Månad: februari 2021

Thomas skrattade åt det hela, medan Merlin såg på honom med visst ogillande. Merlin stod och tittade på sin vän. Thomas satte sig upp och tog för en gångs skull en allvarligare min och sa ”var vi verkligen så mycket annorlunda?”. Merlin skulle precis svara men Thomas fortsatte ”hur var det egentligen med den Orbasiska drottningen” han hade något lurigt i ögonen ”och då var vi inte alls lika unga och omedvetna som dessa flickor och pojkar är.” Merlin såg på honom med en blick som sa ’måste du dra upp just det’ på Thomas som bara log som svar. Merlin sa ”jag bara säger att det hade kanske varit bra om jag följde med”. Thomas spelade chockerad ”och förstöra allt det roliga?”. Merlin tittade allvarligt på honom ”det kan dö! De ska trots allt in i ett Hasikal tempel!” Thomas skulle precis svara men Merlin hann före och sa ”och inga snuskigheter, tack”. Thomas slog ut med händerna ”åh, snuskigheter?” Han log ”du menar när drottningen Eltina upptäckte fördelen med en partner med stor uthållighet?” Thomas duckade glaset som kom flygande, han drog sig undan och gjorde en snuskig dans och sa samtidigt ”åååhhh Merlin undersök mig meeeeera”. Det knackade på dörren och båda rättade till sina kläder, Thomas sa ”kom in”. Amanda kom in hon tittade på det krossade glaset och innehållet som var utspritt. Hon sa ”Maskalken Busara undrar hur han ska göra med Abdalla Alcert?” Merlin såg på henne ”göra? Han vill döda honom?” Amanda nickade, Merlin suckade ”hälsa honom att det som Abdalla tror sig veta eller såg är inget av intresse” och funderade och la sedan till ”inget av det han minns just nu”. Amanda tittade på dem med en frågande blicka, Merlin fortsatte ”han kan svettas lite till sen kan han få följa med Flory Alcert hem.” Amanda neg och sa ”kommer Busara gå med på detta?” Merlin log ”ja, det kommer han”. Amanda neg igen och gick. Merlin tittade på Thomas och sedan lite mera noga. Thomas märkte detta och tittade tillbaka ”vad?”. Merlin log men sa inget vilket han visste irriterade Thomas som igen sa ”vadå?”. Merlin försökte se oskyldig ut ”nej, nej, inget”. Thomas som alltid annars var pojkaktigt glad var uppenbart irriterad över att ha blivit påkommen med någon som han inte ville skulle komma ut. Merlin släppte det dock och gick ut på balkongen och såg ut över havet där månen speglade sig. Thomas gick han med och sa ”jag ska leta upp kudden”. Merlin stod i djupa tankar och verkade inte ha hört honom utan sa ”är du verkligen inte orolig för dem?”. Thomas ryckte på axlarna ”kanske lite” tillstod han ”men det kommer nog gå bra, dessutom är det inte vårt ansvar. Xod och Dox eller vad de nu kallar sig får ta hand om dem. God natt” Thomas gick. Merlin stod kvar och tittade på månen och reflekterade över att det var länge sedan han tittade på det som han kallade sin måne. Han hade stått där en stund när så han kände rumsstörningen, det var via draperiet det var han säker på. Han väntade och så öppnades dörren och in en kvinna, hon var vacker med sin bleka hud och sin färgsprakande klänning, hon hade svart uppsatt hår och ljusblåa ögon. Han log mot henne, hon log tillbaka och sa ”Merlin, min sonson” vilket fick honom att buga sig och svarade ”Sara, min faders mor. Vad förskaffar mig detta oväntade besök?” Sara log ”åh jag hade bara vägarna förbi” sa hon slött och gick in i rummet. ” Merlin log, väl medveten om att en äldre Serdan aldrig bara hade vägarna förbi, det fanns alltid ett syfte. Han betraktade henne, oblygt hade hon satt sig på divanen och tittade på honom. Dörren öppnades igen och Thomas kom in i nattsärken med svärdet i handen. Han fick syn på Sara sa ”jaha” varpå Sara svarade ”åh, så trevligt att du är klädd för min ankomst.” Thomas såg på henne och sänkte svärdet och svarade ”alltid redo”. Sara log och sa ”det är en egenskap som jag uppskattar hos en man.” Merlin sa ”min farmor hade vägarna förbi och valde att titta in i vår enkla boning.” Han såg på Sara ”stannar du för natten?”. Sara såg på honom ”det beror väl på tror jag, finns det en ledig säng att nyttja för en kvinna med enkla behov?” Merlin såg allvarligt på henne och sa ”kan farmor snälla säga varför hon plötsligt bara dyker upp så här”. Sara såg helt naturligt ovetande ut och med en sårad röst sa hon ”får inte en farmor hälsa på sitt älskade barnbarn?” Merlin suckade, Thomas skockade och sa ”jag känner att min närvaro här är överflödig och beger mig, god natt önskar jag dig, Serdan Sara, hoppas att vi ses under morgon dagen. Sara nickade och log men sa inget, Thomas lämnade rummet. ”Vin” frågade Merlin. Sara nickade lite förstrött och Merlin gick till vinet och hällde upp ett glas som han räckte över. Plötsligt skrattade Sara till och sa ”det slog mig att jag knappt vet vilken värld jag är på.” Merlin satte sig mitt emot henne och sa ”du är på Leinad och i landet Maltzinska riket.” Hon nickade ”jaja” sa hon lite släpande ”händer det något av vikt här?”. Merlin log ”för folket som lever här eller för serdan och edlosi?” Han studerade henne medan hon smakade på vinet och gjorde ett smackande ljud och satte ned glaset. Han beslöt sig för att vara tyst och efter en stund sa hon ”Leinad” och funderade ”var det inte där en oktagon medlem hade ett stort tempel, en gång?” Merlin skärskådade henne och hon fortsatte ”det sägs att medlemmen lät göra en avgjutning” hon såg på Merlin som suckade men sa inget och Sara fortsatte ”av en noga utvald kroppsdel.” Hon nästan spann som en katt ”som man lät tillverka en bägare av”. Merlin ryckte på axlarna ”ja, jag har också hört den historian. Kanske kan den stämma, kanske inte.” Sara såg på honom och sa ”då har du säkert hört historien om att om man dricker rätt brygd ur den kan man få” hon drog på ordet ”intressanta effekter”. Merlin såg på henne och tänker ’så klart att hans farmor hade kontakt med sexdemonen från oktagonen, så klart’ men ha sa ”så farmor planerar att bege sig till templet och finna denna bägare?” Hon såg på honom ”jag vill mest försäkra mig om att bägaren inte faller i felaktiga händer.” Han såg på henne med skarp blick ”för vad kan hända då?” Hon log ”en himla massa saker, mestadels dåliga”. Merlin suckade, så klart, tänkte han.

Corinne gick landsvägen in i den lilla byn Enbärsbrynet, hon frågade efter Ermada Stoltz och man pekade ut vart kvinnan bodde. Medan hon gick genom den ganska vackra och pittoreska byn funderade hon på sina tankar. De senaste dagarna hade en viss ”ekorre” pratat med henne inne i hennes huvud. Hon funderade hur Ekorre visste hennes namn men kom till slutsatsen att det måste bero på att att hon höll på att bli galen. När hon kom fram till kvinnans hus upptäckte hon att det inte var bara ett hus utan en rad olika hus som var ihop byggda så att man inte såg innegården. Byggnaderna var målade i svart och rött och det fanns en vacker port som troligen ledde in till innegården. Den ena portdörren stod lite på glänt. Hon knackade på porten och sa försiktigt ”hallå” men ingen svarade. Inne på gården låg en hund som slött tittade på henne men gjorde inte för att hindra hennes steg in mot gården. ”Hallå” sa hon igen denna gång lite högre. Några höns kacklade lite vid ena kortsidan till det stora huset mitt mot porten. Ingen svarade utan ropet möttes åter av tystnad. Hon lyssnade och tyckte att hon hörde någon som hackade i marken. Hon såg mellan två hus en liten köksträdgård och försiktigt så gick hon dit. Där fanns en liten men mycket vacker trädgård och förutom de vanliga örterna så som lavendel, basilika, timjan och annat fanns här flera vackra blommor som hon inte sett innan. En äldre kvinna reste sig mellan gångarna och tittade på henne och log ”vad vill du vännen?” frågade hon. Corinne tvekade och sa ”jag söker en kvinna vid namn Ermada Stoltz.” Kvinnan log ”och om du hade funnit henne, vad hade du för ärende då?”. Corinne tvekade och sa ”är du Ermada?”. Kvinnan släppte sin kratta och kom vankade fram till henne ”det beror väl på, är du den nya pigan från Ekdals som är här för salvan. Då kanske jag kan vara Ermada men är du pigan hos prästen som behöver hjälp med att rätta till växande problem är jag nog inte det. ” Kvinnan gick förbi henne och mot det som troligen var huvudhuset. ”Jag är hon som drömt om en lärare vid namn Ermada” sa Corinne. Kvinnan tittade över axeln och log ”drömmar kan vara så luriga dessa dagar”. Corinne kände igen koden och fortsatte ”jag har blivit skickad av systern till Lendilj”. Kvinnan stannade till en kort stund och sa medan hon försvann in i huset ”en kopp te hade varit stärkande”. Corinne visste inte riktigt hur hon skulle reagera men gick försiktigt upp på verandan, hunden lufsade förbi och luktade en stund på hennes hand men försvann sedan in. Hon skulle precis gå in då hon hörde kvinnan som sa ”du kan gå runt till sidan mot hönsgården, vännen” medan hon verkade slamra med koppar. Corinne gick försiktigt runt huset och upptäckte att där fanns ett litet bord vackert inramad i en berså. Det fanns en bekväm stol och en stenbänk. Hon satte sig på bänken och väntade. Kort efter kom kvinnan och med en bricka med en tekanna, två muggar och ett fat med lite kakor. Corinne kom på hur hungrig hon var, de senaste två dagarna hade hennes pengar tagit slut och hon hade knappt ätit något. Kvinnan såg hennes trånande blick och sa ”varsågod, jag har bakat dem själv”. Corinne tog en och fylldes av den smöriga och sockriga kakan. Kvinnan satte sig på stolen och såg på henne. ”Varför behöver du en lärare” frågade kvinna. Corinne satte ned koppen och tittade på henne men innan hon hann svara sa kvinnan ”och jag uppskattar ärlighet”. Corinne såg på kvinna och sa ”jag vill skära lemmar och hals av de sex pojkar som skändade mig förra sommaren. Jag vill att de ska kräla i sitt blod och i sin avföring när de dör som hundar tittande på mig.” Kvinnan log och tog fram en lite flaska ur fickan och hällde i Corinnes kopp ”drick” sa hon. ”Varför” svarade hon. ”Därför annars kommer giftet som du precis mumsat i dig dödade dig i kramper om en liten stund”. Corinne tittade storögt på kvinnan och svepte snabbt ner teet. Kvinnan log och sa ”klokt, men du har mycket att lära känner jag.” Fåglarna kvittrade, hönsen gick där och pickade och kacklade fridsamt. En man gick förbi utanför porten och hejade och kvinnan hejade tillbaka. ”Jag förstår att du vill lära dig döda men det jag lär dig är att döda för att hedra livet.” sa kvinnan. Corinne tittade på henne fortfarande lite i chock över att hon precis hade blivit förgiftad. ”Jag förstår inte riktigt” sa Corinne. ”Mitt namn här i byn är Ermada Stoltz men mitt riktiga namn använder jag inte längre” kvinnan skrockade ”faktum är att jag knappt kommer ihåg det.” Hon tog en slurk av sitt te och fortsatte ”jag tjänar den mörka gudinnan, hon som är dolken i mörkret, hon som sänker kropparna i jorden, eller det är det som prästerna vill få andra att tro.” Hon tystnade och såg mot porten ”men det är inte helt sant. De sprider så klart sådana ord för att skrämmas och för att rättfärdiga att de jagar oss men det är också okunskap. Den mörka gudinnan, Gendilj, hade en syster Lendilj. Det var tvillingar, Lendilj var ljuset och Gendilj var mörkret. Lendilj var den som välkomnade livet så som en barnmorska gör och Gendilj var den som avslutade livet och sänkte kroppen ned i jordens tystnad och mörker.” Kvinnan tystnade och verkade bli rörd av sina egna ord ”men sen kom en mördare och tog ljuset från oss. Mördaren var skickad av Gendiljs och Lendiljs familj, sveket var outhärdligt och hämndens begär fyllde Gendilj. För att förhindra att man åter tog de som mötte livet blev hon den som förkortade livet för de som ville släcka ljuset och hoppet.” Kvinnan tystnade och Corinne nickade och sa ”jag förstår”. Kvinnan tittade upp ”nej, det gör du inte, inte än. Och för varje ny lögn kommer jag ge dig ett ärr att minnas, ju större lögn, desto större ärr.” Corinne nickade, kvinnan reste sig upp och Corinna frågade ”när börjar min träning?” Kvinnan log, ”den har redan börjat”, hönsen behöver matas, du kan börja med det.” Sedan gick hon åter till köksträdgården.