Månad: april 2021

Juane Tully såg hur Vorlams hamn blev allt mindre, skeppet hon åkte på skulle följa kusten österut och sedan söder längs den Alcertiska kusten. Hennes mål var att åka hem, alla på skolan hade blivit tillsagda att ge sig av två dagar efter chocken efter attacken. Hennes, hon sökte efter ordet, vän Deanor och hans vänner hade åkte dagen innan hon åkte. Med Deanor hade hennes brorsson Wiktor även åkt. Anfallet hade varit fruktansvärt och hemskt, någon elev hade till och med dött. Hon ställde sig vid relingen och lät blicken vila på horisonten, hon såg minst fyra andra skepp som var på väg till eller från Vorlam. Hon funderade på sjöfåglarna som satt och guppade på havet, vilande, fria men kanske inte bekymmerslösa? Några andra passagerare, damer på väg till Natali, hälsade på henne. De delade rum och de stannade och frågade artigt om henens vistelse på skolan och vad som hade hänt. Det var tydligt att de var väldigt nyfikna men hennes undvikande svar gjorde dem tydligt besvikna och de gick vidare längs däck. Några sjömän kastade blickar efter dem, inte för mycket så att styrman såg det men Juane noterade det ändå. Hon återvände till sina tankar och en tanke som hade stört henne i någon vecka. Det var något som Basten hade sagt, eller snarare visste om. Han visste hennes fader efternamn. Hur visste han det? Hon mindes hur hennes far alltid var tystlåten och lite hemlighetsfull när det kom till sin egen uppväxt. Hon visste att han hade växt upp i staden Natali längs den västra kusten på Alcert. Hon fick en tanke och gick till kaptenen, hon frågade och han bekräftade att skeppet la till en kort stund i staden. Hon skulle inte hinna göra något men hon ville kliva av. Kaptenen kliade sig och sa att hon inte fick tillbaka pengar, hon sa att hon förstod. Hon visste att hon hade en ganska bra reskassa.

Dagarna gick och efter några dagar var skeppet framme i staden Natali som ligger i Natali bukten på en halvö som man kallar för Eufrasias hjärta. Hon och de andra damerna klev iland, de hade blivit bekanta och hon hade blivit inbjuden om hon ville. Hennes mål var dock först att söka upp en viss Anilia Alcert. Hon visste att Anilia var Deanors vän Florys mormor och hon visste att styrde staden. Hon mindes även hur dde få gånger hennes fader hade talat om sin uppväxt att han flera gånger hade nämnt en viss Anilia Alcert. Hon gick längs kajen och sedan upp över den berömda Elsa bron som gick över till ön där det ursprungliga Natali ligger. Vid brofästet stannade hon och ägnade en tanke Elsa vid hennes staty. Elsa var de Vilsnas helgon, lämpligt tänkte hon eftersom hon oftast kände sig ganska vilsen. Ön upptas till stor del av Villa Natalius där hon visste att Anilia bor. Hon klev fram till porten och sa att hon önskade tala med Baronessa Anilia Alcert och att den som sökte henne var Juane Tully, dotter till Sara och Ruan Tully. Hon sa att hon även var en nära bekant till Flory Alcert, hon tänkte att Flory säkert inte hade något emot att hon tänjde på sanningen. Vakten såg granskande på den tunna, smala och unga flickan men såg att hennes kläder sa att hon kanske talade sanning och skickade en löpare till det inte av villan. Efter en stund satt så Juane i orangeriet och väntade och efter en stund kom så en äldre kvinna, de hälsade och kvinnan presenterade sig som Anilia Alcert. Efter en stunds artigheter där Juane bland annat fick försäkra henne om att Flory Alcert var vid liv och även informera om en viss Haderius Arter som Anilia fått ett brev om från Haderius moder med oroande nyheter, Anilia verkade dock inte ta det som brevet förmedlade med någon större oro. Till slut fattade Juane mod till sig ”det är en sak jag funderar på” sa hon. Anilia tittade på henne och Juane fortsatte ”min fader, Ruan, pratade ibland om dig och dina äventyr.” Anilia såg road ut men verkade samtidigt vara spänd, Juane funderade på varför. Anilia sa inget först vilket oroande Juane men sen sa hon ”är det därför du är här? För att gräva?”. Juane blev överraskad, uppenbarligen var det ett ämne som var känsligt. Hon funderade och tänkte att kanske var det bäst att vara helt ärlig, hon sa ”förlåt om jag är rak men det har som du vet hänt saker på skolan. Och innan de händelserna fanns det en person som visste saker om min fader, han visste hans födelsefamilj, hans namn.” Hon tittade ner i sin tekopp och sa ”allt jag vill veta om min fader har en hemlighet som kan påverka mig i nuet.” Hon tittade upp och möttes av två gamla men vaksamma ögon. Anilia tittade sig omkring, vinkade bort två uppassare och när de gått sa hon ”jag har funderat på när du skulle komma. Kanske är det inte en slump att för någon månad sedan kom en man och frågade om just Ruan och hans bakgrund.” Juane hajade till och sa ”vem var det?” Anilia såg på henne, ”det var en obehaglig herre som presenterade sig som Sukram, från Vorlam var han visst. Han var mycket nyfiken av sig men jag sa inget utan bad honom lämna.” Hon suckade, drack lite te och fortsatte ”två dagar efter hans besök hade jag inbrott men de fann inte vad de sökte.” Juane höll på att spricka av nyfikenhet ”vad tror du de sökte?” Anilia reste sig och började gå ”kom flicka lilla” sa hon. På vägen började Anilia berätta om Ruan, hur hon hade mött en ’mystisk’ man, Ruans fader under en av sina resor i det inre av Alcert. Han hade fått en son som inte var av sin faders sort och vars arv var tungt att bära. Ruan fick följa med henne och växte upp i Villa Natalius. Juane fick höra om hur hennes fader också hade lätt för att se händelser som skulle ske, hur hennes fader kund se när själen lämnar kroppen och hur han fick kämpa för att dölja sina förmågor. De kom fram till ett stort bibliotek, åter såg Anilia till att de var ensamma sedan öppnade hon ett litet lönnfack. Där inne fanns en liten tavla. På tavlan stod två personen som höll ett nyfött barn. Mannen var en lång, smal man med mörkgrå hud och med två långa smala öron men det var kvinnan på bilden som nästa gjorde att Juane skrek till. Det var en liten smal kvinna med ett flickaktigt ansikte inte helt olika henne själv. Flickan hade långt vitt hår och det fanns något otäckt över henne, nästan som en aura av galenskap. Juane hade sett flickan när hon med en grupp demoner anföll skolan för någon dag sedan.

Dagen efter rest hon vidare hem, hon hade flera frågor till sin fader och ville han inte svara lovade hon sig själv att hon skulle ta reda på det.

När Finola och Dave till skolan såg man fortfarande spåren av attacken och det fanns flera vagnar bär eleverna packade in sina saker. Eleverna var samlade, tysta. Någon grät, några kramades, de flesta var tysta. De gick in och gick upp till rektorn Ankharet som satt tillsammans med vice rektorn Bathild och skickade brev. Rektorn suckade när han såg vem som kom in. Dave log och gick över rummet och satte sig på en stol vid det stora skrivbordet där Ankharet och Bathild satt. Bathild tittade på Dave med en irriterad blick, något som Dave antingen inte förstod eller brydde sig om. Finola satte sig på en fåtölj en bit bort. Ankharet tittade på Dave och sa med trött röst ”skolan här i Vorlam har funnits i snart 300 år för att ena adeln och för att skapa de bästa förutsättningarna för deras barn.” Dave sa inget utan lät Ankharet fortsätta. ”Och nu under mitt ledarskap tvingas vi avbryta en termin och skicka hem eleverna och enbart Zanon vet om eller när vi får öppna skolan igen” han såg strängt på Dave och sedan lika strängt på Finola ”troligen för att era skyddslingar gjort att demoner och okända soldater stred eller gjorde upp på skolan. Högst troligen ville de skada eller döda flera av eleverna.” Ankharet var nästan alltid en mycket lugn och stabil man men hans röst blev högre och brast nästan när han sa ”och detta för att ni krävde” han slog näven i bordet ”att era skyddslingar skulle gå tillsammans i skolan.” Bathild tog i Ankharets arm och lugnade ner honom. Dave satt lugnt kvar i stolen, Finola lika så. Ankharet lutade sig tillbaka och lät Dave börja prata som sa ”för över 300 år sedan skapades våra ordnar med ett syfte, att vaka över speciella barn och när tiden var inne placera dem i hem som var trygga och stabila och där de skulle få god omsorg och utbildningen. På den tiden var läskunnigheten även bland adeln ganska dålig. Man beslöt därför tidigt att grunda en skola där barnen kunde skolas in och få en god grund. Man beslöt även att när det var dags skulle man placera ut barnen i adelsfamiljer, barnen skulle ersätta andra barn i familjerna och de skulle växa upp med namn och titel.” Han tystnade och såg på Ankharet och Bathild. Finola reste sig och fortsatte ”över tid skulle skolan visa sig bli en viktig institution som kittade samman adeln och som bidrog till att Grenivien trots allt är ett stabilt land som stått emot yttre påverkan mycket länge. Genom åren har man utökat sitt inflytande och makt. ” Hon tystnade och såg på dem och sa ”det är något som kommer fortsätta även om det just nu är på paus.” Bathild muttrade ”det kan bli en lång paus är jag rädd för.” Finola skakade på huvudet och sa ”nej, det behöver inte bli det. De flesta familjer förstår nyttan av skolan, min gissning är att redan efter 1–2 år kommer skolan dra i gång igen, det är vår plan i alla fall”. Ankharet reste sig och sa med arg och skarp röst ”plan? Var det er plan att demoner skulle anfalla vår skola, att en vice rektor skulle bli mördad, att en drake skulle krascha utan för skolan, att man skulle anfalla vår kyrka? Är det en ´plan´” Dave harklade sig och Ankharet satte sig igen på stolen. Dave tog till orda ”vi hade hoppats att de speciella eleverna skulle förbli dolda under alla fem terminer men förstår nu att skolan redan har infiltrerats av deras fiender. De händelser som du nämner är utanför vår kontroll” han tystnade. Bethild såg fundersam ut och sa ”men varför satta ni barnen i adelsfamiljer?” Finola sa ”man funderade mycket över detta men kom fram till att säkraste platsen att växa upp och få de bästa förutsättningarna var i adelsfamiljer.” Hon tystnade en stund och sa sen ”världen är en farlig plats”. ”Och nu då?” sa Ankharet. Dave ryckte på axlarna ”nu får de klara sig på egen hand vilket de har goda förutsättningar att klara sig.” Bethild såg på honom med lite förfärad blick och sa ”de är 16 år gamla!”. Finola skrattade till ”var det inte elev” hon funderade ”Haderius Arter, som skickades in som soldat i kriget i väst? Kan han klara det kan väl dom klara sig?” Ankharet suckade och sa ”ja men de har även fiender som verkar outtröttliga i sin jakt efter dem.” ”Sant” svarade Dave ”men de har även krafter som vi inte förstår och det finns även de som skyddar dem och vakar över dem, mer än de är medvetna om.” Bathild sa ”du syfta på er själva?” Dave skakade på huvudet ”nej, andra” han tystnade ”jag tror det är deras släktingar om jag fattat allt rätt.” Ankharet funderade och sa sedan ”är de en sorts gudar?” Dave och Finola skrattade till och Finola sa ”nej, det tror jag inte men de kommer från en eller två familjer som besitter” hon drog på ordet ”förmågor”. Dave och Finola reste sig och sa ”vi önskar er lycka till och adjö.” Ankharet vinkade trött och såg när de gick.

Hon la korten men det gav inget vilket gjorde henne orolig. Det fanns vissa kort som hon medvetet hade valt bort, som hon inte ens ville röra vid. Speciellt ett kort ville hon inte röra vid, med det fanns där ändå alltid, i närheten. Hon öppnade lådan med de mer ”farliga” korten, där fanns flera av hennes syskon. Hon tog fram det kortet hon hade tänkt på och blandade in det i leken och ställde igen samma fråga och la ut korten. Hon stirrade på resultatet en stund, funderade och ringde sedan i klockan så att en tjänarinna kom. ”Jag vill att hela personalen samlas på rad i stora salen” sa hon kort. Hennes tjänsteflicka gjorde stora ögon men neg och gick. Efter en stund så gick hon själv ned till stora salen och där stod så alla på rad. Hon ställde sig framför dem och sa ”jag vill att ni alla funderar om ni de senaste 30 dagarna har träffat någon främling och pratat med denna om mig och det jag har gjort”. Hon studerade dem noga, en av dem, en ganska ny flicka hade en liten ryckning i ena mungipan. Ingen sa något men hon var redan på väg mot flickan. ”Vad heter ni?” sa hon. ”Everlyn, frun” svarade hon med lätt darr på rösten. Hon log och tog tag om Everlyns hals och började söka igenom hennes sinne. Hennes värsta farhågor besannades, en man troligen en agent, hade charmat henne och lurat ut saker. Det var kanske 20 dagar sedan. Hon släppte taget, flickan föll ihop. ”ni vet mina regler” sa hon till sitt tjänstefolk ”ni får inte prata om det ni ser och hör här för någon annan”. För det får ni betydligt mera betalt än andra tjänstefolk.” Hon pekade på två vakter och sa ”ta ned henne cellen så får jag bestämma senare vad jag ska hitta på med henne. Ni övriga kan gå till era sysslor” sen gick hon. Hon gick tillbaka till sina kort, muttrande. Väl tillbaka letade hon upp ett antal kort, de flesta på män eller kvinnor i någon form av rustning. Hon stirrade på dem och tog sedan ett kort av en blond man med blåa ögon och med ett gyllene lejon på sin tunika. Hon försökte ta kontakt men det fanns inget. Hon muttrade igen, gick bort till bordet och satte sig att rita. Efter några timmar hade hon en skiss som föreställde hur han enligt rapporter såg ut nu, i alla fall hoppades hon det. Hon tog ny kontakt, kontakten var svag men någon svarade ”bror” sa hon ”syster” svarade han. ”Kan vi prata öga mot öga?” sa hon. Han skrattade lågt och sa ”vart?”. Hon funderade och sa ”i Kelenis öarnas huvudstad finns ett värdshus som heter Blå draken, ska vi ses där?” Han sa ”jag känner till stället. Vi ses där om två timmar men inga dumheter.” Hon skrattade ”du vet väl att du kan lite på mig?”. Han la på och hon förberedde sig för det värsta, det måste man när man ska träffa sina syskon. Två timmar senare satt hon inne på den Blå draken, strategiskt i hörnet men minst fyra olika flyktvägar redo plus en överlagrad formel i nödfall. Han kom in, så som han var på kortet hon hade ritat. Han tittade runt omkring och gick fram men innan han kom ända fram höjde hon handen, hans hand tog genast svärdet. ”Jag är obeväpnad” sa hon. ”Du är aldrig obeväpnad” svarade han. Hon log och bjöd honom sitt, han satte sig ett bord bort. ”Vad vill du?” sa han. ”Rakt på sak” svarade hon ”bra, jag behöver din hjälp.” Han skrattade rått ”eller hur” sa han sarkastiskt. Hon såg irriterat på honom ”ja, tro det eller ej”. Han lugnade ned sig och sa ”med vad, ett svärd extra då, eller?” Hon nickade och han fortsatte ”varför skulle jag göra det?”. Hon tog fram två kort ur lådan och visade honom, båda visade två unga kvinnor men de vara mycket olika men båda hade ett sorts mörker och galenskap över sig. Han blev mera allvarlig ”vad är det du vill ha hjälp med”. Hon log och berättade, han lyssnade och var sedan tyst en stund innan han svarade ”jag behöver någon dag för att förbereda mig och mitt folk.” Hon nickade, han fortsatte ”tar du oss dit?” Hon nickade och sa ”vart möts vi upp?”. ”Här utanför om tre dagar” sen reste han sig och gick. Hon blundade och hoppades att de hade tre dagar.

Han blundade och öppnade långsamt ögonlocken som om det skulle ha ändrat resultatet men det var det samma. Han suckade, han hade ställd en enkel fråga efter en märklig dröm han hade haft. Vilket hjärta längtar den svarta korpen efter? Han ville eller kunde knappt tro sina kort men ändå var det tyvärr sällan korten som hade fel, det svåra var så klart att tyda dem. Han hade varit med sin vän ganska länge nu på världen Leinad, det var trots allt en ganska behaglig värld och deras tillvaro i Maltzinska riket var behaglig och utan större bekymmer. Men nu började det bli bekymmer, det skramlades ganska mycket med vapen från olika delar av landet, drottningen satt inte alls säkert även om hon själv inte förstod det. Som om inte det var nog hade hans moder kommit och hälsat på honom. Han älskade sin moder men ville inte träffa henne så ofta och inte spendera mera tid än nödvändigt med henne. Hon hade ställt en massa frågor om släktingar och om han hade mött några unga Serdan eller Edlosi. Han hade svarat undvikande men var inte så säker på att hans vän hade varit lika otydlig. Hans väns flickvän, Amanda Mountbatten, hade lyssnat med stora öron hade han förstått. Han samlade ihop korten igen, stannade upp på en bild, en ung flicka som han av någon anledning hade ritat en ekorre i bakgrunden på. Han log, blundade och la sedan bort kortet, för komplicerat tänkte han. Det knackade på dörren och hans vän Thomas kom in, ”stör jag?” sa han. Merlin skakade på huvudet och bjöd sin vän att slå sig ner. Merlin såg på lång väg att det var något som irriterade Thomas. ”Vad är det” sa han vänligt. Thomas drog på svarat ”jo, du vet när din moder kom”. ”Ja” sa Merlin och studerade honom, Thomas fortsatte lite tveksamt ”det kan vara så att hon fick mig att berätta lite om de unga gästerna som besökte drottningen för en tid sedan”. Han såg ytterst besvärad ut, vilket roade Merlin. ”Det är ingen fara” sa Merlin ”min moder har en tendens att dra ut det hon vill veta ur folk”. Thomas verkade pusta ut och Merlin fortsatte ”vet du varför hon var intresserad?”. Thomas ryckte på axlarna ”tja, något om ättling till Rienna, tror jag”. Merlin såg på sin vän ”men Thomas. Nog noterade du hur en av flickorna i sällskapet från Grenivien var lik den vita fågeln?” Thomas var lite besvärad ”asch du vet att jag är så dålig på sådant, dessutom har jag bara träffat henne vid ett få tal tillfällen.” Merlin såg lite förebådande på honom vilket fick honom att skruva på sig ”ja, och kanske fick vi ihop en natt eller två.” Han såg väldigt skyldig ut, Merlin log och sa ”du behöver inte be om ursäkt till mig”. Thomas ryckte på axlarna och ursäktade sig och gick. Merlin satt kvar och funderade på nötter till ekorrar.

Omar bel Asin tittade på kvinnan som kom i hans butik. Omar var en erfaren köpman och han berömde sig själv med att kunna bedöma alla sina kunder. Denna kvinna fick han inte riktigt in i sin värld. Hennes hår, kropp och ögon var typiskt Arioldiska. Hans spontana reaktion när hon kom in var att slänga ut henne men något hade stoppat honom. Hennes sätta att röra sig, hennes kläder, hennes lukt. Hade Omar inte vetat bättre hade han tänkt att hon var en Grenivisk adelsdam. Han log och reste sig med viss möda och gick mot den unga damen. Hon tittade på en vacker röd matta från staden Ersob i östra Hadjiz. ”Utmärkt kvalitet” ljög han, hon vände sig om och tittade på honom. Hon log och sa med viss accent ”ja, jag ser det”. Han funderade på var hon kom ifrån och sa ”den finns i flera färger.” Han snurrade sin mustasch ”och får jag tillägga att det säkert hade prytt en så vacker kvinnas hem”. Hon log lite ansträngt ”vad vill du ha för den?”. Han tvekade en stund men sa sen 100 dramier men då gör jag nästan ingen vinst alls.” Hon såg chockad ut och la ned mattan och sa ”då ber jag om ursäkt”. Och flydde ut ur matthandlarens affär innan han hann reagera. Omar muttrade men satte sig på sin kudde igen och väntade. Efter en stund kom kvinnan tillbaka, denna gång med sin pojkvän eller man. Han var däremot en typisk arioldisk man de pratade dock Greniviska, kvinnan helt flytande, mannen med viss svårighet. Omar kunde språket utan problem då han gjort flera resor till Alcent, bland annat. Kvinnan sa ”han säger att det är hög kvalitet men det känns ganska billig, titta på fransarna.” Den unga mannen log och sa ”Jasmin min lilla snöblomma, det är en köpman från Hadjiz. Han sätter sin ära på att lura sina kunder och ta så mycket pengar som möjligt från de som är galna nog att handla något.” Han såg lite nedslagen ut varpå mannen tog henne ömt under hakan och tittade henne djupt i ögonen och sa ”har du inte lärt dig något under din tid här?”. Hon suckade och Omar hade rest sig och var nu framme vid paret. På sin egen Greniviska sa han ”jag sa nog fel pris till er” Hon stirrade på honom som hon sett ett spöke, mannen blev uppenbart rädd, Omar fortsatte lugnt ”jag förblindades av er skönhet, rätt pris är förstås 50 dramier”. Han log men kvinnan och henens pojkvän var tydligt inte avslappnade. Pojken hämtade sig snabbt och sa ”förlåt men gode man men vi tycks ha förlagt våra pengar hemma.” Båda backade ut medan Omar lugnt sa ”ingen fara mattan finns säkert här tills ni är tillbaka.” Det unga paret skyndade sig ut och hastade iväg. Omar vinkade till en gatpojke och gav honom en halv dramier och sa ”följ efter och kolla vart de bor, sen kommer du tillbaka och så får du en halv till. Pojken tog myntet och sprang efter. Omar tillkallade sen en annan gatpojke och sa ”be herr Lorban komma, säg att jag har intressanta nyheter om han är intresserad”. Pojken sprang iväg och efter en stund kom en lång, smal ganska mörk herre in. Han och Omar satte sig och de fick varmt te. Lorban tittade på Omar och sa ”Omar min vän, vad har du?” Omar log, en Grenivisk adelsdam med en ung man från Ariolde. Lorban skrattade rått och sedan skålade de i te.

Det var den sista dagen, dag 30, i Hiemsduo i år 1724, nästa dag skulle vara den första Hosdagen i Hiemstrubus. Det var en ganska vanlig dag i Grenivien.

Löjtnant Herman Spantman drillade sina soldater, det skulle marschera för sin drottning och för Wildstram. Alla skulle se och imponeras, det var vad Herman hoppades på i alla fall. Han skrek ut sina order, ”höger”, ”vänster”, ”halt” osv. Så småningom var han nöjd och lät sina nästan 100 man starka skyttar vila innan eftermiddagens skjutträning skulle börja. Vid officers tältet möttes han av överste Kees Jutten men två yngre män, troligen från adelsfamiljen Wildstram. Herman gjorde honnör och Kees viftade tillbaka med handen. ”Fina rekryter ni har” sa Kees. Herman sträckte på sig och tackade. Kees visade inom i tältet och bjöd honom att sitta. ”Drottningen kommer bli stolt” sa Herman, Kees bara nickade som svar. Middagen dukades fram, de två yngre männen avvek sedan strax efteråt till sina grupper. Herman tittade på Kees som såg att han ville något och sa ”ut med det”. Herman harklade sig, ”överste, jag har fått information om att vi enbart ska vara 5 grupper som ska paradera för drottningen” Kees tittade på honom och sa ”ja?”. Herman kände sig lite obekväm ”men jag vet flera av mina vänner som säger att även de tränar för uppvisningen med sina män och även de ska sammanstråla samma datum som oss. Ett snabbt överslag säger mig att det mer eller mindre är halva armén av Wildstram som kommer åka.” Han tog en paus men Kees gjorde ingen ansats för att säga emot, hindra eller visa vad han tyckte om det som Herman sa. Herman blev lite osäker men tog mod till sig och fortsatte ”så min fråga är egentligen. Vad kommer baronerna i Arter säga när vi stiger iland med så mycket soldater för en uppvisning?” Kees studerade honom, tände sin pipa och lät den söta tobaksdoften sprida sig i tältet. Sen sa han ”jag tänker att löjtnanten bör hålla sina tankar för sig själv. Wildstram kommer komma med 500 man, varken mer eller mindre men uppdelade på ovanligt många skepp.” Kees tittade på Herman med allvarlig blick och sa ”och vad gäller lokala baroner så har jag hört att även om baronen av Kret är en Arter är hans hustru en Blake.” Han gjorde en paus och sa sen ”så jag tänker att löjtnanten ska lägga mera tid på bajonett- och skjutträning är att marschera i snygga led. Vem vet det kanske kan visa sig vara klokt i slutändan?” Herman lyssnade reste sig och sa ”överste får ursäkta men jag måste låta mina män träna upp sitt skytte i stressande situationer.” Kees nickade och Herman lämnade tältet.

Han vaknade med ett ryck och satte sig upp, ute hade solens första strålar börjat visa sig. Det som väckte honom var att det bultade på dörren. Hans hustru drog täcket över huvudet. ”Ja” sa han, dörren öppnades och in kom hans närmaste man Luiz Tavars in. Det var uppenbart att Luiz var exalterad, men för en gångs skull inte med dåliga besked verkade det som. ”Slottsmästare Jakov Gravstone, en spejare har återkommit och säger att en armé från Roller brutit igenom fiendens linjer runt Sommarvind. Jakov såg allvarligt på Luiz och reste sig sedan. Belägringen hade gjort att han gått ned nästan 15 kg och han var nu ganska smal, trots det hade Jakov blivit mera en man än den yngling han var när han kom för över ett år sedan. Mycket hade hänt, han hade gift sig, han hade blivit befälhavare över borgen Sommarvind, han hade stått längs muren och stridigt med sina män, släpat undan sina sårade kamrater och kämpat mot de svarta som aldrig tycktes ge upp. Nu gick han snabbt bort till sina kläder, drog på sig rustning och svärd och följde med Luiz. Innan han stängde dörren tittade han på sina Linda, hans hustru och hon sa ”var försiktigt”. Han nickade och gick, de hade knappt hunnit till spejaren förrän man hörde trumpeterna ljuda över skogen. Jakov hade aldrig blivit så lättad över ljudet från mässingstrumpeterna från Roller som denna dag. Ett års belägring, där han förlorat över halva sin styrka, hade utsatts för svält, sjukdomar och ständiga anfall var över.

Draken flög ned mot skogen och landade framför räven. Räven såg förskräckt ut och var kvick på att gömma sig bakom ett träd men då draken inte gjorde något hotfullt så klev han fram. Draken studerade räven som beslutade att studera draken, liksom för att göra det samma. Räven kunde dock inte förstå hur drottning Ekorre inte kunde vara rädd för den väldiga draken. Men, tänkte räven, drottning ekorre var trots allt just drottning över Ellisophia. ”Mäster räv” mullrade draken. ”Mäster Drake” sa räven så gott han kunde utan att darra för mycket på rösten. ”En fråga har jag lust att ställa dig.” sa draken och räven nickade. ”Finns du eller är du bara här för att hon som kallar sig för Ekorre tänker dig?”. Räven såg fundersam ut ”jag tänker, alltså finns jag” sa han till slut. ”Hmmrph” sa draken som fortsatte ”men finns du egentligen? Du kan ju inte lämna hennes tankar?” Räven såg förvirrad ut och sa ”drottningen är min värld och jag lever för henne, men min värld är lika levande som den värld som du kom ifrån.” Räven funderade och fortsatte ”kanske fungerade den på ett annat sätt men vem vet vilket som är rätt sätt?” Draken sa igen ett ”hmmrph” och verkade både nöjd och missnöjd över svaret. Sedan bredde draken ut sina vingar och flög bort, mäster räv satte sig mot ett träd och pustade ut.

Haderius Arter hade haft vakten hade natten. Han var trött men visste vad det kunde innebära att somna på sina post. I bästa fall fick han ta emot spö och bestraffning av officerarna, i värsta fall fick han sin hals avskuren av mördare i natten. De var nära Sommarvind nu, de hade trott att borgen var fallen sedan länge men förstod att den var belägrad. Anacleto hade varit förundrad över att det fanns överlevande där överhuvudtaget. De första strålarna från solen började synas, det var denna tid som var farligast. Haderius beundrade motvilligt dessa svarta. De var kloka och använde alla sina resurser maximalt och på effektivast sätt. Så en kvist om knackade, Haderius kisade ut i mörkret sedan kastade han sig bakom trädet och undvek pilen som borrade sig in i trädet bakom. Han kastade sig på mässingshornet och blåste för kung, fosterland och för sin älskade Flory som han alltid på något sätt hade i sina tankar. Lägret var snabbt på fötter och när de första soldaterna kom ut stod Haderius och två av hans kamrater redo att möta fienden som rustade mot dem. Han inväntade och avlossade pistolen och det kompakta muskelpaketet som kallades dör en demon, föll. Sedan drog han sin värja och parerade ett enormt svärd, paraden nästan bedövade hela hans arm. Demonen vrålade och stank och högg mot honom men han rullade undan. Sen small det till från lägret och demonen föll bakåt. Striden var kort och intensiv och snabbt slog man tillbaka demonerna. Bara en av hans kamrater klarade sig, den andra hade fått sitt huvud krossat. Anacleto gick fram och beordrade lägret att göra sig redo för ett motanfall. ”Mina vänner, mina soldater!” skrek han ”Sommarvind ligger framför oss och idag är den dag som vi befriar det!”. Männen skrek och sedan gick man till anfall och blåste i mässingshornen.

Örnen var inte mycket till tänkare men den gillade den rödhåriga flickan, det fanns något ärligt och vilt över henne. Örnen gillade inte mannen med hudbeklädnaden, varför visste örnen inte men kanske för att en jägare inte giller en annan jägare. Örnen funderade inte utan flög och var åter på jakt, det fanns små vita fluffiga saker borta på en äng, köttet var friskt och gott men det fanns arga tvåbenta saker där som viftade när den tog de små vita fluffiga sakerna. Örnen förstod inte varför.  

Juane satt och tittade ut, just idag regnade det. Som vanligt satt hon och tecknade i sin bok. Hon funderade på Deanor, var hon kär i honom? Hur vet man det, tänkte hon. Hon funderade, regnet föll stilla utanför. Där borta vid kyrkan på tornet satt Daphnes stora svart örn, som ett olycksbådande tecken på något, vad visste hon inte. Hon bläddrade i sin bok, hon såg alla som djur som representerade människor som hon mött. Hon hade alltid tecknat människor som olika sorters djur, varför visste hon inte. Basten gick förbi, hon la över boken med sina teckningar med boken om de grammatiska reglerna för Greniviskan som de hade som läxa. Hon hade de flesta på skolan som olika djur men inte honom, hon hade dock inte funderat så mycket på det. Till hennes förskräckelse stannade han vid hennes bord. ”Fröken Tully” sa han. ”Lärare Gombert” svarade hon utan att titta honom i ögonen. ”Ni är flitig” sa han med sin märkliga dialekt ”det är bra och nyttigt för en flicka att vara det”. Hon ville fråga ’varför då?’ men tordes inte utan nickade tyst. Hon tittade ned i boken, han gick inte utan stod kvar. Hon sneglade på honom och såg att han stirrade ut i regnet på den enorma örnen på kyrkan. Varför går han inte, tänkte hon. Hon försökte koncenterara sig men han stod kvar som om han frusit fast vid hennes bord. Hon harkade sig försiktigt vilket verkade väcka honom ur hans tankar. Han tittade mot henne och just då såg honom som ett djur. Det var en märklig hund liknande djur, kroppen var kompakt, pälsen lite tovig med fläckar, huvudet bastant och svansen smal och ganska kort och den hade ett skrattande läte. ”Fröken Tully” sa han och hon log, ”Lärare Gombert” sa hon nästan per automatik. Han fortsatte ”jag har noterat att du visat intresse för unge herr Roller, Deanor?”. ”Åhh” sa hon ”det är inget allvarligt”. ”Nej, inte än” svarade han snabbt och strängt. ”Din fader, är inte det Ruan Tully? Tog inte han din moders namn?”. Hon nickade och sa ”ja, han hette något annat innan han äktade min moder”. Han bara hummade, ”från Alcert” om jag inte har fel?” Juane nickade, ”ja det stämmer”. Tankarna for genom hennes huvud, hur visste han allt detta? Hennes fader pratade aldrig om sitt ursprung eller var han kom ifrån. ”Vad var det han hette innan, din fader?” sa Basten lite förstrött. Hon tittade på det djur som stod framför henne, skrattande och ömsom skällande, ”han hette Phothasson”. Han log ”ovanligt namn” sen gick han. Hennes ögon fylldes av tårar, hon visste inte varför. Det slutade regna och örnen bredde ut sina vingar och lämnade kyrkan för jakt.