Silverflöjten

Det började närma sig kväll i Aisela och på Silverflöjten stod Orleg och torkade glasen och bägarna för kvällens gäster. Det skulle nog bli en bra kväll tänkte han, många skulle uppskatta dagens trubadur. Marlo kallade han sig men Orleg hade inga illusioner om att det var hans riktiga namn. Han hade presenterat sig för Orleg och Turgon under gårdagen, hans flöjtspelande var enligt Orleg i världsklass. Silvertonerna berörde alla och med sig hade Marlo en vacker kvinna vid namn Stella men Orleg hade sett henne här tidigare och då under ett annat namn, hon var från slottet det visste han. Det skulle framför ett stycke som de kallade Vundry och Ocea.

Marlo och Stella anlände och började förbereda sig, Orleg önskade att hans vän Cinn var här för att få höra men hon var iväg på andra äventyr. Han tänkte på henne ibland och undrade vad hon gjorde? Ibland tittade hon in men oftast försvann hon lika snabbt som hon kom. Gästerna i den stora salen var förväntansfulla och stämningen var hög. Orleg tittade ut över publiken, så såg han en gäst som han helst inte ville skulle vara närvarande, en man med svart bakåtkammat hår och blåa vaksamma ögon och ett leende som lurade de flesta. Han hade med sig en kvinna vid sin sida. Hon hade en röd vacker sidenklänning med gulddekorationer. Kvinnan hade svart hår och mörka ögon, hon viftade med en vacker solfjäder. De satt vid samma bord men det var uppenbart att ingen litade på den andre. Så började föreställningen, man blåste ut några ljus och enbart ljusen kring scenen mitt i rummet stod kvar. Publiken höll andan när Marlo, en smal lite gänglig man med grått silvrigt hår. Hela Marlo utstrålade en sorts skörhet. Hans kläder var tunna och svagt blåa med inslag av svart. Vid hans sida stod Stella, insvept i en vacker svart sidenklänning med dekorationer i svart av orkidéer. Hennes ögon var mörka och i håret fanns en svart orkidé. Så tog Marlo upp en silverflöjt men kvinnan började sjunga först med ljus klagande röst som fick tiden i Silverflöjten att stå stilla. Hon sjöng om vattenanden Ocea som förälskade sig i en pojke som varje dag kom till skogstjärnen och vattnade sina djur. Hon såg hans vackra kropp, hans jordfärgade ögon och hans blonda rufsiga hår och blev förälskad så som bara en vattenande i skogenstjärn kan bli. Tonerna från flöjten vandrade runt i lokalen medan Stella sjöng, den letade sig in i alla skrymslen och vrå och öppnade den mest låsta av alla hjärtan. Orleg var så uppfylld av rösten och tonerna att han inte såg att även mannen med det bakåtkammade svarta håret blev rörd. Sången fortsatte om hur vattenanden och pojken fann varandra och gav sig till varandra under månens ljus i skogen vid skogstjärnet. Tonerna var vackra och smäktande sorgsna som om det i musiken fanns en förebrådan om det som skulle komma. Marlo bytte flöjt till en med djupare lite sorgligare och mörkare toner. Stella fortsatte hur Ocea och pojkens kärlek inte fick gillande blickar och en dag såg även draken Vundry deras kärlek. Vundry var en bitter, gamla och misstänksam drake. Inget bra finns att komma mellan en vattenande och en pojke som vallar sin hjord viskade draken högt uppe i himlen. Vundry flög ned mot pojkens by och förtärde den med eld. Draken landade vid vattnet och pojken ställde sig framför sin älskade Ocea. Men Ocea visste vad draken ville och torkade pojkens tårar och gick för att möte draken. Alla i salen var nu helt upptagna av musiken och sången på scenen och när Stella sjöng hur Ocea tog farväl till pojken för att tjäna draken i eld och mörker fanns knappt något torrt öga i hela salen. I det sista stycket sitter pojken vid skogenstjärn och längtar efter som älskade Ocea medan Ocea sliter och kyler den onde draken Vundry i eld och mörkret i grottorna i Esassu.

Publikens applåder visste inga gränser men Marlo och Stella gav inga extra nummer. Orleg noterade att både mannen och kvinnan såg berörda ut men höll sig samlade och drog sig tillbaka. Orleg gick till rummet där Marlo och Stella satt. ”Jag bugar och bockar för ett mästerligt uppträde” Marlo och Stella nickade. Orleg sa lite försiktigt ”det är inte möjligt att ni ger en annan föreställning?” Marlo reste sig och sa ”nej, det får räcka med denna gång, mitt budskap gick fram tror jag”. Orleg rynkade pannan och sa ”budskap?”. Marlo log men sa bara ”hälsa Cinn” han sträckte fram handen och Stella tog den och de gick ut bakvägen. En droska förde körde iväg dem. Det var natt i Aisela och månen var full och lyste i all sin glans över gatorna. Det var en sanning en magisk natt tänkte Orleg och gick in för att få fart på ölförsäljningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *