Vapenbröder

Thomas skrattade åt det hela, medan Merlin såg på honom med visst ogillande. Merlin stod och tittade på sin vän. Thomas satte sig upp och tog för en gångs skull en allvarligare min och sa ”var vi verkligen så mycket annorlunda?”. Merlin skulle precis svara men Thomas fortsatte ”hur var det egentligen med den Orbasiska drottningen” han hade något lurigt i ögonen ”och då var vi inte alls lika unga och omedvetna som dessa flickor och pojkar är.” Merlin såg på honom med en blick som sa ’måste du dra upp just det’ på Thomas som bara log som svar. Merlin sa ”jag bara säger att det hade kanske varit bra om jag följde med”. Thomas spelade chockerad ”och förstöra allt det roliga?”. Merlin tittade allvarligt på honom ”det kan dö! De ska trots allt in i ett Hasikal tempel!” Thomas skulle precis svara men Merlin hann före och sa ”och inga snuskigheter, tack”. Thomas slog ut med händerna ”åh, snuskigheter?” Han log ”du menar när drottningen Eltina upptäckte fördelen med en partner med stor uthållighet?” Thomas duckade glaset som kom flygande, han drog sig undan och gjorde en snuskig dans och sa samtidigt ”åååhhh Merlin undersök mig meeeeera”. Det knackade på dörren och båda rättade till sina kläder, Thomas sa ”kom in”. Amanda kom in hon tittade på det krossade glaset och innehållet som var utspritt. Hon sa ”Maskalken Busara undrar hur han ska göra med Abdalla Alcert?” Merlin såg på henne ”göra? Han vill döda honom?” Amanda nickade, Merlin suckade ”hälsa honom att det som Abdalla tror sig veta eller såg är inget av intresse” och funderade och la sedan till ”inget av det han minns just nu”. Amanda tittade på dem med en frågande blicka, Merlin fortsatte ”han kan svettas lite till sen kan han få följa med Flory Alcert hem.” Amanda neg och sa ”kommer Busara gå med på detta?” Merlin log ”ja, det kommer han”. Amanda neg igen och gick. Merlin tittade på Thomas och sedan lite mera noga. Thomas märkte detta och tittade tillbaka ”vad?”. Merlin log men sa inget vilket han visste irriterade Thomas som igen sa ”vadå?”. Merlin försökte se oskyldig ut ”nej, nej, inget”. Thomas som alltid annars var pojkaktigt glad var uppenbart irriterad över att ha blivit påkommen med någon som han inte ville skulle komma ut. Merlin släppte det dock och gick ut på balkongen och såg ut över havet där månen speglade sig. Thomas gick han med och sa ”jag ska leta upp kudden”. Merlin stod i djupa tankar och verkade inte ha hört honom utan sa ”är du verkligen inte orolig för dem?”. Thomas ryckte på axlarna ”kanske lite” tillstod han ”men det kommer nog gå bra, dessutom är det inte vårt ansvar. Xod och Dox eller vad de nu kallar sig får ta hand om dem. God natt” Thomas gick. Merlin stod kvar och tittade på månen och reflekterade över att det var länge sedan han tittade på det som han kallade sin måne. Han hade stått där en stund när så han kände rumsstörningen, det var via draperiet det var han säker på. Han väntade och så öppnades dörren och in en kvinna, hon var vacker med sin bleka hud och sin färgsprakande klänning, hon hade svart uppsatt hår och ljusblåa ögon. Han log mot henne, hon log tillbaka och sa ”Merlin, min sonson” vilket fick honom att buga sig och svarade ”Sara, min faders mor. Vad förskaffar mig detta oväntade besök?” Sara log ”åh jag hade bara vägarna förbi” sa hon slött och gick in i rummet. ” Merlin log, väl medveten om att en äldre Serdan aldrig bara hade vägarna förbi, det fanns alltid ett syfte. Han betraktade henne, oblygt hade hon satt sig på divanen och tittade på honom. Dörren öppnades igen och Thomas kom in i nattsärken med svärdet i handen. Han fick syn på Sara sa ”jaha” varpå Sara svarade ”åh, så trevligt att du är klädd för min ankomst.” Thomas såg på henne och sänkte svärdet och svarade ”alltid redo”. Sara log och sa ”det är en egenskap som jag uppskattar hos en man.” Merlin sa ”min farmor hade vägarna förbi och valde att titta in i vår enkla boning.” Han såg på Sara ”stannar du för natten?”. Sara såg på honom ”det beror väl på tror jag, finns det en ledig säng att nyttja för en kvinna med enkla behov?” Merlin såg allvarligt på henne och sa ”kan farmor snälla säga varför hon plötsligt bara dyker upp så här”. Sara såg helt naturligt ovetande ut och med en sårad röst sa hon ”får inte en farmor hälsa på sitt älskade barnbarn?” Merlin suckade, Thomas skockade och sa ”jag känner att min närvaro här är överflödig och beger mig, god natt önskar jag dig, Serdan Sara, hoppas att vi ses under morgon dagen. Sara nickade och log men sa inget, Thomas lämnade rummet. ”Vin” frågade Merlin. Sara nickade lite förstrött och Merlin gick till vinet och hällde upp ett glas som han räckte över. Plötsligt skrattade Sara till och sa ”det slog mig att jag knappt vet vilken värld jag är på.” Merlin satte sig mitt emot henne och sa ”du är på Leinad och i landet Maltzinska riket.” Hon nickade ”jaja” sa hon lite släpande ”händer det något av vikt här?”. Merlin log ”för folket som lever här eller för serdan och edlosi?” Han studerade henne medan hon smakade på vinet och gjorde ett smackande ljud och satte ned glaset. Han beslöt sig för att vara tyst och efter en stund sa hon ”Leinad” och funderade ”var det inte där en oktagon medlem hade ett stort tempel, en gång?” Merlin skärskådade henne och hon fortsatte ”det sägs att medlemmen lät göra en avgjutning” hon såg på Merlin som suckade men sa inget och Sara fortsatte ”av en noga utvald kroppsdel.” Hon nästan spann som en katt ”som man lät tillverka en bägare av”. Merlin ryckte på axlarna ”ja, jag har också hört den historian. Kanske kan den stämma, kanske inte.” Sara såg på honom och sa ”då har du säkert hört historien om att om man dricker rätt brygd ur den kan man få” hon drog på ordet ”intressanta effekter”. Merlin såg på henne och tänker ’så klart att hans farmor hade kontakt med sexdemonen från oktagonen, så klart’ men ha sa ”så farmor planerar att bege sig till templet och finna denna bägare?” Hon såg på honom ”jag vill mest försäkra mig om att bägaren inte faller i felaktiga händer.” Han såg på henne med skarp blick ”för vad kan hända då?” Hon log ”en himla massa saker, mestadels dåliga”. Merlin suckade, så klart, tänkte han.

Corinne

Corinne gick landsvägen in i den lilla byn Enbärsbrynet, hon frågade efter Ermada Stoltz och man pekade ut vart kvinnan bodde. Medan hon gick genom den ganska vackra och pittoreska byn funderade hon på sina tankar. De senaste dagarna hade en viss ”ekorre” pratat med henne inne i hennes huvud. Hon funderade hur Ekorre visste hennes namn men kom till slutsatsen att det måste bero på att att hon höll på att bli galen. När hon kom fram till kvinnans hus upptäckte hon att det inte var bara ett hus utan en rad olika hus som var ihop byggda så att man inte såg innegården. Byggnaderna var målade i svart och rött och det fanns en vacker port som troligen ledde in till innegården. Den ena portdörren stod lite på glänt. Hon knackade på porten och sa försiktigt ”hallå” men ingen svarade. Inne på gården låg en hund som slött tittade på henne men gjorde inte för att hindra hennes steg in mot gården. ”Hallå” sa hon igen denna gång lite högre. Några höns kacklade lite vid ena kortsidan till det stora huset mitt mot porten. Ingen svarade utan ropet möttes åter av tystnad. Hon lyssnade och tyckte att hon hörde någon som hackade i marken. Hon såg mellan två hus en liten köksträdgård och försiktigt så gick hon dit. Där fanns en liten men mycket vacker trädgård och förutom de vanliga örterna så som lavendel, basilika, timjan och annat fanns här flera vackra blommor som hon inte sett innan. En äldre kvinna reste sig mellan gångarna och tittade på henne och log ”vad vill du vännen?” frågade hon. Corinne tvekade och sa ”jag söker en kvinna vid namn Ermada Stoltz.” Kvinnan log ”och om du hade funnit henne, vad hade du för ärende då?”. Corinne tvekade och sa ”är du Ermada?”. Kvinnan släppte sin kratta och kom vankade fram till henne ”det beror väl på, är du den nya pigan från Ekdals som är här för salvan. Då kanske jag kan vara Ermada men är du pigan hos prästen som behöver hjälp med att rätta till växande problem är jag nog inte det. ” Kvinnan gick förbi henne och mot det som troligen var huvudhuset. ”Jag är hon som drömt om en lärare vid namn Ermada” sa Corinne. Kvinnan tittade över axeln och log ”drömmar kan vara så luriga dessa dagar”. Corinne kände igen koden och fortsatte ”jag har blivit skickad av systern till Lendilj”. Kvinnan stannade till en kort stund och sa medan hon försvann in i huset ”en kopp te hade varit stärkande”. Corinne visste inte riktigt hur hon skulle reagera men gick försiktigt upp på verandan, hunden lufsade förbi och luktade en stund på hennes hand men försvann sedan in. Hon skulle precis gå in då hon hörde kvinnan som sa ”du kan gå runt till sidan mot hönsgården, vännen” medan hon verkade slamra med koppar. Corinne gick försiktigt runt huset och upptäckte att där fanns ett litet bord vackert inramad i en berså. Det fanns en bekväm stol och en stenbänk. Hon satte sig på bänken och väntade. Kort efter kom kvinnan och med en bricka med en tekanna, två muggar och ett fat med lite kakor. Corinne kom på hur hungrig hon var, de senaste två dagarna hade hennes pengar tagit slut och hon hade knappt ätit något. Kvinnan såg hennes trånande blick och sa ”varsågod, jag har bakat dem själv”. Corinne tog en och fylldes av den smöriga och sockriga kakan. Kvinnan satte sig på stolen och såg på henne. ”Varför behöver du en lärare” frågade kvinna. Corinne satte ned koppen och tittade på henne men innan hon hann svara sa kvinnan ”och jag uppskattar ärlighet”. Corinne såg på kvinna och sa ”jag vill skära lemmar och hals av de sex pojkar som skändade mig förra sommaren. Jag vill att de ska kräla i sitt blod och i sin avföring när de dör som hundar tittande på mig.” Kvinnan log och tog fram en lite flaska ur fickan och hällde i Corinnes kopp ”drick” sa hon. ”Varför” svarade hon. ”Därför annars kommer giftet som du precis mumsat i dig dödade dig i kramper om en liten stund”. Corinne tittade storögt på kvinnan och svepte snabbt ner teet. Kvinnan log och sa ”klokt, men du har mycket att lära känner jag.” Fåglarna kvittrade, hönsen gick där och pickade och kacklade fridsamt. En man gick förbi utanför porten och hejade och kvinnan hejade tillbaka. ”Jag förstår att du vill lära dig döda men det jag lär dig är att döda för att hedra livet.” sa kvinnan. Corinne tittade på henne fortfarande lite i chock över att hon precis hade blivit förgiftad. ”Jag förstår inte riktigt” sa Corinne. ”Mitt namn här i byn är Ermada Stoltz men mitt riktiga namn använder jag inte längre” kvinnan skrockade ”faktum är att jag knappt kommer ihåg det.” Hon tog en slurk av sitt te och fortsatte ”jag tjänar den mörka gudinnan, hon som är dolken i mörkret, hon som sänker kropparna i jorden, eller det är det som prästerna vill få andra att tro.” Hon tystnade och såg mot porten ”men det är inte helt sant. De sprider så klart sådana ord för att skrämmas och för att rättfärdiga att de jagar oss men det är också okunskap. Den mörka gudinnan, Gendilj, hade en syster Lendilj. Det var tvillingar, Lendilj var ljuset och Gendilj var mörkret. Lendilj var den som välkomnade livet så som en barnmorska gör och Gendilj var den som avslutade livet och sänkte kroppen ned i jordens tystnad och mörker.” Kvinnan tystnade och verkade bli rörd av sina egna ord ”men sen kom en mördare och tog ljuset från oss. Mördaren var skickad av Gendiljs och Lendiljs familj, sveket var outhärdligt och hämndens begär fyllde Gendilj. För att förhindra att man åter tog de som mötte livet blev hon den som förkortade livet för de som ville släcka ljuset och hoppet.” Kvinnan tystnade och Corinne nickade och sa ”jag förstår”. Kvinnan tittade upp ”nej, det gör du inte, inte än. Och för varje ny lögn kommer jag ge dig ett ärr att minnas, ju större lögn, desto större ärr.” Corinne nickade, kvinnan reste sig upp och Corinna frågade ”när börjar min träning?” Kvinnan log, ”den har redan börjat”, hönsen behöver matas, du kan börja med det.” Sedan gick hon åter till köksträdgården.

Kungligt besök

Saladino stod en bit bak i rummet och visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till kungen som stod och tittade ned på folket i den vackra trädgården. Kung stod tyst och tittade ut, tystnaden var nästan outhärdlig tyckte den annars mycket stillsamma Saladino och som var van vid tystnad. Men nu? Vad rörde sig i hans systersons huvud, ingen visste. När hans barnbarn Ellisandri hade berättat om sitt möte med kungen hade han blivit orolig. Saladino var väl medvetne om att hans syster, kungamodern Iola, hade puttat sin son Uric till den position han nu hade, kung över landet Grenivien. Efter en lång stund lämnade kungen sin plats vid fönstret och satte sig i en av fåtöljerna i rummet. Han tittade på Saladino och sa ”när du ser ut över folket, över människorna, i din trädgård. Vad ser du då?”. Saladino funderade på svaret och sa ”Ers majestät, jag ser många unga från Vorlams akademi som kommit för att hedra dig och drottningen. Jag ser de som är Greniviens framtid.” Kungen satt tyst en stund och sa sedan ”jag ser de unga, med drömmar, förhoppningar och framtidshopp och undrar vem av dessa som kommer försöka ta min titel.” Saladino såg på honom men sa inget. Efter en stund fortsatte kungen ”och till vilken nytta?”. Saladino gick bort till fönstret och tittade ut, han såg hur hans barnbarn Ellis stod med sina kamrater nere i trädgården och sa sen ”Ers majestät, min fader, din morfar, sa att en regent alltid måste bevaka sin egen rygg men aldrig bli rädd för sin skuggorna runt omkring.” Kungen höjde lite på ögonbrynet ”vad händer då?” Saladino log ”då, ers majestät, tittar man sig så mycket bakåt att man snubblar på sina egna fötter, och då har man förlorat. För en regent som faller ned blir inte hjälpt upp oavsett sin hågkomst.” Kungen såg allvarligt på Saladino ”så du säger att jag inte ska oroa mig?” Saladino skakade lätt på huvudet ”nej, ers majestät, det jag säger är att den som tror att alla är fiender har inga vänner och det är ens vänner som hjälper när man har fallit.” Kungen beaktade detta en stund och sa ”hur vet jag vilka som mina vänner?” Saladino rykte lite på axlarna ”ers majestät får väl gå sin känsla och låter deras avsikter och handlingar visa det.” Kungen funderade och bytte sedan ämne ”din bror, min morbror, har återvänt och befinner sig i Drakborgen där han nyligen ådrog sig en frostskada.” Saladino försökte inte låta sitt ansikte avslöja sig men höjde på ögonbrynet, kungen fortsatte ”han lär han fått den av tre maskerade individer som smugit sig in i borgen.” Saladino visste inte riktigt vad han skulle säga, kungen la märke till detta och fortsatte ”de använde magi och tycktes känna till borgens magiska försvar. De kunde bland annat försvinna i tomma luften enligt trovärdiga källor.” Saladino såg på sin kung med en allvarlig blick ”vart vill ers majestät komma?” Kungen log ”ingenstans, mest att jag ville informera dig om saken.” Saladino gav en lätt nick som svar. Kungen tittade framför sig ut i tomma luften och sa ”när Ancelato kom till borgen var han i ett följe med en sold från en baron i västra Estemine. Med honom fanns det demoner som sa att de tillhörde en klan och deras mål var att söka efter en viss Ellisandri Gravstone. Samtidigt kom de till borgen där vi placerat en man som sägs vara en så kallad aet, en ras som åter dykt upp på Alcert och det ryktas om sådana även väster om Hiller. Samtidigt är det tydligt att min rådgivare Darmin, vars råd jag alltid funnit värdefulla, nu har blivit mycket aktiv och noga undviker frågor kring bland annat sina bröder och systrar.” Saladino såg på honom med lite vaksamhet ”vad är det ers majestät försöker säga mig?” Kungen log ”att jag efter mina år som regent har lärt mig att det finns inga tillfälligheter utan att man alltid ska vara observant på mönster och jag säger detta till dig för att jag inte längre vet vem som skulle hjälpa mig om jag faller.” Saladino nickade och skulle precis svara när det knackade på dörren. Vakten utanför öppnade och sa ”ers majestät, drottningen.” Varpå drottningen klev in rummet tätt följt av en ung adelsdam som kungen visste hette Anisia. Drottningen gick fram och båda neg djupt men Saladino noterade att den unga adelsdamen bara neg precis så mycket som hon behövde utan att det skulle bli ett etikettsbrott. Drottningen sa ”ers majestät, ursäkta jag stör er i ert samtal”. Kungen, som hade rest sig, sa ”ingen fara min drottning vi var nästan klara här ändå. Jag ser att din vän har anlänt tillslut.” Anisia neg men sa inget. Drottningen log och sa ”ja, av en tillfällighet korsade hon vägarna med vårt följe och undrade om hon kunde så följe resten av vägen tillbaka till Artera. Så det är därför jag avbröt er, för att ställa dig den frågan, får hon följa med upp till Artera?” Kung såg allvarligt ut och sa ”hur skulle jag kunna förneka min drottning sällskap av sin vän.” Drottningen såg nöjd ut och hon och Anisia backade ut ur rummet och lämnade det sedan. Kungen gick till fönstret och tittade ut och för sig själv mumlade han ”mönster och tillfälligheter, mönster och tillfälligheter.”

Drottningen

Hon letade upp en avskild plats i palatset vilket var ganska svårt. Inte för att det fanns dåligt med utrymme utan för att det fanns folk överallt. Att vara drottning innebar att alltid vara uppassade överallt och hela tiden. Hon hade dock gjort klart för sin jungfru och sin livvakt att hon behövde lite ensamhet just nu. Så hon satt i trädgården bakom rosenbusken med citronfärgade rosor, humlor och bin surrade. Hon satt på en lite stenbänk, vid sidan stod den citrongula ängeln Tatrasiel som symboliserade svaghet, kanske inte så konstigt att platsen inte användes av så många andra. När hon försäkrat sig om att hon var ensam släppte hon den mask som hon alltid bar och brast i tårar. Hennes styvmoder hade flertalet gånger påpekat att hon inte fick visa svaghet men just nu kände hon sig så svag. Hon hade vaknat på natten när hon åter fick missfall, vilken i ordningen det var hade hon sedan länge tappat räkningen på. Det hade mer eller mindre pågått i snart 10 års äktenskap. Hennes make hade till och med slutat att trösta henne, han sökte tröst på annat håll hade hon hört. Hennes styvmoder försökte spela bestört med det lät allt mera ihåligt. Hon hade till och med börjat frukta för sitt liv, för en drottning som inte bär arvingar är en drottning som inte ens den mest kärleksfulla kung vill ha, så var den hårda sanningen det visste hon. Hon torkade tårarna och skulle precis resa sig för att återvända då det kom en ung hovdam som hon hade sett skymta till på hovet då och då. Inte en som hennes man, kungen, sökte tröst hos utan från någon avlägsen adelsfamilj någonstans. Hovdamen kom fram och neg så som det bör sig och sa ”min drottning” och satte sig sedan helt icke reglementsenligt vid hennes sida. Flickan såg mycket oskyldig ut med brunt långt hår och bruna lite bedjande ögon, hon bar en för hovet ganska enkel klänning. Drottningen stod emot sin första känsla att kalla på sin vakt utan satt lugnt kvar, kanske var detta hennes sista andetag. Flickan log och tittade i hennes ögon och sa ”jag vet”. Drottningen såg lite förvånad ut och svarade ”vad vet du?”. Flickan log ”jag heter Anisia”, drottning la snabbt märke till att det inte kom den efterkommande efternamnet som är så viktigt vilket gjorde att flickan troligen hade kommit till hovet genom sina mynts försorg. Anisia fortsatte ”jag vet inte allt så klart” och skrattade till men fortsatte i allvarlig ton ”men jag vet att drottningen har förlorade många prinsar och prinsessor. Jag vet att jag kan hjälpa dig men bara om du litar på mig.” Anisia tog drottningens händer, bara det ett etikettsbrott som kunde fått Anisia permanent utvisad ur landet. Drottningen var säkert på att när som helst bli mördad av den tillsynes oskyldiga flickan, hennes illusioner om det mesta hade alla fallit bort under sina 10 år långa vistelse på det kungliga hovet. Men istället tittade Anisia hennes djupt i ögonen ”jag vet vad som är fel min drottning. Vill drottningen veta?” Tankarna rusade genom drottningens huvud och hon fick tillslut fram ett ”ja, så klart jag vill”. Flicka sträckte sig fram och viskade i hennes öra. Drottningen såg förvånat på henne och skakade på huvudet och med tårar längs kinden sa hon ”det kan inte vara så”. Anisia nickade ”jo, min drottning, sök i ditt hjärta så vet ni att det är sanningen.” Någonstans hade drottningen tänkt tanken och hon visste att det var sant, hon sa inget utan tittade bara tomt in i rosenbusken. Hon hade till och med misstankar på vem det kunde vara som kunde tjäna på det, hennes ilska och känsla av hämnd visste inga gränser. Anisia tryckte hennes händer och nickade sedan mot statyn av Tatrasiel och sa ”de flesta anser att Tatrasiel saknar mening, varför tillbe någon som står för svaghet? Men jag tänker att först när man känner sina svaga sidor som man kan bli sant stark.” ”Vill du vara min vän?” frågade drottningen plötsligt. Anisia log igen, lite lurigt ”jag kan vara din vän men du måste lite på mig.” Drottningen tog bort sina händer från Anisia ”jag kan lyssna på era råd och följa dem som jag tycker är kloka.” Anisia nickade ”bra, gott nog.” Anisia tog ett djupt andetag ”du måste fortsätta verka som vanligt.” Drottningen skrockade till ”inte så svårt, den närmaste tiden efteråt brukar jag ha ont.” Anisia tittade på henne ”det har jag redan hjälpt dig med”. Drottningen såg förvånad ut men kände efter och smärtan i underlivet hade försvunnit. Anisia fortsatte ”för det andra får du inte ta kontakt med mig eller berätta om vår vänskap för någon annan, och jag menar verkligen inte någon annan.” Drottningen nickade och Anisia fortsatte ”för det tredje ska du skicka ett brev.” Anisia tog fram en kortlek, drottningen la märke till att baksidan av korten hade en stående svart drake i relief, andra sidan var det bilder på män och kvinnor. Anisia bläddrade igenom korten, ibland så log Anisia till som om hon tittade på korten och mindes något. ”Vilka är det på bilderna?” frågade drottningen. Anisia stannade vid ett kort som föreställde en kvinna med en blå uniformlikanande skjorta och djup urringning, hennes hår var mjuk rött och hon bar en röd skarf som huvudbonad. Hon höll något som verkade vara ett sorts fickur och hennes ögon glittrade blått. Anisia visade bilden för drottningen ”de flesta är mina släktingar, den du håller i din hand är min moder.” För första gången såg drottningen att Anisia tappade lite fokus och verkade ha tankarna långt bort. ”Oj” sa drottningen, Anisia tog kortet och fortsatte bläddra, det fanns bilder på både Darmin och Hilxala noterade drottningen. Sedan stannade Anisia vid ett kort av en flicka, oklar ålder men i tidiga tonåren skulle drottningen gissa. Flickan var liten och smal men inte späd, med ljus hy och rosiga kinder. Hon bar en enkel särk i rosabrun färg, ljusbruna stövlar, bruna hosor, hon hade barkbrunt hår och i handen satt en liten fågel med gult huvud. Trots flera detaljer såg kortet inte lika levande ut som de andra. ”Vet drottningen vem detta är?” frågade Anisia. Drottningen tog kortet och tittade på det ”ser bekant ut men kommer inte ihåg.” ”Det är din kusin Lyria Conejero” sa Anisia. Drottningen funderade hur det kom sig att Anisia hade en bild av hennes kusin som hon själv inte hade sett på över 10 år, senast var vid drottningens bröllop i huvudstaden, då mindes hon en liten flicka som hade svårt att sitta still och klättrade i träd samt älskade att sjunga. Drottningens tankar gjorde hennes varm, det var andra tider då tänker hon. Livet var enklare och oskyldigare. Anisia väntade tills drottningen tänkt klart och tog sedan kortet. ”Jag önskar att ni, min drottning, skriver till henne och ber om hjälp.” Drottningen såg lite förvånad ut och sa ”vad kan en tretton eller fjortonårig flicka kunna göra för att hjälpa mig?” Anisia log, ”hon är mer kompetent är vad ögat först ser.” Drottningen nickade men sa inget, hon hade svårt att ta in allt men på något sätt verkade Anisia väldigt ärlig. Det innebar dock inte att drottningen var så naiv att hon litat helt på henne. Drottningen sa ”vilken typ av hjälp?” Anisia såg fundersam ut ”jag vet inte men börja med att bjuda hit henne efter terminen på skolan, låt henne bara vara här på hovet. Min drottning får nog lära henne lyssna och betrakta, jag tror det räcker just nu.” Drottningen resta sig, jag skriver och skickar brevet imorgon.” Hon såg på Anisia och sa ”vad händer om mitt problem försvinner.” Anisia tittade på henne ”du får nog fortsätta lida ett tag till sen ska min drottning få sin hämnd.” Drottningen nickade och gick därifrån, hovdamerna mötte upp utan att titta på dem sa hon ”jag önskar författa ett brev.” Genast satte man upp en skrivpulpet, fjäderpenna och papper, sen satte sig drottningen och började skriva.

Vandraren

Det var länge sedan Anacleto hade sett havet, och vilket hav han nu beskådade. Det glittrade i soluppgången i all sin prakt, vita vackra moln började glida ned från norr och med den skulle en bister kyla följa så som det alltid gjorde när ett år gick mot sitt slut. Anacaleto var trött och fårad av tiden, näst år skulle han fylla? Han började räkna och log 64 år. En anmärkningsvärd ålder för en som hade levt det hårda liv han levt. När han nu satt högt uppe på bergen i västra Estermine och stirrade ut över det västra norra havet blev han plötsligt filosofisk, han hade en dotter som hans älskade Ursula hade fött innan hon togs och brändes, var hade det blivit av henne funderade han. Det sista han såg av henne var när hans systerson, kronprins Adrian red iväg med henne medan lågorna slukade den skrikande Ursula, det var fasanfullt. Tårar fyllde den gamla mannens ögon, sen reste han sig och mumlade för sig själv att sluta vara en lipkärring, han började sakta gå ned mot kusten och havets brusande vågor. Medan han gick funderade han på vem som var kung, var det Adrian? Kanske var hans dotter på hovet, visste hon om honom? Många frågor men få svar men han gick nedför berget mot kusten och den lilla byn han hade sett ligga där under när han la sig i bergen på natten. De hade tänt en stor brasa, kanske firade man något, han visste inte. När han närmade sig byn såg han bålet och såg fem pålar med resterna av vad som en gång varit människor. Hans hjärta fylldes av en olustig känsla. Byn var liten, kanske 100 invånare, den låg på gränsen till västerländernas vildmark. Folket här var tysta, stora, hårda men det fanns en ärlighet och uppriktighet. Landet och livet var för kärvt för falskhet och illvilja, man måste kunna lita på varandra och hålla varandra om ryggen för att överleva. När han gick in i byn väckte han så klart uppståndelse och snart kom by äldsten fram, på sin grötiga Estermine greniviska frågade han vem han var. Vant sa han det namn som han brukat under snart 14 år på jakt efter, något. ”Mitt namn är Isandrer och jag vill inget ont, bara passera”. By äldsten granska honom och sa ”äre durk frå de mytiska i bergen?”. Han visste vad by äldsten menade och han skakade på huvudet och sa ”nej, jag är bara en vandrade som vill vila fötterna och höra om vad man förtäljer om västerlandet. By äldsten verkade nöjd med det och sa att han fick sova i storsalen, men max två nätter. Han nickade och tackade ja. På kvällen verkade hela byn samlas i storsalen och Anacaleto antog att de sällan fick besök. Kommer häxorna ofta hit, ”neaj” svarade by äldsten, som hette Stenvres och verkade inte vilja säga något mera om detta. ”Vilka är det på pålarna vid bålet?”. Plötsligt blev det väldigt tyst i salen, efter en stund sa Stenvres ”onda saker som krälade ut från västerlandet”. Anacaleto rynkade pannan, ”saker?” sa han ”de verkade vara mänskliga?”. Nu var det verkligen väldigt tyst i salen. Stenvres tittade på honom och sa ” Isandrer, stigare fra ost, vi spart ean, sa vi ka vis upp den ti häxorna i råadet.” Stenvres verkade nöjd och fortsatte att de hade fångat sex av sakerna för en vecka sedan, de leddes av den de hade sparat och hade sänt bud till närmaste storby så sold skulle hämta saken. Anacaleto blev nyfiken, kunde han få se saken? Efter lite mera mjöd fick han det, fyra vakter följde med till gropen, Anacaleto fick gå ned själv, det var tydligt att man var rädd för det som fanns där nere även om man försäkrade honom att den var bunden och kedjad. Han fick en fackla och gick ned, jo nog hade de kedjat och bundit saken. Taljen och kedjorna skulle hålla 100 hästar stilla. Anacaleto hade sett mycket, till och med en drake, men det han nu såg hade han aldrig sett tidigare. Den var en lång kvinna som nästan var naken förutom några tunna tygstycken, hon hade röd hud och tjockt svart rött hår och stora betar i munnen och i pannan fanns två stora horn. Hon tittade på honom, han slogs av att det finns intelligens i hennes ögon. ”Vem är du?” frågade han utan en tanke på att hon inte skulle förstå. Hon tittade på honom och svarade på bruten Greniviska ”verm frag?”. Han ryckte till, sen sa han ” Isandrer”. Hon skakade på huvudet ”dirjt san nam”. Han såg in i ögonen sen sa han ”Anacleto Gravestone, yngsta son till kung Davian Gravstone.” Hon log och skrattade till men det var tydligt att skrattet gjorde ont. ”Du finner detta roligt” sa han lite irriterat. ”Öjdet” sa hon ”öjdet är grymligt och ratt”. Hon studerade honom ”Ish dricka”. Han gick upp och hämtade en kanna med vatten, vakterna frågade om hon hade förhäxat honom, han bara skakade på huvudet och gick ned igen. Hon drack stora djupa klunkar, sen sa Anacleto ”varför är ödet grymt?”. Hon tittade på honom och sa ”ish, Ashlima af klan Plaexara o mi frände fish i uppgiff ash soka eft dot till Anacleto Gravestone.” Sen skrattade hon rått trots att det uppenbart att hon hade ont. Vakterna ropade och Stenvres hade nog blivit nervös och beordrade upp honom ur gropen.

Två korta..

Skeppet

Cheng gick ned under däck som han beordrades, trots att han gjort det flera gånger tidigare tyckte han alltid lika illa om det. Cheng försökte räkna efter hur många gånger han hade matat ”besten” som besättningen kallade djuret i buren. Cheng tappade räkningen efter att de första gången kom till Maltzinska kungadömets nordvästra land. Sedan hade de följ kusten söderut, ibland hade de lagt till i hamnarna. Cheng såg på folket som bodde där och han tycker de var annorlunda, konstiga. Ändå konstaterade han var de lika, de fungerade på ungefär samma sätt även om deras språk var mycket märkligt. Tur, tänkte Cheng, att de hade en tolk med sig. Cheng konstaterade ändå att han hade tur, han var född med en deformerad vänster sida och hade en tydlig puckel på ryggen. Trots det hade han fått följa med skeppet Östersolen på den långa resan som kökspojke. Cheng kom fram till buren, gardinerna var fördragna. I början av resan var de inte det men två sjömän förlorades när båten krängde och de ramlade mot gallret i buren. Besten tog tillfället i akt och klöste sönder dem. Efter det satte man tunga draperier för buren. Cheng hörde trappan knakade och vände sig om, där bakom stod 1:e styrman och tittade och nickade menande. Trots att han inte sa något fanns det i luften ”ja, du måste ge besten mat”. Cheng drog bort draperiet, besten kastade sig mot gallret så som det alltid gjorde. Cheng såg besten i ögonen, pälsen var grön med bruna ränder, den hade tassar som en varg men klor som en tiger, huvudet var en blandning av en tiger och en hund, munnen var fylld med en mammas sylvassa tänder och på huvudet fanns det två stora horn med taggar. Besten var stor, nästan 3 meter lång och en och halv meter i mankhöjd. Golvet och takar bar spår var klorna. Trots den långa resan verkade besten inte ha tappat livsgnistan utan snarare tvärtom. Styrmannen gick fram och sa ”vet du varför det är du som får mata den?”. Cheng tittade försiktigt på honom och skakade på huvudet. Styrmannen tog upp en bit kött och satte den på svärdet och stack in den i buren. Besten rörde sig inte utan blicken var fortsatt fokuserad på Cheng. ”Därför” var allt styrmannen sa och gav Cheng svärdet. Cheng gick fram och skulle sticka in köttet i buren, knappt hade köttbiten kommit in när besten kastade sig mot den och slukade biten hel. ”Du är den enda som den tar mat från” sa styrmannen, ”ingen av oss andra har lyckats”. Han vände sig om och gick därifrån. Cheng gav de tre återstående bitarna som besten slukade men släppte aldrig blicken från honom. Cheng hoppades att det stämde att man snart var framme, än mer hoppades han att han inte var i närheten när eller om besten släpptes loss.

Kungens rådgivare

”Kom in” sa kung Uric och dörren öppnades. Det var sent på kvällen, ute hade solen gått ned för någon timme sedan. In kom två äldre herrar, den ene hade stora gamla lite säckiga kläder, det var Darmin. Darmin hade stort grått skägg och stora buskiga ögonbryn som fanns över två vaksamma ögon. Darmin var en sorts rådgivare, en dag hade han och hans kollega Hilxala bara dykt upp och klivit in på hovet. Den andre hade svarta, slimmade kläder, hans ansikte var smalt och fårat, hans namn var Soldar. Soldar var kungen allt i allo, Soldar var mannen kungen skickade för personliga och privata uppdrag. Båda gick fram till bordet och bugade lite artigt. Soldar hade en släpig, lite läspande röst ”jag är här för att rapportera” sa han och tittade sedan med en blandning av rädsla och förakt mot Darmin ”men rådgivare tyckte att han också ville höra”. Soldar slickade sig om munnen, Darmin nickade och sa ”ja, jag vet att ni följt en man och hans sällskap med visst intresse”. Darmin tog fram en pipa och fortsatte ”och jag tror att det hade varit till nytta att jag fick ta del av den informationen och hjälpa till att tolka den”. Kungen beaktade detta och sa ”min moder, den ärevördiga Iola Gravstone se en gång till mig ’en kung måste se alla som fiender’”. Kungen log och väntade på en respons men båda var helt lugna och kungen fortsatte ”så vill du Soldar ge mig information för att det gynnar mina intressen eller för att det kan störa mig? Vill du Darmin följa med för att du är involverad i det som Soldar ska säga och vill förminska eller dölja saker i den informationen?” Darmin skrockade ”vi har pratat om detta så många gånger ers höghet” Darmin tände pipan och en söt tobaksdoft spred sig ”när ska du se att jag vill dig och Grenivins bästa?”.  Kungen tittade på Darmin men lät inte ansiktet avslöja något utan vände sig mot Soldar och sa ”rapportera”. Soldar nickade ”ers majestät önskade information om en man vid namn Louis och hans män och vad de gör och är?” Kungen nickade och Soldar fortsatte ”det kommer bud från Vorlam att han och hans män nyligen sågs vid Vorlam akademin, syftet av besöket i området är dock oklart.” Kungen nickade men förstod att Soldar inte var klar, han tittade på honom ”var det något annat?”. Soldar tvekade och tittade på den rökande Darmin. ”ehh” sa Soldar, tvekade men sa sen ”jag har gjort eftersökningar i arkiven så som ni önskade. Det finns rapporter ändå från 1523 om en man Louis som reser med ett sällskap av andra män och ehh” Soldar hade börjat svettas ymnigt ”och det ehh sägs att han hjälpte befolkningen mot orättvisor som drabbat dem, speciellt om det var kyrkan och adeln som stod för det orättfärdiga”. Darmin sög på sin pipa och se sen ”menar du att denna Louis snart är 200 år gammal?”. Darmin såg på kungen som om Soldar var galen. Kungen nickade ”det låter osannolikt, ni kan gå” båda nickade och lämnade rummet. Kungen tog fram ett litet låst skrin i sin byrå, där fanns en nyckel som han tog och gick fram till en vägg och letade upp ett väl dolt nyckelhål i mönstret på väggen. Han öppnade en väl dold lönndörr. Där fanns två hyllor med diverse dokument, han tog fram ett nästan 300 år gammalt dokument, en rapport om hur två äldre personer plötsligt dyker upp och grundar en magiorden långt bort i nuvarande Estermine. Författaren har ritat två skölemärken, en med en drake som är en symbol för något som kallas för Serdan, en med en grip som är symbol för Edlosi. Det fanns rykten, knappt viskningar om män och kvinnor som levde mycket länge, vissa sa att de var från en annan värld. Han stängde dörren och funderade. Soldar var enkel att förstå och styra, Darmin var lurigare, kunnig och vis men sa långt ifrån allt. Det enda som han var säker på var att Darmin och Hilxala inte gillade var Ariolde och tvärtom. Frågan som han som kung var vem som hade Darmins lojalitet, han var tveksam till svaret.

Lärarnas middag

Rektor Ankharet Longboat satt vid långbordet och lyssnade på konversationen mellan lärarna runt bordet. Ankharet var en äldre man med bakåtkammat silvrigt hår och ett ärr som gick från pannan ner över vänster öga och på kinden. Ögat var vitt och han var nästan blind på den sidan. Han hade ett kort skägg som även det var vitt, som vanligt hade han svarta kläder. Nu en vecka innan eleverna ska börja komma tillbaka fanns alla lärare på plats, man skulle planera och gå igenom säkerthe och elever. Vid hans sida satt Bathild Tyler, vice rektor, en lång kvinna med grått hår och som alltid tunna avancerade guldsmycken som hade fästs i hennes gråblåa hår. På hans andra sida satt hans andra vice rektor Merifin Strand, hennes ganska maskulina ansikte med den röda tatueringen i pannan gjorde att hon stack ut i sällskapet. Stämningen var något tryckt och Ankharet undrade vem som först skulle ta upp mordet i staden. Han blev inte så förvånad när en medelålders kvinna med svart, långt, lössläppt lite vågigt hår och med svart klänning med broderier var den första som nämnde det. Hennes namn var Faye O´Fallon och han hade kopplingar både till Rosegram och Roller och en adelsdam. Hon sa med en sorgsen röst som dolde tårar ”förfärligt det där mordet på adelsdamen, även om hon var för Ariolde”. Cedric Fisher, en tunn, lite benig man, med grått hår och grått skägg, log och sa ”är det bekräftat att hon var från Ariolde?”. Egelwin Butler, en yngre man med svartbrunt fylligt hår och med bruna lite stirrande ögon svarade som det var förväntat av en präst i Zanorismen, ”hon fick nog sitt straff för sin avguda dyrkan.” Vid det här laget var det tyst runt bordet. Faye vågade knappt titta upp från sin tallrik men sa ”men ändå, en adelsdam, mördad! Vad kan det sluta med?”. Ciara Gerty, en ung kvinna med självsäker blick, långt, brunt och lockigt hår och med kläder som är en blandning av en klänning och uniform skrattade till utan att vara nedlåtande ”du kan vara lugn Faye det har knappast något med skolan och eleverna att göra. Dessutom har ju Baron Saladino Gravstone satt trupper att bevaka alla vägar in och ut från vår skola, så du kan nog sova tryggt.” Det blev tyst och det blev tydligt för Ankharet att inte alla delade Ciaras självsäkerhet. Han harklade sig och ställde sig upp ”ärade kollegor, det är sant att det har skett ett mord på en adelsdam i staden. Det florerar flera rykten, vilka som är sanna eller inte kan inte jag avgöra. Men” han gjorde en kort paus ”vi måste ändå fokusera på arbetet med den stundande terminen. Vi måste se till att de elever som kommer till vår ärorika skola känner sig välkomna och trygga här och vi får förlita oss på att berörda myndigheter sköter det hela bra och korrekt.” Han lyfte sitt vinglas och sa ”Låt oss skåla för en termin som blir bra och trygg för våra elever. För kung och Grenivien!” Han höjde sin bägare och alla andra gjorde det samma och man utropade en mjuk skål och drack vinet.

Efter middagen kom Bathild till Ankharet till hans rum, ”ursäkta att jag stör” sa hon men Ankharet vinkade in henne till sin kammare. ”Jag har träffat den döda adelsdamen, Alsida el Mohar, heter hon om jag inte minns fel.” Ankharet nickade men sa inget och Bathild fortsatte ”om jag får säga vad jag tänker så är det hela obehagligt. Det går verkligen flera rykten i Vorlam om mordet. Jag funderar kring vår..” Hon avbröt sig när det knackade på dörren, Ankharet r ynkade pannan och sa ”stig in”. Det var en Abner, trädgårdsmästaren, som klev in och muttrade på sitt tysta och buttra sätt ”jag hittade en förvirrad gammal dam i trädgården. Hon säger att hon heter Ysbal och att hon vill träffa herr rektor.” Ankharet och Bathild utbytte blickar men nickade sedan till Abner att släppa in henne. Abner gick och kom efter en stund tillbaka med en äldre dam i sitt sällskap. Damen var en liten, krokig och överviktig. Det var svårt att sätta ålder men troligen runt 70 år. Hon hade vitt stripigt hår och spred en odör kring sig. Hon gick fram mot Ankharet med käpp och på hennes axel satt en stor fet råtta. I bältet hänge en massa saker men främst flera nycklar och flaskor men färgat innehåll. ”Fru Ysbal förmodar jag” sa Ankharet. ”Fru?” kraxade Ysbal och såg förnärmad ut. Ankharet log och sa ”förlåt min okunnighet, fröken”. Ysbal såg nöjd ut men sa inget utan tittade sig omkring i rummet. Bathild tröttnade och sa lite irriterat ”vad önskar fröken?”. Ysbal verkade inte bry sig om henne utan tittade på Ankharet och sa ”det var ett tag sedan jag var här”. Ankharet nickade men sa inget och Ysbal fortsatte ”och det är väl ungefär det samma tycker jag.” Ankharet sa ”är fröken Ysbal här för att kommentera den långsamma förändringen på mitt rum eller har hon något annat syfte med sin visit?” Ysbal gick bort till Ankharets finfåtölj där ingen annan är han fick sitta, och satte sig där. Bathild drog in luft men stoppades att säga något av Ankharet. Ysbal petade sig i näsan, drog ut en snorkråka, studerade den och stoppade den i munnen, sen sa hon ”om en vecka kommer min skyddsling hit, hon är vilsen, drömsk och förstår inte sitt eget bästa, jag hoppas för din egen skull att hon kommer vara säker här?” Ankharet hade fortfarande bilden med snorkråkan framför sig och fick skaka bort den innan han sa ”ja, hon kommer vara säker här.” Ysbal verkade inte helt nöjd med det svaret ”och ryktet att en Nocte agent är på väg? Vad tänker du om det?”. Bathild såg förvånad ut ”hur har du hört talas om Nocte?” Ysbal brydde sig fortfarande inte om henne utan tittade på Ankharet som lugnt sa ”vi har god säkerhet här”. Ysbal fnös men reste sig sedan hastigt och gick stapplande mot dörren, öppnade den och gick ut och stängde den. Bathild tittade på Ankharet som såg mycket allvarlig ut.

Vorlam

”Kanske, bara kanske” sa hon och tittade ut över havet. Det blev tyst i rummet, utanför gick solen sakta ned, hamnens liv började mattas av, stuvare sökte sig till ljuset i krogarna för att dricka starka drycker så att smärtan i deras armar, ben och ryggar skulle försvinna. Det höll på att bli kväll som sakta skulle övergå i natt i staden Vorlam. Hon vände sig om mot mannen som hade ställt en förströdd fråga. Hon hade en åtsittande klänning i rött med svarta broderier, hennes hår var ljust brunt och lätt vågigt och bakom den sneda luggen fanns ett par ljust blåa ögon. Mannen var iklädd en lång röd mönstrad rock med förstärkta axelskydd och under denna en gråbrun tunika med röda linjer. Han hade brunt bakåtkammat hår och bruna ögon. Hon gick mot den stol där han satt och satte sig på en stol vid sidan. ”Och själv då, längtar du hem?” sa hon och tittade på honom. Han ryckte på axlarna men svarade inte på en stund, sen sa han ”var är mitt hem? Jag tror inte jag har något hem.” Hon tittade på honom med en utforskande blick och sa ”men någon plats måste väl vara hem för dig?” Utan att röra en min sa han ”jag vet vart jag växte upp men inte var jag föddes.” Hon tog hans hand i sin och tittade honom djupt i ögonen ”För mig är hem platsen som man längtar komma tillbaka till.” Han såg allvarligt på henne ”men om man inte har en sådan plats?” Hon blev förvånad och sa ”men någonstans vill du väl komma tillbaka till.” Han ryckte på axlarna och gick tillbaka till fönstret och stirrade ut över havet. Hon tittade på honom där vid fönstret ”men du har ju varit här i nästan 10 år, kanske är Vorlam ditt hem nu?” Han svarade först inte men sa sedan ”jag blev ombedd att vara här för att bevaka” han drog på det sista orden ”de som snart kommer”. Hon rynkade pannan ”vilka kommer?”. Han suckade ”det är komplicerat”. ”Försök ändå förklara för mig så jag förstår” sa hon. Han vände sig och tittade på henne en lång stund, hon kände att det var som om han synade henne i hennes själ och tankar. Sen sa han ”min morfars mor, en mäktig kvinna, bad mig att vaka över ättlingar till henne och hennes bror. De kommer att komma hit och gå i akademin utanför staden.” Kvinnan satt tyst och funderade på detta och sa sen ”så det är dina släktingar?” Han nickade ”ja, på långt håll är de nog det”. ”Oh” var allt hon sa först men la sedan till ”så när de kommer så kommer du hälsa de välkomna?” Han skakade på huvudet men sa inget. Hon gick till honom och la sina armar kring hans midja och viskade ”vad ska du skydda dem mot?”. Han vände sig om och tittade i hennes ögon och sa ”dig”, sen upptäckte hon dolken som hade punkterat hennes hjärta och hon kände hur livet rann iväg. Dagen efteråt fann man adelsdamen död på sitt rum. När man sökte igenom hennes rum fann man lönnfack med korrespondens från Aiolde, dessa skickade till huvudstaden med kurirer. Där stod det att man skulle kartlägga ungdomarna som började på Vorlams akademi.

Kramper

Amastina blundade och försökte få bort tankarna som kom till henne men hon visste att det inte gick Hon tittade på den senaste bilden av draken Froddraddos som stod nära en vithårig kvinna som hon visste hette Fiona. Hon undrade om eller när det skulle hända. Sen fick hon ett krampanfall och när hon vaknade så tecknade hon det hon sett under sina kramper. När det var klart grät hon och föll ned på knä. Utanför var det natt och månen lyste genom hennes fönster. Risa hade sagt att Brianna var iväg någonstans men att allt säkert var ok. Hon tittade på sin bild. Hon hade tecknat sin älskade kusin liggande på ett kalt trägolv, kroppen låg där spänd och ansiktet var förvridet av en tom galen blick. Runt om henne fanns en sorts spöken som stod stilla och stirrade på henne med tomma blickar men med ögon som grät. Det var så många spöken att de bildade stora fält men alla var individer, Amastina undrade vilka det var. Hon gömde bilden och somnade till slut. Dagen efter var allt som vanligt, hon mötte sina studiekamrater och gjorde det som de brukade göra. På kvällen satt hon åter på sitt rum men nu täckte molnen månens ljus och det verkade som det skulle börja regna. Hon hann lägga sig i sängen sedan kom kramperna och hon tappade kontrollen. När hon återfick medvetandet var det natt och det regnade. Hon tände ett ljus och satte sig och började teckna. Efter en stunds tecknande såg hon hur Fiona låg med bandage på en säng, det verkade ha varit mycket blod för vid sidan om sängen stod hinkar med blodiga trasor. Vid hennes sida satt en ung man, han hade blont hår och blåa ögon och varsamt tvättade han Fionas sår och la om dem. Det fanns en sorts kärlek i hans ögon, det som var konstigt var att rummet inte hade några fönster men en dörröppning utan dörr. Där ute fanns en skiftande röd himmel och utanför dörren fanns en svart grip som tittade hungrigt på mannen och Fiona. Det knackade på dörren och Amastina gömde snabbt bilden och sina pennor. Hon öppnade och där stod Risa. ”Är allt väl?” sa Risa och fortsatte ”jag såg att det lyste i ditt rum och blev orolig.” Amastina skakade på huvudet och sa ”nej, bara en dålig dröm.” Risa nickade ”ok, gå och sov nu då. God natt.” ”God natt” svarade Amastina och stängde dörren. Hon gick och gömde teckningen och somnade snabbt.

Olika rum

Rum 1: ”Vem tog du med dig!” Mildreds ord chockerade de flesta i rummet men ingen visade det så klart utåt utan satt lugnt kvar i sina stolar. Mildred har lång svart klänning med lila broderier hennes hår var kolsvart och ögonen mörka.  Zora, som hade ett långt rött vågigt hår med blåa ögon och en djupblå klänning med guldbroderier, log och svarade ”ja, jag tog med min nyfikna, frågvisa och faktiskt ganska smarta kammarjungfru, Karin.” Den så vanligt lugna Mildred visade en sida som få i rummet hade sett på mycket länge, hon visade vad hon kände och tyckte vilket mer än något annat uttryckte allvaret i hela situationen. Julian, en man med blå kläder med inslag av silver, djupt blåa ögon och svart bakåtkammat hår, harkade sig och när han hade fått allas uppmärksamhet sa han ”det var genialiskt”. Zora behöll sitt lugn trots hennes chock, det fanns ingen ton av ironi eller illvilja i Julians ord, han hade faktiskt menat det han sa. Hon gav honom en kort nick och ett gillande leende. Mildred återfann lugnet och sa med samlad röst ”så du, drottning Zora. Drottning över Cianom och en ledare för Davids familj. Du väljer att åka till ett möte med Kejsarinnan av Avernu, Rienna, som är känd för att hantera sin stora yxa med kirurgisk precision. Du ska dessutom träffa din fader, David, och Riennas moder, Xara, tillsammans med Davids drake Ammos och Xaras grip Leucosia. Till detta helt unika möte får du ta med en person och då väljer du att ta med din kammarjungfru!” Det sista ordet fick Mildred att gå upp en ton men hon återfick snabbt sin vanliga giftigt lena ton ”och detta, min käre broder Julian, tycker du är genialiskt?”. Julian log, tittade på Zora och sa ”jag misstänker att du tänkte att ’vill de döda mig kan de göra det när som helst, inget kan hindra dem’.” Zora nickade och Julian fortsatte ”och jag kan tänka mig att du tänker att det bästa sättet att få klara svar är att någon som inte har någon egen vinning av svaret frågar de enkla raka frågorna?” Zora nickade igen och sa ”ja ungefär så är det”. Julian log och fortsatte med en blick som påminde om en räv som strax skulle hoppa in i hönsgården ”och dessutom är det betydligt enklare att tysta en kammarjungfru. Eller hur?” Zora valde att inte kommentera det sista.

Rum 2: Cellric, en man med vitt stripigt hår och mörkt bruna ögon och som bar svarta och röda kläder, skrattade rått. Rienna, en tillsynes ung flicka med långt brunt svallande hår och blåa ögon och vars klänning var en blandning av en rustning och en klänning och som hade silversdekorationer av bockskallar i silver, ansåg att han spelade lite väl över men till slut lugnade han ner sig och sa ”så du menar att till detta helt unika möte väljer drottningen av Cianom, Zora, att ta med sig sin kammarjungfru?” Rienna tittade på honom och sa ”jag kan bara berätta vilka personer som var med på mötet. Sen om du tycker det är så underhållande så får det stå för dig.” Cellric gav henne en isande blick som svar. ”Jag tycker det var ett klok och ett vist drag” rösten tillhörde en sällan skådad gäst i det stora tornet i Kalandri, hans hår var vitt och ansiktet askgrått och smalt och de gröna ögonen var stickande genomträngande, hans namn är Len-Rewtu. Han fortsatte när allas blickar vändes mot honom ”och tycker du det är underhållande, Cellric, är det en tydlig anledning till att vår syster Rienna sitter på bentronen och inte du.” Han sa det med lugn och saklig röst utan tillstymmelse till den galenskap som andra sa fanns och som gjorde att han inte kunde vistas med sina syskon en längre tid. Cellric hällde upp ett glas med rött vin. Chaxxor, en man med svart bakåtkammat hår med gråa inslag och med bisterblick. Hans gröna mantel kröntes av ett svart axelskydd som pryds av ett rykande lejon, noterade att vinet var från hans provins. När Cellric hade hällt klart sa han ”och var hölls detta speciella möte då?” Rienna tittade på honom och sa med lugn röst ”i den Svarta borgen i Fransalia.”

Rum 3: Zora anlände med Klara och draken via direkt teleportation som hanterades av hennes fader, David. Det var tydligt att stackars Klara hade svårt att hålla ihop sig, trots att Zora hade försökt förbereda henne på bästa sätt. De hamnade i en sorts tronsal. På var sida längs rummet fanns stora glasfönster, till höger om henne vette de ut mot ett hav som glittrade i nattens månljus, längst hennes vänstra sida såg man ut över ett typiskt bondelandskap som låg som ett lapptäcke över marken.  Längst bort fanns en större trästol som troligen skulle föreställa en sorts tron. På ryggstödet fanns det inhugget en svart drottningkrona. På golvet framför tronen låg en ung kvinna, hennes svarta hår var rufsigt men det syntes inget blod. Bakom tronen hade en stor grip klämt in sig, vid ena sidan om stolen fanns en kvinna utstyrsel som var en blandning av en balklänning och en rustning, strax bakom henne fanns en ung man med vitt, ljusblått hår och lite ljus nästan blåaktig hus. Han bar ett svärd. På andra sidan fanns en gammal kvinna med skrovlig hud och knallrött spretigt hår. Kvinnan han en brun, svart klänning där det hängde diverse torkade blommor och döda smådjur. Zora visste att de fyra var gripen Leucosia, kejsarinnan av Avernu, Rienna, hennes livvakt Humberto och Riennas moder, Xara. Zora började tvivla om det var ett smart drag att ta med sin raka och nyfikna kammarjungfru Klara istället för exempelvis chefen för slottsvakten Ddymus. David trängde sig förbi sin vän, draken, och gick framåt, Ammos gjorde det lite mera bekvämt för sig i salen. Zora steg efter David och hon hörde att Klara följde med bakom. David ställde sig mitt i rummet och tittade på Xara, hans halvsyster, och sa ”några problem med flickan?” Xara tittade vresigt mot honom och sa ”ska du börja förhandlingen med att förolämpa mig?”.

Rum 1: ”Förhandling?” rösten tillhörde Lucas som för en gångs skulle inte hade på sig sin rustning utan valt en ljust blå och grå tunika som dock matchade hans gråblåa hår och gråa ögon. Zora nickade ”ja, det var så hon sa”. ”Åkte du dit för att förhandla?” sa en ung, blek flicka med mörkt stripigt hår och gråa ögon. Flickan var draperad i gråa bleka kläder och gav ett askigt intryck, hennes namn är Felicia. Zora rykte knappt märkbart på axlarna och sa ”jag gavs inte så mycket val, kommer David med sin drake och säger till mig att följa med. Då ställer man inte så många följdfrågor.” Felicia studerade Zora noga ”men exakt vad sa David till dig?”. Zora gav en trött blick som svar och sa ”vill ni höra vad som sa och hände eller ska vi avbryta mötet här och nu?”. ”Fortsätt du, min drottning” brummande en stor bjässe till man med ett stort brunt skägg och pannan låg i veck för hon koncentrerade sig, hans namn är Mikael.

Rum 2: ”Stop!” sa en man med svart bakåtkammat hår, lite fårat och ärrat ansikte, hans hade ett plåtharnesk och en röd mantel, hans namn är Shaw. ”Gick du dit för att förhandla?” frågade han irriterat. Rienna tittade på sin bror, eller halvbror om man nu ska vara petig noterade Rienna långt bak i huvudet, och sa ”nej, jag gick dit för att lyssna vad vår moder ville.” Det kom bara ett ”hprf” från Shaw som rättade till sin position i stolen. Chaxxor sa ”hur tog Xara hand om Lionda?” Rienna tittade på honom men valde att säga som det var ”jag vet faktiskt inte, Xara åkte först och när portalen till oss tre andra öppnades och vi klev igenom låg hon redan på golvet.” Chaxxor funderade och sa ”försäkrade Xara på något sätt att Lionda inte hörde det som sades?” Rienna nickade som svar ”ja, jag frågade och Xara svarade att hon inte kommer minnas något.” Chaxxor verkade nöjd med det svaret. ”Vad hände sedan?” frågan kom från en man med svart stripigt nästan fettigt hår, hans hud askgrå, ögonen med samma gråa ton som huden och naglar som är klippta spetsiga och svarta, hans namn är Pozzix.

Rum 3: ”Ska du verkligen märka ord, nu vid detta möte?” sa David till Xara. Hon svarade inte utan tog en av de döda mössen som hängde torkad vid hennes klänning och bet av huvudet. Det knastrade tydligt när medan hon tuggade. David suckade ljudligt och vände sig mot Rienna ”bjuder ni på te?”.

Rum 1: Felicia höjde på ögonbrynet och sa ”menar du att Rienna hade med sig te och koppar?”

Rum 2: Cellric låg dubbelvikt på golvet och skrattade och mellan skratten fick han fram ”du, du, du, du tog inte med dig din yxa men väl en tekanna och lite koppar?” Rienna som vanligen kunde hålla minen såg ytterst irriterad ut men svarade inte. ”Det är få förunnat att bli bjuden på och serverad te av kejsarinnan av Avernu” konstaterade Len-Rewtu torrt.

Rum 3: Zora funderade om någon någonsin hade varit i en mera konstig situation tidigare, här står hon med en tekopp från Avernu och dricker te som hon fått serverat av kejsarinnan Rienna. Samtidigt finns i ena änden av rummet en grip som klämt in sig och i andra en drake och vid ena väggen står troligen en av den mäktigaste magikern i hela det kända universum och tuggar i sig en torkad mus. Det hela fick en lätt absurd känsla över sig. Plötsligt och oväntat harkade sig Klara och sa ”ehh, ursäkta, är vi här för att dricka te?”. Det blev helt tyst i hela rummet, det enda som hördes var Lionda som snarkade lätt. Plötsligt skrattade Xara till och spottade ut musen och tog ett steg framåt, sedan kastade hon sig framåt med tre volter var hon framme vid den då ganska skräckslagna Klara. Xaras näsa rörde troligen vid Klaras näsa när Xara stirrade Klara i ögonen. Zora kände odören som Xara spred runt sig, hon fick nästan kväljningar själv så hon undrade hur det kändes för Klara. Hon har huvudet med sig denna” sa Xara plötsligt och gick undan och sa sedan ”får jag behålla henne?”. David harklade sig och sa ”Zoras kammarjungfru Klara är ingen hundvalp som man kan köpa.” Xara suckade och sa bara ”synd”. David fortsatte ”anledningen till att vi är här är drakens Vundrys död och vilka konsekvenser det kommer att få.” Xara kastade huvudet bakåt och vrålskrattade och sa sedan ”det kommer bli krig med massor av döda.” ”Oj” sa Klara och fortsatte helt ärligt ”det låter ju förfärligt!”. Xara tittade på henne ”och det är det, samtidigt är det väldigt och helt enkelt härligt. Det är kaos!” Med de sista orden sprang Xara runt i rummet med armarna utsträckta och halvsprang.

Rum 1: Julian harklade sig, Zora tittade på honom men hans uppmärksamhet var riktad mot Felicia. Hon tittade tillbaka mot honom med viss irritation varpå Julian sa ”jag har en föraning om att du, kära syster Felicia, inte upplever att detta är en nyhet för dig?”. Felicia la huvudet lite flickaktigt på sned och tittade på Julian med glittrande ögon ”älskade bror” det hördes en ironisk ton i rösten ”varför skulle det inte vara en nyhet för mig att Xara pratar om krig?” Julian tittade på henne, la huvudet på sned han med ”det var mest en känsla jag fick när jag studerade dig medan vår drottning förtäljde om mötet hon hade.” Han log men Felicia rättade bara till sig, det fanns en viss spänning i luften mellan de två. ”Syftar hon på vår broder Titus som marscherar mot Lovriska riket?” sa Mikael högt som en fundering.

Rum 2: ”Krig” sa Shaw, hon syftar så klart på den förbenade Serdan Titus som med sin armé ska inta Lovriska riket och sedan ha det som språngbräda mot Avernu.” Hans röst stegrades när han slog näven i bordet, vilket fick det att knaka betänkligt, och sa ”men det kan jag försäkra er i denna församling, att det kommer jag personligen sätta stopp för.” Chaxxor log och sa ”så klart du kommer försöka, frågan är om du kommer lyckas?” Shaws ögon höll på att trilla ut när han tittade tillbaka på Chaxxor. ”Pojkar” fick Rienna säga högt och knackade samtidigt i bordet.

Rum 3: Xara stannade och satte sig längs ena väggen som vette mot havet. Gripen Leucosia tog till orda, hennes ord var en blandning av viskande kraxningar med inslag av rytande, ”Vundrys död var i sanningen inte en dag för sent men jag tänker att handlingen ändå får konsekvenser hos våra ärade motståndare drakarna” hon tittade på Ammos som vinklade huvudet något och sa, hans röst var som en mullrande väsning, ”även om Vundrys död säkert var efterlängtad av flera var trots allt Vundry en stor magiker, kanske den största, och vars handlingar borde vara mera kända än Ubalax.” Det sista var en tydlig markering mot gripen, det visste Zora. Leucosia valde dock inte att ge svar på tal. ”Vem är denna Vundry?” undrade Klara. David tittade på Klara och tittade sedan på Rienna som hade behållit lugnet under Xaras ’uppträdande’. David sa ”du, har väl träffat henne, eller hur?”

Rum 1: ”Har Rienna varit och träffat Vundry?” sa Lucas ärligt förvånad. ”Är det verkligen så förvånande?” sa Mildred och tittade på honom ”hon är ju nästan lika gammal som oss, dysterheten är ju ’hennes’ dimension.” Lucas rykte på axlarna och tittade på Zora ”fortsätt” sa han.

Rum 2: Det var uppenbart att just detta hade Rienna svårt att behålla sitt lugn. Rienna svalde och skulle fortsätta men innan dess hann Pozzix inflika ”förlorade du inte din son där hos draken? Hade han inte ett magiskt svärd?” Rienna vände sig långsamt och kontrollerat mot Pozzix och väste fram ”tack för att du påminner mig.” ”Fortsätt” sa Len-Rewtu, svettdroppar syntes i pannan och Rienna nickade.

Rum 3: Rienna tittade på Klara som nyfiket och utan baktanke tittade tillbaka. Humberto tog långsamt bort handen från svärdet vid hans sida. Rienna sa sedan ”ja, det är sant. Jag har mött Vundry och jag har förlorat mycket i mötet med henne.” Rienna tystnade och fortsatte sedan ”det är väl oklart om Vundry var bland de största magikerna men skicklig var hon. Hon var även känd för sin illvilja och grymhet mot andra, inklusive de av sin egen ras. Hon skapade många ting, bland annat det som kallas för ’den blå boken’”. Klara skrattade till vilket fick Riennas ögon att blixtra till men Klara missade detta och fortsatte ”det är väl bara fantasier? Eller? Ja, menar en bok som kan få länder att försvinna och sedan skapa nya öar, berg och skogar ur nästan tomma intet, eller?” Det fanns en sorts naivt tvivel och hopp i Klaras röst. Rienna log och slappande av ”man kanske kan önska så men tyvärr är det sant. Vundry skapade ’blå boken’”. ”Men hon straffades för detta också” mullrade Ammos röst. ”Hon tvingades bort till vår dimension” sa Leucosia ”är det ett straff?” ”Vad hände med den blå boken” frågade Klara. Det blev en lång tystnad sedan svarade Ammos ”vi valde att gömma den, för att finna den är man tvungen ha ett antal föremål”. Xara skrattade till ”men hon lurade er samtidigt eller hur? Hon tog ett av föremålen, en av skålarna, och la i sin grotta, eller hur? Och där har den varit fram tills nu”. ”Din kunskap är stor, mäster Xara” var allt Ammos svarade. ”Men enligt sagan användes väl den blå boken när man fångade den Svarta damen?” sa en förvirrad Klara och fortsatte med sin tanke ”då måste ju någon hämtat den blå boken från sitt gömställe?”

Rum 1: Julian tittade på Lucas ”ja, det får ju en att fundera, eller hur?” Lucas rättade besvärat till sin tunika och verkade absolut inte vilja svara. Men Julian verkade inte vilja låta honom komma undan så enkelt utan sa ”så den klarsynta kammarjungfrun Klara har med enkelt förnuft kommit på att hela legenden som man spred efter att Lionda fångades, den är långt ifrån helt sann?” ”Det mesta är sant” sa Mildred och fortsatte ”man använde samma sorts formler som finns i den blå boken men det utfördes av en sammanslutning av magiker.” ”Där du var en av dessa?” sa Julian och tittade noga på Mildred. Mildred tittade skarpt tillbaka mot honom och sa ”det kan ha varit så”.

Rum 2: Pozzix satte sig framåt och tittade på Rienna ”var det därför du var hos Vundry? För att försöka ta skålen?” Rienna tittade tillbaka men svarade inte utan satt tyst. Efter en stunds tystnad fortsatte Rienna sin redogörelse.

Rum 3: David tittade på Xara som tittade dumt tillbaka varpå David sa ”det var en händelse som gjordes av en grupp av magiker.” Klara verkade nöjd med det svaret. Ammos tog vid ”men åter till konsekvenserna av Vundrys död. Som vi alla vet finns det hos både Drakar och Gripar grupper som anser att Galo är deras och som inget annat vill än att återta Galo.” Leucosia gjorde ett ljud och tycktes nicka som ett svar. ”Men jag är inte den enda som varit och besökt Vundry, eller hur?” sa Rienna och nickade mot flickan på golvet. Vid väggen skrockade Xara gillande och började tugga på en torkad snok. ”Nej, det var ju en av anledningarna till att vi var tvungna att agera mot flickan här, Lionad. Hon sökte upp Vundry, troligen kom de överens. Man vet att Lionad gjorde flera resor till Ekard.” sa David och sträckte fram sin tekopp mot Rienna som snällt fyllde den med rykande te. Zora tittade på Klara som tydligt hade en omfattande tankeverksamhet, Klara skulle precis säga något, troligen hade hon räknat ut att flickan på golvet var den Svarta damen från sagorna, men Zora gav henne en skarp blick och Klara bet sig i läppen. ”Hur är tonen hos dina fränder” sa Leucosia. Frågan var riktad mot Ammos. Ammos rättade till sig, det var uppenbart att utrymmet var för trångt för honom, och svarade ”det är oroligt, det var ett tag sedan I talade med mina fränder men från det lilla jag vet är det redan många som irriteras över plundringen av Ajam.”

Rum 1: ”Det är ändå väldigt imponerande” sa Felicia lite slött fundersamt och fortsatte ”att en grupp av unga Serdan och Edlosi lyckas döda en så mäktig och uråldriga drake som Vundry.” Zora noterade av framför allt Lucas och Mikael var något besvärade av detta. ”Man vet att Vundry hade tappat mycket av sin forna makt och hans sinne och magi var inte som det en gång var. Det och en kombination av tur och skicklighet gjorde att de kanske lyckades.” sa Mildred. ”Och skålen” sa Julian ”tog de den också?”. ”Du undrar så att du kan lägga beslag på den?” svarade Mildred snabbt och giftigt. ”Det får ju en att fundera om det kanske är du som initierat det hela för att själv komma åt den?” sa Felicia innan Julian hann svarar Mildreds anklagelse. Allt bröts av ett kraftigt brak, det kom från den väldiga Mikael som slog sin tunga näve i bordet och med sin mullrande röst sa ”som vanligt käbblar ni om detaljer men missar det väsentliga. Mötet handlade väl om ett krig, ett krig där drakar, gripar, Serdan, Edlosi och människor slåss mot varandra! Är det inte det vi pratar om?” Han blev tyst och lutade sig tillbaka i stolen.

Rum 2: ”Kriget har väl alltid hotat men aldrig brutit ut” sa Cellric och tittade på resten runt bordet ”så varför skulle det göra det nu? Varken Ajam eller Eru är väl tillräckligt stabila ännu?” Len-Rewtu fick anstränga sig och sa ”sant, mina mätningar av energin från källan i djupet säger att såren till de båda kontinenterna långt ifrån är läkta.” Pozzix nickade ”Så kriget kommer inte, som vanligt är det varningar men inget händer?”.

Rum 3: Zora noterade att tankeverksamheten hos Klara var i full gång och efter att David sagt att varken gripar eller drakar troligen kunde återvända till sina gamla kontinenter ännu på tusen år om de skulle återvända i stort antal till Galo, så ramlade myntet ner så att säga. Klara sa ”så om de återvänder men inte kan återvända till sina gamla kontinenter, var återvänder de då till?”. ”Jag älskar denna flicka” vrålade Xara och reste sig från väggen och fortsatte ”är det säkert att jag inte får behålla henne?” David och Zora skakade på huvudet. Xara fick en min av missnöjdhet, det knastrade till när den sista biten av orm slank ned. Sen sken hon upp igen ”det är just därför det blir fullskaligt krig, alla mot alla och samtidigt!” Rienna tittade på Zora och sa ”vi skulle kunna sluta ett avtal att inte anfalla varandra.”

Rum 2: ”Du sa vad?” skrek Shaw ut och ställde sig upp. ”Du är beredd att förråda ditt land, din tron, ditt folk genom att erbjuda ett fredsavtal med fienden och dessutom samtidigt uppvisa svaghet?” Rienna studerade honom men sa inget. Shaw stod upp och verkade nästan tugga fradga av ilska. Pozzix harklade sig ”jag vill påminna om att som den strateg jag vet att du är, broder, så vet du att flerfrontskrig sällen är en särskilt bra idé.” Shaw kokade av ilska men bet ihop och satte sig tungt i stolen.

Rum 1: ”Jag hoppas du tackade nej till erbjudandet?” sa Lucas och tittade skarpt på Zora. Julian log men sa inget först men fortsatte sedan sin berättelse.

Rum 3: Zora stod en stund och funderade, hon slogs av allvaret i situationen, trots att den samtidigt var helt absurd. De två släktena hade krigat tidigare men alltid via ombud, via andra länder. Aldrig hade man direkt gått emot varandra trots att det alltid funnits en medfödd motvilja mot varandras släkten. Till slut sa hon ”det är sant att jag är drottning över Cianom men jag kontrollerar långt ifrån alla mina bröder och systrar. Det enda jag kan erbjuda är att Cianom inte skulle dra svärd först om man mötte Avernus flotta eller armé.” Rienna nickade ”det är det enda jag kan begära. Vad enskilda medlemmar utanför vår kontroll väljer att göra får stå för dem.” Zora nickade, Rienna fortsatte ”och att de får själva stå för priset av deras handlingar.”

Rum 1: Felicia såg allvarligt på Zora och sa ”du förstår vilka konsekvenser detta kan få för vår broder Titus?”. Zora nickade men sa inget, det fanns ett allvar i luften i rummet. ”Titus är en riddare, en krigare. Han vet vad priset för krig och strid kan vara.” sa Lucas och lutade sig fram ”trots det anser jag att någon av oss bör informera honom.” Ingen sa något på en stund men till slut sa Julian ”jag vet att Rex besöker honom ibland, jag kan be Rex prata med honom om risken att i nuläget hota Avernu.” Zora gav sitt tysta gillande till Julians förslag.

Rum 2: Shaw tycktes koka av ilska men det var Chaxxor som tog till orda” även om våra hus för stunden skulle följa vår kejsarinnas beslut skulle det krävas ett samarbete och en koordination av våra resurser för att effektivt hindra både gripar och drakar och försöka ta länder i närheten av Avernu och Cianom.” Len-Rewtu skrattade till, det fanns inslag av en dåre i skrattet, och han sa sedan ”men vår urmoder har en annan tanke gissar jag?” Rienna nickade och sa ”ja, det hade både hon och David.”

Rum 3: ”Det är bra att våra familjer beslutar att försöka hamna på kollisionskurs med varandra men det finns ett sätt att undvika att kriget bryter ut på Galo.” sa David och tittade först på Zora och sedan på Rienna och fortsatte.

Rum 1: Zora tystnade efter sin redovisning, ingen hade avbrutit henne då hon lugnt hade berättat om David och Xaras plan. Mildred var den som bröt tystnaden ”vad tänkte Ammos och Leucosia om ’planen’?”. Zora rykte lite på axlarna ”de sa inget men det var tydligt att de godkände planen.” ”Då låter det som man får vara försiktig när man färdas i både Draperiet och Dysterheten den närmaste tiden?” sa Julian och smålog. Mildred som verkade vara den som var minst nöjd i sällskapet tittade på honom ”ja, det verkar så”.

Rum 2: Shaw ställde sig upp, tittade på resten av gruppen runt bordet och sa ”inget ska hindra mig från att segla mot Titus och stoppa hans löjliga och helt genomskinliga plan.” Sedan gick han med bestämda steg ut ur rummet. Pozzix satt och nästan funderade högt ”är det verkligen så klokt att ge vår fiende möjligheten att stärka sin makt till en sådan närhet till källan?” Chaxxor verkade nöjd ”kanske inte” sa han ”men samtidigt så binder det stora resurser för dem och försvagar samtidigt både dem, drakarna och griparna.” Cellric som nu var allvarlig sa ”det är det som oroar mig, skulle verkligen Ammos och Leucosia gå med på detta och samtidigt försvaga sina respektive raser så mycket?”

Rum 3: Lionda vaknade, hon låg på golvet. Det enda hon mindes var att en gammal kvinna kom in i rummet. Hon försökte minnas vad som hade hänt men trots magi användande mindes hon inte. Det fanns även en svag doft av både drake, grip och te i rummet. Dessutom hittade hon två avbitna och torkade mussvansar samt ett torkat och avbitet snokhuvud vid ena väggen. Ett annat rum: Klara vaknade, steg upp och gick till drottningens rum för att hjälpa henne gällande morgonbestyren. Hennes väninna tittade på henne och frågade ”hur var det att följa med drottningen?”. Klara såg frågade på henne ”följa med?”. Väninnan skrattade retfullt ”minns du inte? Drottningen bad dig följa med på ett special uppdrag?” Hur mycket Klara än försökte minnas kunde hon inte minnas det. Dörren slog upp och hon gick in till drottningen, Zora satt redan på sängen och log mot Klara som neg artigt.