Hon letade upp en avskild plats i palatset vilket var ganska svårt. Inte för att det fanns dåligt med utrymme utan för att det fanns folk överallt. Att vara drottning innebar att alltid vara uppassade överallt och hela tiden. Hon hade dock gjort klart för sin jungfru och sin livvakt att hon behövde lite ensamhet just nu. Så hon satt i trädgården bakom rosenbusken med citronfärgade rosor, humlor och bin surrade. Hon satt på en lite stenbänk, vid sidan stod den citrongula ängeln Tatrasiel som symboliserade svaghet, kanske inte så konstigt att platsen inte användes av så många andra. När hon försäkrat sig om att hon var ensam släppte hon den mask som hon alltid bar och brast i tårar. Hennes styvmoder hade flertalet gånger påpekat att hon inte fick visa svaghet men just nu kände hon sig så svag. Hon hade vaknat på natten när hon åter fick missfall, vilken i ordningen det var hade hon sedan länge tappat räkningen på. Det hade mer eller mindre pågått i snart 10 års äktenskap. Hennes make hade till och med slutat att trösta henne, han sökte tröst på annat håll hade hon hört. Hennes styvmoder försökte spela bestört med det lät allt mera ihåligt. Hon hade till och med börjat frukta för sitt liv, för en drottning som inte bär arvingar är en drottning som inte ens den mest kärleksfulla kung vill ha, så var den hårda sanningen det visste hon. Hon torkade tårarna och skulle precis resa sig för att återvända då det kom en ung hovdam som hon hade sett skymta till på hovet då och då. Inte en som hennes man, kungen, sökte tröst hos utan från någon avlägsen adelsfamilj någonstans. Hovdamen kom fram och neg så som det bör sig och sa ”min drottning” och satte sig sedan helt icke reglementsenligt vid hennes sida. Flickan såg mycket oskyldig ut med brunt långt hår och bruna lite bedjande ögon, hon bar en för hovet ganska enkel klänning. Drottningen stod emot sin första känsla att kalla på sin vakt utan satt lugnt kvar, kanske var detta hennes sista andetag. Flickan log och tittade i hennes ögon och sa ”jag vet”. Drottningen såg lite förvånad ut och svarade ”vad vet du?”. Flickan log ”jag heter Anisia”, drottning la snabbt märke till att det inte kom den efterkommande efternamnet som är så viktigt vilket gjorde att flickan troligen hade kommit till hovet genom sina mynts försorg. Anisia fortsatte ”jag vet inte allt så klart” och skrattade till men fortsatte i allvarlig ton ”men jag vet att drottningen har förlorade många prinsar och prinsessor. Jag vet att jag kan hjälpa dig men bara om du litar på mig.” Anisia tog drottningens händer, bara det ett etikettsbrott som kunde fått Anisia permanent utvisad ur landet. Drottningen var säkert på att när som helst bli mördad av den tillsynes oskyldiga flickan, hennes illusioner om det mesta hade alla fallit bort under sina 10 år långa vistelse på det kungliga hovet. Men istället tittade Anisia hennes djupt i ögonen ”jag vet vad som är fel min drottning. Vill drottningen veta?” Tankarna rusade genom drottningens huvud och hon fick tillslut fram ett ”ja, så klart jag vill”. Flicka sträckte sig fram och viskade i hennes öra. Drottningen såg förvånat på henne och skakade på huvudet och med tårar längs kinden sa hon ”det kan inte vara så”. Anisia nickade ”jo, min drottning, sök i ditt hjärta så vet ni att det är sanningen.” Någonstans hade drottningen tänkt tanken och hon visste att det var sant, hon sa inget utan tittade bara tomt in i rosenbusken. Hon hade till och med misstankar på vem det kunde vara som kunde tjäna på det, hennes ilska och känsla av hämnd visste inga gränser. Anisia tryckte hennes händer och nickade sedan mot statyn av Tatrasiel och sa ”de flesta anser att Tatrasiel saknar mening, varför tillbe någon som står för svaghet? Men jag tänker att först när man känner sina svaga sidor som man kan bli sant stark.” ”Vill du vara min vän?” frågade drottningen plötsligt. Anisia log igen, lite lurigt ”jag kan vara din vän men du måste lite på mig.” Drottningen tog bort sina händer från Anisia ”jag kan lyssna på era råd och följa dem som jag tycker är kloka.” Anisia nickade ”bra, gott nog.” Anisia tog ett djupt andetag ”du måste fortsätta verka som vanligt.” Drottningen skrockade till ”inte så svårt, den närmaste tiden efteråt brukar jag ha ont.” Anisia tittade på henne ”det har jag redan hjälpt dig med”. Drottningen såg förvånad ut men kände efter och smärtan i underlivet hade försvunnit. Anisia fortsatte ”för det andra får du inte ta kontakt med mig eller berätta om vår vänskap för någon annan, och jag menar verkligen inte någon annan.” Drottningen nickade och Anisia fortsatte ”för det tredje ska du skicka ett brev.” Anisia tog fram en kortlek, drottningen la märke till att baksidan av korten hade en stående svart drake i relief, andra sidan var det bilder på män och kvinnor. Anisia bläddrade igenom korten, ibland så log Anisia till som om hon tittade på korten och mindes något. ”Vilka är det på bilderna?” frågade drottningen. Anisia stannade vid ett kort som föreställde en kvinna med en blå uniformlikanande skjorta och djup urringning, hennes hår var mjuk rött och hon bar en röd skarf som huvudbonad. Hon höll något som verkade vara ett sorts fickur och hennes ögon glittrade blått. Anisia visade bilden för drottningen ”de flesta är mina släktingar, den du håller i din hand är min moder.” För första gången såg drottningen att Anisia tappade lite fokus och verkade ha tankarna långt bort. ”Oj” sa drottningen, Anisia tog kortet och fortsatte bläddra, det fanns bilder på både Darmin och Hilxala noterade drottningen. Sedan stannade Anisia vid ett kort av en flicka, oklar ålder men i tidiga tonåren skulle drottningen gissa. Flickan var liten och smal men inte späd, med ljus hy och rosiga kinder. Hon bar en enkel särk i rosabrun färg, ljusbruna stövlar, bruna hosor, hon hade barkbrunt hår och i handen satt en liten fågel med gult huvud. Trots flera detaljer såg kortet inte lika levande ut som de andra. ”Vet drottningen vem detta är?” frågade Anisia. Drottningen tog kortet och tittade på det ”ser bekant ut men kommer inte ihåg.” ”Det är din kusin Lyria Conejero” sa Anisia. Drottningen funderade hur det kom sig att Anisia hade en bild av hennes kusin som hon själv inte hade sett på över 10 år, senast var vid drottningens bröllop i huvudstaden, då mindes hon en liten flicka som hade svårt att sitta still och klättrade i träd samt älskade att sjunga. Drottningens tankar gjorde hennes varm, det var andra tider då tänker hon. Livet var enklare och oskyldigare. Anisia väntade tills drottningen tänkt klart och tog sedan kortet. ”Jag önskar att ni, min drottning, skriver till henne och ber om hjälp.” Drottningen såg lite förvånad ut och sa ”vad kan en tretton eller fjortonårig flicka kunna göra för att hjälpa mig?” Anisia log, ”hon är mer kompetent är vad ögat först ser.” Drottningen nickade men sa inget, hon hade svårt att ta in allt men på något sätt verkade Anisia väldigt ärlig. Det innebar dock inte att drottningen var så naiv att hon litat helt på henne. Drottningen sa ”vilken typ av hjälp?” Anisia såg fundersam ut ”jag vet inte men börja med att bjuda hit henne efter terminen på skolan, låt henne bara vara här på hovet. Min drottning får nog lära henne lyssna och betrakta, jag tror det räcker just nu.” Drottningen resta sig, jag skriver och skickar brevet imorgon.” Hon såg på Anisia och sa ”vad händer om mitt problem försvinner.” Anisia tittade på henne ”du får nog fortsätta lida ett tag till sen ska min drottning få sin hämnd.” Drottningen nickade och gick därifrån, hovdamerna mötte upp utan att titta på dem sa hon ”jag önskar författa ett brev.” Genast satte man upp en skrivpulpet, fjäderpenna och papper, sen satte sig drottningen och började skriva.