Månad: juni 2021

Solens första strålar visade sig över bergen och började sakta värma upp borgen. Haderius tittade på sin älskade Flory där hon låg och sov i sängen. Han tittade sedan på ringen på hans finger och log för sig själv. Han funderade hur hans mor och far skulle komma reagera men sedan slog han undan den tanken, han brydde sig inte. Hans far hade en gång sagt att det gäller att hitta sin plats i världen. Haderius visste att hans plats var här vid Jakovs sida tillsammans med Flory. Trots att han knappt var 16 år gammal hade han det sista året fått uppleva och se mycket, tyvärr även sådant som han hade hoppats slippa. Solen började värma upp honom och jaga bort nattens sista skuggor. Nere på borggården såg han hur Jakov sin vana trogen var uppe tidigt och pratade med nattvakten. Innan Flory och hennes sällskap oväntat hade dykt upp vid slottet hade han oftast följt med Jakov under inspektionen på morgonen. Han funderade lite över Florys plötsliga ankomst, hur kunde de undkommit upptäckt? Kanske var de någon form av magiker? En del av hennes vänner var märkliga men han respekterade dem för han hade upptäckt att olikheter kan komplettera varandra och tillsammans uträtta stordåd. Haderius var lite osäker på hur hans Flory skulle reagera när hon skulle förstå att han åter snart skulle ut på nya uppdrag, men det var ännu några lugna dagar tills dess. Men han var tvungen att bege sig, Jakov skulle sända ut honom igen, det visste han och han skulle lyda och göra det som man sa till honom. Jakov gick runt och småpratade med vakterna, det märktes att han var omtyckt. Han var en naturlig ledare, en som man såg upp till, en som man följde, en som man kunde dö för. Kanske, tänkte Haderius, var det därför den nu avlidna kung Uric var så rädd för Jakov. Han misstänkte att även drottning Amelia var lika rädd, i alla fall om det som Flory hade berättat var sant. Han visste att han aldrig skulle bli samma naturliga ledare som Jakov var men det var han inte ledsen över, tvärtom var det skönt att inte behöva fatta de tunga beslut som en ledare behövde fatta i tider av ofred. Jakov hade redan frågat honom om framtiden och Haderius hade svurit att följa honom oavsett vart det ledde. Anacleto var också en ledare men hade ett mörker inom sig som en ständig följeslagare. Haderius var lite rädd för honom, han mindes en av de gråa som de hade tagit tillfånga. De hade gillrat en fälla så att det inte fanns någon väg att ta mer än att hoppa nedför ett stup. Anacleto hade sträckt ut sin hand till deras ledare. Ledaren hade plötsligt pratat Greniviska och svarat att hus Drasku mindes drakarnas svek, de mindes drakarnas eld och känner de som går i drakarnas fotspår. Sedan hade ledaren dragit sitt svärd tillsammans med sina sista män och rustat mot dem. Haderius och soldaterna öppnade eld och när krutröken lagt sig var de alla fallna. Flory rörde sig i sängen men verkade inte vakna, Haderius log och gick och satte sig vid hennes sida. Han flyttade en lock som hade ramlat ned över hennes ansikte, hon öppnade ögonen och tittade på honom. Det fanns dagar med död, elände och sorg men detta var inte en sådan dag. Att ha Flory här och som sin fru det gjorde att det fanns något som han länge hade trott var slut, hopp.

Hon tittade ut från deras lägerplats, åt nordost fanns det bara berg, berg och åter berg som dessutom hade snö på topparna. Det var bedårande vackert men inte alls som deras hem. Hon och hennes vänner var inte alls vana vid denna typ av terräng kanske var det därför de nu enbart var tio kvar av de ursprungliga fyrtio? Hon visste inte, hon hade följt med för att hon var stammens bästa jägare, men bytena här var färre och svårare att jag. Hur spårar man djur som gått på sten? Visst hon hade lärt sig men hon och hennes kamrater svalt, så enkelt var det. Åt sydväst där de kom ifrån bredde sig först en skog och sedan en grässlätt ut sig. Skogen hade varit enkel av vistas i det var mycket mera lik deras hemtrakter men slätten, utan trädens skydd, så kal och otäck. Men nu var de i bergen, deras schamaner hade fått visioner. Visioner om en gud som fanns långt bort i bergen, som låg begravd och skulle väckas av lotusblomman. Hon skrattade lite för sig själv, skulle guden trolla fram mat, fruktbar jord? Hon var knappt 17 år, hon hette Cazrene vilket betydde ungefär vildkatt. Igår hade ledaren fallit för infektionen som han dragit på sig efter såret för knallpinnarna som deras fiender hade. Knallpinnarna gjorde på något mystiskt sätt att hennes folk träffades av en mjukmetall som trängde djupt in i deras kroppar. De var nu utan ledare, kanske skulle Azbar ta över. Den utmärglade gruppen vaknade, Azbar tog till orda och det bestämdes att man skulle återvända. Cazrene gladdes men funderade samtidigt hur många av krigarna och jägarna som någonsin åter skulle komma tillbaka? Hon suckade, troligen ingen konstaterade hon. Gruppen började göra sig i ordning och sakta började man gå åt sydväst. Långt där borta fanns det som de en gång kallat för hem. Medan de vandrade kom Azbar fram och sa ”jag drömde igår natt”. Cazrene tittade på honom, han var normalt en kaxig krigare men kriget, vandringen och förlusterna hade förändrat honom. Han fortsatte ”jag drömde om vår grupp, hur vi gick förlorade vår sista strid. Alla dog och våra själar blev fria, alla utom du.” Hon tittade på honom han log ”vad hände med mig?” sa hon. ”Du var fängslad, sårad och döende men blir räddad av en blek pojke som har läkande händer.” Cazrene var chockad ”nej, jag kommer strida in i döden med er, min själ ska vandra med er till evigheten, till Irna!” Han såg trött ut ”är döden något att eftersträva?” sa han och fortsatte ”ditt öde är annat än vårt, det har det alltid varit. Jag var arg när vår schaman Osbartucia sa det. Jag ville först inte ha med dig men tvingades ändå.” Han såg på henne med de vackra öronen slokande och med en tår rinnande nedför kinden och sa ”du är livet, glöm oss inte!” sen skyndade han sig fram i täten av sällskapet.

”Jag kräver att få veta vem ni är som kommer hit och frågar efter min syster” hennes ton var vänligt men bestämd. Mannen log och sa ”jag ljuger inte men jag säger inte allt”. Lina snörpte med munnen och tittade på honom. ”Jag kan få dig arresterad, troligen även fängslad för intrång här på vårt gods, är det något som du önskar?” Mannen log på ett sätt som visade att hotet inte alls hade den verkan som Lina avsåg. ”Bara för ni säger något innebär inte att det sker.” sa han och la till ”gällande mig, i alla fall”. Han tittade på den allt mera arga Lina och sa ”lyssna” han funderade ”baronessa? Är det din titel?” Bara det var en kränkning som hade gjort samtlig adel i Grenivien så arga att de antingen på plats hade fängslat den som sa det och troligen fått rätt eller kastat ut vederbörande ur sitt gods. Lina gick bort mot ett snöre vid väggen och drog i det. ”Jag vill att ni ska gå” sa hon ”Nu!”. Mannen fortsatte bara le och sa ”jag ska avlägsna mig så fort jag har fått svar på min enkla fråga ”var hittar jag Lyria Rosegram?” En tjänare kom in och Lina fick kämpa för att hålla sig lugn ”mannen ska gå, eskortera honom ur huset och ut ur godset” Tjänaren lyfte lite på ögonbrynen och gick fram till mannen. Mannen suckade ”varför ska ni människor göra det så svårt för er, speciellt ni adelsfolk på världar utan kontakt med centrum?” Tjänaren gick fram och ställde sig mellan mannen och Lina och visade med handen mot dörren. Lina såg arg och delvis triumferande ut då hon i stunden var övertygad om att mannen, främlingen som kommit och frågat efter hennes syster Lyria, skulle gå. Manne slutade le och sa mot tjänaren ”jag är ledsen för att du blev inblandad i detta.” Sedan puttade han till tjänaren som flög bakåt fem, sex meter och landade i en soffa. Tjänaren kippade efter luft, Lina vände tillbaka blicken från tjänaren och åter mot mannen som nu hade förflyttat sig så han stod mycket nära henne. Han spände sina stålblåa ögon i henne och plötsligt fick rummet och mannens ansikte en lite röd ton, som om det var en röd lampa bakom henne.  Han puttade henne baklänges, hon landade på ett rött stengolv som verkade tillhöra en grotta. Borta var hennes vackra rum på hennes älskade gods Silverekens herrgård. Hon landade på rumpan, framför henne fanns en runt stor grön portal och mannen klev fram genom den och i samma ögonblick släcktes portalen. Allt var rött och hennes inre konstaterade att hon verkade befinna sig i en sorts korridor av röd sten, allt hade en röd ton av ett ljus vars ursprung hon inte kunde se. Mannen ställde sig framför henne och sträckte fram sin hand. Motvilligt tog hon den och han drog upp henne på fötter och åter var han mycket nära henne. Han tittade in i hennes ögon och sa ”och nu ska du berätta allt du vet om Lyria som du tror är din syster. Jag vill veta allt och jag menar allt du vet” Lina stirrade på honom, hon visste inte om hon drömde eller om hon var död. Hon nöp sig, hon kände smärtan. ”Nu!” sa han, långt bort hördes ett sorts vrål, ett skri från något som lät som en blandning av en örn och ett lejons rytande. Lina började berätta om skolan i Vorlam och hur den hade blivit överfallen, om att hennes syster med vänner hade rest till den heliga staden Emyla, om Lyrias älskare som hade förstört Lyrias chanser att gifta sig med deras främsta kandidat. Hon sa även att hon faktiskt inte hade en aning om vart Lyria just nu befann sig. Mannen bad henne berätta om Lyrias vänner, Lina berättade allt och lite till. Mannen lyssnade när hon var klar bad han henne om en beskrivning av James och av Anisia. Sedan öppnades den stora runda gröna portalen. Artigt visade han henne in ”gå in och du kommer hem” sa han. Hon blundade och klev in. När hon tittade befann hon sig i sin salong, tjänaren låg fortfarande utslagen i soffan. Mannen syntes inte till eller den röda korridoren, hon bestämde sig sedan för att allt hade varit en dröm och att tjänaren hade snubblat.