Vorlam

”Kanske, bara kanske” sa hon och tittade ut över havet. Det blev tyst i rummet, utanför gick solen sakta ned, hamnens liv började mattas av, stuvare sökte sig till ljuset i krogarna för att dricka starka drycker så att smärtan i deras armar, ben och ryggar skulle försvinna. Det höll på att bli kväll som sakta skulle övergå i natt i staden Vorlam. Hon vände sig om mot mannen som hade ställt en förströdd fråga. Hon hade en åtsittande klänning i rött med svarta broderier, hennes hår var ljust brunt och lätt vågigt och bakom den sneda luggen fanns ett par ljust blåa ögon. Mannen var iklädd en lång röd mönstrad rock med förstärkta axelskydd och under denna en gråbrun tunika med röda linjer. Han hade brunt bakåtkammat hår och bruna ögon. Hon gick mot den stol där han satt och satte sig på en stol vid sidan. ”Och själv då, längtar du hem?” sa hon och tittade på honom. Han ryckte på axlarna men svarade inte på en stund, sen sa han ”var är mitt hem? Jag tror inte jag har något hem.” Hon tittade på honom med en utforskande blick och sa ”men någon plats måste väl vara hem för dig?” Utan att röra en min sa han ”jag vet vart jag växte upp men inte var jag föddes.” Hon tog hans hand i sin och tittade honom djupt i ögonen ”För mig är hem platsen som man längtar komma tillbaka till.” Han såg allvarligt på henne ”men om man inte har en sådan plats?” Hon blev förvånad och sa ”men någonstans vill du väl komma tillbaka till.” Han ryckte på axlarna och gick tillbaka till fönstret och stirrade ut över havet. Hon tittade på honom där vid fönstret ”men du har ju varit här i nästan 10 år, kanske är Vorlam ditt hem nu?” Han svarade först inte men sa sedan ”jag blev ombedd att vara här för att bevaka” han drog på det sista orden ”de som snart kommer”. Hon rynkade pannan ”vilka kommer?”. Han suckade ”det är komplicerat”. ”Försök ändå förklara för mig så jag förstår” sa hon. Han vände sig och tittade på henne en lång stund, hon kände att det var som om han synade henne i hennes själ och tankar. Sen sa han ”min morfars mor, en mäktig kvinna, bad mig att vaka över ättlingar till henne och hennes bror. De kommer att komma hit och gå i akademin utanför staden.” Kvinnan satt tyst och funderade på detta och sa sen ”så det är dina släktingar?” Han nickade ”ja, på långt håll är de nog det”. ”Oh” var allt hon sa först men la sedan till ”så när de kommer så kommer du hälsa de välkomna?” Han skakade på huvudet men sa inget. Hon gick till honom och la sina armar kring hans midja och viskade ”vad ska du skydda dem mot?”. Han vände sig om och tittade i hennes ögon och sa ”dig”, sen upptäckte hon dolken som hade punkterat hennes hjärta och hon kände hur livet rann iväg. Dagen efteråt fann man adelsdamen död på sitt rum. När man sökte igenom hennes rum fann man lönnfack med korrespondens från Aiolde, dessa skickade till huvudstaden med kurirer. Där stod det att man skulle kartlägga ungdomarna som började på Vorlams akademi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *