Månad: juli 2021

Ertania skyndade sig genom korridorerna så fort som hon kunde utan att springa. Hon var kallad av den stora lyssnaren Azura, det var en stor ära även om hon darrade av skräck. Det fanns rykten om vad som kunde hända om man misshagade en lyssnare. Rykten som sa att man fick sina ben upplösta och hela kroppen blev gelé. Rykten som sa att en flicka inte hade noterat Azuras nya hårfärg och fick sina ögon ersatta med glaskulor som innehöll en evig brinnande grön flamma. Så det var en stor ära när en lyssnare kallade på en enskild medlem men det fanns risker och faror med att träffa dessa mytomspunna lyssnare. Ertania kom fram till den stora dörren som vaktades av hedersvakten och leddes av särskilt utvalda officerare från Pura Cogitations. En äldre man med uniform kom fram till henne och visade in henne i ett rum bredvid. Hon följde med hans anvisningar, där inne väntade fem kvinnor. Hon blev ombedd och ställa sig bakom en skärm, extremt noggrant klädda man av henne och undersökte både henne och kläderna efter eventuella föremål som skulle kunna vara ett hot mot lyssnaren. Efter den mest noggranna visitationen som hon genomgått fick hon åter ta på sina kläder och gå lämna det lilla rummet. Den äldre mannen väntade och såg på henne och sa ”är du Ertania av Artificium, verksam här i Nguen”? Ertania nickade och sa ”ja”. Mannen grymtade något och gjorde ett tecken. De stora dörrarna öppnades och hon fick gå in i salen. Rummet var inte alls som hon hade förväntat sig, hon hade tänkt att det skulle vara en stor lång sal med guld, silver och massor av överdåd. Det var i och för sig ett stort rum men ganska sparsamt möblerat och väggarna saknade helt tavlor utan vara bara slätt vita. Möblerna var också av det enklare slaget. Längst bort fanns en stor säng som doldes av draperi. Mitt i rummet fanns en stor röd matta med ett vackert mönster. På mattan satt en liten kvinna i en vit enkel klänning, hon hade långt blont lockigt hår, flickans kinder var rosiga och hon såg oskyldig ut. Flickan satt i en lotusställning med händerna vilande på knäna, det fanns ett lugn hos flickan. Runt mattan fanns ytterligare fem personer, fyra var även de inklädda enkla vita klänningar och sedan fanns en man med röda och blå uniform av en sort hon aldrig sett tidigare. Mannen bar ett lättböjt svärd vid sidan, han hade stort svart hår i en fläta som vilade på ryggen. Ertania närmade sig försiktigt matten, flickan tittade upp och sa ”kom och sätt dig hos mig”. Ertania blev överraskade men lydde och gick fram och satte sig framför henne. Flickan tittade mot henne med vackra bruna ögon och sa ”du är kallad och du har kommit” Ertania bugade så att pannan nådde mattan och sa ”mitt liv är ditt liv och jag har kommit för att lyssna på er visdom”. Flickan log och sa ”guden har talat till Azura med ett viktigt budskap och uppdrag.” Ertania nickade och sa ”jag är redo att notera alla ord som ni förmedlar från guden, lyssnare Azura.” En av flickorna vid sidan skrattade till men ingen verkade bli förargad över detta. Flickan som skrattade och fortsatte att skratta. Hon hade ett blont stort, yvigt och lockigt hår. Hon hade mörk hudfärg och hennes ögon var blå. ”Se” sa hon ”det är inget fara” sedan sprang hon bort mot sängen och på vägen dit hjulade hon plötsligt flera gånger. Borta vid sängen stannade hon och gjorde en pose och sa ”tada!” Ingen gjorde något och Ertania visste inte vad hon skulle tro. ”Ertania” sa den mörka flickan ”tycker du inte jag är duktig?” Ertania tittade på flickan på mattan som dock var koncentrerad på den mörka flickan, Ertania sa ”ehh, ja det var bra”. ”Bra?!” sa den mörka flickan ”bara ´bra´?” och lät mycket besviken. Hon började gå mot mattan, flickan som suttit mitt på mattan reste sig och gick vid sidan. Vakten såg helt oberörd ut. Den mörka flickan kom fram till mattan ”res dig” sa hon befallande till Ertania som genast men så värdigt som möjligt reste sig. ”Jag orkar inte förklara allt i detalj utan jag bara säger det som du ska förmedla till de som behöver höra det.” Ertania nickade men vågade inte säga något. Den mörka flicka väntade, vakten harklade sig och tittade menande på Ertania som fattade och sa ”mitt liv är ditt liv och jag har kommit för att lyssna på er visdom.” Den mörka flickan såg mycket nöjd ut och sa ”guden, den allsmäktiga och människornas enda sanna vän säger att på världen Leinad finns en styggelse. Det är en sorts kvinna som delvis har en orms kropp och som har ormar istället för hår. Styggelsen måste dö för att hindras släppa ut sin uråldriga ondska. Enligt guden finns styggelsen långt ner under ett vitt träd som planerades för att styggelsen inte skulle släppas fri.” Flickan tystnade, Ertania upprepade sedan ordagrant var den mörka flickan, Azura, hade sagt. Vakten visade med handen att hon kunde gå. När Ertania kom till dörren hörde hon Azura som sa ”det är min önskan att du följer med expeditionen och vid återkomst rapporterar allt tillbaka till mig.” Ertania vände sig om, neg djupt och lämnade sedan rummet. Utanför skyndade hon sig till sin överordnade och berättade var Azura förmedlade. Genast och effektivt satt man ihop en stor flottstyrka, samlade in information Leinad och det vita trädet. Ertania blev djupt involverad då hon ju hade fått uppgiften att återberätta allt för Azura. I underrättelse materialet inkom uppgifter om landet där trädet fanns, om drakarnas rörelser i draperiet vid världen samt griparnas rörelser i dysterheten. Det fanns även uppgifter att man misstänkte att en grupp unga Serdan och Edlosi befann sig i landet. Därför sattes det ihop en elitstyrka av Nocte medlemmar för att, som ett sidouppdrag, försöka tillintetgöra dessa hatiska motståndare. Ertania såg verkligen fram mot resan, det var en sådan ära!

I en annan del av universum fick Serdan Corral en kontakt med en släkting som hade ett särskilt uppdrag att bevaka Concillens rörelser. Uppgifterna var knapphändiga men det handlade om ett vitt träd på Leinad och ett större antal skepp skulle göra något där.

Carzene funderade över sin situation. Hon hade valt att följa den lite udda men trevliga Wiktor. Wiktor var besatt av kroppar utan att veta varför. Han var mycket vetgirig tänker hon, han ville veta allt men det var som han inte visste varför han ville veta. Han hade botat henne och troligen räddat henne och för det var hon honom mycket tacksam. Hon hade under någon månad fått se och uppleva sådant som hon inte ens trodde var sant. Stora skepp, stora städer, märkliga byggnader, stora städer men mest märkliga värderingar och beteenden. Runt Wiktor fanns andra, alla var liksom han lite speciella hade hon under resans gång konstaterat. Där fanns en liten kvinna vid namn Leslie som tydligen var väldigt rik vilket gjorde att många behandlade henne på ett annat sätt. Carzena funderade över detta, varför var det så. I hennes by så bedömdes man efter vad man kunde tillföra till byn så det gynnade byn för då gynnades alla. Man hade så klart sina egna ägodelar men det mesta delades. Därför blev det lite märkligt när Leslie ägde en massa saker som var hennes, hon kunde inte använda dem men andra som hade behov av sakerna fick inte använda dem. Det verkade också som Leslie var en slags hövding eftersom hennes ägodelar gjorde att andra verkade lyda henne. Detta gjorde Carzena mycket konfunderad. Sedan fanns en annan flicka eller kvinna i gruppen. Carzena funderade och bestämde sig för att det var en kvinna då hennes kropp verkade äldre. Kvinnan hette Rei, det som var annorlunda med henne var att hon ofta verkade frånvarande som hon satt och dagdrömde. Carzena fattade inte hur hon vågade det. Där hon kom från var man nästan alltid tvungen att vara ganska närvarande, det kunde straffa sig hårt att dagdrömma och inte vara redo för de faror som livet hade. Carzena konstaterade att Rei verkade ha många talanger men var rädd för att visa dem. Det var som hon gömde sig för något eller någon, Carzena undrade vem eller vilka? Sedan fanns det en flicka som Carzena förstod sig på, Daphne. En krigerska som hade respekt för det hon kunde, för hennes skicklighet och styrka. Daphne hade haft många friare i hennes by tänkte hon. Det enda som var så förvirrande var att Daphne verkade dels bära på en sorg av något slag, dels verkade hon titta på de andra flickorna i gruppen som män tittar på kvinnor. Det var förvirrande men förutom det var Daphne enkel. En annan i gruppen, Flory, var gravid så därför blev Carzena åter konfunderad när hennes make lämnade henne på borgen och hon valde sedan att åka iväg! Långt bort dessutom! För Carzena var det helt obegripligt. Sedan fanns en ung man, Deanor, som hon inte riktigt hade koll på. Han gick för sig själv och sa inte så mycket utan verkade mest grubbla och förstå världen kring honom. Den sista flickan i gruppen var Lyria. Carzena försökte förstå henne, det var som hon ville stå längst fram och hålla i allt men vågade inte och försökte stå bredvid men trasslade till det, mest för sig själv. Det var som hon ville bevisa något för sig själv, finna sig själv. Överlag verkade gruppen hon hamnat med som de var på väg någonstans men visste inte vart de ska, hur och varför. Det verkade dessutom som de ville olika saker utan kunna bestämma sig för något av det. Carzena var allmänt förvirrad tänkte hon.

Sedan händer det där utanför staden, Carzena förstod inte riktigt vad som hände men resultatet av kvinnan som bara dök upp i Leslies hus och följde med, det förstod hon. Hon ville fråga Wiktor, kanske Daphne varför de blev anfallna. Vad fanns i den blåa lådan? Det gjorde tydligen Rei rädd, Deanor också men inte lika mycket som Rei. Hon funderade om det var på grund av henne det som hände hade hänt? Hon visste inte, det var mycket som var oklart för henne.

Corral släppte kontakten, det var lite speciellt att i smyg gå in och manipulera andras drömmar som de sänder till en tredje part men, hon log för sig själv, hon var bra. Hon funderade på Ellisandris reaktion, mest funderade hon på hur hon och hennes dotter skulle kunna komma varandra nära utan att Ellisanderei skulle bli en börda. Hon hade inget emot att hjälpa sin dotter men hon visste av erfarenhet att om man stödde sina barn, och i synnerhet om de var Serdan eller Edlosi, för mycket utsatte man dels sig själv för fara, dels sitt barn för fara. Hon satt på rummet och blundade och lät för en gångs skull tankarna vandra fritt. Hon var väl medveten om att hon inte var en perfekt mor och att hon aldrig skulle bli så, hon skulle aldrig bli modern som väntade vid spisens vrå med maten färdig när barnen kom hem. Hon kände hur hennes känslor sakta började återvända till henne, hon var rädd för sina känslor så hon gömde dem djupt i sitt inre. Hon skrattade till när hon tänkte nästa tanke. Hur det som alla Serdan och Edlosi fruktar mest är således är det som man stänger in längst in men det är också det som styr alla och gör att man handlar därefter. Hur kärleken till ett barn gör att förlusten av barnet driver fram ett hat och hämndbegär, hur kärlek till en annan kan driva vissa till rena galenskaper. Hon snuddade vid tanken av sin bror och tvingade sig snabbt stänga in den känslan inom sig. Hon stirra ut i natten där syrsorna fortsatte spela sin enformiga melodi, allt var stilla. Hon slappnade åter av, ibland tänkte hon att bara genom att ta fram känslan för sin bror skulle göra att han kom till henne, sökande, törstande. Hon hade alltid älskat sin bror men inte på det sättet som han önskade. Han var en enastående magiker som kunde göra enastående saker. Tillsammans hade de gjort saker som i mångas ögon var avskyvärda men inte desto mindre var de enastående, för att inte säga fantastiska. Hennes tankar återvände till sin dotter, Ellisanderei, som togs ifrån henne. Hon förstod att det var för att skydda det lilla barnet. Nästan alla Serdan och Edlosi hade någon gång i livet och oftast flera gånger förlorat ett barn innan det nådde vuxen ålder. Anledningen var nästa alltid för att barnets förälder var en Serdan att Edlosi. Faktum var att födas som med en pappa eller mamma som var Serdan eller Edlosi var bland det farligaste man kunde födas som. Förutom den egna familjen så fanns det alltid massvis med fiender som av en eller annan anledning ville få bort barnet. Därför var det bästa och säkraste sättet att lämna bort barnet och låta det växa upp på ett annat ställe. Men att som förälder fatta det beslutet var svårt och mycket tungt, ytterligare en anledning att stänga in sina känslor långt inne inom sig. Hon suckade, så hur skulle hon få Ellisanderei att förstå att allt hon gjorde var av kärlek till sin dotter? Hon visste att hennes bror alltid hade hatat alla hennes barn, oavsett om de var Serdan eller inte. Det var som att det påminde honom om att han inte kunde få henne och ännu värre att hon hade haft ihop det med andra män. Hennes bror hade alltid sagt att han hatade henne efter det att hon valde att lämna hans sida men hon visste att det inte var så. Hon visste att långt där inne hos honom fanns en längtan om att få sin syster för sig själv och kontrollera henne. Hur skulle hon förklara det för Ellisanderei så att hon förstod vilken fara det innebar för henne. Att en av universums mäktigaste magiker med mer lömska och mordiska kontakter än man någon annan hatade dig, inte för den du var eller något du hade gjort utan för att den du var född av. Hon suckade och släppte fram känslan av uppgivenhet och sorg när hon konstaterade att Ellisanderei troligen inte skulle förstå det under mycket lång tid.