Månad: maj 2021

Det var tidig morgon och för en gångs skull så visade sig solen och värmde gott alla i den lilla byn Alnos. Inne på Drakens andedräkt var det inte mycket folk, någon låg och sov vid ett bord. Värden lät personen i fråga göra det, det fanns annat att göra. Städa undan natten och förbereda inför nästa. Det fanns dock en gäst som satt och med en kopp te och som hade fått värden att ta fram ett bröd, ost och korv. Gästen hade mörkare hud än andra och det var tydligt att hon inte var från trakten. Värden Xavan visste dock vem hon var, en magiker i tjänst hos kommendanten, hennes namn var Etina Mastorani. Dörren öppnades och en lång, smal man med svarta kläder och en hög svart hatt gick in, tittade sig omkring och gick fram till Etina. Han satte sig och tittade på Etina, hon tittade tillbaka och sa ”vart för dig till dessa trakter?”. Mannen som hade en smal mustasch och lite otäcka ögon log och sa sen ”jag ville se om min investering har betalt sig?”. Etina log och rörde långsamt i sin te kopp. Hon höjde den och ropade på Xavan som gick för att hämta mera hett vatten och nytt te. Xavan kom fram, hällde upp och vände sig mot mannen ”något herrn önskar?”. Etina svarade innan mannen svarade ”Marcos el Sid tar nog gärna lite te han med”. Xavan nickade och gick, Marcos log och sa ”smart”. Etina tittade på honom men sa inget. Xavan kom tillbaka med en kopp och rykande bullar från ugnen. Marcos betalade och Xavan gick. Efter en stund sa han ”så lyckades det?”. Etina log ”om du menar att de löste gåtan, ja då lyckades det, men de tog kopparplattorna.” Marcos log och såg på henne med smalnande ögon ”och jag antar att du har kopior?”. Hon nickade och han andades ut och satte sig tillbaka och fortsatte ”och i vilken ordning?” Hon såg på honom under tystnad och efter en stunds tystnad så suckade han och sträckte över en påse. Hon öppnade och tittade noga igenom ädelstenarna i den, de glittrade svagt. ”Det var en melodi, en gammal sådan visade det sig” sa hon. Marcos såg på henne och sa ”och du kan denna?” Etina skakade på huvudet vilket gjorde Marcos synbart irriterad och hans hand sökte sig mot bältet vid midjan. Etina fortsatte lugnt ”men jag vet en som kan den.” Ungefär samtidigt så kom en ung, lite rödhårig flicka in, hon hade fräknar och hennes ögon var pigga och nyfikna. Etina vinkade åt henne och sa ”Tania” och flickan vinkade tillbaka men pekade på en sopborste och gick vidare. Etina log och vände sig mot Marcos som såg lättad ut och drack lite te. Etina såg på honom och sa ”för tio dagar sedan blev vi anfallna av tio utsvultna men fanatiska aeter, de stred till döden. Kommendanten fick uppfattningen att de sökte sig mot gruvan men som tur var nådde de aldrig det innersta av den. ” Marcos rykte på axlarna ”ett sammanträffande” sa han och tittade bort. Etina log ”så klart”, hon reste sig sa innan hon gick ”kopiorna ligger vid väggen, du får själv be flickan lära dig sången.” Marcos nickade och sa sen ”och vart ska du?” Hon vände sig om ”så långt bort som möjligt innan det som finns bakom den där väggen vaknar och kommer ut” sen gick hon. Marcos drack upp sitt te och gick sedan ut, han fortsatte bort till ett stall. Han försäkrade sig om att det var tomt och sedan letade han upp en bild på en ung kvinna som var smal och satt på en gunga, hennes hår var svart och långt. Han gjorde ett antal komplicerade rörelser i luften och mumlade konstiga ord sedan fick han kontakt. En flickas röst sa ”ja” och han svarade ”det är Marcos el Sid”. ”Marcos din lille Ytarr slav!” sa hon med en barnsligt glad röst, hon fortsatte ”vad har en sådan kedjad man på sitt hjärta?” Hon skrattade som om hon sagt något roligt och sa ”men när jag tänker på det är det frågan om du har ett hjärta?” Marcos harklade sig och sa ”Jag vet hur man öppnar Nebulas grav”. Flickan tystnade och fnittrade sedan ”så bra då. Vad vill du att jag ska göra åt det?” Marcos sa besviket ”jag tänkte det kunde vara intressant men tycker du inte det så finns det säkert andra som är intresserade”. ”Va!” sa flickan högt ”leker du med andra än mig? Lille Marcos nu blir jag besviken på dig din lille knähund!” Marcos försökte bryta kontakten men insåg snabbt att flickan inte tillät honom det, snabbt började han förstå att det var ett misstag att kontakta henne. ”Jag antar att lille pudeln önskar få någon form av belöning?” sa flickan retsamt. ”Det ska jag erkänna att jag hoppades på” sa Marcos som tänkte att det var lika bra att vara ärlig. ”Och?” sa flickan ”vad är det du vill ha?”. Marcos harklade sig och sa ”jag önskar att ni hjälper mig att äkta flickan Leslie Arter.” Flickan blev tyst en stund och sa sen ”tyvärr lille pudel men det är inte ok, du får önska dig något annat”. Marcos blev förstummad och började tänka och blev tyst en stund, plötsligt sa flickan ”du tråkar ut mig! Kontakta mig igen när du kommit på något annat!” sa hon surt och bröt kontakten. Marcos pustade ut och fick sätta sig på knäna för att andas ut men tankarna snurrade runt i huvudet.

När de två männen lämnade rummet bad Anisia om ursäkt till drottningen och skyndade sig iväg till sitt rum. Väl där, när hon var ensam, föll hon ihop på golvet och nästan ulkade, hon andades tungt och kallsvettades. Hon sträckte fram sin hand och märkte hur hon darrade. Hon tvingade sig att andas lugnare. Hon analyserade situationen, hon hade gjort rätt kom hon fram till ingen hade skadats. Men den fanns där ändå, rädslan. Hon visste vem Mr Blue var, vad han var kapabel till och vad han var skyldig till. Hennes mor hade skrattat åt henne, åt hennes rädsla och sedan dragit sitt svärd och anfallit. Hon var inte säker på vem som hade vunnit. Drottningen och intrigerna i Grenivien fick stå tillbaka, det var annat i rörelse. Hon gick bort till väggen och en extremt väl dold lönndörr. Det var mycket länge sedan den hade öppnats. Där inne fanns en liten röd låda i sten. Stenen var hämtad från dysterheten och syftet med lådan var att spärra innehållet så ingen kunde spåra vad som fanns där inne. Där fanns hennes kort, hon hade så klart kopior på andra ställen men detta var den uppsättning som fanns närmast. Hon tog på sig handskar innan hon började bläddra, hon tittade först på en kvinna med rött hår, drottningen av Cianom men hon bläddrade vidare, hennes mor bläddrade hon förbi liksom andra äldre. Sedan stannade hon vid ett kort. Det var en man med svart bakåtkammat långt hår, han hade blåa förtroende ingivande ögon och vackra blåa kläder med inslag av silver, hans namn var Julian. Hon tog ett djupt andetag, tog av handskarna och rörde vid kortet, sökte kontakt och efter en stund hördes en mjuk röst ”det var ett tag sedan”. Hon försökte hålla sig neutral, inte känna känslor, sådana kändes direkt ”jag behöver meddela en sak” sa hon. ”Varsågod” sa han kort. ”Jag fick besök idag av två Edlosi, de kallade sig Adel och Mr Blue” sa hon så sakligt hon bara kunde. Hon kände hur han log och så sa han ”vad ville herr Adel och Mr Blue?”. De frågade efter en ung Edlosi vid namn Daphne. ”Säkert en släkting på något sätt” sa han, sedan efter en stund. ”Men det måste vara något viktigt eftersom de valde lämna sitt ställe.” ”Ja” sa hon men visste inte vad platsen de lämnade hette. Hon chansade ”de gillar ju platsen”. Julian skrattade ”kan man gilla Frintor?” Han tystnade och fortsatte ”fast gillar man få sina kulor nedfrysta så gillar man det kanske? Man blir nyfiken på vad de söker?” ”Jag vet inte” sa hon helt sanningsenligt. Han funderade hög och sa ”är det deras barn? Nej, tveksamt. Hmm, tål att tänka på. Har du någon som kan luska lite?” ”Jag vet inte, jag kan försöka” sa hon. Med en retsam ton sa han ”vill du ha hjälp?”. ”Nej, jag klarar det.” sa hon. Han log och sa ”bra, rapportera gärna vad de två har i kikaren och säg till om du vill ha hjälp. Jag kan skicka ett skepp eller två om du vill ha stöd.” ”Tack, men nej tack. Det sista som behövs är en upptrappning mellan Serdan och Edlosi” sa hon och la sedan till ”dessutom hade det dragit till sig Concillens ögon och troligen även väckt Verga med kompanjon.” ”Är Verga där?” sa han förvånat. Hon kunde inte låta bli att le och känna sig nöjd, hon visste något som Julian inte visste ”ja, hon har varit här ett tag.” Han var tyst en stund och sa sen ”jag vill att du meddelar mig när du vet mera, oavsett om det är lite eller mycket.” ”Ja, det ska jag” och så bröt hon kontakten och la tillbaka kortet och förslöt lådan snabbt. La tillbaka den i lönnfacket och stängde luckan. Först då kunde hon andas ut, hon satte sig på sängen.

Det knackade på dörren ”vem där?” sa hon. ”Hilxala” svarade en äldre kvinnas röst, ”kom in” sa Anisia. Hilxala gick in och stängde dörren försiktigt. Anisia reste sig från sängen och rättade till sina kläder men lämnade inte den äldre kvinnan med blicken. Hilxala såg utforskande på henne ”är allt väl vännen min? Du lämnade så snabbt salen efter att de två männen gått, man blev lite orolig. Är det något som hotar oss?” Anisia tittade på kvinna, hon hade aldrig helt litat på Xad eller Dax orden, de var luriga och hade helt klart sin egen agenda. Hon skrattade nästan till för sig själv, men är det så konstigt tänkte hon. En halv hemlig grupp av magiker med resurser och inflytande, så klart de har en egen agenda. ”Nej, jag tror inte det men jag är lite osäker.” sa hon ärligt. ”Ska vi försöka stoppa dem?” sa Hilxala. Anisia skrattade till ”bara om vi önskar döda soldater och någon förstörd stadsdel” men ångrade sedan sina ord. Även om Hilxala försökte dölja det såg hon nöjd ut ”så jag antar att männen var Serdan?” Anisia skakade på huvudet ”nej, värre, de var Edlosi. Den ena av den värre och farligare sorten.” ”Vilken sort är det” sa Hilxala moderligt. Anisia kände sig irriterad över utfrågningen ”den sort som skulle slakta alla i slottet om bara betalningen var den rätta, ned till minsta barn och sjukaste sjukling.” Hilxala nickade ”och Daphne, jag antar att det är Blake? Ska hon varnas?” Anisia bestämde sig för att sluta leka utfrågning och svar och sa ”ni får ursäkta mitt hastiga lämnande av hovlivet men nu måste jag vidare.” ”Självklart” sa Hilxala och gick mot dörren med Anisia bakom. De gick ut och precis när Anisia låste dörren sa Hilxala ”drottningen var också frågande till er plötsliga avvikelse” hon tystnade och studerade Anisia ”men jag sa att ni säkert hade en god anledning och kommer snart att förklara er”. Anisia nickade och gick, när hon kom runt hörnet öppnade hon sin lilla väska, tog fram en bild på en tjänsteflicka som hon visste jobbade åt Leslie Arter och gav henne mycket tydliga instruktioner. Sedan gick hon till drottningen.    

Drottningen märkte att Anisia blev på helspänn när de två besökarna kom in i rummet. Normalt brukade Anisia vara ganska självsäker och lugnet själv men nu var det som hon var beredd på det värsta, det oroade drottningen Amilia. Besökarna var två välklädda om än lustigt klädda, den ena hade gråa byxor, en väst med stora metall spännen och en vit skjorta, hans hår var brunt och han hade en välklippt mustasch. Den andre hade svarta siden byxor, en svart siden skjorta och över skjortan en svart läderväst med röda snirkliga mönster. Han hade svart bakåtkammat hår. Båda la ifrån sig sina raka svärd vid ingången till vakterna. Ingen annan än Anisia reagerade noterade Amilia. De både klev fram med en ovanlig självsäkerhet men följde etiketten och bugade artigt. ”Välkomna” sa Amilia ”vem är det som söker audiens hos mig och kommer med sådana gåvor?” Hon tittade på den lilla påsen med gnistrande små rubiner. Mannen i svart och rött bugade sig och sa ”ers majestät, först vill jag tacka för att ni tog emot oss. Mitt namn är Adel och detta är min kompanjon Mr Blue.” Drottningen var lite irriterad att Anisia hade valt att ställa sig snett bakom tronen och tydligen inte ville säga något. Amilia tittade på dem ”jag måste tyvärr medge att jag inte hört era namn tidigare, är ni långväga gäster i mitt land?” Adel log ”så kan man säga ers majestät, på genomresa skulle man också kunna säga”. Amilia studerade dem båda, Mr Blue var mycket välbyggd och utstrålade en aura av ’du vill inte vara min fiende’ medan Adel var mera ’jag komma få reda på allt’. Oavsett gillade hon inte deras närvaro, det fanns något hotfullt med hela situationen. Hon noterade även att Adel sneglade på någon bakom henne, Anisia gissade Amilia. ”Vad önskar ni, gentlemän från fjärran?” sa hon. Adel log ”ers majestät får ursäkta men vi söker en flicka, en viss Daphne, tyvärr har vi inte mera information om henne.” Amilia såg på Adels ansiktsuttryck att han verkade vara nöjd med något. Hon sa ”Anisia min vän, är det en flicka som vi känner till, tror du?” Anisia harklade sig och sa men hennes röst darrade lätt ”ers majestät jag tror jag vet vilket flicka de avser, min fråga blir då till de ärande Adel och Mr Blue vad deras ärende är med henne?”. Adel såg på henne som en katt ser på en mus och sa knappt hörbart ”en familjeangelägenhet och inget av intresse för bäraren eller hållaren av kronan.” Orden fick Amilias förste livvakt och nya make, prins Alton Rosgram, att lägga handen på svärdshjaltet och resterande vakter gjorde samma rörelse ty det fanns något förtäckt hot och nedsättande i orden på flera sätt. De två stod lugnt kvar, Anisia bytte plötsligt språk till ett för Amilia helt okänt språk, Adel svarade och Mr Blue nickade sedan fortsatte Anisia och Amilia uppfattade ord som Daphne Blake och Leslie Arters adress och hus. De båda verkade nöjda med svaret och sa ”ers majestät, jag förstår att vi eller jag har gjort din vakt lite nervös, detta är inte min avsikt. Vi har fått det vi önskade och vill lämna ditt vackra palats i fred. Amilia sneglade på Anisia som nickade och drottningen nickade och sa ”under förutsättning att ni inte skadar någon av mina undersåtar är ni fria att lämna.” Adel nickade och sa ”tack, ni är en vis drottning, ers majestät. Vi kommer så klart inte skada någon så länge det inte hotar eller försöker skada oss.” Amilia nickade och de två backade och gick och tog sina vapen på vägen.

Lina satt vid vägkanten och hennes son Jonatan lekte i gräset, noga övervakat av sin guvernant. Vagnens ena hjul hade gått sönder och tjänarna höll på med reparationen. Hon tittade ut över ängarna, det var vackert, gräset vajade och området i Rosegram vid de stora silverekarnas skog visade sin bästa sida. På ängen vajade vackra blommor i olika nyanser, blått, gult och rött. Hon tänkte på sin syster och deras sista möte. Det var ett tag sedan och hon ångrade sina ord hon hade sagt där på skolan. När hon tänkte på sin syster, Lyria, fylldes hennes ögon av tårar. En tjänsteflicka såg det och gick fram men hon viftade bort henne. Jonatan jagade efter en liten vita fjäril, en bit bort kvittrade en fågel. Hon log när hon insåg att fågeln påminde hennes om Lyria, vackert sjungande, fri och sittande i ett träd. På många sätt var hon avundsjuk på henne, Lyria hade fått mycket som hon själv hade önskat, frihet, att resa och valet att få välja sin första kärlek av egen vilja. Sen att omgivningen i det tysta krävde att hon skulle läxa upp henne hade inte med det att göra. Lina suckade, alla dessa krav som fanns på kvinnor i hennes position. Man förväntades vara så mycket när kanske allt man vill vara är en lite fågel som kvittrar på en gren i skogen. Hon mindes en rad som hennes man Pablo gillade. ”blott fåglar i bur har en längtan, de fria flyger”.

Så småningom kom de vidare och någon timme senare kom de tillbaka till Silverekens herrgård och familjen gick in. Pablo kom fram och frågade hur det hade gått? Lina bara nickade och sa att allt var bra men sökte avskildhet en stund, hon skyllde på huvudvärk och Pablo respekterade det. Hon gick ut i i parken vid godset och dammen. Hon satte sig vid statyn av ängeln Vequaniel och tömde huvudet på tankar, hon ville uppnå en inre frid. När hon nästan hade uppnått detta hörde hon att någon kom gående i gruset. Hon blev överraskad av att se hennes och Lyrias bror Nandan komma mot henne. Det var ytterst sällan han kom till gården, han lämnade ogärna sitt något märkliga hus i skogen. ”Bror” sa hon och erbjöd honom plats på bänken men han skakade på huvudet. Lina tittade på honom, hans kläder hade stora fläckar och fingertopparna hade bläck fläckar. Ögonen såg trötta ut, ”hur är det? Sover du bra?”. Nandan skakade på huvudet, hon lät det ta en stund, hon visste att eftersom han hade kommit ville han något så det var bara att vänta. Efter en stund sa han ”jag” en paus ”hörde att Lyria hade rest till Emyla”. Lina tittade på honom, ”vem sa det?” sa hon lite förvånat för hon hade inte hört något. Han ryckte på axlarna ”jag bara hörde det” sa han men Lina såg lång väg att han ljög. Hon tittade på honom med stäng blick men visste att han skulle bli arg om hon pressade honom. Hon bytte ämne ”något nytt om varelsen i skogen?” sa hon. Han ryckte på axlarna men sa inget. ”Varför skulle Lyria åka till Emyla?” frågade hon honom. Hans blick fick något mörkt och han hade en lite vassare ton när han sa ”hon har väl något farligt kvinnligt för sig tänker jag.” Lina såg på honom men lämnade det men nyfikenheten fick ändå henne att fråga ”men hur vet du det? Att hon är i Emyla, menar jag?” Han såg irriterad ut ”litar du inte på mig?”. Hon log ”så klart jag gör älskade bror men jag har väl rätt att vara nyfiken vad vår syster gör?”. Han såg bister ut och det syntes i hans blick att han slets mellan sina känslor för sin syster, en sida hon älskade henne och en annan som anklagade henne att inte vara en äkta Conejero utan ett utplacerat barn som hade orsakat deras föräldrars död. Han skulle precis svara men avbröt sig och förblev tyst och vände och gick tillbaka till skogen och sitt hus. Några dagar senare fick Lina brev av Lyria där hon berättade om att hon skulle till kröningen av den nya påven. Ytterligare någon dag senare fick hon ett annat brev från rektorn på Vorlam akademin där framgick att skolan hade blivit anfallen av en okänd styrka men att Lyria mådde efter omständigheterna bra. Skolan skulle stänga resterande termin och vad som skulle hända till hösten var oklart. I brevet stod det även att Lyria skulle följa med sin väninna Leslie Arter till Emyla för att bevittna den nya påven Benjamin Arters vigning.

———————————————-

James var sällan i kyrkan, han var inte en speciellt troende person men det fanns ändå något fridfullt där inne. Han tittade på änglarna som fanns längs sidorna och han stannade alltid vid den gråa statyn av ängeln Vequaniel. Det var tidig morgon och prästadepten hade öppnat fönster och dörrar för att vädra kyrkan. En liten grå sparv flög in och landade så småningom på ängeln Vequaniels axel och satt där och andades ut. James log, han mindes Lyria, han skämdes för det han gjort men han ångrade sig inte. Där och då fanns något som han uppfattade som äkta men som sedan gled honom ur händerna. Han hade någonstans hoppats att delar av sitt liv inte skulle visa sig men, han suckade, det blir aldrig som man tänker sig. Han reste sig och gick ut för att påbörja sitt vaktpass. Strax efter flög den lilla sparven vidare, den var fri.