Hon stod och tittade på kropparna i sängarna, de låg där orörliga så som döda människor gör. Inom sig kände hon en ilska, hon blundade och samlade sig. Hon visste varför de låg där men känslorna for ändå genom henne. Det var länge sedan hon tilläts sig känna så här, hon samlade sig sen gick hon ut och gick fram till en kvinna som väntade på henne. ”Låt någon pålitlig i stadsvakten ta hand om kropparna. En vakt som inte söker igenom huset.” Kvinnan nickade och skyndade sig iväg. Hon stod kvar och såg när kvinnan försvann in i folkvimlet. En man kom fram till henne, gav henne en lätt bugning och sa ”vad önskar ni göra?”. Hon verkade börja säga någon men hejdade sig och såg på honom och sa ”har ni några förslag?”. Mannen blev förvånad men sa sen ”vi har gjort en mindre kartläggning av Concillens folk här i Sallino så om du vill kan vi samla ihop dem och hämnas på det sätt de förtjänar.” Hon funderade och sa ”vad vet vi om Budic Santor och hans organisation här?” Mannen såg på henne ”inte så mycket, han får sina resurser från en liten håla i närheten, Hajbukten tror jag den kallas. Om min information är korrekt lever hans familj där.” Hon log ”är staden i trä eller sten?” ”Mestadels i trä tror jag” svarade mannen, svalde och sa ”men vi har ingen kontakt där”. Hon nickade, samla vårt folk och möt mig vid samlingspunkten vid skymning. Mannen nickade, han visste att man lydde kvinnan, och lämnade platsen. Kvinnan går sedan iväg till samlingspunkten utanför staden. Hon koncentrerar sig, ett rött sken och sedan är hon borta och kommer till ett rum som är tomt på saker. Hon lämnar rummet som ligger avsides i ett litet torn utanför ett stort och ganska hotfullt slott inbäddat i snöbeklädda berg. Hon till slottet och överallt bugar tjänare djupt utan att möta henne med blicken. Hon kommer fram till en stor dörr och går in i ett rum som domineras av en stor tavla en av påfågel ovanför en stor runt säng. Det finns en stor brinnande brasa och vid ena väggen finns kartor, böcker, dolkar, pergament, ringar, halsband med stora ädelstenar och snidade drakar. Hon går fram till en kista i röd sten, kistan har klätts med järnbeslag. Hon rör vid låset och uttalar ett kort ord och öppnar sedan kistan. Där ligger flera andra små lådor av samma röda sten. Ur en sådan låda tar hon fram en kortlek, baksidan av korten hade en drake i siluett. Hon bläddrade igenom korten som främst föreställer bilder på drakar. Hon letade upp en bild på en drake vars fjäll var mörkt röd, på gränsen till svart. Hon tar upp kortet och koncentrerar sig och efter en stund känner hon kontakten, beröringen av deras sinnen är nästan smärtsam. Det är som en puls av små blixtar far fram genom hennes hjärna. Det nästan paralyserar henne, men bara nästan. ”Vem?” hör hon en djup rosslande röst säga. ”Det är en påfågel som kallar dig, Amsotara” svarar hon. Det är en stunds tystnad innan rösten hörs igen ”många skiftningar har passerat sen I hörde er röst, vad föranleder er att återta kontakten I, den mäktiga Amsotara?”. Känslan av en elektrisk puls strömmar igenom henne. ”Jag kallar din uppmärksamhet för att komma med ett förslag som kan gynna våra bådas syften.” Draken grymtade, frustade och hon var glad att hon inte var på plats och möta den gamla fjälliga surfisen. ”som mestadels gynnar dig menar du?” Hon fick koncentrera sig för att kväva känslan av ett leende då sådant känns även genom en kontakt. ”Ni bör höra mitt förslag innan du dömer om vem som är mest gynnad eller inte, exakt rättvisa är alltid svår att uppnå.” Draken fnös föraktfullt och sa ”så tala ditt förslag, påfågel”. ”Det har kommit till min kännedom att ett svävande skepp nyligen skadade en skyddsling till dig utanför världen som jag kallar Ballink.” Draken hostade förnärmat och sa ”genom falskt spel och mörka planer orsakade skeppet besvär för en ytlig bekant till I av mitt släkte.” ”Kan så vara” sa hon och fortsatte ”men mitt erbjudande är att jag utkräver hämnd på skepp och besättning genom att ta skeppet och förinta det på världen Ballink, mot att du blåser din mäktiga eld över en mindre stad på samma värld.” Hon la medvetet in lite smicker då hon visste att den gamla surfisen var svag för sådant. ”Hmrf” muttrade draken men sa sen inget så hon fortsatte ”ni vet att jag står för mina ord när jag lovar dem”. ”Först vill I att ni tar skeppet innan I eldar upp den stad ni ber mig elda.” Draken bröt kontakten i ilska, hon log och väntade, efter en stund fick hon åter kontakt med draken. ”I har noga övervägt och analyserat ditt förslag och beslutat att I går med på detta.” Hon nickade belåtet ”bra, staden som ska eldas upp ligger vid foten av berget Albusende. Ett berg som ni kanske känner igen?” sa hon med en retfull ton. ”Att förvränga historiska händelser förbättrar inte vårt avtal” fräste draken. ”Nej” svarade hon ”men det ger mig en ganska lustfylld känsla. Jag kontaktar er när jag vill att in inträder i luften över staden.” Draken grymtade och kontakten bröts. Hon tog upp en tom röd liten låda och la kortet där. Sedan förslöt hon den stora kistan och lämnade rummet och sökte sig åter mot tornet. Väl där tog hon sig sedan tillbaka till platsen utanför Sallino. Där väntade hon till skymningen innan hennes lilla trupp av 12 män och kvinnor anlände. Mannen som hon tidigare talat med klev fram. ”Vad önskar ni att vi ska göra?” ”Vi ska kapa ett Concilliskt skepp” mannen höjde lite på ögonbrynen ”och sedan ska vi kraschlanda det” fortsatte hon. Hon vände sig om och öppnade en rund stor röd grind ”kliv in” sa hon. Den lilla gruppen klev utan protester in och försvann och sist klev kvinnan in och sedan var platsen tom.
Ute i dysterheten var det som vanligt varmt, gruppen spejade mot ett stort Concilliskt skepp som svävade en bra bit bort från den korridor, en slingrande ihåligt stenrör, där de stod och spejade. ”Vad är en plan?” sa mannen. Kvinnan tittade på gruppen. ”Om en stund kommer skeppet där att passera över oss, då ska vi hoppa ombord i tysthet, döda besättningen och ta kontroll över skeppet innan de fanatiska galningarna hinner spränga sig själva i luften.” Mannen nickade och kvinnan tittade på honom ”så det är därför vi inte ska teleportera oss ombord, jag hade kanske överlevt men knappast ni”. Alla såg lite lättade ut men var ändå sammanbitna. Mannen såg på henne ”hur vet ni att skeppet kommer passera över oss?” Kvinnan log och tog fram ett kort med en drake. Hon sa inget, la tillbaka kortet i den röda stenasken, sedan var det en lång tyst väntan. Sedan långt borta såg man något som kom flygande mot dem, skeppet började vrida och röra sig. Snart blev en stor mörkröd drake synlig. Strax ovanför korridoren öppnades en stor runt grön grind som draken flög igenom och var sedan borta och grinden lika så. Skeppet ökade hastigheten och vid samma punkt öppnades nu en ny grön men ännu större grind. ”Var beredda” sa kvinna, alla tog fram rep med änterhakar. ”Klättra fort” sa kvinnan ”hinner ni inte ombord på skeppet innan grinden stänger blir ni kvar”. Skeppet kom, alla kastade sina änterhakar och klättrade för allt vad de var värda. Av tolv i gruppen var det en som inte klarade det utan klipptes i två delar när grinden stängdes. När skeppet åkt igenom grinden hamnade de på hög höjd långt uppe bland molnen, långt nere glittrade ett hav och enstaka öar. Alla tog sig snabbt ombord, snabbt skar man halsarna av de ovetande besättningsmännen men ganska snart upptäckts de och en kortare strid utbröt. Kvinnan hindrade dock kaptenen att aktivera sprängladdningen. Man tog kontroll på skeppet och satte kursen på kollisionskurs mot en stad vid en bukt. Staden brann redan, den röda draken lät sin eld girigt slingra sig mellan huset. ”Sätt siktet mot borgen där” skrek kvinna. Skeppet tappade snabbt höjd, kvinnan skrek till grupp, nu nere på åtta, att samlas kring henne. De försvann i ett rött litet sken och knappt en minut senare kraschade skeppet in i borgen.