Det var länge sedan Anacleto hade sett havet, och vilket hav han nu beskådade. Det glittrade i soluppgången i all sin prakt, vita vackra moln började glida ned från norr och med den skulle en bister kyla följa så som det alltid gjorde när ett år gick mot sitt slut. Anacaleto var trött och fårad av tiden, näst år skulle han fylla? Han började räkna och log 64 år. En anmärkningsvärd ålder för en som hade levt det hårda liv han levt. När han nu satt högt uppe på bergen i västra Estermine och stirrade ut över det västra norra havet blev han plötsligt filosofisk, han hade en dotter som hans älskade Ursula hade fött innan hon togs och brändes, var hade det blivit av henne funderade han. Det sista han såg av henne var när hans systerson, kronprins Adrian red iväg med henne medan lågorna slukade den skrikande Ursula, det var fasanfullt. Tårar fyllde den gamla mannens ögon, sen reste han sig och mumlade för sig själv att sluta vara en lipkärring, han började sakta gå ned mot kusten och havets brusande vågor. Medan han gick funderade han på vem som var kung, var det Adrian? Kanske var hans dotter på hovet, visste hon om honom? Många frågor men få svar men han gick nedför berget mot kusten och den lilla byn han hade sett ligga där under när han la sig i bergen på natten. De hade tänt en stor brasa, kanske firade man något, han visste inte. När han närmade sig byn såg han bålet och såg fem pålar med resterna av vad som en gång varit människor. Hans hjärta fylldes av en olustig känsla. Byn var liten, kanske 100 invånare, den låg på gränsen till västerländernas vildmark. Folket här var tysta, stora, hårda men det fanns en ärlighet och uppriktighet. Landet och livet var för kärvt för falskhet och illvilja, man måste kunna lita på varandra och hålla varandra om ryggen för att överleva. När han gick in i byn väckte han så klart uppståndelse och snart kom by äldsten fram, på sin grötiga Estermine greniviska frågade han vem han var. Vant sa han det namn som han brukat under snart 14 år på jakt efter, något. ”Mitt namn är Isandrer och jag vill inget ont, bara passera”. By äldsten granska honom och sa ”äre durk frå de mytiska i bergen?”. Han visste vad by äldsten menade och han skakade på huvudet och sa ”nej, jag är bara en vandrade som vill vila fötterna och höra om vad man förtäljer om västerlandet. By äldsten verkade nöjd med det och sa att han fick sova i storsalen, men max två nätter. Han nickade och tackade ja. På kvällen verkade hela byn samlas i storsalen och Anacaleto antog att de sällan fick besök. Kommer häxorna ofta hit, ”neaj” svarade by äldsten, som hette Stenvres och verkade inte vilja säga något mera om detta. ”Vilka är det på pålarna vid bålet?”. Plötsligt blev det väldigt tyst i salen, efter en stund sa Stenvres ”onda saker som krälade ut från västerlandet”. Anacaleto rynkade pannan, ”saker?” sa han ”de verkade vara mänskliga?”. Nu var det verkligen väldigt tyst i salen. Stenvres tittade på honom och sa ” Isandrer, stigare fra ost, vi spart ean, sa vi ka vis upp den ti häxorna i råadet.” Stenvres verkade nöjd och fortsatte att de hade fångat sex av sakerna för en vecka sedan, de leddes av den de hade sparat och hade sänt bud till närmaste storby så sold skulle hämta saken. Anacaleto blev nyfiken, kunde han få se saken? Efter lite mera mjöd fick han det, fyra vakter följde med till gropen, Anacaleto fick gå ned själv, det var tydligt att man var rädd för det som fanns där nere även om man försäkrade honom att den var bunden och kedjad. Han fick en fackla och gick ned, jo nog hade de kedjat och bundit saken. Taljen och kedjorna skulle hålla 100 hästar stilla. Anacaleto hade sett mycket, till och med en drake, men det han nu såg hade han aldrig sett tidigare. Den var en lång kvinna som nästan var naken förutom några tunna tygstycken, hon hade röd hud och tjockt svart rött hår och stora betar i munnen och i pannan fanns två stora horn. Hon tittade på honom, han slogs av att det finns intelligens i hennes ögon. ”Vem är du?” frågade han utan en tanke på att hon inte skulle förstå. Hon tittade på honom och svarade på bruten Greniviska ”verm frag?”. Han ryckte till, sen sa han ” Isandrer”. Hon skakade på huvudet ”dirjt san nam”. Han såg in i ögonen sen sa han ”Anacleto Gravestone, yngsta son till kung Davian Gravstone.” Hon log och skrattade till men det var tydligt att skrattet gjorde ont. ”Du finner detta roligt” sa han lite irriterat. ”Öjdet” sa hon ”öjdet är grymligt och ratt”. Hon studerade honom ”Ish dricka”. Han gick upp och hämtade en kanna med vatten, vakterna frågade om hon hade förhäxat honom, han bara skakade på huvudet och gick ned igen. Hon drack stora djupa klunkar, sen sa Anacleto ”varför är ödet grymt?”. Hon tittade på honom och sa ”ish, Ashlima af klan Plaexara o mi frände fish i uppgiff ash soka eft dot till Anacleto Gravestone.” Sen skrattade hon rått trots att det uppenbart att hon hade ont. Vakterna ropade och Stenvres hade nog blivit nervös och beordrade upp honom ur gropen.