Månad: augusti 2021

Spelledaren säger: Säger er kanske inte så mycket just nu, men kanske mera sen?

Mannen stod framför statyn, mannen hade grått hår och grått skägg. Hans rustning var svart och över höger öga fanns ett stort tydligt ärr som ett rivsår, som ett minne. Mannen visste vad statyn föreställde, en ras som knappt längre fanns. Vissa hade tänkt att statyn föreställde en grip men det var fel. Gripar hade inget ansikte som en människa och de hade inte en hel kropp som ett lejon. En officer i hans följe kom fram ”vad önskar ni, min herre?” frågade han mannen. Men mannen svarade inte utan tittade upp, långt där ovanför statyn anade man himlen i den smala ravinen. ”Det är kanske inte så konstigt att drakdjävlarna inte hittat eller sett statyn” sa han. ”Vet min herre vad det är?” frågade officeren. ”Det är en sfinx och den” han la handen på statyn ”är mycket gammal”. Han funderade men fick inga svar. Försiktigt gick han runt statyn och vid sidan hittade han mycket gamla tecken, sådana som han aldrig sett tidigare. Han aktiverade en kraft som lät honom läsa det okända språket. ”Vad står det min herre?” frågade officeraren nyfiket ”är det bra eller dåliga nyheter?”. Mannen rynkade på pannan, funderade och sa ”varken bara eller dåligt”. Han var tyst men kände otåligheten hos officeraren, han vände sig om. Han tittade på officeraren och den lilla grupp han ledde. Det var en blandad samling av män och några kvinnor, alla kämpade till döden mot de förhatliga drakarna som hade dödat och bränd upp det som de hade kärt. Det enda de hade kvar i sina eländiga liv var just deras eget liv. ”Vi stannar här för natten och fortsätter imorgon” gruppen pustade ut och gick för att förbereda nattlägret. Mannen vände sig mot mannen och sa ”det står: Hus Nuzadiaz fångade hans själ men en dag ska åter Narrstro befrias”. Officeraren såg frågande ut och sa ”min herre, vad betyder det?”. Mannen log, det betyder att jag måste snart ge mig av.” Officeraren såg lite räddhågad ut, mannen såg det och log och sa ”men oroa dig inte, jag kommer återvända med ett vapen som är en sann drakdödare.” Mannen skrattade men officeraren såg nedslagen ut. Mannen tittade på honom ”ni önskar följa med?” sa han. Officeraren nickade. ”Ni kommer kanske inte återvända” sa mannen. Officerare tittade på honom och sa ”min herre, vi har inget att återvända till”. Mannen log igen och sa ”meddela soldaterna att vi ger oss av i gryningen, de får njuta av sin sista natt på Ekard på mycket länge”. Officeraren gick iväg och mannen smidde redan planer. Han skulle bli en sann drakdödaren.

Hon klev med säkra steg ombord på skeppet. Hon hade klätt sig så att man inte såg att hon var en ung adelsflicka, det var vad hon hoppades i alla fall. Hon delade en hytt med fem andra kvinnor och skeppet la ut på morgonen från hamnen i Ydrak. Första anhalten var staden Kraztini i Rosegram, skeppet gick sedan nästan rak söderut mot A-tum i Odel och sedan efter det nästa rakt norrut mot Terz i Alcert. När skeppet seglade iväg gick hon fram i fören, hon blundade, kände vinden, saltstänken från havet, hörde måsarna skria. En av kvinnorna från hytten kom fram, hon tittade på henne och sträckte fram handen ”Elin” sa hon ”Elin Rask”. Hon sträckte fram handen och sa ”Juane Tul…” hon bet sig i läppen. Elin tittade på henne och log ”så en adelsflicka” hon skrattade till. Juane tittade ned i det skummande havet, skämdes att hon inte lyckats dölja sin bakgrund bättre. Elin satte armbågarna vid relingen och sa ”ingen fara, jag säger inget”. Skeppet fortsatte och de två stod där en stund, tillslut sa Juane ”vad avslöjade mig?”. Elin skrattade ”allt” sen fortsatte hon ”är du på väg till eller på väg ifrån?”. Juane tittade på henne och sa ”lite av båda”. ”Kom” sa Elin ”det är dags att äta det som de kallar mat här på skeppet. Försök inte att göra för stora grimaser när du äter”. Juane gick efter men sa inget. Måltiden åt hon med viss försiktighet, hon undrade vad den förnäma Leslie Arter skulle tycka om hon såg henne nu? Dagarna gick, först kom Kraztini en hamnstad som många andra konstaterade Juane. Elin och de andra småpratade. Elin skulle till A-tum, fanns goda chanser att hitta en bra man där enligt Elin. Juane hade frågade varför det var just där man hittade män. Elin svarade att det var en stor mängd av handelsfartyg som stannade där innan man tog sikte västerut. Juane var lite skeptisk och undrade vad som talade för att männen skulle välja just henne och komma tillbaka. Elin hade skrattat och sa att ville de smaka på rosens nektar skulle de vara tvungna att visa sitt intresse och trohet för henne. Juane förstod inte riktigt men vågade inte fråga mer om det. Efter Kraztini blev det öppnare vatten och man seglade genom en storm vilket var en utmaning för hennes mage. När de väl kom till A-tum var det en lättnad. Innan de anlände frågade Elin vart Juane skulle. Hon tvekade och sa ”först till Terz, sen” och tittade bort ”vidare”. Elin nickade och sa ”vet du det låter som du behöver en kamrat på din resa, har du något emot att jag följer med?”. Juane kände en viss lättna inför detta. Hon hade dessutom spått att Elin kunde vara till hjälp och var en sorts vän. Efter några dagar efter A-tum såg de Terz och bakom berget Alcembra. De klev i land och Juane tyckte det var mycket skönt med fast mark under fötterna igen. Elin stod vid hamnen och andades in luften, det var om hon njöt. ”Kom” sa hon och de både sökte upp ett värdshus med bad, sedan tvättade de sina kläder och badade länge och väl. Juane fick erkänna att det var det bästa hon hade gjort på mycket länge. På kvällen njöt de av att få ordentlig mat i sig. Elin beställde in öl och det slutade med att Juane blev lite fnittrig och trött. Elin fick hjälpa henne upp på rummet och Juane somnade på natten drömde hon om speglar. Dagen efter gav de sig iväg mot slutmålet, Juane hade lite huvudvärk men Elin sa att det var helt normalt.