Månad: januari 2020

Gigar betraktade Alexandra, föreståndaren för den Gyllene rosen i Kalandri. Det var uppenbart att hon var rädd även om hon försökte spela att hon hade läget under kontroll. ”Vad sa du till flickan?” Alexandra sa det hon mindes, vilket inte var något, och Gigar visste att det inte stämde med det vakterna hade sagt. Han hade kanske i normala fall låtit straffa föreståndaren för sina lögner men något sa honom att hon faktiskt sa vad som för henne var sanningen. Han skickade ut henne ur rummet och kallade in en av flickorna, hon som kom in var ung, kanske 19 år. Inte det bästa materialet som verksamheten hade men smaken är olika konstaterade han torrt för sig själv. Han frågade ut henne och efter en stund hade han förstått att en av flickorna hade försvunnit, troligen dödad av en kund. ”Vem” frågade han, flickan tittade osäkert ned på golvet ”Makio” sa hon till slut. Gigars ögon smalnade, han kände hur hans pulsa ökade. Hur såg de ut, undrade han? Flickan beskrev de tre, en ung kvinna och två män. Flickan tittade upp men Gigar stirrade tomt framför sig. Hans ilska visste inga gränser, hur kunde de? Hur vågade de? Hade han inte statuerat ett exempel förre gången när de började snoka i husets affärer? Flickan frågade försiktigt om hon kunde gå, han tittade upp och drog svärdet och högg i en enda vacker rörelse. När flickans huvud dunsade i golvet sa han tyst för sig själv ”du var ändå skadat material”. Han ringde på en klocka och Alexandra kom in, ”städa upp” sa han kort och gick sedan ut. Alexandra var klok nog att inte ifråga sätta detta. Han började skicka ut spanare och samla information om sin sons vänner. Kunde han vända detta till sin fördel? Varför var de intresserade av Makio? Vad visste de? Han återvände till Hus Dellrikks torn, där mötte han oväntat sin fader. Gigar gick in i rummet och hällde oberört upp ett glas vin, han kände sin faders ögon i nacken men valde att inte bemöta dem. Hans fader, Dellrikk, satte sig i en större fåtölj och inväntade att Gigar skulle vända sig om. Dellrikk var den som bröt tystnaden ”din son var här idag?”. Gigar spelade så oberörd som han kunde ”jaså” sa han lite släpande. Dellrikk fortsatte ”jag lät honom se sin faster Ullania”. ”Jaha” svarade Gigar i ett försök att verka oberörd ”hur tog han det?”. Dellrikk sa inget utan satte långsamt ned glaset. Gigar valde att sätta sig en bit bort, han släppte aldrig uppsynen över vad hans fader gjorde. Dellrikk fortsatte ”vi får släppa våra intressen, eller snarare minska dem i Lusari och Kendor för tillfället.” Gigar nickade men sa inget och Dellrikk fortsätter ”men först ska vi hämta ut vår förlorade inkomst i form av silver från gruvan. Jag tänkte att det kanske du kan klara av utan att strula till det?” Gigar valde att inte svara alls och Dellrikk fortsatte ”baronen får ta hand om sitt egna öde. När kom du på att han inte kunde få arvingar?” Gigar tittade upp ”det var inte så svårt att räkna ut, med tanke på den mängden kvinnor han hade belägrat och inte lyckats få en arvinge. Sen gjorde jag en diagnos och såg felet men valde att inte rätta till.” Gigar skrattade till ”är det inte så du brukar säga? De som av naturen fått defekter ska man inte rätta till”. Dellrikk log och sa ”jag förutsätter att din sons vänner och deras nyfikenhet, kommer rättas till?” ”Har du förslag på hur?” sa Gigar. Dellrikk log ”ja, flera stycken”.

Att söka efter urelden var tidskrävande, de som en gång hade delat på masken hade varit noga med att gömma bitarna väl och mycket långt ifrån varandra. Dessutom hade bitarna flyttats men Rommario hade letat länge och tålmodigt och nu när han fått den första biten minskade inte hans åtrå till de övriga. Nej, tvärtom han förstod nu kraften. Bara en bit förstärkte hans egen eld flera gånger. Tänk då vad flera bitar skulle göra? Han darrade vid tanken på detta men lugnade ner sig. Han trodde sig veta att drakarna hade kontroll över en bit och griparna över en annan. Han hade även hittat platser där bitarna hade funnits. Rommario började vanka av och an, faktum var att han funderade i flera dagar, det fanns något som gnagde men tanken ville inte komma ut.

Han hade suttit i familjens stora slott och bläddrade förstrött i olika böcker mest för att bearbeta information i bakhuvudet. Just nu bläddrade ha i en ganska nyskriven bok om Edlosi och Serdans krafter eller förmågor. Författaren menar att inte bara dessa släkten har förmågor utan även vanliga människor med blod från någon av de uråldriga raserna ibland fick oväntade förmågor. Ibland ”hoppar” förmågorna över en eller två generationer och visar sig på barn eller barnbarn. Han log och tillät sig tankarna flyga iväg. ”Tänk om det fanns någon som kunde se bakåt i tiden på en plats” fantiserade han. Han gick bort och hämtade en stor, dammig gammal bok. Han bläddrade mellan de uråldriga raser som författaren beskrev och vilka egenskaper dessa hade. Han stannade vid Baseliskerna, de var kopplade till tid. Tankarna snurrade i hans huvud, hade inte hans dotters syster ärvt ett hus som hade utsmyckningar av timglas och baselisker? Han tog upp ett kort och tog kontakt med flickan på kortet. Flickan blev förvånad över förfrågan men lovade att hon skulle kolla upp husets ägare och historia.

Han fick vänta flera dagar innan kontakten gav besked, huset hade ägts av en man som var magiker och gjorde flera resor till slöjan. ”Fick magikern några ättlingar” frågade han flickan som svarade att han fick en dotter, oklart vem som var modern. Dottern gifte sig och bär nu efternamnet Konstali och lever i Tower på Lusari. Rommario tackade flickan och gick bort och hämtade sin kortlek med alla sina kontakter. Han gillade egentligen inte att spå men ibland så hjälpte det eller gav ledtrådar om hur man skulle komma vidare. Han drog sig till minnes, han hade varit i Tower för många år sedan. Det fanns rykten om att en drake gillade området men han la ingen vikt vid detta för han fokuserade på letandet efter urelden. Han mindes att folk sa att baronen och hans barn var konstiga. Han blandade leken och började lägga korten, ett efter ett. Han ställde flera olika frågor och för det mesta blev svaren otydliga men efter en dag såg han ett mönster. Det var uppenbart att han kunde ha stor nytta av baronens barn, han begav sig genast dit. Väl där när han öppnade sin grind och klev ut i hamnen var det första han såg en stor drake och på den en flicka, han förstod då hela innebörden av vad korten hade sagt. Sen visade han vad en bit från urelden i hans händer kunde göra.

Hon frös till, där stod hennes kusin och sonen till den man som var orsaken till att hon tvingades lämna sitt hemland. Här i den största staden i världen gick han omkring som han ägde hela staden, det var så hon uppfattade det. Han hade nästan fläckfritt utseende men hon hade sett hur han egentligen ser ut, hon hade sett vad årtal av det ”rena blodet” hade gjort med människorna på ön. Dagen hade börjat bra, hon hade åter sett folket som flyttat in i huset bredvid. Hon hade sett hur folk drogs till huset som flugor dras till skit. Det var bra, det dolde deras hus. Hennes så kallade lärare sa att den mörkaste skuggan döljs bakom det starkaste ljuset. Sedan hade hon gått ned till Ljusets kyrka och tänt ett ljus för sin kusin vid hans sköldemärke. Hon undrade om han levde, hade han klarat testerna. Var han nu en fullfjädrad lönnmördare? Efter att hon lättat sitt hjärta hade hon gått ut i ljuset och då sett honom, Keloxim de Pex. Hon mådde nästan illa av att bara tänka hans namn. Sedan blev hon medveten om flickan bredvid honom, flickvän? Hon struntade i vilket och flydde snabbt in i kyrkan igen. Inte för snabbt för då förstod man att hon flydde utan snarare som om glömt något och gick tillbaka. Men den fördömda flickan gick efter henne. Hon kände igen typen, bortskämd flicka som hade allt men som hade haft en ”dålig uppväxt” eller annan dålig ursäkt för att sedan förpesta allt och alls liv med sin nyfikenhet. Snabbt smet hon ut genom bakdörren och försvann i folkvimlet på Kalandris gator. Väl hemma i sitt egna rum analyserade hon sin situation. Var hon i fara? Var Keloxim efter henne? Kanske, kanske inte? Skulle det vara troligt att han fann henne? Nej, kom hon fram till, inte på egen hand i alla fall. Men att han var här var illa nog. Hon visste att hon kunde be om råd men priset var högt och hon var inte säker på att hon ville betala det, inte nu och inte idag. Hon lyfte på brädan och tog fram börsen och räknade. Nej, hon hade inte tillräckligt för att fly tillräckligt långt bort. Hon hörde hur hennes mästare, doktorn ropade ”kan fröken komma ned? Vi har en patient”. Hon suckade och gömde pengarna, återställde lönnfacket och rättade till klädseln och gick ned.

Ashelin stod och tittade på värdshuset Silverskeden i natten. Den Kalandriska natten andades värme och oro så som den alltid gör, förutom när det regnar kraftigt för då är gatorna tomma och nästan ingen intrigerar. Bara nästan, det fanns alltid de som intrigerade, tänkte Ashelin. Det var som de fick intrigerna i sitt blod, hon avskydde de dolda budskapen, de genomtänkta planerna. Det var som det var vägen till målet och inte målet som var själva nyckeln till självuppfyllelse. Och ändå stod hon nu här och studerade ett litet intetsägande värdshus som rymde fem viktiga personer. Hennes mål var dock specifikt en av dem, hon skulle försöka skydda henne, flickan med det långa håret. Hon visste flickans namn både från sin uppdragsgivare och från en annan flicka, Makio, som hade mött henne för några år sedan på ett ”glädjehus”. Ashlin skrattade tyst och rått åt namnet glädjehus, för åt vem skänkte huset glädje? Hennes uppdragsgivare var noga med att påpeka att hon skulle närma sig de fem med stor försiktighet. De fem var av antingen släktet Edlosi eller om de hade riktig otur av släktet Serdan. I natten blåste en stilla vind, ljud från människor som var fulla och sjöng obskyra sånger hördes från bakgatornas små krogar. Ibland passerade en och annan människa förbi men ingen som verkade hot själva värdshuset. Hon hade precis tänkte återvända hem när hon i ögonvrån såg en katt som smet ut från värdshuset. Undermedvetet noterade hon att hon inte sett den katten innan men hon gjorde inget med den informationen. Plötsligt blev hon medveten om andetag bakom sin rygg, hon vände sig om. Där stod den mörka märkliga mannen från sällskapet. Hon visste att han var vän med en kvinna vid namn Amina el Shamada och att han rörde sig smidigt. De pratade, han var nyfiken på varför hon spanade på huset och hon kunde inte svara trots att hon gärna hade sluppit de förhatliga intrigerna och lögnerna. Han lät henne gå för vilket hon var tacksam för och hon återvände hem. Där höll Makio på att laga mat och verkade vara nöjd med livet. ”Hur går det?” frågade Ashelin. Makio ryckte till ”vad du skräms” och tog sig för bröstet. Ashelin log och gick fram till henne, Makio log tillbaka. ”Hur går det med boken?” undrade Ashelin. Makio återgick till att röra i sin gryta som luktade ljuvligt och sa ”det blev inte så mycket, det är så svårt med alla minnen även om jag sällan skriver några detaljer. Så det är väl så klar som den kan bli.” Ashelin gick fram till bordet och bläddrade igenom de numrerade bladen. ”Jag skulle vilja ge din bok till någon som du träffat.” sa hon. Makio tittade på henne med en blandning av förvåning och fasa ”vem då och varför?”. Ashilen sa ”Fiona, du träffade henne i Nerdar i Hyxensia. Du har nämnt henne i din bok.” Makio såg tveksam ut ”men varför? Vad är syftet och meningen?” ”Jag vet inte” svarade Ashelin men det känns ändå som det kan hjälpa dig på något sätt”. Makio såg undrande ut och Ashelin fortsätter ”du kan inte återvända till din by för du är död, skulle du återvända blir du åter ´levande´ vilket gör att han som tillfogat dig så mycket smärta kommer söka efter dig igen.” Ashelin gjorde en paus ”men jag känner i mina ben att Fiona och hennes vänner kanske kan hjälpa dig på något sätt.” Makio vände sig åter till grytan och fyllde två djupa tallrikar och ställde dem på bordet. Hon tog fram glas och en kanna med vatten och visade med handen att Ashelin kunde sätta sig vilket hon gjorde. Både började äta under tystnad och Makio var den som bröt tystnaden efter en stund ”är det ditt märkliga blod som säger dig att de kan hjälpa mig?”. Ashelin nickade ”ja, jag tror det”. Makio tittade på henne ”jag litar inte längre på människor efter allt jag har genomlevt men väljer ändå att tro på dig. Vad spelar det för roll om man blir sviken en eller hundra gånger, om man får ett eller hundra slag?” Ashelin tog Makios hand och kramade den ”tack” sen fortsatte de att äta under tystnad.