Lönnmord
Corinne och hennes mentor färdades snabbt och effektivt upp mot Månflodens herrgård. Uppdraget var komplicerat eftersom bevakningen var omfattande. Faktum var att Corinne var ganska övertyga om att uppdraget skulle bli hennes sista men de tankar behöll hon för sig själv. Mellan Vorlam och herrgården så kom de till en stad som var någonstans mellan stad och en by. Det var torgdag och hennes mentor hade bestämt träff med en man mitt på torget. Corinne och mentorn iklädde sig rollen som en krämare och hans unga dotter. Det enkla är oftast det bästa sa mentorn, Corinne kunde bara hålla med. Under kommersen kom så, som avtalat, en man fram mot dem. Det var uppenbart att han var väldigt obekväm med hela situationen och tittade sig omkring hela tiden. Mannen kom fram och sa kodordet och fick ett kodord tillbaka. Mentorn gav honom två trätallrikar av urusel kvalitet. Mannen tittade på dem och sa ”varför ska vi träffas på en sådan plats”. ”Jag är mån om min säkerhet” svarade mentor lugnt. Mannen tittade sig om kring och sträckte in handen under tröjan och drog fram en lite pappersrulle. Mentorn gav honom tallrikarna och tog rullen och sa ”vänta, tills jag kolla det”. Mannen såg väldigt besvärad ut, Corinne noterade den långa dolken som fanns under manteln. Mannen sa ”litar ni inte på mig, lönnmördare” det sista sas med förakt. Mentorn gav rullen till Corinne som rullade upp den och började kontrollera innehållet, mentorn svarade sedan ”nej”. ”Kallar ni mig för en lögnare?” fräste mannen. Mentorn såg lugnt på mannen och sa ”jag kallar er en man som anpassar era medel efter era mål”. Corinne såg kartan, vaktschemat och flyktvägarna. ”Det verkar ok” sa hon till sin mentor. Mannen såg föraktfullt på dem, som om deras närvaro gav honom en dålig smak i munnen. ”Hur planerar ni att göra då?” sa han. Mentorn tittade på honom och sa ”det är vår ensak”. Mannen såg ännu mera bister ut och sa ”förstår ni vilken risk jag tar för att komma hit? Jag kan bli igenkänd!” sa han. Mentorn log ”desto större anledning till att vi är lugna och trevliga”. Mannen vände sig om och gick. Snabbt så plockade de ihop sina saker och försvann i folkvimlet sedan en tidigare väl vald väg. Efter några timmar var de tillbaka på platsen där deras hästar väntade. Mentorn läste noga rullen och funderade. Corinne kunde inte längre hålla sig utan sa ”vem var mannen?”. Mentorn började rita upp kartan i ett större format på marken och sa ”vår fiende och vår fiendes fiende”. Corinne nickade och sa ”det hade jag redan gissat men är han en frilansare eller tillhör han en grupp?”. Mentorn suckade och tittade upp ”det är tröttsamt att du frågar mycket men samtidigt är det bra.” Han log, vilket var väldigt sällsynt, och sa ”han tillhör en grupp som kallar sig för Maskerna vilket egentligen är ett annat ord för en Inkvisition.” Corinne såg ut som ett frågetecken, ” Inkvisition?” sa hon. ”Fanatiker för en tro som kliver över sina egna heliga gränser för att uppnå sina syften” sa han och la sedan till ”egentligen är det bara ytterligare en ursäkt för att vara allmänt svinig”. Corinne nickade ”gissar jag rätt att de jagar sådana som oss?” Mentorn nickade men sa inget. Corinne fortsatte ”har jag rätt i att de samarbetar med Vargens brödraskap?”. Mentorn reste sig och tittade på henne ”delvis fel, min bror som du kanske minns?” Corinne nickade och mentorn fortsatte ”han menar att Maskerna är en inre del av Vargens brödraskap som vill bli den nya Inkvisitionen istället för den del av kyrkan som Irda Ertus representerar” han tystnade och funderade ”men det ligger utanför vårt intresse att veta hur och med vem de bråkar med och om. Det viktiga för oss är att vi följer den mörka tvillingsystern och bekämpar hennes fiender.”
Dagen efter reste de igen, planen var enkel, Corinne skulle förklä sig till tjänsteflicka och ta sig in. Rullen hade sagt vem som bestämde över vilka tjänare och var Decimus, målet, befann sig. Efter Decimus död skulle bägaren tas eller förstöras. Det svåra var inte att ta sig in utan ut, därför skulle mentorn säkra flykten från herrgården. Tjänsteflickan som man valde var i samma ålder, längde som Corinne och med magi ändrades hennes hårfärg, ögon och utseende så att hon var tillräckligt lik tjänsteflickan. Flickan sövdes och låg nu nästan naken i stallet. Mentorn nickade sedan gav sig Corinne av, vakterna släppte förbi henne utan att fråga något och snart kom hon in, hon gick snabbt via tjänstefolkets smala korridorer, mörkret där inne hjälpte henne, alla hade fullt upp och ingen noterade henne. Hon hittade en flicka som bar på en bricka som skulle till husets herre, före henne gick nu 1:e butlern med henne bärande på brickan efter. Hon kom in i det stora rummet som var överbelamrat med onödiga saker. Efter att hon ställde ned brickan gick hon lugnt och metodiskt till väga, två stick som punkterade butlerns lungor som gjorde att han inte kunde skrika, sedan ett stick in under skallbenet in i hjärnan. Han föll utan ett ljud, målet hade knappt reagerat utan hade ryggen mot henne och tittade ut över sina ägor. Han var yngre än hon hade trott, han skulle ju vara gammal. Han vände sig om och dolken som lämnade hennes hand placerade sig mellan mannens ögon och han föll ned död. Hon tittade och såg sigillringen som bekräftade att det var rätt person. För att vara helt säker på hans död körde hon nåldolken i hjärnan och rörde runt. Sedan sökte hon snabbt av rummet, bakom en tavla hittade hon lönndörren som hon öppnade med nyckeln som hennes offer hade runt halsen. Där inne fanns mycket riktigt den vidriga bägaren. Hon snodde in den i sitt skynke och gick sedan snabbt därifrån. Larmet gick strax efter att hon lämnat byggnaden, två vakter försökte stoppa henne men mentorn öppnade deras halsar. Sedan red de i nästan tre dagar i sträck innan de tog en paus, deras mörka tvillinggudinna var nöjd.
Palatsrapport
Hymerion Gravstone studerade rapporterna framför honom. Han knackade på kungens dörr som ropade att han skulle komma in. Hymerion klev in och bugade så som etiketten sa. Kungen satt lätt klädd vid ett bord, sängen var i oordning och Hymerion förstod varför han hade mött en ung vacker kvinna på vägen dit. ”Har du kommit fram till något?” sa Uric. Hymerion nickade ”ja, ers majestät, det har jag.” Så låt höra då” sa Uric. Hymerion la fram bevisen, expeditionen och vad som troligen var dess verkliga syfte. Den mystiska bägaren, alkemisterna och Decimus plötsliga ungdom. Hymerion fortsatte med rapporter som indikerade på ökad aktivitet hos flera olika brödraskap och ordnar för att inte tala om kyrkan självt. Han fortsatte med en detaljerad rapport om lönnmordet och hur mördarna enkelt hade kommit in vilket tydde på att de fått detaljerad information om herrgården och vilka som jobbade där. Kungen lyssnade och sa sen ”så vem släppt in mördarna?” Hymerion sa ”ers majestät, det är den stora frågan men det finns flera kandidater som du kan se. I samma stund som Decimus Arter fick tag i bägaren så blev hans dagar räknade. Det är kanske en ödesironi att det som skulle ge honom ett längre liv troligen förkortade det.” ”Jag ser att inget tyder på att Dox eller Xod är inblandade?” sa Uric. Hymerion skakade på huvudet och sa ”ers majestät har rätt, och det oroar mig eftersom de brukar ha ett finger med överallt annars”. Kungen skrockade ”så sant, så sant”.
Nattens ylande
Övermästare Nermin Kuzma för Vargens brödraskap var förbannad, hans näve dundrade mot bordet. Irda Ertus på andra sidan satt tyst och bara tittade på Nermin. Efter en stund så satte han sig vid bordet och tittade på vittnesrapporterna. Irda sa ”så som du ser är det någon inom ert brödraskap som läckt och bjudit in andra kultister att mörda Greniviens rikaste man, Decimus Arter.” Nermin muttrade ”jag hörde dig den första gången du sa det”. Irda fortsatte ”dessutom är beviset för Decimus dyrkan borta.” Nermin sa inget och tittade ned i bordet. Sedan kom en tanke till honom och han tittade upp på Idra ”så försmädligt för dig eller hur?”. Idra såg för första gången obekväm ut ”hur menar ni?” sa han. Nermin log ”åh, inget speciellt” och fortsatte ”men jag tackar dig för denna information och för vårt samarbete kring de gyllene lockarna men jag känner att arbetet med mitt brödraskaps är en inre angelägenhet som jag inte ska belasta dig med.” Idra såg på honom och reste sig sedan ”så klart” sa han ”på återseende”. ”På återseende” svarade Nermin. Efter att Idra gick så gick Nermin och tog ett svärd och fick hugga bort sin frustration på en oskyldig rustning. Hans närmsta förtrogna kom in och frågade försiktigt ”allt väl ers nåd?”. Nermin lugnade ner sig och sa ”vi har blivit djupt duperade och utnyttjade Elstran.” Han tystnade och sa sedan ”jag får sova på saken hur vi ska gå vidare med detta.” Elstran samlade ihop pappren på bordet och la in i skåpet och låste med sin nyckel.
Druiden och vargen
Elstran knackade på och kvinnan öppnade, hon hade sin tunna röda klänning på sig. ”Förlåt” sa han ”men jag var tvungen att plocka papper och låsa in dem”. Hon log och släppte in honom, han försökte kyssa henne men hon värjde sig när hon kände hans lukt. ”Bad” sa hon och pekade på ett kar med rykande vatten. ”Jag älskar när du är förberedd” sa han. Hon log medan han drog av sina paltor och gled ner i vattnet. Hon gick fram och började skrubba, kamma och sedan raka honom. ”Min mästare var så arg idag” sa han lite slappt. ”Jaha” sa kvinnan ”vad kan väl en sådan man ha att vara arg över?”. Elstran ryckte på axlarna ”något som besöket sa gissar jag” svarade Elstan. ”Vem var det då?” frågade kvinnan och fortsatte raka honom. ”Åh, ingen du känner. En Idra, en viktig person inom kyrkan.” ”Åhh” sa kvinnan ”bråk inom kyrkan låter jobbigt. Vad tänker vår älskade Zanor om det tror du?” Elstran skrattade ”jag bara väntar på att Zanor ska straffa oss för våra intriger” Han vände sig om i karet och såg på henne. Hon kysste honom och sa ”men inte du så klart”. Han skakade på huvudet ”nej, jag skulle inte offra hundra för att döda en person, även om det fanns många skäl att döda honom.” ”Så klart du inte skulle” svarade hon ömt.
Senare sov Elstran djupt i hennes säng. Hon gick fram och kopierade hans nyckel, gick ned till baksidan och mötte där en annan kvinna. ”Silia” sa hon och Silia log. ”Nermin har träffat Idra och blev arg. Sedan låste Elstran in pappren i ett skåp, här är ett avtryck av nyckeln.” Silia gav henne en påse med mynt och sa ”tack”. ”Varsågod” sa kvinnan och fortsatte ”och?”. Silia log igen ”dina hemligheter, du druid av Méaloid, är säkra hos mig.” Kvinnan suckade och gick tillbaka till sitt rum.