Månad: september 2021

Vulin Axylls kläder hade sagt till medborgarna i Orbhem att han var en man av rådet och en magiker. Han hade långt skägg som var format som ett V som var välansat, han ögon var bruna och håret bestod främst av gråa slingor. I vanliga fall var han en man som väckte respekt och som folk var rädda för, som rådsmedlem och magiker! Men nu var det tydligt att han var den nervösa och sneglade hela tiden på sin besökare som var betydligt mera lugn och som nu studerade en karta över den kända världen. Främst var den över landet Orbhem, dess grannar och ett land i söder som hade få detaljer. Vulins kläder var purpurfärgade i glänsande siden med mystiska symboler broderade i guldtråd. Faktum var att ingen utom en magiker fick bära purpur, allmänt sågs rött som en ond färg. Vulins besökare var främst iklädd rött och svart, vid sidan hade han en dolk med ett rött handtag, huvudet var rakat och ansiktet var spetsigt, ögonen stickande och smala och hans mustasch var liten och vaxad. ”Jag har gjort alla förberedelser efter era instruktioner” sa Vulin. Besökaren reagerade genom att sakta nicka men utan att ta bort blicken från kartan. Efter en stund vände sig besökaren om och sa ”och kvinnan” han letade efter ett namn och Vulin fyllde i ”Taldinia. Mäster Taldinia av Silverflammans akademi”. Besökaren log och skrockade och sa med en tydlig ironi i rösten ”mästare”. Vulin skruvade på sig, faktum var att Taldinia var en mycket framstående magiker i landet och hade ett högt anseende. Besökaren gick mot bordet där Vulin satt och Vulin fick anstränga sig för att inte hoppa till. Besökaren satte sig och stack sedan ned handen i sin kappas ficka. Ur fickan tog han fram en svart kristall och la på bordet. Han tittade på Vulin och sa ”och hon förstår inte eller anar inget?” Vulin såg på kristallen och skakade på huvudet. ”Bra” sa besökaren kort och sköt kristallen halvvägs över bordet och sa ”och i Nievern finns det redan ditt folk?” Vulin började svettas och försökte svara utan att darra på rösten, vilket misslyckades, ”som jag förklarat för dig har landet Nievern varit stängd under mycket lång tid.” Besökaren la handen på kristallen. Vulin svalde och fortsatte ”men min plan” han såg på besökaren som visade en tillstymmelse av missnöje och Vulin ändrade sig och fortsatte ”min tanke, om ni godkänner det, är att med på skeppet finns två av mina förtrogna som tar kontakt med Ezulyns tjänare.” Vulin svalde ”resten borde sköta sig självt”. Besökaren funderade och sköt sedan över kristallen till Vulin som tittade på kristallen. Han rörde vid den och visste att det var en så kallad själsten som sas kunna fånga en själ från en nyligen död. Besökaren studerade Vulin och sa ”du förstår att du inte får träffa Taldinias gäster, inte ens vara i samma rum.” Vulin nickade och funderade och skulle precis säga något men besökaren förekom honom ”min syster”. Vulin såg förvånad ut, besökaren log ett illavarslande leende. ”Du skulle fråga hur Taldinias gästar fann henne från det fjärran Grenivien?” Vulin kunde inte mer än nicka. ”I en lång kedja av händelser viskades det om en ny ras och en kvinna som varit magiker under ett mycket långt liv. Det räckte för att min syster skulle kolla upp det.” Han log, Vulin visade tecken på att han funderade men han sa inget. Besökaren reste sig och sa ”du kommer så klart aldrig berätta om detta möte, om mig eller skriva ned något om det”. Vulin skakade på huvudet, besökaren log och lämnade rummet. När dörren stängdes drog Vulin en lättades suck och hällde upp ett stort glas med konjak och drack tre stora klunkar.

Tiden gick, flera månader faktiskt och så en dag kom en av Vulins tjänare in till Vulin och sa ”mäster Taldinia har fått besök som talar Greniviska.” Vulin nickade och skickade efter två av sina bästa och trognaste lärlingar.

Efter inspiration av Vendela

Felix stod i sitt rum och funderade, han såg ut över det böljande vackra landskapet. Så knackade det på dörren, han funderade vem det skulle kunna vara och la svärdet strategiskt innan han bad den utanför dörren kliva in. In kom ett känt ansikte, han slappnade av men inte helt. Corral klev in och log ”väntar du besök” sa hon och syftade på svärdet. Han såg på henne och försökte läsa av hennes ansikte men som vanligt var det helt lönlöst, ”nej, så därför såg jag till att vara beredd” sa han helt ärligt. Hon stängde dörren bakom sig och tittade efter en plats att sitta. Rummet var ganska litet med hemtrevligt på ett enkelt sätt konstaterade hon. Felix bjöd henne att sitta på en enklade stol och hon satte sig och sa sen ”jag trodde du skulle känna portalen?”. Han nickade, ”ja, den kände jag men kungens hovmagiker går ut ibland så jag antog att det var hon”. Hon log och tittade på rummet ”du lever anspråkslöst” sa hon lite förstrött. Först rynkade han på pannan, sen tittade han på henne och sen skrattade han högt. Corral såg nu lite förvånad ut men sa inget. ”Vilka lekar vi leker” skrattade Felix och satte sig på en stol mot Corral. ”Vad är syftet med ditt besök?” sa han ”det är ju knappast av artighet eller för att du uppskattar min närvaro”. Han log mot henne, hon log tillbaka. ”Jag undrar om du hört av flickan som kallar sig för Rei eller ditt barnbarn Wiktor? Det var ju ett tag sedan de hördes av”. Felix såg på henne och sa ”orolig?”. Corral försökte se lite frånvarande ut men tittade sedan på honom ”ja, faktiskt”. Han log och sa med lite retsam ton ”så det är sant som de säger, den mäktiga Corral har känslor?” För en kort stund blixtrade det till i hennes ögon men sedan slappande hon av och var sitt vanliga jag igen. Corral suckade ”jag har normalt bra koll på henne men nu är hon som uppslukad av jorden. Så, ja, det oroar mig lite”. Felix släppte henne för en stund med blicken och tittade åter ut över landskapet. Sen sa han ”jag är inte det, de verkar överleva.” Han vände sig till henne och sa ”du sa att de hade rest till ett Hasikal tempel mitt i djungeln, konfronterat en aggressiv riddarorden, skolan de går på blev överfallna av Verga och Photha med sina demoner, de blev strandsatta på en öde ö, de har fångat en drake i sitt sinne, ja listan kan göras lång tror jag. Det jag försöker säga är att mitt barnbarn och ditt barn kanske inte lyckas med allt men de lyckas överleva. Det är en prestation i mina öron”. Hon funderade och sa sen ”så därför är du inte orolig?”. Han skrattade till ”nja, jag tänker att behöver de verkligen hjälp så kommer de höra av sig. Jag hör inget, alltså tänker jag att allt är bra.” Hon såg inte speciellt lättad ut men sa ändå ”ja, du kanske har rätt”. Det var en stunds tystnad, en bit bort i slottet hörde man hur musikanterna började förbereda kvällens underhållning. ”Är det inte ett ödets ironi” sa Felix plötsligt. Corral tittade på honom, han fortsatte ”här för jag en kamp mot Verrinka” Corral höjde på ögonbrynen men Felix fortsatte men såg nöjd ut ”men borta på Leinad är våra avkommors barn vänner”. Corral satt tyst och sa sen ”hur säker är du på att det är Verrinka? Är det bekräftat?” Han såg på henne ”vem kan det annars vara?” Corral rykte nästan på axlarna men sa inget. ”Dessutom” sa Felix med ett lite lurigt leende ”dök plötsligt Verrinkas barnbarnsbarn upp på hovet och hade ett långt samlat med kejsarinnan.” Han såg menande på Corral som funderade och sa sen ”Tezcata?”. Felix log och sa sen ”och mina spioner sa att hon och Verga hade varit i Castel Mirall.” Felix såg nu omåttligt nöjd ut och la till ”som sagt, överlevare”.

Silia suckade och sa igen ”jag vet inte vart hon är” till kvinnan på andra sidan bordet. Kvinnan hade långt svart hår och ett lite smalt, spetsigt ansikte med smala lite sneda ögon. Kvinnans ögon var rödbruna och på vänster sida av ansiktet hade hon en snirklig tatuering som var svagt röd. Silia kunde svära på att tatueringen verkade röra sig ibland men ändå så var den oförändrade när hon tittade noga. I håret hade kvinnan små lila blommor blandat med några förre röda lite större blommor. Kvinnans klänning var svart med röda broderade snirkliga mönster. Urringningen var stor och strax under halsen hade hon ytterligare en stor röd tatuering. På höger hand bar hon en stor ring med en uppsättning av röda glittrande ädelstenar. Kvinnan hade presenterat sig som Ataza och sa sig vara den biologiska modern till Leslie Arter. Hon hade berättat att hon rest mycket långt för att få träffa sin dotter och det var uppenbart att hon inte uppskattade att bli besviken. Ataza harklade sig lätt ”så om jag förstår er rätt” hon gjorde en konstpaus och flyttade en liten skål med te på bordet ”så har ni ingen aning om var min dotter befunnit sig de senaste 5 åren?”. De sista orden sa med visst eftertryck. Silia nickade ”jag förstår att det kan verka konstigt för er men jag har gjort alla efterforskningar jag kan.” Hon tittade på kvinnan, Silia funderade om hon skulle våga utmana Ataza. Silia hade lust att fråga hur hon kunde bevisa att hon var Leslie Arters biologiska moder och hur det kom sig att hon dyker upp just nu? Innan hon hann gå från tanke till ord öppnades den bakre dörren i rummet och en tjänare kom in ”ursäkta fru Silia men vi har fått ytterligare en gäst som liksom den nuvarande frågar efter baronessan Leslie Arter och hennes väninna Lyria Conejero.” Silia tittade på Ataza ”en bekant till er?”. Ataza log och rest sig och förflyttade sig till en vägg, SIlia noterade att där fanns en lönndörr men hur Ataza kunde ha upptäckt den förstod hon inte. Silia tittade på tjänaren och sa ”vad heter vår gäst?”. Tjänaren skruvade på sig och SIlia förstod att den stackars tjänaren verkligen ansträngde sitt huvud för att minnas något som tjänaren uppenbarligen inte kom ihåg. ”Det gör inte visa gästen in men se till att den är obeväpnad.” Tjänaren bugade och såg mycket lättat ut och lämnade rummet. Ataza stod kvar vid väggen men såg helt obesvärad ut. Silia såg på henne ”var stolen obekväm” sa hon med en ton av retsamhet. Atazas ögon smalnade och sa ”jag var orolig att stolsitsens låga kvalitet skulle skada min klänning”. Silia nickade och sedan öppnades dörren igen, in kom en lite flicka. Hon hade liksom Ataza ett smalt litet ansikte med små smala ögon. Hennes hår var svart och långt. Hon bar en vit luftig klänning som hade ett lila rysch som gick från halsen och ned mot midjan där det slutade med en rosett. Flickade tittade på Ataza, som Silia noterade verkade slappna av något, och gick mot bordet. Silia reste sig och gick för att möta flicka som neg artigt och korrekt men utan att för en sekund vara undergiven. ”Mitt namn är Anee och jag hoppas inte min ankomst påverkar era planer?”. Silia log och sa ” inte alls, mitt namn är Silia och jag är ställföreträdande för godset Månflodens herrgård och baronessan Leslie Arters protektor.” Hon vände sig mot Ataza ”och detta är Ataza som också kommit för att söka efter baronessan Leslie Arter.” Anee log och tittade på Ataza och för en stund var det nästan olidligt tyst i rummet. Anee sa ”Ataza och jag är ytligt bekanta med varandra och vår intressen krockar inte just nu” och tystnade ”inte från min sida i alla fall” och såg menande på Ataza som lämnade väggen och gick mot dem. Ataza sa ”nej, våra intressen verkar inte vara på kollisionskurs just nu. Men säga mig Anee hur kommer det sig att du har intresse av baronessan Leslie Arter?” Anee såg på henne som en lärare ser på ett barn som inte riktigt förstår ”det är väl helt uppenbart att jag inte har något intresse av baronessan Leslie Arter mer än att jag söker information om en av baronessans väninna, Lyria Conejero. Därför har jag begett mig hit för att fråga om” hon sökte efter ett ord ”baronessans protektor visste vart jag kan finna henne.” Atazas ögon smalnade något ”och varför har du Anee intresse av en sådan obetydlig varelse? Och varför skulle en baronessa vilja beblanda sig med en lågt stående släkt till en dekapiterad drottning?” Det sista var sagt med en föraktfull ton. Anee verkade dock inte reagera på detta utan vände sig istället mot Silia och sa ”såg det är mitt syfte med att besöka er, att få veta om ni hört något av Lyria eller någon annan från det sällskap som färdades med henne.” Silia tittade på de två kvinnorna och sa ”jag tror att lite te och en kaka hade varit lämpligt innan jag svarar på era frågor. Men jag måste förbereda er på att jag tyvärr inte vet mer än det jag redan har sagt till Ataza.” Båda nickade, Silia ringde i en klocka och bad tjänstefolket ställa iordning lite te och kakor i salongen. Sedan visade hon vägen till salongen där de satte sig. Silia noterade att de båda gästerna satte sig med ryggen mot en vägg. Efter en stund kom te och kakor och efter att tjänstefolket hade gått tog Silia till orda. ”Som jag sa till Ataza är informationen mycket knapphändig. Allt vi vet är att för nästan fem år sedan anlände baronessan Leslie Arter och hennes sällskap där bland annat Lyria Conejero fanns till staden Terz i grevskapet Alcert. Efter det har man färdats söderut. Vi vet att sällskapet kom till byn Mirall och att de åkte vidare Castel Mirall men sedan vet vi inte mera. Baronessan Leslie Arters följe säger att baronessan samt sju personer till gick till ett rum. När man bröt upp dörren flera timmar senare valde den deltagare som var den ende man sett efter det valde att lämna rummet genom ett fönster. Personens namn är en viss Cazrene och det är troligen en aet.” Hon gjorde en paus och såg på de både men ingen sa något, Silia fortsatte. ”Trots omfattande sökningar så har vi inte lyckats få tag i Cazrene. Vi är ganska säkra på att hon han anslutit sig till en lokal aetstam som nu för ett lågintensivt krig mot grevskapet. Det är allt jag vet, jag vet inte om hon lever eller är död. Allt som de lämnade kvar i rummet är i min ägo men jag har inte hittat något som avslöjar vart de är.” Hon tystnade, Anee drack lite te men sa inte. Ataza tog en liten kaka och bet av en kant på den. Ataza var den som först sa något ”den där Castel Mirall, har du en beskrivning av platsen?” Silia log och reste sig och gick för att hämta en bok. Hon kom tillbaka med boken På resa i Alcert och slog upp sidan med en bild av slottet. Både Anee och Ataza såg nöjda ut. Silia tittade på dem och sa ”så vad tror ni har hänt?”. Ataza reste sig och sa ”tack för er gästvänlighet, fru Silia, du har varit till stor hjälp.” Sedan gick hon och lämnade rummet. Anee satt kvar och drack te. Atazas lämnade av rummet hade tagit Silia med överraskning och hon hade inte hunnit säga något. Anee sa ”sa Ataza något om varför hon hade ett intresse av baronessan?”. Silia tittade på Anee och sa ”varför skulle jag säga något om det till dig?”. Anee log och förklarade varför och sedan berättade Silia allt.