Månad: juni 2020

De flesta gånger Drakens råd sammankallades kom främst de Serdan som råkade vara på slottet som gick på mötena. Allt som oftast skickades istället ersättare in. Det var sällsynt att alla medlemmar i Drakens råd från familjen kom i egen hög person, detta var uppenbarligen ett sådant tillfälle. Drottningen Zora hade sammankallat eftersom Drakarna, via sitt ombud Ammos som även var Davids rådgivare, ville veta rådets inblandning i det som de kallade ”plundringen av Norla”. Zora hade även tillsammans med Lucas pratat med Ammos vid Davids grotta. Under samtalet hade David suttit och försökt få fram en ny te-smak av en röd buske som han nyligen hade upptäckt. Ammos hade gjort det klart att det fanns krafter hos Drakarna som inget annat önskade återta Ajam, något som högst troligen hade lett till direkta stridigheter mellan människor och högst troligen en stor del av Serdan familjen. Händelsen i Norla kom alltså väldigt olyckligt eller lyckligt beroende vad ens agenda var. Nu satt så alla medlemmar där runt bordet och försökte på olika sätt se nyfiket intresserade ut även om Zora helt säkert visste att de flesta redan hade en egen åsikt och lösning på det hela. Zora tog till orda ”Ni, ärade rådsmedlemmar, vet varför ni är kallade. Det handlar om situationen vid Norla och vad vi kan göra åt den och vår eventuella inblandning?” Zora tystnade och väntade på vem som skulle tala först. Som väntat var det den mera rättframme Mikael som började ”för egen del förstår jag inte vad som är problemet? Drakarna har haft Zalkors dotter i en kista och tiden för hennes förvaring var ändå snart slut. Dessutom var det ju ingen i vår familj som släppte ut henne om jag förstått det hela rätt? Om drakarna är så korkade att de väljer att lämna ön obevakad så får de väl närmast skylla sig själva?” Han tystnade och ingen sa något men till sist ställde sig Lucas upp, i vanliga fall sa han nästan aldrig något så att han tog till orda hade en viss tyngde i sammanhanget. ”För att klara av ett par saker först är det väl lika bra att säga följande.” Han gjorde en konstpaus och gav Lucia som satt jämte honom en blick och fortsatte. ”Vår syster Lucia fick information om att en individ som är känd som Regina hade planer på att söka upp och försöka befria Zalkors dotter Lionda på Norla. Hon informerade mig om detta men vi gjorde bedömningen att det inte fanns anledning till oro eftersom Norla sedan länge är bevakad av drakar.” Zora noterade att Mildred teatraliskt himlade med ögonen och samtidigt gjorde ett skrattande nedlåtande ljud. Mildreds beteende var så klart adresserad till Lucia men denne valde att inte låta sig provoceras. Lucas fortsatte ”den fråga som jag ställer mig är varför drakarna under nästan 500 år bevakar platsen väl men sedan plötsligt väljer att inte hålla ön bevakad?” Han vände sig mot Mildred och fortsatte med illa dold sarkastisk ton ”men det kanske du, kära syster, kan förklara?” Han satte sig, Mildred tittade på Lucas men sa inget. Zora hade gärna velat veta vad som föregick i hennes huvud. Hera ställde sig upp innan Mildred hade hunnit svara, hennes röda hår var en del av hennes temperament. Men en viss vasshet i rösten sa hon ”jag har under längre tid sagt att både drakar och gripar är allt mera aktiva längst de riken som finns runt Ajam och Eru. Bestarna”, Zora tänkte snabbt att det sa en del om var Hera ansåg om Drakar och Gripar, ”gör allt mera hotfulla flygningar kring och över städerna och det rapporteras om försvunna skepp. Är det bara jag som tänker att drakar och gripar vill ha en anledning att återvända?” Hon lugnade ner sig och satte sig och sa ”vi måste faktiskt ha med tanken att de kanske faktiskt vill ha krig.” Bland de människor som även de satt i rådet mumlades det. Mildred satt lugnt och tyst, även Julian valde att inte säga något, inte ens en smart pikande kommentar noterade Zora. En gråblek liten flicka som Zora visste kunde förvrida sinnet på de flesta gjorde en lätt harkling, Felicia tog till orda. ”Om jag förstår det hela rätt vill Ammos få reda på om Drakens råd var inblandad i Norla situationen?” Zora nickade och sa ”ja, så är det”. Felica ställde sig upp och sa ”oavsett vad som skett och varför, har Drakens råd inte varit inblandad verkar det som. Det var drakarna som själva slöt ett avtal med Zalkor och de var de som valde att ön obevakad. Mitt förslag är att rådet väljer att bara meddela detta till Ammos. Drakens råd hade ingen inblandning i händelsen vid Norla.” Hon satte sig, Mildred ställde sig upp. Hon tittade på alla och sa ”Min spontana tanke på ditt förslag, syster Felicia, hade varit att drakarna knappast skulle tro på oss. De skulle med all säkerhet anta att vi inte säger allt.” Hon tystnade och fortsatte ”men utifrån den kunskap jag ändå har om drakarna kan man vara ganska säker på att de inte heller säger att till oss. Därför anser även jag att detta bör bli rådets svar till Ammos.” Hon satte sig och rådet var tyst, inte för att hon tyckte som Felica utan för att hon så tydligt sa det. Zora ansåg att bara det var mycket oroande. Zora tog till orda ”vet vi hur Kalandri ställer sig i detta? Är de ens medvetna?” Felica nickade ”ja, de är medvetna och efter vad jag fått indikationer om har de ungefär samma inställning till saken.” Zora nickade och sa ”så en röstning. Vilka är för att Drakens råds svar till Ammos är att Drakens råd inte är inblandad i Norla händelsen och kan därför inte hållas som ansvarig för denna?” Samtliga runt bordet räckte upp handen, bara det en unik händelse. Rådet upplöstes av Zora men bad Julian och Felicia stanna kort kvar. När dörrarna stängdes sa hon ”hur har det gått med begäran från den där edlosin som ville spela?” Julian tittade på Zora och sa ”drottningen av Kalandri har låtit meddela att den som ska sitta med som garant att föreställningen inte urartar är edlosin Risa.” Zora vände sig mot Felicia ”varför just Risa?” Felicia tittade lite retsamt på Julian ”jag har hört att hon är bekväm i vissas sällskap.” Julian valde att inte svara. Zora nickade ”jag vill inte ha någon skandal och definitivt inte någon skadad eller ännu värre dödad.” Båda nickade och lämnade rummet.

Det började närma sig kväll i Aisela och på Silverflöjten stod Orleg och torkade glasen och bägarna för kvällens gäster. Det skulle nog bli en bra kväll tänkte han, många skulle uppskatta dagens trubadur. Marlo kallade han sig men Orleg hade inga illusioner om att det var hans riktiga namn. Han hade presenterat sig för Orleg och Turgon under gårdagen, hans flöjtspelande var enligt Orleg i världsklass. Silvertonerna berörde alla och med sig hade Marlo en vacker kvinna vid namn Stella men Orleg hade sett henne här tidigare och då under ett annat namn, hon var från slottet det visste han. Det skulle framför ett stycke som de kallade Vundry och Ocea.

Marlo och Stella anlände och började förbereda sig, Orleg önskade att hans vän Cinn var här för att få höra men hon var iväg på andra äventyr. Han tänkte på henne ibland och undrade vad hon gjorde? Ibland tittade hon in men oftast försvann hon lika snabbt som hon kom. Gästerna i den stora salen var förväntansfulla och stämningen var hög. Orleg tittade ut över publiken, så såg han en gäst som han helst inte ville skulle vara närvarande, en man med svart bakåtkammat hår och blåa vaksamma ögon och ett leende som lurade de flesta. Han hade med sig en kvinna vid sin sida. Hon hade en röd vacker sidenklänning med gulddekorationer. Kvinnan hade svart hår och mörka ögon, hon viftade med en vacker solfjäder. De satt vid samma bord men det var uppenbart att ingen litade på den andre. Så började föreställningen, man blåste ut några ljus och enbart ljusen kring scenen mitt i rummet stod kvar. Publiken höll andan när Marlo, en smal lite gänglig man med grått silvrigt hår. Hela Marlo utstrålade en sorts skörhet. Hans kläder var tunna och svagt blåa med inslag av svart. Vid hans sida stod Stella, insvept i en vacker svart sidenklänning med dekorationer i svart av orkidéer. Hennes ögon var mörka och i håret fanns en svart orkidé. Så tog Marlo upp en silverflöjt men kvinnan började sjunga först med ljus klagande röst som fick tiden i Silverflöjten att stå stilla. Hon sjöng om vattenanden Ocea som förälskade sig i en pojke som varje dag kom till skogstjärnen och vattnade sina djur. Hon såg hans vackra kropp, hans jordfärgade ögon och hans blonda rufsiga hår och blev förälskad så som bara en vattenande i skogenstjärn kan bli. Tonerna från flöjten vandrade runt i lokalen medan Stella sjöng, den letade sig in i alla skrymslen och vrå och öppnade den mest låsta av alla hjärtan. Orleg var så uppfylld av rösten och tonerna att han inte såg att även mannen med det bakåtkammade svarta håret blev rörd. Sången fortsatte om hur vattenanden och pojken fann varandra och gav sig till varandra under månens ljus i skogen vid skogstjärnet. Tonerna var vackra och smäktande sorgsna som om det i musiken fanns en förebrådan om det som skulle komma. Marlo bytte flöjt till en med djupare lite sorgligare och mörkare toner. Stella fortsatte hur Ocea och pojkens kärlek inte fick gillande blickar och en dag såg även draken Vundry deras kärlek. Vundry var en bitter, gamla och misstänksam drake. Inget bra finns att komma mellan en vattenande och en pojke som vallar sin hjord viskade draken högt uppe i himlen. Vundry flög ned mot pojkens by och förtärde den med eld. Draken landade vid vattnet och pojken ställde sig framför sin älskade Ocea. Men Ocea visste vad draken ville och torkade pojkens tårar och gick för att möte draken. Alla i salen var nu helt upptagna av musiken och sången på scenen och när Stella sjöng hur Ocea tog farväl till pojken för att tjäna draken i eld och mörker fanns knappt något torrt öga i hela salen. I det sista stycket sitter pojken vid skogenstjärn och längtar efter som älskade Ocea medan Ocea sliter och kyler den onde draken Vundry i eld och mörkret i grottorna i Esassu.

Publikens applåder visste inga gränser men Marlo och Stella gav inga extra nummer. Orleg noterade att både mannen och kvinnan såg berörda ut men höll sig samlade och drog sig tillbaka. Orleg gick till rummet där Marlo och Stella satt. ”Jag bugar och bockar för ett mästerligt uppträde” Marlo och Stella nickade. Orleg sa lite försiktigt ”det är inte möjligt att ni ger en annan föreställning?” Marlo reste sig och sa ”nej, det får räcka med denna gång, mitt budskap gick fram tror jag”. Orleg rynkade pannan och sa ”budskap?”. Marlo log men sa bara ”hälsa Cinn” han sträckte fram handen och Stella tog den och de gick ut bakvägen. En droska förde körde iväg dem. Det var natt i Aisela och månen var full och lyste i all sin glans över gatorna. Det var en sanning en magisk natt tänkte Orleg och gick in för att få fart på ölförsäljningen.