Sent år 6998 e.f.
Hanna Vichyr satt och tittade ut över havet, utsikten var magnifik, platsen var även hennes moders favoritplats. Hennes far, Bruno Vichyr, hade låtit anlägga platsen just för att hennes moder älskade den så. Bakom henne fanns knotiga och vindpinade träd, ett par meter framför henne fanns en liten mur och sedan en klippig brant ned mot det brusande havet. I norr kunde man ana staden Ebensill, huvudstad i Ostahav. Söder ut såg man ett pärlband av små fiskebyar längs vattnet och vid bergets fot vid vattnet. Det var helt enkelt underbart vackert. Bakom träden låg familjens residens, ett stort nybyggt hus som var byggt med pengar som hennes fader hade tjänat på handel. ”Försiktigt” hörde hon sin moder säga till tjänarna som bar en bricka med te och kakor. Hanna reste sig och neg så som det anstod en 17 årig kvinna med börd som tog emot sin mor. Hennes mor, Anna Vichyr, var mycket noga med traditionerna. Hennes mor bjöd Hanna att sitta på bänken och tjänarna dukade fram på bordet framför. När tjänarna var klara backade de undan, en bit bort stod även Hannas barnflicka, Hilda. Hennes mor drack teet och tittade ut över havet. ”Vet du vart jag fick min goda uppfostran?” frågade modern plötsligt. Hanna tittade henne i ögonen och sa ”så klart jag vet, du gick på Pelina ordens kloster i Sallino. Du har förtäljt mig detta flera gånger mor”. Modern nickade och vände blicken mot havet. Hanna började ana oråd, när det var något allvarligt eller dåligt som hennes mor skulle säga brukade hon aldrig titta henne i ögonen utan istället fästa blicken långt bort. ”Din far och jag har bestämt att du ska resa till Sallino men inte till Pelina orden”. Hanna satt tyst men inombords jublade hon. Hon hade varit helt övertygad om att hennes mor skulle skicka henne till samma strikta ställa som modern själv hade gått. Pelina orden var känd för sin strikta moral och framförallt för sina straff mot flickor som gjorde något ´förbjudet´. Hon samlade sig ”mor, hur kommer det sig att ni inte låter mig träda in i Pelina ordens skola i Sallino?” Hon försökte låta så förvånad hon bara kunde. Modern fortsatta hålla blicken långt i fjärran och sa ”jag ska inte förneka att det är med stor sorg som vi ansåg oss tvungna att fatta detta beslut.” Hennes mor vände sig om och såg henne i ögonen ”men din kusin Felicé Vichyr skrevs nyligen in där och vi är oroliga för hennes inflytande på dig.” Hanna fick anstränga varenda ansiktsmuskel för att inte le utan fick till en oroande blick och sa ”oj då”. Hennes mor ändrade fokus till kakorna. Tankar flög genom Hannas huvud. Hennes kusin Felicé hade hon mötte flera gånger. Felicés mor, Sandra Vichyr, var Hannas faster och var Vichyr familjens svarta får. Hanna sa ”älskade moder, säg mig, gick inte du och Sandra på Pelina orden i Sallino tillsammans?” Hennes mor fick för en stund en sorgsen blick men återgick snabbt till den tomma intetsägande blicken men hon sa inget. Det var tyst en stund sen sa hennes mor ”ja, vi gick där tillsammans. Vi var mer eller mindre oskiljaktiga.” hon tystnade, samlade sig och fortsatte ”vi drömde om framtiden, om vem vi hoppades vi skulle gifta oss mot, vi hade stora planer Sandra och jag.” Hanna höll på att spricka av nyfikenhet, hennes mor hade öppnat en dörr som alltid varit stängd. ”Vad hände?” nästan viskade Hanna. ”En bal” svarade modern, var tyst och sa igen ”en bal på slottet, det var det som hände.” Hanna fick nu verkligen anstränga sig för att fullkomligt inte explodera i frågor och sa ”var det där, mor, som ni såg far första gången?” Hennes mor log, ett sorts lyckligt leende och nickade ”ja, det var första gången vi sågs.” Sen rättade hon till sig och sa strängt ”men vi dansade inte, nej då! Vi bara såg varandra, inte visste väl vi då att din farfar och morfar hade planer för oss två. Men inget ofördelaktigt skedde, vid min heder säger jag dig detta min dotter.” Hanna lär chockade ”nej, så klart inte jag har bara förstått att du och far sågs första gången på en bal på slottet.” Hennes mor lugnade ner sig och nickade, tog en lite kaka och knaprade på den. ”Så” sa Hanna försiktigt ”vad hände med Sandra?”. Hennes mor såg ut över havet ”mannen från öknen kom dit” hon var tyst en stund som om hon mindes och fortsatte ”stilig som få men med en bister lite mystisk blick. Ögon som var som grå, sorgliga, oaser i ett brunbränt ansikte.” Moder såg på henne och sa ”han verkade känna kungen och det gjorde honom så klart ännu mera intressant och lockande, speciellt för en 18 år gammal flicka.” Modern tystnade igen och sa sen ”men det var länge sedan. Det som är viktigt nu är att vi är rädda för det negativa inflytande som Felicé kan ha på dig.” och såg strängt på Hanna och fortsatte med låg röst ”det ryktas om att flickan tjuvar för nöjes skull”. Modern såg med illmarig förstående blick. Hanna fick åter kämpa med kontrollen. Hon visste mycket väl att Felicé ansågs som vild, hade vuxit upp lite vind för våg hos den udda men ytterst spännande Sandra i hennes hus som var fyllt med spännande saker. Det hade säkert inte varit lätt att bo med Sandra, gissade Hanna, men så spännande. ”Sägs det?” var allt Hanna fick ut. ”Mmm” sa moder strängt ”så därför tänker vi att du istället får vara på hovet” hon såg på henne ”med Hilda som förkläde så klart”. ”Så klart” sa Hanna men muttrade inne i tankarna. ”Där får du lära dig etikett och hur spelet i storstaden går till, knyta kontakter och med vår guidning finna en lämplig make som du så klart ska ge många starka pojkar till.” Hanna var lätt illamående men nickade förstående. Hon kunde sen inte låta bli ”men Sandra, rymde hon under balen med den mystiska mannen?” Hennes mor ryckte till och granskade henne noga ”nej, men efter balen försvann hon allt oftare ut på stan, senare förstod vi att hon mötte mannen som vi aldrig fick namnet på.” Hon tystnade, drack lite te, tog en till kaka och se sen ”och sen en dag var hon borta. Hennes far, din farfar var så klart helt förtvivlad. Det var som hon blivit uppslukad av jorden. Hon var borta i flera år. Jag och din far gifte oss och vi fick först din bror och sen dig.” Modern log och klappade henne på kinden ”sen när du precis fyllt 2 år dök hon upp hos sin far med den lilla Felicé på sin arm. Hon vägrade säga var hon hade hållit hus men det sägs.” modern tystnade och tittade sig omkring och viskade fram ”att hon hade en hel kista med guld med sig.” Modern såg otäckt nöjd ut och nickade. Hanna såg förvånad ut och sa ”men jag som trodde att farfar Olovf byggde huset till henne?” Modern skakade på huvudet ”nej, Olovf var rosenrasande och ville förskjuta henne från familjen.” ”Oj” var allt Hanna fick fram och sa sen ”men det gjorde han väl inte?”. Modern skakade på huvudet, ”det sägs att han gjorde det men så kom fadern till barnet och efter det upptogs hon i familjen igen.” Det hördes steg en bit bort, det var Hannas far som taktfast gick mot dem. ”Inte ett ord om att jag berättat om Sandra” sa hennes mor. ”Nej, så klart inte” svarade Hanna med huvudet fyllt av tankar.