonen och la till ”ärade Zora”. Hon kontrollerade sina känslor men la huvudet lite på sned som hon pratade med ett barn, troligen väl medveten om att det retade honom ”berättad nu vad som har hänt” hon log. Leendet gjorde honom obekväm och hon fortsatte ”och tänk på att vi båda har barn som kan vara inblandade i ett större skeende av denna händelse”. Han såg fundersam ut och började sedan berätta.

Berättelser och legender från Skogsfolket

Läste ur en bok som spelarna fann under spelet igår (2023-04-22) så här kommer texten, något redigerat.

Ur boken ”Berättelser och legender från Skogsfolket”.

Rinchen

I södra delen av nuvarande landet Thoinia fanns för 250 år sedan ett rike som hette Talziska riket. Huvudstad var staden Talzen. Där levde skogsfolk, människor och rävmän tillsammans men skogsfolket styrde riket. För 150 år sedan tog en magiker vid namn Rinchen tronen i Talzen och utropade sig till kung. Han lät skapa en krona av guld och längst fram placerade han en hjärtformad svart diamant.  Vissa säger att han var galen redan när han tog tronen, andra sa att tronen gjorde honom galen. Hans styra var oberäkneligt, hårt och blodigt mot främst människorna men även rävmän och skogsfolk drabbades. Efter fem års galenskaper försökte en grupp ledda av människor och rävmän döda honom i ett attentat. Attentatet eller kuppen om man så vill misslyckades och Rinchen blev ännu mer galen och än blodigare. Han beordrade sina trognaste undersåtar, Bladen, att alla människor och rävmän skulle samlas ihop, de flesta rävmän hann undan ty skogarna är än mera deras hem och ingen kan gömma sig i en skog så som en rävman. Men många människorna samlades in och under tre långa nätter och dagar mördades människorna i ett hav av dolkar. Det pågick tills det inte längre fanns några människor kvar att mörda och Rinchen vände sig norrut mot Thoinia. Men där var man beredd och gick till motangrepp och skogsfolket förlorade och Talziska riket föll, folket flydde, Rinchen blev bränd på bål. Det sägs att Rinchens uttalade en stark magi som gjorde att hans själ sögs in i den svarta diamanten på hans krona och den dag då en från skogsfolken bär diamanten kommer Rinchen återfödas i dess kropp. Det sägs att en riddare vid namn Magnus tog diamanten långt västerut så att någon från skogensfolk aldrig skulle röra den igen.

Berättelsen om Nehc

En gång för länge, länge sedan var berget Tikala helt och ravinen Tika fanns inte. Inte heller fanns floden Tim eller bron Timerda. På berget Tikala fanns ett tempel och där levde en demonhäxa vid namn Nehc. Vid denna tidpunkt var människor jagade av andra raser som var större, starkare och mäktigare. De andra raserna krigade med varandra och oftast kom människorna i kläm i striderna. Värst var en demon vid namn Albusan, han ledde andra demoner och han var en mäktig magiker. Han älskade att plåga människorna och det sägs att han formade om människorna så de fick horn som Albusan själv hade, så skapades Skogsfolket sägs det. Men Nehc såg smärtan hos skogsfolket och människorna och att Albusans rike inte var till gott för någon, ty han plågade även sin frände och var så galen att han inte kunde skilja på vän och fiende. Albusans största styrka var hans magi så Nehc bestämde sig för att skapa ett par handskar som kunde ta bort all magi. Det sägs att hon samlade månens strålar och mörkrets dimma och spann dem på en magisk slända till en svart och vit tråd. Sen gick Nehc ut och dödade bergets orm, flådde den och tog dess skinn. Men sin magiska tråd och ormens skinn sydde hon en handske. När handsken var klar började hon att trolla under många dagar och många nätter. Efter 777 dagar kom hon ut ur sitt tempel och bar på handsken som hon kallade för Den mörka mästarens handske. Hon sa att hon åkallat guden av Sten och muskler och bett guden skänka en droppe blod för att ge handsken en del av sin gudomliga styrka. Hon kallade på Albusans fiender och sa att de gemensamt skulle gå emot Albusan. De frågade henne vilket pris som hon fick betala till guden av Sten och muskler. Nehc svarade att hennes förstfödda son skulle tjäna som väktaren av Överunder och Underöver. Nehc tycke det var ett lågt pris att betala eftersom hon inte önskade något barn och om hon skulle föda ett barn skulle hon se till att det blev en flicka. Därför så hon gick med på det på gudens pris. Så samlades Albusans fiender och gick emot honom. Efter många, långa och hårda strider besegrades Albusan av Nehc och hennes allierade men striden blev blodig och många stupade. Efter kriget föll de gamlas riken och försvann. Det blev början för människorna och skogsfolkets riken. Man hyllade Nehc men striden hade tagit hårt på henne och hon la sig i sitt tempel för att vila i över hundra år. Medan hon sov kom Albusans enda överlevande general, demonen Artal, för att döda henne. Då visade sig guden av Sten och muskler och sa att Artal inte fick döda eller skada henne med nävar, fötter, klor, horn eller verktyg. Detta förargade den hämndlystna Artal som hade svurit att hämnas. Så efter hundra dagar återvände han till Nehc. Där i templet en stormig natt våldförde Artal sig på den sovande Nehc och efteråt tog han Den mörka mästarens handske och försvann med den. Efter hundra års sömn vaknade Nehc av födselns smärtor och hon födde en son som hon döpte till Artinaxar. Hon mindes löftet till guden av Sten och muskler och dolde Artinaxar med magi så han verkade vara en från skogsfolket. Hon och sonen levde länge i templet men en dag kom guden av Sten och muskler till henne. Han tog med sig hennes son Artinaxar och försvann. Nehcs sorg visste inga gränser, hon skrek ut sin sorg så som enbart en mor som förlorat sin son kan skrika. Hennes skrik var så kraftfullt att det delade berget Tikala och hennes tempel föll ner i underjorden. Där under berget grät Nehc i sitt raserade tempel en aldrig sinande ström av tårar. Tårarna skapade floden Tim. Tim rinner nu rinner genom det delade berget och vidare ut i havet. Det sägs att Nehc fortfarande ligger på botten av Tim och gråter och ibland ekar hennes skrik mellan ravinens väggar. För att resa över ravinen Tika lät kungar bygga bron Timerda. Det sägs att man ibland hör hennes sorgeskrik eka mellan bergväggarna.

Pojken och gripen

En liten historia, någon kommer kanske förstå. Mest för att vara lite aktiv även här.

En pojke klättrar i bergen i djungeln. Pojken är förföljd av ett vilddjur, han klättrar för sitt liv och lyckas undkomma monstret som inte kan komma efter pojken i bergen. Pojken fortsätter klättra och kommer högre upp till en avsats, vid avsatsen finns en grotta. I grottans ingång ser pojken stora fjädrar och spår av lejontassar i blod. Inifrån grottan hör pojken någon som andas tungt. Pojken står på helspänn men ingen kommer ut från grottan. Sakta och med stor beredskap smyger pojken in i grottan. Där inne ligger en stor och märklig varelse, som ligger och verkar vara svårt sårad med en blödande buk . Varelsen är ett lejon men med örnvingar och örnhuvud. Pojken stirrar med rädsla när han står framför varelsen. Plötsligt hör pojken varelsen säga ”är du vän eller fiende?” Pojken stirrar på varelsen, rädslan blandas med förundran ”ja, ja, ja vet inte” stammar pojken fram. Varelsen skrockar ”då är du nog ingen fiende” varelsen drar en djup suck ”jag behöver din hjälp, är du villig att ge mig det?” Pojken ser på varelsen, samlar mod och säger ”ja, det är jag”. Varelsen nickar ”där borta ligger en väska, ta hit den och öppna den”. Pojken tittar sig omkring och ser en ovanlig väska ligga vid grottas öppning. Väskan är mycket stor och det är med stor ansträngning som pojken kan släpa väskan till varelsen. ”Öppna den” väser varelsen. Pojken öppnar väskan vars lås är gjorda för stora tassar och inte för små händer men pojken lyckas. Där inne finns flera märkligt formade flaskor, flera har gått sönder och vätskorna har runnit ut. Vätskorna verkar vara i alla sorters färger. Varelsen tittar ned i väskan ”ta den röda flaskan och häll lite av innehållet i min mun”. Pojken hittar en stor röd flaskan, i varelsens tassar hade det varit en liten flaska men flaskan är nästan halva pojkens längd. Pojken drar bort korken, innehållet luktar en blandning av rosor och unken soppa. Med viss möda häller han en del av innehållet i varelsens mun. Varelsen sväljer och rycker sedan till, såret i buken slutar blöda och stänger sig delvis. Pojken ser detta med uppspärrade ögon. ”Tack” säger varelsen med klarare röst, långsamt reser den sig försiktigt, pojken backar inför den ståtliga varelsen. ”Vad är du?” säger pojken när han stirrar på varelsen. Varelsen ser på pojken ”jag är Muraco, ättling till Azmuzan. Jag är känd bland er människor som en grip.” Muraco ser på pojken och säger ”och vem är ni?” Pojken försöker sträcka på sig ”jag är Amu, son till Gopal och Ashia”. Gripen bugar ”ursäkta men jag är fortfarande svårt skadad och måste läka mig själv, du är välkommen att se men stör mig helst inte.” Amu nickar och gripen koncentrera sig och mumla lite lågt, efter en stund så ser pojken hur vingarna rätas ut och såren sluts. Till slut verkar Muraco vara klara. ”Varför är du här?” säger Amu. Muraco ser på pojken och säger ”i vanliga fall hade jag inte besvarat din fråga men nu är det ovanliga omständigheter och du, Amu son till Gopal och Ashia, har räddat mitt liv. Jag reste till denna värld för att söka efter Azmuzans nyckel som jag hade fått höra fanns här. Men när jag närmade mig så mötte jag på ett skepp som överraskade mig, jag sökte skydd men blev svårt sårad.” Gripen tystnar, pojken stirrar med stora ögon och allt han säger är ”oj”.  Gripen går ut och spänner upp sina vingar och säger ”vad kan jag ge dig som tack för att du räddade mitt liv?” Pojken rycker på axlarna ”mitt hem är lång där nere” säger han och pekar mot havet ”men mellan mig och min by finns djungeln och den hungriga jaguaren.” Gripen skrockar ”men vad önskar du dig, Amu son till Gopal och Ashia?” Amu funderar ”vi, jag min mor och mina två yngre systrar har ett besvärligt liv, speciellt efter att min fader dödades.” Gripen ser på honom ”dödades?” Amu stirrar ned i marken och säger ”ja, min far var en enkel snickare, han skapade vackra möbler till självaste maharajan Veer.” Pojken ser stolt ut, ”åhå” är allt gripen säger. Pojken fortsätter ”han var på väg till Batisa men återvände flera dagar för tidigt och med möbeln osåld. Han och mor pratade själva på natten men jag” pojken tystnar ”du tjuvlyssnade?” frågar gripen. Amu nickar ”ja, far sa att på vägen mötte han Veer med en lite styrka av vakter vid Vashi templet Livets vatten. Veer såg hur en ung vacker kvinna följde med honom in på ett rum. Efter en stund skrek Veer, vakterna rustade in och jagade efter henne.” Pojken torkar sina tårar och fortsätter ”min far berättade att medan vakterna rusade efter mörderskan så sprang han in till rummet där Veer låg, Veer var svårt skadad och blodet pulserade från hans mage men Veer levde fortfarande och hans sista ord var att hans bror Chandrama lurade honom och hans mördare var Aahana G.. sen dog Veer i min faders armar. Vakterna kom tillbaka men min far vågade inte stanna utan reste snabbt tillbaka hem.” Pojken snyftar sen efter fem dagar så kom soldater från Batisa, de anklagade min far för att vara inblandad i maharadjan Veers död. Veer hade dött av hjärtsvikt och min far hade inte stöttat maharadjan när han vädjade om att få sin medicin. Min far bad för sitt liv men soldaten Bihma sa att han skulle tas tillbaka till Batisa med familjen om inte min far erkände sitt brott här och nu, då skulle hans familj vara utan skuld och gå fria. Min far erkände och Bihma högg av hans huvud vid hans verkstad vid vårt hus.” Amu tystnar, snyftar och torkar tårarna. Gripen är tyst och säger sen ”hoppa upp bakom mitt huvud så ska jag flyga dig hem.” Amu hoppar upp bakom huvudet på gripen. ”Håll i dig” säger gripen och kastar sig ut över klippan, Amu skriker av rädsla och lycka, skriker för livet och för friheten. Gripens slår med sina vingar och glider över trädtopparna och flyger sedan upp så att man får en väldig syn över Amus by och vägen som passerar förbi den. Så småningom landar gripen på en strand bredvid byn, Amu hoppar ned med pulserande hjärta. Gripen letar i sin väska och ger honom en skinnade mynt som pojken tror är guld. ”Du är min räddare” säger gripen ”och jag ska ge dig och din familj upprättelse på ett eller annat sätt.” Gripen bugar och Amu springer fram och ger gripen en stor kram sen fäller gripen ut sina vingar och flyger bort över havet.

Historia

Sent år 6998 e.f.

Hanna Vichyr satt och tittade ut över havet, utsikten var magnifik, platsen var även hennes moders favoritplats. Hennes far, Bruno Vichyr, hade låtit anlägga platsen just för att hennes moder älskade den så. Bakom henne fanns knotiga och vindpinade träd, ett par meter framför henne fanns en liten mur och sedan en klippig brant ned mot det brusande havet. I norr kunde man ana staden Ebensill, huvudstad i Ostahav. Söder ut såg man ett pärlband av små fiskebyar längs vattnet och vid bergets fot vid vattnet. Det var helt enkelt underbart vackert. Bakom träden låg familjens residens, ett stort nybyggt hus som var byggt med pengar som hennes fader hade tjänat på handel. ”Försiktigt” hörde hon sin moder säga till tjänarna som bar en bricka med te och kakor. Hanna reste sig och neg så som det anstod en 17 årig kvinna med börd som tog emot sin mor. Hennes mor, Anna Vichyr, var mycket noga med traditionerna. Hennes mor bjöd Hanna att sitta på bänken och tjänarna dukade fram på bordet framför. När tjänarna var klara backade de undan, en bit bort stod även Hannas barnflicka, Hilda. Hennes mor drack teet och tittade ut över havet. ”Vet du vart jag fick min goda uppfostran?” frågade modern plötsligt. Hanna tittade henne i ögonen och sa ”så klart jag vet, du gick på Pelina ordens kloster i Sallino. Du har förtäljt mig detta flera gånger mor”. Modern nickade och vände blicken mot havet. Hanna började ana oråd, när det var något allvarligt eller dåligt som hennes mor skulle säga brukade hon aldrig titta henne i ögonen utan istället fästa blicken långt bort. ”Din far och jag har bestämt att du ska resa till Sallino men inte till Pelina orden”. Hanna satt tyst men inombords jublade hon. Hon hade varit helt övertygad om att hennes mor skulle skicka henne till samma strikta ställa som modern själv hade gått. Pelina orden var känd för sin strikta moral och framförallt för sina straff mot flickor som gjorde något ´förbjudet´. Hon samlade sig ”mor, hur kommer det sig att ni inte låter mig träda in i Pelina ordens skola i Sallino?” Hon försökte låta så förvånad hon bara kunde. Modern fortsatta hålla blicken långt i fjärran och sa ”jag ska inte förneka att det är med stor sorg som vi ansåg oss tvungna att fatta detta beslut.” Hennes mor vände sig om och såg henne i ögonen ”men din kusin Felicé Vichyr skrevs nyligen in där och vi är oroliga för hennes inflytande på dig.” Hanna fick anstränga varenda ansiktsmuskel för att inte le utan fick till en oroande blick och sa ”oj då”. Hennes mor ändrade fokus till kakorna. Tankar flög genom Hannas huvud. Hennes kusin Felicé hade hon mötte flera gånger. Felicés mor, Sandra Vichyr, var Hannas faster och var Vichyr familjens svarta får. Hanna sa ”älskade moder, säg mig, gick inte du och Sandra på Pelina orden i Sallino tillsammans?” Hennes mor fick för en stund en sorgsen blick men återgick snabbt till den tomma intetsägande blicken men hon sa inget. Det var tyst en stund sen sa hennes mor ”ja, vi gick där tillsammans. Vi var mer eller mindre oskiljaktiga.” hon tystnade, samlade sig och fortsatte ”vi drömde om framtiden, om vem vi hoppades vi skulle gifta oss mot, vi hade stora planer Sandra och jag.” Hanna höll på att spricka av nyfikenhet, hennes mor hade öppnat en dörr som alltid varit stängd. ”Vad hände?” nästan viskade Hanna. ”En bal” svarade modern, var tyst och sa igen ”en bal på slottet, det var det som hände.” Hanna fick nu verkligen anstränga sig för att fullkomligt inte explodera i frågor och sa ”var det där, mor, som ni såg far första gången?” Hennes mor log, ett sorts lyckligt leende och nickade ”ja, det var första gången vi sågs.” Sen rättade hon till sig och sa strängt ”men vi dansade inte, nej då! Vi bara såg varandra, inte visste väl vi då att din farfar och morfar hade planer för oss två. Men inget ofördelaktigt skedde, vid min heder säger jag dig detta min dotter.” Hanna lär chockade ”nej, så klart inte jag har bara förstått att du och far sågs första gången på en bal på slottet.” Hennes mor lugnade ner sig och nickade, tog en lite kaka och knaprade på den. ”Så” sa Hanna försiktigt ”vad hände med Sandra?”. Hennes mor såg ut över havet ”mannen från öknen kom dit” hon var tyst en stund som om hon mindes och fortsatte ”stilig som få men med en bister lite mystisk blick. Ögon som var som grå, sorgliga, oaser i ett brunbränt ansikte.” Moder såg på henne och sa ”han verkade känna kungen och det gjorde honom så klart ännu mera intressant och lockande, speciellt för en 18 år gammal flicka.” Modern tystnade igen och sa sen ”men det var länge sedan. Det som är viktigt nu är att vi är rädda för det negativa inflytande som Felicé kan ha på dig.” och såg strängt på Hanna och fortsatte med låg röst ”det ryktas om att flickan tjuvar för nöjes skull”. Modern såg med illmarig förstående blick. Hanna fick åter kämpa med kontrollen. Hon visste mycket väl att Felicé ansågs som vild, hade vuxit upp lite vind för våg hos den udda men ytterst spännande Sandra i hennes hus som var fyllt med spännande saker.  Det hade säkert inte varit lätt att bo med Sandra, gissade Hanna, men så spännande. ”Sägs det?” var allt Hanna fick ut. ”Mmm” sa moder strängt ”så därför tänker vi att du istället får vara på hovet” hon såg på henne ”med Hilda som förkläde så klart”. ”Så klart” sa Hanna men muttrade inne i tankarna. ”Där får du lära dig etikett och hur spelet i storstaden går till, knyta kontakter och med vår guidning finna en lämplig make som du så klart ska ge många starka pojkar till.” Hanna var lätt illamående men nickade förstående. Hon kunde sen inte låta bli ”men Sandra, rymde hon under balen med den mystiska mannen?” Hennes mor ryckte till och granskade henne noga ”nej, men efter balen försvann hon allt oftare ut på stan, senare förstod vi att hon mötte mannen som vi aldrig fick namnet på.” Hon tystnade, drack lite te, tog en till kaka och se sen ”och sen en dag var hon borta. Hennes far, din farfar var så klart helt förtvivlad. Det var som hon blivit uppslukad av jorden. Hon var borta i flera år. Jag och din far gifte oss och vi fick först din bror och sen dig.” Modern log och klappade henne på kinden ”sen när du precis fyllt 2 år dök hon upp hos sin far med den lilla Felicé på sin arm. Hon vägrade säga var hon hade hållit hus men det sägs.” modern tystnade och tittade sig omkring och viskade fram ”att hon hade en hel kista med guld med sig.” Modern såg otäckt nöjd ut och nickade. Hanna såg förvånad ut och sa ”men jag som trodde att farfar Olovf byggde huset till henne?” Modern skakade på huvudet ”nej, Olovf var rosenrasande och ville förskjuta henne från familjen.” ”Oj” var allt Hanna fick fram och sa sen ”men det gjorde han väl inte?”. Modern skakade på huvudet, ”det sägs att han gjorde det men så kom fadern till barnet och efter det upptogs hon i familjen igen.” Det hördes steg en bit bort, det var Hannas far som taktfast gick mot dem. ”Inte ett ord om att jag berättat om Sandra” sa hennes mor. ”Nej, så klart inte” svarade Hanna med huvudet fyllt av tankar.

Kapat skepp

Hon stod och tittade på kropparna i sängarna, de låg där orörliga så som döda människor gör. Inom sig kände hon en ilska, hon blundade och samlade sig. Hon visste varför de låg där men känslorna for ändå genom henne. Det var länge sedan hon tilläts sig känna så här, hon samlade sig sen gick hon ut och gick fram till en kvinna som väntade på henne. ”Låt någon pålitlig i stadsvakten ta hand om kropparna. En vakt som inte söker igenom huset.” Kvinnan nickade och skyndade sig iväg. Hon stod kvar och såg när kvinnan försvann in i folkvimlet. En man kom fram till henne, gav henne en lätt bugning och sa ”vad önskar ni göra?”. Hon verkade börja säga någon men hejdade sig och såg på honom och sa ”har ni några förslag?”. Mannen blev förvånad men sa sen ”vi har gjort en mindre kartläggning av Concillens folk här i Sallino så om du vill kan vi samla ihop dem och hämnas på det sätt de förtjänar.” Hon funderade och sa ”vad vet vi om Budic Santor och hans organisation här?” Mannen såg på henne ”inte så mycket, han får sina resurser från en liten håla i närheten, Hajbukten tror jag den kallas. Om min information är korrekt lever hans familj där.” Hon log ”är staden i trä eller sten?” ”Mestadels i trä tror jag” svarade mannen, svalde och sa ”men vi har ingen kontakt där”. Hon nickade, samla vårt folk och möt mig vid samlingspunkten vid skymning. Mannen nickade, han visste att man lydde kvinnan, och lämnade platsen. Kvinnan går sedan iväg till samlingspunkten utanför staden. Hon koncentrerar sig, ett rött sken och sedan är hon borta och kommer till ett rum som är tomt på saker. Hon lämnar rummet som ligger avsides i ett litet torn utanför ett stort och ganska hotfullt slott inbäddat i snöbeklädda berg. Hon till slottet och överallt bugar tjänare djupt utan att möta henne med blicken. Hon kommer fram till en stor dörr och går in i ett rum som domineras av en stor tavla en av påfågel ovanför en stor runt säng. Det finns en stor brinnande brasa och vid ena väggen finns kartor, böcker, dolkar, pergament, ringar, halsband med stora ädelstenar och snidade drakar. Hon går fram till en kista i röd sten, kistan har klätts med järnbeslag. Hon rör vid låset och uttalar ett kort ord och öppnar sedan kistan. Där ligger flera andra små lådor av samma röda sten. Ur en sådan låda tar hon fram en kortlek, baksidan av korten hade en drake i siluett. Hon bläddrade igenom korten som främst föreställer bilder på drakar. Hon letade upp en bild på en drake vars fjäll var mörkt röd, på gränsen till svart. Hon tar upp kortet och koncentrerar sig och efter en stund känner hon kontakten, beröringen av deras sinnen är nästan smärtsam. Det är som en puls av små blixtar far fram genom hennes hjärna. Det nästan paralyserar henne, men bara nästan. ”Vem?” hör hon en djup rosslande röst säga. ”Det är en påfågel som kallar dig, Amsotara” svarar hon. Det är en stunds tystnad innan rösten hörs igen ”många skiftningar har passerat sen I hörde er röst, vad föranleder er att återta kontakten I, den mäktiga Amsotara?”. Känslan av en elektrisk puls strömmar igenom henne.  ”Jag kallar din uppmärksamhet för att komma med ett förslag som kan gynna våra bådas syften.” Draken grymtade, frustade och hon var glad att hon inte var på plats och möta den gamla fjälliga surfisen. ”som mestadels gynnar dig menar du?” Hon fick koncentrera sig för att kväva känslan av ett leende då sådant känns även genom en kontakt. ”Ni bör höra mitt förslag innan du dömer om vem som är mest gynnad eller inte, exakt rättvisa är alltid svår att uppnå.” Draken fnös föraktfullt och sa ”så tala ditt förslag, påfågel”. ”Det har kommit till min kännedom att ett svävande skepp nyligen skadade en skyddsling till dig utanför världen som jag kallar Ballink.” Draken hostade förnärmat och sa ”genom falskt spel och mörka planer orsakade skeppet besvär för en ytlig bekant till I av mitt släkte.” ”Kan så vara” sa hon och fortsatte ”men mitt erbjudande är att jag utkräver hämnd på skepp och besättning genom att ta skeppet och förinta det på världen Ballink, mot att du blåser din mäktiga eld över en mindre stad på samma värld.” Hon la medvetet in lite smicker då hon visste att den gamla surfisen var svag för sådant. ”Hmrf” muttrade draken men sa sen inget så hon fortsatte ”ni vet att jag står för mina ord när jag lovar dem”. ”Först vill I att ni tar skeppet innan I eldar upp den stad ni ber mig elda.” Draken bröt kontakten i ilska, hon log och väntade, efter en stund fick hon åter kontakt med draken. ”I har noga övervägt och analyserat ditt förslag och beslutat att I går med på detta.” Hon nickade belåtet ”bra, staden som ska eldas upp ligger vid foten av berget Albusende. Ett berg som ni kanske känner igen?” sa hon med en retfull ton. ”Att förvränga historiska händelser förbättrar inte vårt avtal” fräste draken. ”Nej” svarade hon ”men det ger mig en ganska lustfylld känsla. Jag kontaktar er när jag vill att in inträder i luften över staden.” Draken grymtade och kontakten bröts. Hon tog upp en tom röd liten låda och la kortet där. Sedan förslöt hon den stora kistan och lämnade rummet och sökte sig åter mot tornet. Väl där tog hon sig sedan tillbaka till platsen utanför Sallino. Där väntade hon till skymningen innan hennes lilla trupp av 12 män och kvinnor anlände. Mannen som hon tidigare talat med klev fram. ”Vad önskar ni att vi ska göra?” ”Vi ska kapa ett Concilliskt skepp” mannen höjde lite på ögonbrynen ”och sedan ska vi kraschlanda det” fortsatte hon. Hon vände sig om och öppnade en rund stor röd grind ”kliv in” sa hon. Den lilla gruppen klev utan protester in och försvann och sist klev kvinnan in och sedan var platsen tom.

Ute i dysterheten var det som vanligt varmt, gruppen spejade mot ett stort Concilliskt skepp som svävade en bra bit bort från den korridor, en slingrande ihåligt stenrör, där de stod och spejade. ”Vad är en plan?” sa mannen. Kvinnan tittade på gruppen. ”Om en stund kommer skeppet där att passera över oss, då ska vi hoppa ombord i tysthet, döda besättningen och ta kontroll över skeppet innan de fanatiska galningarna hinner spränga sig själva i luften.” Mannen nickade och kvinnan tittade på honom ”så det är därför vi inte ska teleportera oss ombord, jag hade kanske överlevt men knappast ni”. Alla såg lite lättade ut men var ändå sammanbitna. Mannen såg på henne ”hur vet ni att skeppet kommer passera över oss?” Kvinnan log och tog fram ett kort med en drake. Hon sa inget, la tillbaka kortet i den röda stenasken, sedan var det en lång tyst väntan. Sedan långt borta såg man något som kom flygande mot dem, skeppet började vrida och röra sig. Snart blev en stor mörkröd drake synlig. Strax ovanför korridoren öppnades en stor runt grön grind som draken flög igenom och var sedan borta och grinden lika så. Skeppet ökade hastigheten och vid samma punkt öppnades nu en ny grön men ännu större grind. ”Var beredda” sa kvinna, alla tog fram rep med änterhakar. ”Klättra fort” sa kvinnan ”hinner ni inte ombord på skeppet innan grinden stänger blir ni kvar”. Skeppet kom, alla kastade sina änterhakar och klättrade för allt vad de var värda. Av tolv i gruppen var det en som inte klarade det utan klipptes i två delar när grinden stängdes. När skeppet åkt igenom grinden hamnade de på hög höjd långt uppe bland molnen, långt nere glittrade ett hav och enstaka öar. Alla tog sig snabbt ombord, snabbt skar man halsarna av de ovetande besättningsmännen men ganska snart upptäckts de och en kortare strid utbröt. Kvinnan hindrade dock kaptenen att aktivera sprängladdningen. Man tog kontroll på skeppet och satte kursen på kollisionskurs mot en stad vid en bukt. Staden brann redan, den röda draken lät sin eld girigt slingra sig mellan huset. ”Sätt siktet mot borgen där” skrek kvinna. Skeppet tappade snabbt höjd, kvinnan skrek till grupp, nu nere på åtta, att samlas kring henne. De försvann i ett rött litet sken och knappt en minut senare kraschade skeppet in i borgen.

Tavernan Pärlan

Mike gned sin bakdel, att sitta en hel dag på kärran gjorde att det kändes. Hans far, Thomas, smålog såg Mike men fadern sa inget vilket alltid var något. De hade begett sig från Hearttown för en dag sedan och var framme vid en taverna. Fadern gick in på tavernan Pärlan och kom ut efter en stund, under tiden hade känseln i Mikes bakdel alltmera kommer tillbaka. ”Vi kan köra in vagnen med varorna i stallet, så får vi spänna av hästen, rykta den och ställa den i en spilta med foder. Sen går vi in och tar för oss av en mustig köttgryta.” Mike sken upp och gjorde som hans far sagt. De var klara när solens sista strålar långsamt försvann. Inne på tavernan så hade man en brasa och ovanför denna stod en gryta och det luktade behagligt i hela tavernan. Mike och hans far satte sig vid ett bord och värden kom och ställde fram två stora tallrikar med rykande gryta, bröd och mjöd i stora bägare. Båda bad sin bordsbön och började sedan med god aptit äta av grytan. Efter satt de bara stilla och njöt av lugnet och knastret från brasan som nu långsamt höll på att slockna. Thomas gick ut för att lätta på trycket och Mike satt ensam kvar och började studera gästerna. Det verkade mest vara sådana som han själv, resande, vandrare men det fanns några ortsbor som höll sig för sig själva men hördes desto mera, i synnerhet efter ett antal bägare med mjöd. Hans far kom tillbaka och gick till värden för att beställa ytterligare dricka verkade som. Långt bak på tavernan såg Mike plötsligt en kvinna, hon hade nog suttit där hela tiden men ändå hade Mike inte sett henne förrän nu. Hon var lite, hade svart stripigt hår, hennes kläder var svarta och hon var insvept i en stor svart mantel med huva som hon hade över huvudet. Hennes ögon var sotade och vaksamma. Hon såg på honom och han kunde inte slita sin blick från henne, han fick lust att gå mot henne vilket han också gjorde. Hans far gick till deras bord och såg vart han son var på väg och log och tänker att pojken får väl pröva lyckan. Han satte sig mitt emot henne, ögonen var mörka och hennes kläder hade inslag av purpur insåg han, något som han inte hade sett en bit bort. ”hej” sa han försiktigt när han satt sig, hon sa inget utan bara log lite. Han blev plötsligt väldigt osäker på varför han hade gått bort mot henne, hon var nog lite äldre än honom gissade han. ”ehh” var allt han fick fram, hon satt tyst och väntade. ”ehh” sa han igen och kände hur pinsamt det började bli. Hon satt lugnt kvar, tog fram ett litet glas och en flaska och ställde framför sig på bordet. ”ehh” sa han en tredje gång till sin egen förfäran. ”Är det allt du har att säga? Inte många ord om man vill uppvakta en dam” sa hon med len röst. Han började svettas och bestämde sig för att säga något och fick fram ”ehh” igen. Hon skrattade till och tog bort korken från flaskan och hällde upp en klar, lite oljig vätska i glaset. Hon ställde glaset mot honom, ”drick, det kanske kan hjälpa dig att tala?”. Han såg på glaset och svepte ned innehållet, först kände han inget, sen kom en brännande känsla som spred sig från munnen och ända ned i magen. ”huuuuuu” var det enda han fick fram. Det kom fram tårar i hans ögon, men han tog djupa andetag och återfick efter en stund, fokus. Hon såg på honom, ”tack” sa han. ”Åhh, du kan tala”. Hon tittade på flaskan, det var en etikett med en drake som sprutade eld. ”Draktunga kallas drycken” sa hon. Han tittade på henne ”du är inte från byn eller hur?”. Hon såg på honom och sedan brast hon ut i ett glittrande flitter och log och skakade på huvudet ”nej” sa hon ”vad avslöjade mig?”. Mike tog sig för bröstet och ville att det sista av den brännande känslan i strupen skulle försvinna. ”ehh” sa han igen och harklade sig ”en känsla jag hade bara, inte så vanligt här att kvinnor har byxor och svarta kläder”. Sen såg han förskräckt ut ”så vida de inte är en änka” och tittade på henne. Hon skakade lätt på huvudet men fick en liten sorgsen blick i ögonen såg han. ”Så varför är ni här” sa han, nästan lite vädjande. ”Vägarna förbi, blev nyfiken på om legenden om Anna Pearl är sann.” Mike tittade på henne med frågande blick ”Anna Pearl?”. ”mmm” sa hon och hällde upp Drakens tunga i glaset, svepte det och gjorde inte en enda min, noterade han. ”Har du inte hört om henne?” sa hon och studerade honom på ett sätt som gjorde honom lite obehaglig till mods. Han skakade på huvudet. ”Vågar du höra?” sa hon på ett lite utmanande sätt. Han nickade och svalde tydligt. ”Anna Pearl var dotter till en skogshuggare och gift med en stenhuggare. Hennes skönhet var omtalad men än mer hon omtalad för att kunna bota de sjuka och lindra även svåra krämpor.” Mike satt som förtrollad och stirrade på kvinnan. ”Men de som har kunskaper som gränsar till det som vissa anser vara det förbjudna de väcker ibland ont blod hos män och kvinnor med illvilja i sinnet. Ingen vet varför men det började sprida sig ett rykte om Anna i byn, rykte sa att hon var en häxa, att hon hade sålt sin själ till mörka makter för sin kunskap. Vissa hävdade att hon offrade oskyldiga, även barn, för att få sin mörka kunskap. En natt när hennes make var iväg kom byborna till hennes hus, de släpade ut henne och slog ihjäl henne på byns torg men när hon drog sin sista suck lyste månens strålar på henne och väckte byborna som de hade varit förtrollade. De insåg plötsligt vad de hade gjort. Skamset försökte de dölja sitt brott genom att slänga ned henne i en grop och täcka över denna så att ingen skulle ana något. Någon dag senare kom så hennes make tillbaka från sin resa. Hur han än letade fann han inte spår efter sin älskade Anna Pearl. Man sa till honom att hon hade dränkt sig i sjön hör jämte tavernan. Hennes make högg en stenkista och grävde ett gravkummel som han förslöt med en stendörr. Kistan var tom och det var stenhuggarens själ också och efter han hade förseglat graven gick han till sjön och dränkte sig i ett sista försök att åter få möta sin älskade hustru.” Hon tystnade och såg på Mike som satt som trollbunden, han hörde inte hur byborna en efter en började gå hemåt och såg inte hur hans far var inne på sin fjärde bägare med mjöd. ”Byborna fann hans livlösa kropp men skamen över vad de gjort gjorde att man la honom i den ksita han hade huggit för sin älskade hustru, Anna Pearl. Sedan den dagen så sägs det att Anna Pearls spöke vid fullmåne stiger upp från platsen där hon skändligt ligger och går till sitt gravkummel för att en sista gång åter få vila med sin make.” Hon tystnade igen och såg på Mike ”men det kanske inte är sant, vad vet jag?” Hon tittade ut över salen och sa ”din far behöver nog hjälp med att komma till sin säng verkar det som.” Mike vände sig om och tittade på sin far som satt vid bordet och sov med huvudet mot bordet. Han suckade ”ja, det verkar så”. Han reste sig och innan han vände sig om sa han ”hur vet du detta? Eller har du bara hittat på det?” Hon ryckte på axlarna. Han gick mot sin far och fick släpa honom bort till deras sovplats.

Drama och passion

Efter önskemål av Vendela (och som en liten present), så hoppas hon uppskattar den.

Luz satte sig i en av balkonglogerna, han ställde vinkaraffen på ett litet runt bord och ett vinglas bredvid. Han tittade ut medan teaterns personal plockade och städade undan efter kvällens föreställning. Det infann sig en inre ro hos honom. Han hällde upp vinet i glaset, tog upp glaset och luktade på det. Tog in lite vin i munnen och lät det fara runt bland hans smaklökar innan han svalde det. Det var ett strävt och fylligt rött vin med en tydlig smak av hans hemtrakters äpplen och aprikoser. Han grävde i sin ficka och hittad ett litet kort. Det var en bild av en ung kvinna med vackra ögon som avslöjade en lite blyg blick, hennes klänning var stilren och tidlös, håret naturligt utslaget. Han hade tecknat bilden själv som ett minne, vilket nu när han funderade på det var lite löjligt eftersom han mindes perfekt om han själv ville det. Men det var ändå något speciellt att se på en bild, speciellt om man hyste känslor för den på bilden. Hans tankar vandrade bort och för ett tag tillät han sig drömma en stund. Det avbröts dock av att draperiet bakom honom drogs bort och Adini kom in och satta sig vid hans sida. Han la bilden med baksidan upp på bordet och noterade att Adini noterade detta. ”Du försvann” sa hon med mjuk ton. ”Åhh” sa han ”blev du orolig?”. Hon skrattade till och såg på honom ”jag är ju obeväpnad”. Han såg på henne och sa ”du har alltid med ditt vassaste vapen” han gjorde en paus ”din tunga”. Hon granskade honom men svarade inte. Han tog och drack lite mera vin. Efter en kortare stunds tystade sa hon ”är det inte märkligt?”. Luz förstod direkt att det skulle komma något filosofiskt men som hade ett tydligt mål. Adini fortsatte ”att vi som är ämnade för stordåd finner den största glädjen i de små tingen.” Hon såg på honom med lite lurig blick, han suckade och satte sig lite mera upprätt ”kan du inte bara säga vad du vill?” sa han med lite trött röst och tog åter glaset. Plötsligt rest hon sig och sa med hög röst ”DRAMA!”, personalen nere på golvet ryckte till innan de såg att det var Adini som ställt sig på en av balkongerna. ”Drama?” sa Luz med lugn röst. ”JA! DRAMA!” sen satte hon sig och spände blicken i honom ”vad vore väl själva livet, TEATERN, om det inte fanns drama och passion?” ”Tråkigt?” sa han med frågande ton. ”EXAKT!” sa hon och sträckte på sig ”det är vad det hade blivit! Trist och tråkigt.” Hon tittade på honom och fick en lurig blick ”och du min käre Luz. Du har gått och blivit lite smått disträ, tankspridd.” Hon granskade honom, fyllde upp hans glas till bredden och svepte i sig vinet i en enda stor rörelse. Hon sträckte fram glaset mot honom ”SKÅL FÖR KÄRLEKEN!” sa hon och satte sig sedan tillbaka i stolen. ”Tänk så mycket bättre vår värld hade varit med mera kärlek” sa hon med viss eftertänksamhet och stirrade ut i luften. ”Antyder ni att jag är kär?” sa Luz försiktigt. Hon började skratta högt och slog sig på låren ”jag bara inte antyder! Jag säger att ni är kär, passionerad och framförallt kåt!” Hon tittade på honom och hade nog hoppats på en reaktion men han var alldeles för van vid hennes sätt att vara. När hon inte fick den reaktion som hon önskade sa hon ”jag har noterat med stort intresse din bekantskap med Deenas dotter” och drog på orden teatraliskt ”Lyria är det väl vad den unga vackra och OSKYLDIGA kvinnan heter?”. Luz tog glaset och hällde i sig det sista vinet ”det är sant att hon heter Lyria och sant att hon ger ett oskyldigt intryck men hon är charmerande och ja, jag har fattat ett visst tycke för henne.” Adinis leende visste inga gränser ”HAHA JAG VISSTE DET!” sa hon triumferande. Adini satte sig igen och blev tyst, något som Luz var lite lättad över. Efter en stund sa Adini med en tom röst ”synd bara att hon inte förstått att triangelns klang kan locka till klockspel som får en orkester att spela”. Luz suckade och reste sig, tog glas och karaff. Vid draperiet vände han sig om och sa ”vet du, jag är tacksam att hon är den hon är och jag är tacksam för att hon inte söker makt och kunskap på samma sätt som Sara och du. ” Adini for upp ur stolen ”anklagar du mig för att vara promiskuös?” ”Nej” sa han ”bara pragmatisk. Men även om varken du eller Sara tror det händer så händer det faktiskt att även vår sort finner kärleken.” Sen gick han. Efter en stund hörde han Adini ropa ”DRAMA OCH PASSION! DRAMA OCH PASSION!” Han suckade och fortsatte till sitt rum.

Stolthet

Muttrande tog han två trappsteg i taget och hans marskalk hade svårt att hänga med men det hade Zolius ingen tanke på. Budet om att hans fader oväntat hade anlänt via en portal på slottsmuren hade spridit sig snabbt. Han kom sista biten och upp på muren. Där stod han med sin ålderdomliga röda tabard med det gyllene lejonet på bröstet. Hans fader såg inte en dag äldre ut än 30 år med sitt blonda lite rufsiga hår och sina blåa glittrande pojkaktiga ögon. Runt midjan hade han ett brett dekorerat läderbälte med ett svärd i en skida. ”Far” sa han, Felix vände sig om och log ”min son, alltid trevligt att du skyndar dig för att välkomna mig.” Zolius log ansträngt och gick med värdiga steg mot honom. Bakom honom kom maskalken pustande, Zolius enda tanke på hans marskalk var att han verkade behöva mer motion. ”Vad förskaffar mig den äran?” frågade Zolius med ett sammanbitet leende när han kom fram. Felix tittade granskande på Zolius som för tillfället bar ganska enkla kläder som inte alls speglade att han var kung över landet. Zolius var obeväpnad förutom en dolk som satt i bältet. Efter granskningen sa Felix inget utan valde att titta ut över staden och landskapet bortom det, väl medveten om att det troligen retade gallfeber på Zolius. Det inföll en stunds tystnad, Felix tittade obekymrat ut över ringmuren och Zolius stod sammanbitet bredvid. Till slut sa Felix ”din son, Wiktor, har vissa behov av hjälp” fortfarande med blicken bortom staden. ”Är de akuta?” frågade Zolius torrt. Felix log ”inte längre” han gjorde en paus och såg på Zolius och la till ”efter min stöttning då så klart”. ”Hrmm” var allt Zolius svarade och åter följde en tystnad som Zolius bröt ”och hur kom det till er kännedom att min son hade dessa behov?”. ”Åhh du vet….?” sa Felix lite förstrött ”en rödhårig liten späd flicka viskade det till mig”. Zolius höjde på ögonbrynen ”vem då?”. Felix sträckte på sig och sa ”man blir både hungrig och törstig av resandet” och tittade lite menande på Zolius och maskalken bakom. ”Hrmm” muttrade Zolius igen och sa ”Asbakus, se till att det dukas fram rött vin, en stor stek och annat tillbehör till vår gäst här”. Maskalken bugade och sprang ned för trapporna igen. Zolius visade med handen mot trappan, Felix log och de började vandra nedåt. Den kom ned och gick in i själva slottet. Männen bytte inte så många ord med varandra men vid ingången till stora salen hängde en stor tavla. Tavlan föreställde en liten kvinna som hade en vit lång vacker klänning med vita gnistrande kristaller som påminde om snöflingor. Hennes hår var kritvitt och hängde löst över axlarna, behagligt lockat. Ögonen var isblåa och öronen långa och smala med silversmycken i form av olika ringar. Bakom henne fanns ett isigt landskap men himlen var skiftande i regnbågens färger. Felix stannade till och tittade och sa ”Celine?”. ”Ja, det är min son Wiktors moder. Målad för över 300 år sedan.”. Felix nickade och tittade noga, det fanns detaljer som troligen gick många förbi men Felix såg dem. Ett hänge som påminde lite om ett hjärta som var mitt i en rovdjurskäft. Snöflingorna var alla lika, en cirkel som omgavs av tio mindre cirklar som knöts med cirkeln i mitten, nästan som en blomma. ”Jag vill minnas att du sa att hon rörde vid ditt hjärta?” sa Felix medan han granskade tavlan. Zolius sa inget utan väntade bara tålmodigt. Felix verkade klar och de två började åter gå mot stora salen. Det var en stor sal med, längs de stora pelarna som höll uppe takvalvet hängde det fanor med ett rutmönster med grönt och blått, Zolius märke. Det fanns flera vakter i rummet som alla bar de blåa och gröna färgerna. De hade huggare på ena sidan och en pistolmusköt på andra noterade Felix. Längst bort fanns en upphöjning och en tronlikande stol. En bit nedanför fanns ett bord där det dukats fram vin och mat. Zolius visade med handen mot bordet. Felix satte sig och Zolius på andra sidan om bordet. En bit bort stod maskalken Asbakus och övervakade det hela. ”Varsågod” sa Zolius och Felix lät inte vänta på sig utan högg in. Efter en stunds ätande verkade Felix vara mätt. ”Vem är den viskande rödhåringen?” sa Zolius. Felix log ”en av Wiktors vänner”. ”Vänner med förmåner?” sa Zolius. Felix skrattade ”nej, knappast” sen tystnade han och såg allvarligt på Zolius. ”Han sökte upp sina rötter. Hade han inte haft mitt blod i sina vener hade jag kallat honom för dum.” Zolius såg först lite fundersam ut men log sedan ”men han överlevde” och såg stolt ut. Felix suckade ”jo då han överlevde men till ett pris”. ”Vilket då?” frågade Zolius efter att svept en bägare med rött vin. Felix såg på honom med lite trötta ögon ”det resulterade i att de gick in och plundrade hans mormors skattkammare.” Zolius frös en stund sedan spred sig ett brett leende ”MIN SON” sa han och ställde sig upp, Felix tog sig för pannan. ”MED MITT MOD HAR HAN STULIT FRÅN GUDARNA” han höjde sitt glas och fortsatte ”FÖR DETTA KOMMER VI HÅLLA BANKETT TILL HANS ÄRA IKVÄLL”. Maskalken bugade djupt och gick för att dela ut order. ”Jag tror att Wiktor hade föredragit din närvaro framför en bankett på en värld som han aldrig besökt mer än en kort stund vid sin födelse”. Men Zolius hörde inte utan gick till tronen och satte sig och såg omåttligt nöjd ut. Felix tittade på honom med trötta ögon.