Serdan

Att söka efter urelden var tidskrävande, de som en gång hade delat på masken hade varit noga med att gömma bitarna väl och mycket långt ifrån varandra. Dessutom hade bitarna flyttats men Rommario hade letat länge och tålmodigt och nu när han fått den första biten minskade inte hans åtrå till de övriga. Nej, tvärtom han förstod nu kraften. Bara en bit förstärkte hans egen eld flera gånger. Tänk då vad flera bitar skulle göra? Han darrade vid tanken på detta men lugnade ner sig. Han trodde sig veta att drakarna hade kontroll över en bit och griparna över en annan. Han hade även hittat platser där bitarna hade funnits. Rommario började vanka av och an, faktum var att han funderade i flera dagar, det fanns något som gnagde men tanken ville inte komma ut.

Han hade suttit i familjens stora slott och bläddrade förstrött i olika böcker mest för att bearbeta information i bakhuvudet. Just nu bläddrade ha i en ganska nyskriven bok om Edlosi och Serdans krafter eller förmågor. Författaren menar att inte bara dessa släkten har förmågor utan även vanliga människor med blod från någon av de uråldriga raserna ibland fick oväntade förmågor. Ibland ”hoppar” förmågorna över en eller två generationer och visar sig på barn eller barnbarn. Han log och tillät sig tankarna flyga iväg. ”Tänk om det fanns någon som kunde se bakåt i tiden på en plats” fantiserade han. Han gick bort och hämtade en stor, dammig gammal bok. Han bläddrade mellan de uråldriga raser som författaren beskrev och vilka egenskaper dessa hade. Han stannade vid Baseliskerna, de var kopplade till tid. Tankarna snurrade i hans huvud, hade inte hans dotters syster ärvt ett hus som hade utsmyckningar av timglas och baselisker? Han tog upp ett kort och tog kontakt med flickan på kortet. Flickan blev förvånad över förfrågan men lovade att hon skulle kolla upp husets ägare och historia.

Han fick vänta flera dagar innan kontakten gav besked, huset hade ägts av en man som var magiker och gjorde flera resor till slöjan. ”Fick magikern några ättlingar” frågade han flickan som svarade att han fick en dotter, oklart vem som var modern. Dottern gifte sig och bär nu efternamnet Konstali och lever i Tower på Lusari. Rommario tackade flickan och gick bort och hämtade sin kortlek med alla sina kontakter. Han gillade egentligen inte att spå men ibland så hjälpte det eller gav ledtrådar om hur man skulle komma vidare. Han drog sig till minnes, han hade varit i Tower för många år sedan. Det fanns rykten om att en drake gillade området men han la ingen vikt vid detta för han fokuserade på letandet efter urelden. Han mindes att folk sa att baronen och hans barn var konstiga. Han blandade leken och började lägga korten, ett efter ett. Han ställde flera olika frågor och för det mesta blev svaren otydliga men efter en dag såg han ett mönster. Det var uppenbart att han kunde ha stor nytta av baronens barn, han begav sig genast dit. Väl där när han öppnade sin grind och klev ut i hamnen var det första han såg en stor drake och på den en flicka, han förstod då hela innebörden av vad korten hade sagt. Sen visade han vad en bit från urelden i hans händer kunde göra.

Hon frös till, där stod hennes kusin och sonen till den man som var orsaken till att hon tvingades lämna sitt hemland. Här i den största staden i världen gick han omkring som han ägde hela staden, det var så hon uppfattade det. Han hade nästan fläckfritt utseende men hon hade sett hur han egentligen ser ut, hon hade sett vad årtal av det ”rena blodet” hade gjort med människorna på ön. Dagen hade börjat bra, hon hade åter sett folket som flyttat in i huset bredvid. Hon hade sett hur folk drogs till huset som flugor dras till skit. Det var bra, det dolde deras hus. Hennes så kallade lärare sa att den mörkaste skuggan döljs bakom det starkaste ljuset. Sedan hade hon gått ned till Ljusets kyrka och tänt ett ljus för sin kusin vid hans sköldemärke. Hon undrade om han levde, hade han klarat testerna. Var han nu en fullfjädrad lönnmördare? Efter att hon lättat sitt hjärta hade hon gått ut i ljuset och då sett honom, Keloxim de Pex. Hon mådde nästan illa av att bara tänka hans namn. Sedan blev hon medveten om flickan bredvid honom, flickvän? Hon struntade i vilket och flydde snabbt in i kyrkan igen. Inte för snabbt för då förstod man att hon flydde utan snarare som om glömt något och gick tillbaka. Men den fördömda flickan gick efter henne. Hon kände igen typen, bortskämd flicka som hade allt men som hade haft en ”dålig uppväxt” eller annan dålig ursäkt för att sedan förpesta allt och alls liv med sin nyfikenhet. Snabbt smet hon ut genom bakdörren och försvann i folkvimlet på Kalandris gator. Väl hemma i sitt egna rum analyserade hon sin situation. Var hon i fara? Var Keloxim efter henne? Kanske, kanske inte? Skulle det vara troligt att han fann henne? Nej, kom hon fram till, inte på egen hand i alla fall. Men att han var här var illa nog. Hon visste att hon kunde be om råd men priset var högt och hon var inte säker på att hon ville betala det, inte nu och inte idag. Hon lyfte på brädan och tog fram börsen och räknade. Nej, hon hade inte tillräckligt för att fly tillräckligt långt bort. Hon hörde hur hennes mästare, doktorn ropade ”kan fröken komma ned? Vi har en patient”. Hon suckade och gömde pengarna, återställde lönnfacket och rättade till klädseln och gick ned.

Ashelin stod och tittade på värdshuset Silverskeden i natten. Den Kalandriska natten andades värme och oro så som den alltid gör, förutom när det regnar kraftigt för då är gatorna tomma och nästan ingen intrigerar. Bara nästan, det fanns alltid de som intrigerade, tänkte Ashelin. Det var som de fick intrigerna i sitt blod, hon avskydde de dolda budskapen, de genomtänkta planerna. Det var som det var vägen till målet och inte målet som var själva nyckeln till självuppfyllelse. Och ändå stod hon nu här och studerade ett litet intetsägande värdshus som rymde fem viktiga personer. Hennes mål var dock specifikt en av dem, hon skulle försöka skydda henne, flickan med det långa håret. Hon visste flickans namn både från sin uppdragsgivare och från en annan flicka, Makio, som hade mött henne för några år sedan på ett ”glädjehus”. Ashlin skrattade tyst och rått åt namnet glädjehus, för åt vem skänkte huset glädje? Hennes uppdragsgivare var noga med att påpeka att hon skulle närma sig de fem med stor försiktighet. De fem var av antingen släktet Edlosi eller om de hade riktig otur av släktet Serdan. I natten blåste en stilla vind, ljud från människor som var fulla och sjöng obskyra sånger hördes från bakgatornas små krogar. Ibland passerade en och annan människa förbi men ingen som verkade hot själva värdshuset. Hon hade precis tänkte återvända hem när hon i ögonvrån såg en katt som smet ut från värdshuset. Undermedvetet noterade hon att hon inte sett den katten innan men hon gjorde inget med den informationen. Plötsligt blev hon medveten om andetag bakom sin rygg, hon vände sig om. Där stod den mörka märkliga mannen från sällskapet. Hon visste att han var vän med en kvinna vid namn Amina el Shamada och att han rörde sig smidigt. De pratade, han var nyfiken på varför hon spanade på huset och hon kunde inte svara trots att hon gärna hade sluppit de förhatliga intrigerna och lögnerna. Han lät henne gå för vilket hon var tacksam för och hon återvände hem. Där höll Makio på att laga mat och verkade vara nöjd med livet. ”Hur går det?” frågade Ashelin. Makio ryckte till ”vad du skräms” och tog sig för bröstet. Ashelin log och gick fram till henne, Makio log tillbaka. ”Hur går det med boken?” undrade Ashelin. Makio återgick till att röra i sin gryta som luktade ljuvligt och sa ”det blev inte så mycket, det är så svårt med alla minnen även om jag sällan skriver några detaljer. Så det är väl så klar som den kan bli.” Ashelin gick fram till bordet och bläddrade igenom de numrerade bladen. ”Jag skulle vilja ge din bok till någon som du träffat.” sa hon. Makio tittade på henne med en blandning av förvåning och fasa ”vem då och varför?”. Ashilen sa ”Fiona, du träffade henne i Nerdar i Hyxensia. Du har nämnt henne i din bok.” Makio såg tveksam ut ”men varför? Vad är syftet och meningen?” ”Jag vet inte” svarade Ashelin men det känns ändå som det kan hjälpa dig på något sätt”. Makio såg undrande ut och Ashelin fortsätter ”du kan inte återvända till din by för du är död, skulle du återvända blir du åter ´levande´ vilket gör att han som tillfogat dig så mycket smärta kommer söka efter dig igen.” Ashelin gjorde en paus ”men jag känner i mina ben att Fiona och hennes vänner kanske kan hjälpa dig på något sätt.” Makio vände sig åter till grytan och fyllde två djupa tallrikar och ställde dem på bordet. Hon tog fram glas och en kanna med vatten och visade med handen att Ashelin kunde sätta sig vilket hon gjorde. Både började äta under tystnad och Makio var den som bröt tystnaden efter en stund ”är det ditt märkliga blod som säger dig att de kan hjälpa mig?”. Ashelin nickade ”ja, jag tror det”. Makio tittade på henne ”jag litar inte längre på människor efter allt jag har genomlevt men väljer ändå att tro på dig. Vad spelar det för roll om man blir sviken en eller hundra gånger, om man får ett eller hundra slag?” Ashelin tog Makios hand och kramade den ”tack” sen fortsatte de att äta under tystnad.

En lång, smal och blek man in draperad i flera lager av tyger i bleka färgar av vitt, blått och grönt. Vid mannens sida fanns ett vackert, utsmyckad svärd som liknande mest en värja stor i grottan och lyssnade på Baron Adam Stålhjälms skyt. Mannen konstaterade snabbt att baronen är en enkel man med enkla behov. Peka i en riktning så går baronen dit, som en hund som följer ett spår där belöningen är korvar. Mannen riktade åter sin blick mot baronen som avslutade meningen ”så därför vände jag händelsen med banditerna som elda till min fördel och vi kan nu bryta dubbelt så mycket silver som tidigare.” Den bleka mannen log ”så bra” sa han med en hes, nästan viskande röst. Baronen så omåttligt nöjd ut över sin lilla gruva och hans framgångar. Den bleka mannen studerade baronen som tillslut insåg detta och harklade sig lite urskuldande. Den bleke sa ”och striden med kung Aetan, förlusten av större delen av dina män, hur hanterar du detta?” Baronen fick plötsligt en annan min, en min av ilska och en min av förvåning men han hämtade sig snabbt. ”Det är ett mindre bakslag, nya trupper är på ingående och kommer skapa en ny armé åt mig. Kung Aetans folk led lika mycket och hans led fylls inte på lika lätt.” avslutade baronen med och såg dessutom nöjd ut. Det fanns inget som avslöjade vad den bleke mannen tyckte om detta men han fortsatte i samma tonläge som tidigare. ”Det har också kommit till min kännedom att Eskil Stirkes avled oväntat i sömnen och att hans efterträdare, Efraim Stirke, är god och personlig vän med Aelyx, kung Aetans son. Vad tänker du om det?” Baronens ansikte var en blandning av bestörtning, ilska och förvåning och han fräste mot den bleke mannen ”har du låtit detta ske?”. Den bleke verkade ta det hela med ro men en bit bort rättade flera av hans livvakter till sina rustningar och vapen utan att för den sakens skull dra dem eller verka hotfulla. Den bleke sa ”vår överenskommelse var att jag skulle stötta dig att ta kontrollen över både Lusari och Kendor, inte att ge dig manualen hur du skulle göra. Jag har kanske satsat på fel häst i stallet?” Orden landade dåligt hos baronen som blev ursinnig och både spottade och skrek ut ”TROR DU ATT DU KAN STÅ HÄR I MITT LAND OCH I MIN GROTTA OCH HOTA MIG OSTRAFFAT?” Baronens hand flög ut med målet att landa i den blekes ansikte. Den bleke gled enkelt undan och drog samtidigt en liten dog från sina kläder och snittade mot baronens hand. Baronen skrek och stapplade bakåt. Hans män blev förskräckta och hann nästan dra sina svärd och börja rusa mot sin baron men den blekes vakter stod redan i vägen med dragna svärd. Baronen tog sig om handen, på marken låg ett lillfinger och en bit av ett ringfinger. Den bleka sa medan han omsorgsfullt torkade av sin dolk ”jag ger dig lika många dagar som du har fingrar kvar, det vill säga åtta, för att rätta till situationen.” Sedan gick den bleka mannen ut ur grottan med sina män, baronen stod kvar och tittade på sina vakter.

När kung Ambar av Kendor fick beskedet gjorde han ingen han bara satt kvar och fortsatte åt sin frukost som inget hade hänt. Efter en stund skickade han ut tjänarna för att få vara ifred. Han gick fram till fönstret och tittade ut över staden Kusum. För fem dagar sedan kröntes jag tänkte han. Nu meddelar man mig att min främsta rådgivare, hovmagikern Elfrem Nor hastigt och oväntat har avlidit under natten. Hans huvud höll på att sprängas av alla tankar. Det var verkligen farliga tider, precis som Elfrem hade sagt till honom dagen efter kröningen. Vem kunde han lite på nu? Hans bror Ketaki bodde långt borta och kunde inte komma liksom hans syster Shreya. Hans syster Diviya fanns på hovet men var för unga och oerfaren. Han hade så klart sin fru Etela men han litade faktiskt inte på henne. Hon hade allt för länge haft en för nära relation med flera i hovet som han visste fick ”gåvor” av baronen av Porke. Han såg gåvorna som ett svart gift som ringlade sig in i hovet men han hade svårt att göra något åt det. Innan gåvorna började komma fanns det stora planer på att låta Diviya gifta sig med någon av Lusaris prinsar, nu hade man nästan helt lagt de planerna på is. Pengar förändrade saker konstaterade Ambar för sig själv. Det knackade på dörren, Ambar rättade till sin klädsel och sa ”stig in”. Dörren öppnades och Etela kom in, ”hon gick så fort hon vågade och innan hon bröt mot etiketten neg hon och sa ”ers majestät” sedan var hon framme vid honom. ”Jag fick precis höra det fruktansvärda nyheterna” sa hon med stor inlevelse. Ambar nickade men sa inget och gjorde ett tecken till tjänarna som kom in och började klä på honom. Etela väntade en stund och sa sedan ”vad planerar ni göra?”. Kungen sa inget på en stund och svarade sedan ”först ska jag bli påklädd och sedan ska jag ta mig en titt på Elfrem.” Ambar mindes Elfrems ord ”om någons död är misstänkt kommer den som först tar upp dess ersättare ha något med det hela att göra, antingen som ombud eller direkt.” Ambar stod tyst medan tjänarna klädda på honom och i det tysta hoppades han att Etela inte skulle säga något. Etela sa sedan ”du har verkligen behov av en kunnig och pålitlig hovmagiker”. Ambar rörde inte en min och lät tjänarna bi klara sedan gick han och sa inget för att inte avslöja sig med sin röst men inom sig kände han ännu större sorg än tidigare, det svarta giftet hade spritt sig. Han gick med bestämda steg till Elfrems rum. Där inna fanns två vakter och en ung man som han visst var Elfrems lärljunge. En kompetent ung man som hade gått i lärdom hos Fredlar Konstali. Mannen bugade djupt men var tydligt påverkad av hans mästares död. ”Ers majestät” sa han och rösten höll om än knappt. ”Vad tror ni om detta?” frågade Ambar med barsk ton. Mannen, Ertias Stolt drog sig Ambar till minnes, tittade försiktigt på Ambar och sa sedan ”vilken version vill du höra?”. Ambar log ”den version som du inte säger till någon annan.”

Ett litet tråkigt inlägg men bättre än inget eller?

Advokatbyrån Harold & James är en ansedd byrå i Kalandri och dess svarta ekdörr med utsnidade lejon och en koppar klappa användes nu av en man med svarta kappa med hög svart krage, en hög svarta hatt och en långsmal, vaxad, mustasch. Mannens ögon är lite smala och ger oftast folk olustkänslor. Dörren öppnades och en betjänt leder mannen till disk där det står en kvinna med stram klänning i svart och grått uppsatt hår. Mannen säger inget utan sträcker fram en lapp. Kvinnan tar emot lappen och öppnar den. Sedan skriver hon något på en liten griffeltavla och ger till en springpojke som genast ger sig iväg. Mannen står lugn och tyst och tittar på kvinnan som inget säger. Sorlet utanför når knappt in i den annars stora och tysta salen med disken. En vakt står vid en dörr, vakten rör sig inte utan står stilla. Efter en stund kommer pojken tillbaka med en låda. Kvinnan öppnar lådan och tar fram ett brev. Innan hon öppnar brevet säger hon ”ge mig dina 6 siffror”. Mannen tittar på henne och säger sedan ”929461”. Kvinnan sprättar brevet och öppnar ett papper. På pappret står dessa siffror och hon verkar nöjd ”du kan följa med” säger och tar upp lådan. Mannen följer med efter kvinnan som går in i ett rum. I rummet finns bara ett stort skrivbord och bakom detta sitter en man med svarta kläder, han har tunt hår och blek hy, en advokat. Kvinnan ställer lådan på bordet och säger ”klinten har öppnat sin låda och angett rätt kod”.  Kvinnan går och advokaten bakom skrivbordet ber klienten att sitta ned. ”vad kan jag göra för dig?” säger advokaten. ”Jag vill att mitt hus ’Domus autem gemens’ ska överlåtas till en flicka som snart kommer visa sig på inrättningen Silverskeden”. Advokaten tar upp flera papper och letar fram ett kuvert där det står ’Domus autem gemens’, han öppnar det och granskar dokumentet. Advokaten tittar sedan upp mot klienten ”huset har ju en historia, är ni säker på överlåtelsen?” Klienten ser irriterad ut och advokaten tolkar detta rätt och fortsätter ”ska allt i huset ärvas, inklusive personal?” Klienten nickar och advokaten tar fram en penna, ”vad heter den som vi ska överlåta huset till?” Klienten säger ”Alana, hon heter Alana och kommer troligen dyka upp på Silverskeden inom någon dag”. Advokaten nickar ”vi kommer sköta kontakten och överlåtandet.” Innan klienten får gå så skriver han en ny siffra på ett papper som läggs i ett brev och lådan försluts igen. Sedan går klienten ut från den anrika advokatbyrån Harold & James. Kvinnan från entrén kommer in till advokaten för att hämta lådan och ta ned den till arkivet. ”Vem var det” frågar hon lite förstrött men lyckas inte riktigt dölja sin nyfikenhet. Advokaten tittar upp och säger ”ärligt talat vill jag inte veta, vissa av våra klienters affärer ska vi inte lägga oss i”. Kvinnan nickar och går ut.  

Adiel var rädd, glad, förvirrad, ledsen och sorgsen samtidigt. Det enda hon inte kände just nu var lycka. Hon var tacksam att hon blivit räddad av gruppen av fyra märkliga människor, två män och två kvinnor. Hon kände sorg över minnet av förlusten av sina föräldrar, först sin far i byn när de onda männen anföll och dödade alla krigare. De kom ridande med sina spjut och sina rustningar och slog henne och hennes systrar i kedjor. Sedan en dags hård nästan olidlig vandring och en natts vila och så plötsligt ett lejon mitt i lägret. Adiel sökte efter ett ord som kunde beskriva resultatet av lejonets rytande men ordet kaos fanns inte i hennes folks språk så det fick bli oordning, stor oordning. Hästarna flydde åt alla håll och de satt fastkedjade ihop och kunde inte fly. Några hästar hade ridit in i flera av dem, bland annat hennes mor, en hov hade träffat huvudet. Sedan en blå cirkel vid marken och en ung blek flicka som hon hade sett i byn två dagar tidigare, som skrek att de skulle gå in genom den blåa cirkeln. Hon bar sin mors livlösa kropp genom den blå cirkeln och så var de någon annanstans, var de bland gudarna undrade Adiel? Det fanns hopp, kanske kunde dessa bleka gudar väcka hennes mor? För det kan väl gudar? De var på en stig och runt dem fanns bara blå himmel, Adiel var övertygad om att hon var i gudarnas hemvist, men varför använde inte gudarna sina magiska krafter för att väcka hennes mor? De började gå, en av de fyra liknande hennes folk ganska mycket, hon hade hört att han var son till den största schamanen som hennes folk haft Xina M´kar. När hon lämnade byn var det en stor förlust och det var efter det som allt det onda började. Adiel kände att om bara Xina hittade spillrorna av stammen skulle allt bli bra. Men de kvarvarande gick i gudarnas värld tills den bleka flickan sa att de skulle gå genom en grön ring. De kom till en märklig plats, det luktade konstigt och i luften fanns smaken av saltsten blandat med vatten. Där fanns konstiga träd och ännu konstigare hyddor. Människorna här hade konstiga kläder och var bleka som om deras hud aldrig sett sol. Mannen som var från hennes by, Kawu, sa att här skulle de bo och vara säkra. Adiel förstod inte, bodde Xina här? Hon fick inga svar, hennes kedja togs bort från halsen och man kunde lägga hennes mor på marken. Den kvällen samlade man ved till ett bål och brände kropparna, Adiel var ändå glad att hennes mors ande skulle återvända till slätten vid hemmet. De var nu i en konstig skog och sov men även stjärnorna såg annorlunda ut här. Hon satte sig och tittade på resterna av stammen som för två soluppgångar sedan haft en by och ett liv som var lycka. Skulle hon känna lycka här? Adiel var tveksam, var fanns elefanterna, var fanns hyenans skratt och var fanns det vackra landskap som alltid bott i? Säkra från vadå? Döden fanns alltid närvarande på slätten den var inget man skulle vara rädd för, man skulle respektera den, bjuda den på gåvor så den undvek dig tills din tid var slut. Adiel kröp ihop på marken och kände mest rädsla. Hon var ovetande om att hon nu låg flera tusen kilometer från sitt hem på friherre Tyrians domäner men hade hon vetat det hade hon nog inte varit mindre rädd. Men Adiel rädsla var inte den tydligaste känslan, det var saknad. Adiel saknade sin by, saknade sitt folk, detta var inte hemma, sen somnade hon.

När Albert steg iland på fastlandet och började gå uppför trapporna som ledde till Kalandri tittade han upp mot staden. Ännu var den inte så imponerande kände han, mest var det väldigt många skrangliga trähus som var byggda så att de hängde ut över kanten. Under husen hade man satt fast tak vars uppgift troligen var att hindra skit från husen att falla ner på de som gick i trapporna under. Det tog Albert en ganska bra stund innan han kom upp till kanten på den nästan vertikala klippan. Där uppe kunde han blicka ut över viken och havet. Där såg han skepp från hela världen, kändes det som. Sedan vände han sig om mot själva staden och det breda myllret av människor som trängdes där för att komma in i staden. Vakterna verkade ändå ha koll på vilka som kunde gå förbi direkt och vilka som var nya, han blev ganska snabbt stoppad. En barsk vakt frågade honom ”vem är du och vad har du för ärende”. Albert gjorde sitt bästa för att dölja sin accent och sa högtravande att han var Albert från Nerdar i Hyxensias med examen från Orden av Ljus. Orden verkade dock inte imponera på vakten som bara fnös, fräste och visade med handen att Albert fick komma in i staden. Det första som mötte hans ögon var ett kaos av bärare, dragdjur, ljud och människor av alla former och färger. Förvirrat började han söka sig inåt staden, efter ett antal trevande försök att få vägbeskrivning så var det tillslut en ung man som stod och hängde utanför ett värdshus som hjälpte honom att hitta stadsdelen Ressam. Mannen hade granskat honom och sedan pekat med handen österut. Efter tre timmar vandring hade var Albert övertygad om att staden aldrig skulle ta slut och att detta i sanning var världen största stad. I mitten, det var vad folk sa, så fanns det en enorm mur som stack upp över alla hustaken. Där inne fanns ett enormt torn som sträckte sig, Albert bara gissade, nästan 130 meter upp i luften.  Detta va Su, vattenstaden. Det var där härskaren av bentronen satt, det var där de stora husen av Edlosi fanns, där var makten, magin och världens mitt sa folk till honom, dock utan någon större respekt reflekterade Albert.  Efter trängseln vid trappen så kom Albert in i stadsdelen Isci, detta var en stadsdel som nu mitt på dagen var ganska tomt på folk. Isci är ett arbetarområde förklarade en vänlig kvinna som Albert frågade om vägen. Här höll man ihop och stöttade varandra sa hon och tittade menande bort mot Su ”till skillnad för de där högfärdiga”. Albert valde att inte kommentera det. Han fortsatte, gatorna var vingliga och tränga men hade sin egen charm kände han.

Det blev tydligt när han så kom in i Ressam, här står husen glesare och har oftast små trädgårdar både framför och mellan sig. Tempot var också annorlunda och överallt fanns konstnärer och gallerier. Här fanns även flera praktiserande magiker förstod han när han läste på namnen vid portarna. Folket som gick här hade dessutom tydligt finare kläder och framförallt färggladare kläder.  Han sökte sig till Lendori akademin. När han väl fann den blev han lite besviken. Istället för en fantasi eggande palats var det en stor kvadratisk byggnad i grå sten helt utan utsmyckningar. Det var hög, åtta våningar fick Albert de till. Det fanns en stram trädgård framför huvudentrén som ledde fram till två stora dörren av mörkmetall som även de var släta. Utanför stod två stora vakter med full rustning, båda hade stora sköldar som var vita och med en svart spiral som symbol. Albert gick fram mot dörrarna och vakterna gjorde inget för att hindra honom att öppna dörrarna. Där inne fanns ett öppet rum som sträckte sig alla åtta våningar upp. För att komma vidare fanns vakter som kollade alla innan man kunde gå vidare längs trapporna uppåt. Albert gick fram till en man vid ett skrivbord och sträckte fram sina papper som skulle ge honom tillträde.

Efter några dagar hade Albert konstaterat att Lendori akademin inte var speciellt intresserad av ett samarbete med Orden av Ljus men att han ändå hade med sig ett avtal om att Ordens av Ljus främsta elever kunde få ansöka till Lendori, alltid något tänkte Albert. Han hade även lärt känna en kvinna vid namn Zenita West som var en skicklig magiker. Hon hade visat honom staden, sett till att han fick tillgång till Biblioteket i stadsdelen Bag så han kunde inhämta ny kunskap och föra med sig något tillbaka till Nerdar. Dagarna gick och livet var bekymmerslöst, han införskaffade sig en stor vit uggla som han beslutade sig för att börja träna. En uppgift som snart visade sig lättare sagt än gjort. Men ugglan gjorde att han fick viss uppmärksamhet och han fick även i uppdrag som guvernant till en ung man som Zenitas familj var bekant med, med en viss inkomst gjordes livet lite lättare. Som guvernant fick han bo i huset som pojken bodde i. Dagarna förflöt och han undervisade på morgonen och fick gå till biblioteket på eftermiddagen. En dag så hände något mycket oväntat i Alberts liv, på väg till biblioteket såg han en person som han inte sett på väldigt länge. Hennes hårfärg var ny men Albert var helt säker på att det var en vän som han av olika anledningar valde att lämna, han hade förträngt minnet av henne. Eller snarare hade han försökt förtränga det även om han ännu inte hade kunnat göra sig av med medaljongen och bilden av henne. Hon gick med en brokig skara av vänner eller bekanta, Albert visste inte varför men de gick in i biblioteket. Han gick hem och gick till sitt rum och tog fram medaljongen med bilden av den flicka han nyss sett. Länge satt han och stirrade på den. En tår rann nedför kinden och tyst för sig själv viskade han ”Fiona, din dåre” men kunde inte låta bli att le.