Det hade slutat regna och blåsten hade bedarrat till en svagare bris. Det var mitt i natten då 6999e.f. blir 7000e.f. och Corral lämnade fiskestugan där hon hade tagit skydd från regnet och gick till klipporna vid havet. Klipporna sluttade nästan 50 meter vertikalt ned mot en liten sandstrand innan havet helt tog över. Vågorna rullade stilla in över stranden, himlens alla stjärnor glittrade och glimmade. Nästan längst ut på klippen precis vid kanten hade man huggit ut en bänk ur ett stenblock. Hon satte sig och stirrade ut över havet och stjärnhimlen ovanför. Längre bort kom en annan kvinna gående, hon hade lång röd klänning och hennes långa röda hår fladdrade i vinden. Över axlarna hade hon en brunorange mantel. Corral visste genast vem det var och även om hennes storasyster Hera inte var ett direkt hot gjorde hon sig ändå beredd, trots allt var släkten värst. Corrals klädsel var som alltid stramt svart vilket matchade hennes korpsvarta korta hår och bleka hud. Hera kom fram och Corral betraktade henne varsamt men noggrant. ”Syster” sa Hera med len röst. ”Syster” svarade Corral med samma lena röst och fortsatte sedan ”vad förskaffar mig äran av din närvaro?”. Hera såg förvånad ut och med en lätt sårade min, allt var förstås ett skådespel det visste Corral. ”Behöver jag en speciell anledning för att hälsa på min lillasyster?” det sista sa Hera så klart medvetet då hon visste att det retade Corral. Det var bara fyra år mellan dem men enligt Hera gjorde det stor skillnad medan Corral ansåg att med tanke på att båda var över 3400 år gamla så hade det ingen betydelse, men Hera påpekade gärna att hon var äldst. Corral log och sa ”så min äldre syster kanske önskar vila sina trötta ben och sätta sig?”. Hera tvekade men satte sig sedan en bit bort från Corral. Ingen av dem sa något utan båda njöt av utsikten. Det var Hera som bröt tystnaden ”en av dessa stjärnor lyser starkast över världen Ballink” sa hon och efter en kort paus fortsatte hon. ”På den världen så finns två medlemmar från vårt släktträd Rosalinda.” Corral tittade på henne och sa sen ”om du säger att det är så kommer jag inte argumentera emot dig”. Hera log och blickade upp mot stjärnorna ”så unga, oerfarna som ska ge sig ut i en farlig värld som på flera sätt både dyrkar vår släkt och samtidigt hatar oss. Finns det hopp för två så unga tror du?” Corral blev lite förvånad över sin systers tankar, hon sa ”det finns alltid hopp”. Hera fick något allvarligt i sin blick och rösten hårdnade ”finns det verkligen det?” Corral ansträngde sig för att tyda sin syster intentioner men bestämde sig för att säga vad hon tänkte. ”Hoppet om något bättre måste vara det som sist lämnar oss. En förälder måste alltid tro att det finns något bättre i framtiden även om nuet ibland kan tyckas hopplöst, mörkt och svart. I den mörkaste grotta kan ett enda litet ljus lysa upp och leda den vilsne ut ur mörkret. Det kanske inte alltid blir det man har hoppats på men hoppet får ändå inte överge oss.” Hera log ”då hoppas vi på det, syster min. Att framtiden för våra anfäder blir bra och att de får en ljus framtid.” Sedan satt de där och tittade på havet och de glittrande stjärnorna som skvallrade om många världar men många möjligheter och äventyr för deras släktingar.