Trots att hennes svarta kimono blivit skrynklig och smutsig, något hon verkligen avskydde, av att färdas genom träsket utanför staden så var hon förhoppningsfull när hon stod framför de öppna ekdörrarna som ledde in i mörkret. Hennes ledsagare, Nosk, tittade nervöst på henne och sa ”önsk fru, ehh” hon tittade på honom och sa ”ehh? Vad menas med det?”. Nosk var nevös, han hade eskorterat andra adelsdamer förut, många som trodde sig vara mer än andra, några konstiga men ingen som denna. ”ehh” sa han igen vilket fick henne se mer förvånad ut och sa ”vad exakt betyder detta du försöker säga mig?” Hon stirrade på honom med lite förhäxande och samtidigt galen blick. Nosk skruvade på sig ”ja ment om fru vill att ja, ehh, typ, ehh, följ me fru” han pekade in i mörkret. Hon såg på honom med förvånad blick ”jag bad dig att ta mig hit men nu frågar du om du ska följa med. Förtydliga!” sa hon bestämt. Nosk blev att mera nervös, tidigare hade hon sagt en ramsa och fått en giftorm att bokstavligen explodera framför honom. ”ehh, ja du e ju fin dam å de e ju mörkt dä inne. Kansk otäck djur å så”. Det syntes i hennes ansikte att hon funderade över det Nosk hade sagt och sa ”varför är det ett problem?”. Nosk ryckte på axlarna vilket gjorde att hon vände sig åter mot mörkret och stirrade in i det, hon skulle precis börja gå in när Nosk sa ”så nu nä frök e här där hi vill, kansk er ödmjuk vägavisare kan få?” han sträckte fram handen. Hon stannade till och funderade och sa ”ibland säger du fru och ibland när du vill ha något säger du fröken. Vad beror de på?” Nosk visade tydligt med ansiktet att han inte förstod. En tystnad infann sig, Nosk visste inte vad han skulle säga och hon väntade på ett svar som verkade dröja. Nosk sa till slut ”ehh, alltså guld e de ja mena”. Hon nickade ”ja, avtalet” hon sträckte över påsen med mynten. Nosk såg nöjd ut och hon sa ”du lovar att du inte berättar för någon vart du visade mig, här ikväll?” Nosk öppnade påsen och tittade på de blanka guldmynten, han var rik. Han hörde dock henne och sa ”ja, int ord ska ja ypp om de så ska bi min död”. Hon log, ”bra” det hördes ett ljud när något vapen snabbt dras från sin skida. Nosk han inte uppfatta något utan han avled direkt av dolken som var inkörd till hjaltet från halsen upp genom huvudet. Hon drog ut dolken och Nosk föll död ner på marken. Hon torkade med avsmak av sin vackra dolk mot hans kläder. Hon såg hur hans själ lämnade hans kropp och gjorde några snabba rörelser och mumlade några ord, själen bands i Nosk kropp. Hon log, mumlade igen och lät en torr gren fatta eld så det blev en fackla för henne. Hon klev in genom dörren in i korridoren som hade vatten stående på golvet. Efter några meter rykte Nosks kropp till och reste sig på ett onaturligt sätt och gick efter sin mästarinna på ett ryckigt sätt. Hon fortsatte in i det som en gång varit ett tempel för någon eller något men som nu mera var ett tyst gravkummel som sakta vittrade sönder så som byggnaden ovanför. Hon nickade nöjt, perfekt ställe att utgå från när hon letade efter Edwards guvernants själ i de dödas rika. Nosk kom fram, det rann fortfarande blod genom såret i halsen. ”Den bästa tjänaren är den tysta” sa hon till honom och fortsatte ”vi har jobb att göra”. Nosk försökte säga något men kunde inte, han hatade henne men var ändå tvungen att lyda. De sökte genom alla underjordiska rum som alla hade det gemensamma att det var tyst och alla var mer eller mindre fuktskadade. När de var klara vände sig hon till sin döda följeslagare och sa ”ikväll ska vi jaga”. Tystnaden bröts av ett klassiskt galet skratt, hade Nosk kunna känna rädsla så hade han nog blivit rädd men nu stod han bara och stirrade med tom blick som glimmade svagt rött av en onaturlig magisk energikälla.