Räddade

Masha tittade på sin farmor, för första gången i sitt liv såg hon hur hennes farmor, den mäktiga Remmica skakade och var…… nervös. Remmica satt på en stol och drack något väldigt starkt, hon tittade ut över havet från sin villa på verandan och muttrade för sig själv ”Ajam, Ajam, Ajam. Din jubelidiot till åsna. Varför går du dit?” Remmica svepte glaset med starkspriten och en tjänare fyllde det lika snabbt igen. Masha satte sig vid sin farmor och försiktigt sa hon ”farmor, vi får hoppas det kommer gå bra”. Remmica vände sig hastigt om och spände ögonen i Masha som höll på att kissa på sig av skräck. Plötsligt blev Masha medveten om kraften, makten och erfarenheten hos sin farmor. Glaset krossades i Remmicas hand, en kraftig vind blåste till och flera av trädgårdens träd knäcktes nästan och samtidigt så gled både Remmica och Masha ut i dysterheten. Där ute i det röda tog Remmica och drog handen som hade hållit glaset genom Mashas hår. Håret fick röda toner från blodet som kom från handen. ”Hoppas” väste Remmica fram ”gör man i möte med en ursprunglig, en gud”. Lika snabbt som Remmica blivit arg, lika snabbt verkade hon lugna ner sig. De gled tillbaka in i verkligheten, vill verandan. Masha var rädd att hon kissat på sig men kände efter och upptäckte att så inte var fallet. Remmica satte sig och tittade tomt framför sig. Masha skulle precis börja resa sig när Remmica sa ”det är förstås hans umgänge som lurat iväg honom”. Hastigt vände sig åter Remmica mot Masha ”du har träffat hans idiotiska vänner, eller hur?” Masha nickade och Remmica fortsatte ”tror du det är någon av systrarna, eller den tafatta adelsdamen, eller det inavlade missfostret med drakblod, eller horungen från kultistfamiljen, eller den där lilla ’oskyldiga’ flickan?” Remmica stirrade galet på Masha som var rädd att dö vilken sekund som helst. Sen såg Remmica på sin hand och drog ut glasbiten från handen och passade på att läka såret. ”Jag lovar dig” sa Remmica med allvarlig röst ”att om min son dör så kommer” hon pausade en lång stund och fortsatte med en mörk ton ”blod flyta”. Det blåste hastigt upp igen och träden vajade i vinden.

Rommario tittade på lapparna som han hade satt upp och på de röda trådarna som gick mellan dem. Fyrvaktarens dotter kom upp med en bricka med te och nybakade scones. Hon ställde dem på bordet och började gå ned igen när Rommario sa ”vi får besök, så du kan hämta en kopp till och någon extra scones.” Flickan nickade och gick. Rommario hänge ett stort lakan framför kartläggningen. Efter en stund kom så besöket, en man med blek, nästan grå hud, svart hår och mörka ögon. Hans kläder var enkla och vid sidan hängde ett svärd som hjältar längtar efter. ”Far” sa Rommario. ”Rommario” sa mannen och satte sig på andra sidan om bordet. Båda två satt där en stund i tystnad, bara tittade på varandra, betraktade. Flickan kom upp med en kopp och ett fat med extra scones. Hon hällde upp och gick sedan ner igen. ”Din?” frågade Rommarios far, Pozzix. Rommario skakade på huvudet. Pozzix tog lite honung i teet, sedan bredde han smör på sconsen och åt långsamt. ”Det var ett tag sedan” sa Rommaio. Pozzix log ”ja, det var ett tag sedan”. Sedan blev det åter tyst förutom vinden och havets brusande nedanför fyren. ”Jag räddade din dotter, Fiona” sa Pozzix. Rommario höjde på ögonbrynet och sa ”det har jag svårt att tänka mig”. ”Varför har du det” svarade Pozzix och mumsade på sconsen och sörplade på teet. Rommario svarade inte utan ryckte på axlarna. ”Vill du inte veta hur?” sa Pozzix. Rommario tittade på Pozzix ”vad får jag höra? Sanningen?”. Pozzix log ”så klart, vad annars? Skulle jag ljuga för min son?”. Rommario lät lågor dansa över handen och sa ”låt höra då”. Pozzix tittade på Rommario och sa ”jag spådde för ett tag sedan och fick som svar att någon i min familj skulle var i en besvärlig situation, i dysterheten, vid en tidpunkt längre fram. Jag tillät mig göra lite efterforskningar och pratade med din bror. Han sa att du hade en dotter som hade en fallenhet för att hamna i besvärliga situationer. Han gav mig spårkortet och resten var enkelt.” Rommario tittade på Pozzix och sa ”vill du ha ett tack?”. Pozzix log och sa ”åh, varför det? Nu är hon ju välvilligt inställd till mig.” Rommario reste sig hastigt och hans armar började brinna men ännu snabbare hade Pozzix rest sig och svärdet lämnat sin skida och spetsen var nu riktad mot Rommaios hals. Båda log, ”så bra att vi förstår varandra” sa Pozzix och backade ut från rummet ”och tack för teet”. Sen var han på väg nedför trappan. Rommario släckte sina armar och satte sig tungt på stolen, där satt han ett tag och lyssnade på stormen utanför.

Väl hemma på Villa Risa tillät sig Risa att slappna av, hon släppte fram sina känslor och satt och grät i tysthet i rummet. Det knackade på dörren och Risa rättade till sina kläder och fixade sitt ansikte. ”Kom in” sa hon. Tjänarinnan gick in och neg och sa ”ni har besök av en viss Julian”. Risa rynkade pannan men nickade och sa ”ni kan släppa in honom”. Medan tjänarinnan hämtade besöket så gjorde Risa sig redo att ta emot den farligaste räven i universum, som hennes bror kallade Julian. Julian kom in tittade över hela situationen och fram till en fåtölj. ”Jag antar att du vill ha mig här?” sa han, Risa nickade. Julian satte sig, Risa valde att stå en bit bort, bakom en annan fåtölj. Det verkade roa Julian som sa ”tror du verkligen fåtöljen hade kunnat rädda dig?” Risa förstod det tramsiga med att stå där och satte sig i den istället, Julian log lite. De båda satt och vägde varandra en stund innan Julian tog till orda ”jag har förstått att din dotter hamnat i en situation som var besvärlig?”. ”Situationen är löst nu” svarade Risa och fortsatte ”så jag är inte i behov av din hjälp”. Julian tittade på henne ”och vad får dig att tro att jag skulle erbjuda dig den?”. ”Åh” sa Risa ”en vild spekulation från min sida”. ”Hmm” sa Julian och fortsatte vara tyst medan ha tittade på tavlorna på väggen som förställde jaktscener. ”Åh” sa Julian ”rävjakt”. Risa log ”de förpestar tillvaron för alla hederliga män och kvinnor på landet”. Julian nickade ”tur då att de är så listiga så att de överlever”. Han tittade på Risa ”är det inte din dotter som har en räv som symbol? Kallar hon sig inte rent utav ’den Lusariska räven’?”. Risa nickade och sa ”men du är inte här för att diskutera tituleringen hos mina barn, eller hur?”. Julian log ”nej, jag hade bara vägarna förbi och tänkte titta in helt enkelt. Du var ju inte hemma så jag passade på att se mig omkring.” Han log ”din rektor är mycket pratglad om man hjälper henne med det”. Risa ryste men visade det inte utan sa ”var det något annat?”. Julian såg på henne och lutade sig lite fram ”jag hade tänkt fråga om vi skulle dela säng i natt men så slog det mig. Säger du ja, är det troligen för att du vill att din lömska bror ska skära halsen av mig under akten. Säger du nej är det för att du är rädd för dina känslor för mig. Så därför är jag tvungen att höra ditt svar.” Julian log och lutade sig bekvämt i fåtöljen. Risa lät sig inte beröras utan sa bara ”jag ger dig inget annat svar än att jag ber dig gå. Jag har inget otalt med dig och vill inte heller ha det. Det som eventuellt är mellan dig och min bror är just mellan er två.” Julian reste sig och rättade till sina kläder, han log, gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. När Risa såg hur han klev in i den blåa portalen drog hon en lättnades suck och satte sig tungt. Lucia satt i biblioteket, hon hade precis kommit tillbaka efter att hon hade räddat sitt barnbarn och en annan från draperiet. Den andra, en man, bekymrade Lucia. Han hade verkligen dåligt påbrå och borde enligt henne avlivas när han föddes. Nu var han dessutom bekant med hennes barnbarn. Hon satt och tittade på sin kortlek med individer inom de båda familjerna. Så blev hon medveten om hur Julian gick förbi, hon påkallade hans uppmärksamhet och bjöd honom att sätta sig vid bordet. De tittade på varandra och Lucia samlade ihop sin kortlek. ”Familjefest?” frågade Julian lite retsamt. Lucia log och sa med len silkesröst ”jag drog mig till minnes din barndom. Var inte du en riktig skogsman?” Hon såg att Julian funderade på varför hon tog upp detta, hon fortsatte ”visst gillade du att spring i skogen och prata med djuren och älskade växterna?”. Julian nickade lite frågande, Lucia njöt och fortsatte ”när jag så såg och förstod att mitt barnbarn umgås med en pojke som är liten, spinkig och uppväxt i skogen och djupt naiv, så påminner han så mycket om dig när du var i hans ålder. Tänk som det kan bli.” Julian rörde inte en min men Lucia visste att det hade träffat rätt. ”Intressant historia” var allt han sa och reste sig och gick. Väl tillbaka i sitt torn tillkallade han Drakens arms kapten med ansvar för det södra Sendru där det Lovriska riket ligger. Mannen kom in och bugade sig lätt. ”Har vi någon pålitlig i Viska i Lovriska riket?” Kaptenen funderade och nickade sedan ”agenten befinner sig i närheten av staden.” ”Bra” sa Julian och fortsatte att skriva och satte sedan sitt sigill på ett dokument som han räckte över till kaptenen. ”Här är agentens order som ska genomföras skyndsamt.” Kaptenen nickade sa ”vad handlar det om?”. Julian tittade på sin kapten och sa med viss irritation ”det finns en adelsdam i förvar utanför Viska, en viss Ismila Erxinor, född Glavan. Hon sitter i förvar för att hon har dödat sin kammarjungfru.” Kaptenen nickade och sa ”hennes talare som ska företräda henne inför kungen ska visst hävda att hon varit utsatt för kultisters mörka magi av sin make och kammarjungfru.” Julian log och sa ”ordern är att skära ut hennes tunga.” Kaptenen verkade oberörd men det syntes att han hade frågor så Julian fortsatte ”det är ett budskap till hennes syster om att man ska vakta tungan.” Kaptenen nickade och sa ”får jag förslå att man lämnar spår av Gendilj kultister på platsen?” Julian var tyst en liten stund men skakade på huvudet och sa ”nej, men lämna en lapp där det ska stå ’Salomes hemligheter mår dåligt av ljuset’”. Kaptenen nickade och gick för att se till att ordern skulle utföras.