Författare: SerdanGM

Ertania skyndade sig genom korridorerna så fort som hon kunde utan att springa. Hon var kallad av den stora lyssnaren Azura, det var en stor ära även om hon darrade av skräck. Det fanns rykten om vad som kunde hända om man misshagade en lyssnare. Rykten som sa att man fick sina ben upplösta och hela kroppen blev gelé. Rykten som sa att en flicka inte hade noterat Azuras nya hårfärg och fick sina ögon ersatta med glaskulor som innehöll en evig brinnande grön flamma. Så det var en stor ära när en lyssnare kallade på en enskild medlem men det fanns risker och faror med att träffa dessa mytomspunna lyssnare. Ertania kom fram till den stora dörren som vaktades av hedersvakten och leddes av särskilt utvalda officerare från Pura Cogitations. En äldre man med uniform kom fram till henne och visade in henne i ett rum bredvid. Hon följde med hans anvisningar, där inne väntade fem kvinnor. Hon blev ombedd och ställa sig bakom en skärm, extremt noggrant klädda man av henne och undersökte både henne och kläderna efter eventuella föremål som skulle kunna vara ett hot mot lyssnaren. Efter den mest noggranna visitationen som hon genomgått fick hon åter ta på sina kläder och gå lämna det lilla rummet. Den äldre mannen väntade och såg på henne och sa ”är du Ertania av Artificium, verksam här i Nguen”? Ertania nickade och sa ”ja”. Mannen grymtade något och gjorde ett tecken. De stora dörrarna öppnades och hon fick gå in i salen. Rummet var inte alls som hon hade förväntat sig, hon hade tänkt att det skulle vara en stor lång sal med guld, silver och massor av överdåd. Det var i och för sig ett stort rum men ganska sparsamt möblerat och väggarna saknade helt tavlor utan vara bara slätt vita. Möblerna var också av det enklare slaget. Längst bort fanns en stor säng som doldes av draperi. Mitt i rummet fanns en stor röd matta med ett vackert mönster. På mattan satt en liten kvinna i en vit enkel klänning, hon hade långt blont lockigt hår, flickans kinder var rosiga och hon såg oskyldig ut. Flickan satt i en lotusställning med händerna vilande på knäna, det fanns ett lugn hos flickan. Runt mattan fanns ytterligare fem personer, fyra var även de inklädda enkla vita klänningar och sedan fanns en man med röda och blå uniform av en sort hon aldrig sett tidigare. Mannen bar ett lättböjt svärd vid sidan, han hade stort svart hår i en fläta som vilade på ryggen. Ertania närmade sig försiktigt matten, flickan tittade upp och sa ”kom och sätt dig hos mig”. Ertania blev överraskade men lydde och gick fram och satte sig framför henne. Flickan tittade mot henne med vackra bruna ögon och sa ”du är kallad och du har kommit” Ertania bugade så att pannan nådde mattan och sa ”mitt liv är ditt liv och jag har kommit för att lyssna på er visdom”. Flickan log och sa ”guden har talat till Azura med ett viktigt budskap och uppdrag.” Ertania nickade och sa ”jag är redo att notera alla ord som ni förmedlar från guden, lyssnare Azura.” En av flickorna vid sidan skrattade till men ingen verkade bli förargad över detta. Flickan som skrattade och fortsatte att skratta. Hon hade ett blont stort, yvigt och lockigt hår. Hon hade mörk hudfärg och hennes ögon var blå. ”Se” sa hon ”det är inget fara” sedan sprang hon bort mot sängen och på vägen dit hjulade hon plötsligt flera gånger. Borta vid sängen stannade hon och gjorde en pose och sa ”tada!” Ingen gjorde något och Ertania visste inte vad hon skulle tro. ”Ertania” sa den mörka flickan ”tycker du inte jag är duktig?” Ertania tittade på flickan på mattan som dock var koncentrerad på den mörka flickan, Ertania sa ”ehh, ja det var bra”. ”Bra?!” sa den mörka flickan ”bara ´bra´?” och lät mycket besviken. Hon började gå mot mattan, flickan som suttit mitt på mattan reste sig och gick vid sidan. Vakten såg helt oberörd ut. Den mörka flickan kom fram till mattan ”res dig” sa hon befallande till Ertania som genast men så värdigt som möjligt reste sig. ”Jag orkar inte förklara allt i detalj utan jag bara säger det som du ska förmedla till de som behöver höra det.” Ertania nickade men vågade inte säga något. Den mörka flicka väntade, vakten harklade sig och tittade menande på Ertania som fattade och sa ”mitt liv är ditt liv och jag har kommit för att lyssna på er visdom.” Den mörka flickan såg mycket nöjd ut och sa ”guden, den allsmäktiga och människornas enda sanna vän säger att på världen Leinad finns en styggelse. Det är en sorts kvinna som delvis har en orms kropp och som har ormar istället för hår. Styggelsen måste dö för att hindras släppa ut sin uråldriga ondska. Enligt guden finns styggelsen långt ner under ett vitt träd som planerades för att styggelsen inte skulle släppas fri.” Flickan tystnade, Ertania upprepade sedan ordagrant var den mörka flickan, Azura, hade sagt. Vakten visade med handen att hon kunde gå. När Ertania kom till dörren hörde hon Azura som sa ”det är min önskan att du följer med expeditionen och vid återkomst rapporterar allt tillbaka till mig.” Ertania vände sig om, neg djupt och lämnade sedan rummet. Utanför skyndade hon sig till sin överordnade och berättade var Azura förmedlade. Genast och effektivt satt man ihop en stor flottstyrka, samlade in information Leinad och det vita trädet. Ertania blev djupt involverad då hon ju hade fått uppgiften att återberätta allt för Azura. I underrättelse materialet inkom uppgifter om landet där trädet fanns, om drakarnas rörelser i draperiet vid världen samt griparnas rörelser i dysterheten. Det fanns även uppgifter att man misstänkte att en grupp unga Serdan och Edlosi befann sig i landet. Därför sattes det ihop en elitstyrka av Nocte medlemmar för att, som ett sidouppdrag, försöka tillintetgöra dessa hatiska motståndare. Ertania såg verkligen fram mot resan, det var en sådan ära!

I en annan del av universum fick Serdan Corral en kontakt med en släkting som hade ett särskilt uppdrag att bevaka Concillens rörelser. Uppgifterna var knapphändiga men det handlade om ett vitt träd på Leinad och ett större antal skepp skulle göra något där.

Carzene funderade över sin situation. Hon hade valt att följa den lite udda men trevliga Wiktor. Wiktor var besatt av kroppar utan att veta varför. Han var mycket vetgirig tänker hon, han ville veta allt men det var som han inte visste varför han ville veta. Han hade botat henne och troligen räddat henne och för det var hon honom mycket tacksam. Hon hade under någon månad fått se och uppleva sådant som hon inte ens trodde var sant. Stora skepp, stora städer, märkliga byggnader, stora städer men mest märkliga värderingar och beteenden. Runt Wiktor fanns andra, alla var liksom han lite speciella hade hon under resans gång konstaterat. Där fanns en liten kvinna vid namn Leslie som tydligen var väldigt rik vilket gjorde att många behandlade henne på ett annat sätt. Carzena funderade över detta, varför var det så. I hennes by så bedömdes man efter vad man kunde tillföra till byn så det gynnade byn för då gynnades alla. Man hade så klart sina egna ägodelar men det mesta delades. Därför blev det lite märkligt när Leslie ägde en massa saker som var hennes, hon kunde inte använda dem men andra som hade behov av sakerna fick inte använda dem. Det verkade också som Leslie var en slags hövding eftersom hennes ägodelar gjorde att andra verkade lyda henne. Detta gjorde Carzena mycket konfunderad. Sedan fanns en annan flicka eller kvinna i gruppen. Carzena funderade och bestämde sig för att det var en kvinna då hennes kropp verkade äldre. Kvinnan hette Rei, det som var annorlunda med henne var att hon ofta verkade frånvarande som hon satt och dagdrömde. Carzena fattade inte hur hon vågade det. Där hon kom från var man nästan alltid tvungen att vara ganska närvarande, det kunde straffa sig hårt att dagdrömma och inte vara redo för de faror som livet hade. Carzena konstaterade att Rei verkade ha många talanger men var rädd för att visa dem. Det var som hon gömde sig för något eller någon, Carzena undrade vem eller vilka? Sedan fanns det en flicka som Carzena förstod sig på, Daphne. En krigerska som hade respekt för det hon kunde, för hennes skicklighet och styrka. Daphne hade haft många friare i hennes by tänkte hon. Det enda som var så förvirrande var att Daphne verkade dels bära på en sorg av något slag, dels verkade hon titta på de andra flickorna i gruppen som män tittar på kvinnor. Det var förvirrande men förutom det var Daphne enkel. En annan i gruppen, Flory, var gravid så därför blev Carzena åter konfunderad när hennes make lämnade henne på borgen och hon valde sedan att åka iväg! Långt bort dessutom! För Carzena var det helt obegripligt. Sedan fanns en ung man, Deanor, som hon inte riktigt hade koll på. Han gick för sig själv och sa inte så mycket utan verkade mest grubbla och förstå världen kring honom. Den sista flickan i gruppen var Lyria. Carzena försökte förstå henne, det var som hon ville stå längst fram och hålla i allt men vågade inte och försökte stå bredvid men trasslade till det, mest för sig själv. Det var som hon ville bevisa något för sig själv, finna sig själv. Överlag verkade gruppen hon hamnat med som de var på väg någonstans men visste inte vart de ska, hur och varför. Det verkade dessutom som de ville olika saker utan kunna bestämma sig för något av det. Carzena var allmänt förvirrad tänkte hon.

Sedan händer det där utanför staden, Carzena förstod inte riktigt vad som hände men resultatet av kvinnan som bara dök upp i Leslies hus och följde med, det förstod hon. Hon ville fråga Wiktor, kanske Daphne varför de blev anfallna. Vad fanns i den blåa lådan? Det gjorde tydligen Rei rädd, Deanor också men inte lika mycket som Rei. Hon funderade om det var på grund av henne det som hände hade hänt? Hon visste inte, det var mycket som var oklart för henne.

Corral släppte kontakten, det var lite speciellt att i smyg gå in och manipulera andras drömmar som de sänder till en tredje part men, hon log för sig själv, hon var bra. Hon funderade på Ellisandris reaktion, mest funderade hon på hur hon och hennes dotter skulle kunna komma varandra nära utan att Ellisanderei skulle bli en börda. Hon hade inget emot att hjälpa sin dotter men hon visste av erfarenhet att om man stödde sina barn, och i synnerhet om de var Serdan eller Edlosi, för mycket utsatte man dels sig själv för fara, dels sitt barn för fara. Hon satt på rummet och blundade och lät för en gångs skull tankarna vandra fritt. Hon var väl medveten om att hon inte var en perfekt mor och att hon aldrig skulle bli så, hon skulle aldrig bli modern som väntade vid spisens vrå med maten färdig när barnen kom hem. Hon kände hur hennes känslor sakta började återvända till henne, hon var rädd för sina känslor så hon gömde dem djupt i sitt inre. Hon skrattade till när hon tänkte nästa tanke. Hur det som alla Serdan och Edlosi fruktar mest är således är det som man stänger in längst in men det är också det som styr alla och gör att man handlar därefter. Hur kärleken till ett barn gör att förlusten av barnet driver fram ett hat och hämndbegär, hur kärlek till en annan kan driva vissa till rena galenskaper. Hon snuddade vid tanken av sin bror och tvingade sig snabbt stänga in den känslan inom sig. Hon stirra ut i natten där syrsorna fortsatte spela sin enformiga melodi, allt var stilla. Hon slappnade åter av, ibland tänkte hon att bara genom att ta fram känslan för sin bror skulle göra att han kom till henne, sökande, törstande. Hon hade alltid älskat sin bror men inte på det sättet som han önskade. Han var en enastående magiker som kunde göra enastående saker. Tillsammans hade de gjort saker som i mångas ögon var avskyvärda men inte desto mindre var de enastående, för att inte säga fantastiska. Hennes tankar återvände till sin dotter, Ellisanderei, som togs ifrån henne. Hon förstod att det var för att skydda det lilla barnet. Nästan alla Serdan och Edlosi hade någon gång i livet och oftast flera gånger förlorat ett barn innan det nådde vuxen ålder. Anledningen var nästa alltid för att barnets förälder var en Serdan att Edlosi. Faktum var att födas som med en pappa eller mamma som var Serdan eller Edlosi var bland det farligaste man kunde födas som. Förutom den egna familjen så fanns det alltid massvis med fiender som av en eller annan anledning ville få bort barnet. Därför var det bästa och säkraste sättet att lämna bort barnet och låta det växa upp på ett annat ställe. Men att som förälder fatta det beslutet var svårt och mycket tungt, ytterligare en anledning att stänga in sina känslor långt inne inom sig. Hon suckade, så hur skulle hon få Ellisanderei att förstå att allt hon gjorde var av kärlek till sin dotter? Hon visste att hennes bror alltid hade hatat alla hennes barn, oavsett om de var Serdan eller inte. Det var som att det påminde honom om att han inte kunde få henne och ännu värre att hon hade haft ihop det med andra män. Hennes bror hade alltid sagt att han hatade henne efter det att hon valde att lämna hans sida men hon visste att det inte var så. Hon visste att långt där inne hos honom fanns en längtan om att få sin syster för sig själv och kontrollera henne. Hur skulle hon förklara det för Ellisanderei så att hon förstod vilken fara det innebar för henne. Att en av universums mäktigaste magiker med mer lömska och mordiska kontakter än man någon annan hatade dig, inte för den du var eller något du hade gjort utan för att den du var född av. Hon suckade och släppte fram känslan av uppgivenhet och sorg när hon konstaterade att Ellisanderei troligen inte skulle förstå det under mycket lång tid.

Solens första strålar visade sig över bergen och började sakta värma upp borgen. Haderius tittade på sin älskade Flory där hon låg och sov i sängen. Han tittade sedan på ringen på hans finger och log för sig själv. Han funderade hur hans mor och far skulle komma reagera men sedan slog han undan den tanken, han brydde sig inte. Hans far hade en gång sagt att det gäller att hitta sin plats i världen. Haderius visste att hans plats var här vid Jakovs sida tillsammans med Flory. Trots att han knappt var 16 år gammal hade han det sista året fått uppleva och se mycket, tyvärr även sådant som han hade hoppats slippa. Solen började värma upp honom och jaga bort nattens sista skuggor. Nere på borggården såg han hur Jakov sin vana trogen var uppe tidigt och pratade med nattvakten. Innan Flory och hennes sällskap oväntat hade dykt upp vid slottet hade han oftast följt med Jakov under inspektionen på morgonen. Han funderade lite över Florys plötsliga ankomst, hur kunde de undkommit upptäckt? Kanske var de någon form av magiker? En del av hennes vänner var märkliga men han respekterade dem för han hade upptäckt att olikheter kan komplettera varandra och tillsammans uträtta stordåd. Haderius var lite osäker på hur hans Flory skulle reagera när hon skulle förstå att han åter snart skulle ut på nya uppdrag, men det var ännu några lugna dagar tills dess. Men han var tvungen att bege sig, Jakov skulle sända ut honom igen, det visste han och han skulle lyda och göra det som man sa till honom. Jakov gick runt och småpratade med vakterna, det märktes att han var omtyckt. Han var en naturlig ledare, en som man såg upp till, en som man följde, en som man kunde dö för. Kanske, tänkte Haderius, var det därför den nu avlidna kung Uric var så rädd för Jakov. Han misstänkte att även drottning Amelia var lika rädd, i alla fall om det som Flory hade berättat var sant. Han visste att han aldrig skulle bli samma naturliga ledare som Jakov var men det var han inte ledsen över, tvärtom var det skönt att inte behöva fatta de tunga beslut som en ledare behövde fatta i tider av ofred. Jakov hade redan frågat honom om framtiden och Haderius hade svurit att följa honom oavsett vart det ledde. Anacleto var också en ledare men hade ett mörker inom sig som en ständig följeslagare. Haderius var lite rädd för honom, han mindes en av de gråa som de hade tagit tillfånga. De hade gillrat en fälla så att det inte fanns någon väg att ta mer än att hoppa nedför ett stup. Anacleto hade sträckt ut sin hand till deras ledare. Ledaren hade plötsligt pratat Greniviska och svarat att hus Drasku mindes drakarnas svek, de mindes drakarnas eld och känner de som går i drakarnas fotspår. Sedan hade ledaren dragit sitt svärd tillsammans med sina sista män och rustat mot dem. Haderius och soldaterna öppnade eld och när krutröken lagt sig var de alla fallna. Flory rörde sig i sängen men verkade inte vakna, Haderius log och gick och satte sig vid hennes sida. Han flyttade en lock som hade ramlat ned över hennes ansikte, hon öppnade ögonen och tittade på honom. Det fanns dagar med död, elände och sorg men detta var inte en sådan dag. Att ha Flory här och som sin fru det gjorde att det fanns något som han länge hade trott var slut, hopp.

Hon tittade ut från deras lägerplats, åt nordost fanns det bara berg, berg och åter berg som dessutom hade snö på topparna. Det var bedårande vackert men inte alls som deras hem. Hon och hennes vänner var inte alls vana vid denna typ av terräng kanske var det därför de nu enbart var tio kvar av de ursprungliga fyrtio? Hon visste inte, hon hade följt med för att hon var stammens bästa jägare, men bytena här var färre och svårare att jag. Hur spårar man djur som gått på sten? Visst hon hade lärt sig men hon och hennes kamrater svalt, så enkelt var det. Åt sydväst där de kom ifrån bredde sig först en skog och sedan en grässlätt ut sig. Skogen hade varit enkel av vistas i det var mycket mera lik deras hemtrakter men slätten, utan trädens skydd, så kal och otäck. Men nu var de i bergen, deras schamaner hade fått visioner. Visioner om en gud som fanns långt bort i bergen, som låg begravd och skulle väckas av lotusblomman. Hon skrattade lite för sig själv, skulle guden trolla fram mat, fruktbar jord? Hon var knappt 17 år, hon hette Cazrene vilket betydde ungefär vildkatt. Igår hade ledaren fallit för infektionen som han dragit på sig efter såret för knallpinnarna som deras fiender hade. Knallpinnarna gjorde på något mystiskt sätt att hennes folk träffades av en mjukmetall som trängde djupt in i deras kroppar. De var nu utan ledare, kanske skulle Azbar ta över. Den utmärglade gruppen vaknade, Azbar tog till orda och det bestämdes att man skulle återvända. Cazrene gladdes men funderade samtidigt hur många av krigarna och jägarna som någonsin åter skulle komma tillbaka? Hon suckade, troligen ingen konstaterade hon. Gruppen började göra sig i ordning och sakta började man gå åt sydväst. Långt där borta fanns det som de en gång kallat för hem. Medan de vandrade kom Azbar fram och sa ”jag drömde igår natt”. Cazrene tittade på honom, han var normalt en kaxig krigare men kriget, vandringen och förlusterna hade förändrat honom. Han fortsatte ”jag drömde om vår grupp, hur vi gick förlorade vår sista strid. Alla dog och våra själar blev fria, alla utom du.” Hon tittade på honom han log ”vad hände med mig?” sa hon. ”Du var fängslad, sårad och döende men blir räddad av en blek pojke som har läkande händer.” Cazrene var chockad ”nej, jag kommer strida in i döden med er, min själ ska vandra med er till evigheten, till Irna!” Han såg trött ut ”är döden något att eftersträva?” sa han och fortsatte ”ditt öde är annat än vårt, det har det alltid varit. Jag var arg när vår schaman Osbartucia sa det. Jag ville först inte ha med dig men tvingades ändå.” Han såg på henne med de vackra öronen slokande och med en tår rinnande nedför kinden och sa ”du är livet, glöm oss inte!” sen skyndade han sig fram i täten av sällskapet.

”Jag kräver att få veta vem ni är som kommer hit och frågar efter min syster” hennes ton var vänligt men bestämd. Mannen log och sa ”jag ljuger inte men jag säger inte allt”. Lina snörpte med munnen och tittade på honom. ”Jag kan få dig arresterad, troligen även fängslad för intrång här på vårt gods, är det något som du önskar?” Mannen log på ett sätt som visade att hotet inte alls hade den verkan som Lina avsåg. ”Bara för ni säger något innebär inte att det sker.” sa han och la till ”gällande mig, i alla fall”. Han tittade på den allt mera arga Lina och sa ”lyssna” han funderade ”baronessa? Är det din titel?” Bara det var en kränkning som hade gjort samtlig adel i Grenivien så arga att de antingen på plats hade fängslat den som sa det och troligen fått rätt eller kastat ut vederbörande ur sitt gods. Lina gick bort mot ett snöre vid väggen och drog i det. ”Jag vill att ni ska gå” sa hon ”Nu!”. Mannen fortsatte bara le och sa ”jag ska avlägsna mig så fort jag har fått svar på min enkla fråga ”var hittar jag Lyria Rosegram?” En tjänare kom in och Lina fick kämpa för att hålla sig lugn ”mannen ska gå, eskortera honom ur huset och ut ur godset” Tjänaren lyfte lite på ögonbrynen och gick fram till mannen. Mannen suckade ”varför ska ni människor göra det så svårt för er, speciellt ni adelsfolk på världar utan kontakt med centrum?” Tjänaren gick fram och ställde sig mellan mannen och Lina och visade med handen mot dörren. Lina såg arg och delvis triumferande ut då hon i stunden var övertygad om att mannen, främlingen som kommit och frågat efter hennes syster Lyria, skulle gå. Manne slutade le och sa mot tjänaren ”jag är ledsen för att du blev inblandad i detta.” Sedan puttade han till tjänaren som flög bakåt fem, sex meter och landade i en soffa. Tjänaren kippade efter luft, Lina vände tillbaka blicken från tjänaren och åter mot mannen som nu hade förflyttat sig så han stod mycket nära henne. Han spände sina stålblåa ögon i henne och plötsligt fick rummet och mannens ansikte en lite röd ton, som om det var en röd lampa bakom henne.  Han puttade henne baklänges, hon landade på ett rött stengolv som verkade tillhöra en grotta. Borta var hennes vackra rum på hennes älskade gods Silverekens herrgård. Hon landade på rumpan, framför henne fanns en runt stor grön portal och mannen klev fram genom den och i samma ögonblick släcktes portalen. Allt var rött och hennes inre konstaterade att hon verkade befinna sig i en sorts korridor av röd sten, allt hade en röd ton av ett ljus vars ursprung hon inte kunde se. Mannen ställde sig framför henne och sträckte fram sin hand. Motvilligt tog hon den och han drog upp henne på fötter och åter var han mycket nära henne. Han tittade in i hennes ögon och sa ”och nu ska du berätta allt du vet om Lyria som du tror är din syster. Jag vill veta allt och jag menar allt du vet” Lina stirrade på honom, hon visste inte om hon drömde eller om hon var död. Hon nöp sig, hon kände smärtan. ”Nu!” sa han, långt bort hördes ett sorts vrål, ett skri från något som lät som en blandning av en örn och ett lejons rytande. Lina började berätta om skolan i Vorlam och hur den hade blivit överfallen, om att hennes syster med vänner hade rest till den heliga staden Emyla, om Lyrias älskare som hade förstört Lyrias chanser att gifta sig med deras främsta kandidat. Hon sa även att hon faktiskt inte hade en aning om vart Lyria just nu befann sig. Mannen bad henne berätta om Lyrias vänner, Lina berättade allt och lite till. Mannen lyssnade när hon var klar bad han henne om en beskrivning av James och av Anisia. Sedan öppnades den stora runda gröna portalen. Artigt visade han henne in ”gå in och du kommer hem” sa han. Hon blundade och klev in. När hon tittade befann hon sig i sin salong, tjänaren låg fortfarande utslagen i soffan. Mannen syntes inte till eller den röda korridoren, hon bestämde sig sedan för att allt hade varit en dröm och att tjänaren hade snubblat.

Det var tidig morgon och för en gångs skull så visade sig solen och värmde gott alla i den lilla byn Alnos. Inne på Drakens andedräkt var det inte mycket folk, någon låg och sov vid ett bord. Värden lät personen i fråga göra det, det fanns annat att göra. Städa undan natten och förbereda inför nästa. Det fanns dock en gäst som satt och med en kopp te och som hade fått värden att ta fram ett bröd, ost och korv. Gästen hade mörkare hud än andra och det var tydligt att hon inte var från trakten. Värden Xavan visste dock vem hon var, en magiker i tjänst hos kommendanten, hennes namn var Etina Mastorani. Dörren öppnades och en lång, smal man med svarta kläder och en hög svart hatt gick in, tittade sig omkring och gick fram till Etina. Han satte sig och tittade på Etina, hon tittade tillbaka och sa ”vart för dig till dessa trakter?”. Mannen som hade en smal mustasch och lite otäcka ögon log och sa sen ”jag ville se om min investering har betalt sig?”. Etina log och rörde långsamt i sin te kopp. Hon höjde den och ropade på Xavan som gick för att hämta mera hett vatten och nytt te. Xavan kom fram, hällde upp och vände sig mot mannen ”något herrn önskar?”. Etina svarade innan mannen svarade ”Marcos el Sid tar nog gärna lite te han med”. Xavan nickade och gick, Marcos log och sa ”smart”. Etina tittade på honom men sa inget. Xavan kom tillbaka med en kopp och rykande bullar från ugnen. Marcos betalade och Xavan gick. Efter en stund sa han ”så lyckades det?”. Etina log ”om du menar att de löste gåtan, ja då lyckades det, men de tog kopparplattorna.” Marcos log och såg på henne med smalnande ögon ”och jag antar att du har kopior?”. Hon nickade och han andades ut och satte sig tillbaka och fortsatte ”och i vilken ordning?” Hon såg på honom under tystnad och efter en stunds tystnad så suckade han och sträckte över en påse. Hon öppnade och tittade noga igenom ädelstenarna i den, de glittrade svagt. ”Det var en melodi, en gammal sådan visade det sig” sa hon. Marcos såg på henne och sa ”och du kan denna?” Etina skakade på huvudet vilket gjorde Marcos synbart irriterad och hans hand sökte sig mot bältet vid midjan. Etina fortsatte lugnt ”men jag vet en som kan den.” Ungefär samtidigt så kom en ung, lite rödhårig flicka in, hon hade fräknar och hennes ögon var pigga och nyfikna. Etina vinkade åt henne och sa ”Tania” och flickan vinkade tillbaka men pekade på en sopborste och gick vidare. Etina log och vände sig mot Marcos som såg lättad ut och drack lite te. Etina såg på honom och sa ”för tio dagar sedan blev vi anfallna av tio utsvultna men fanatiska aeter, de stred till döden. Kommendanten fick uppfattningen att de sökte sig mot gruvan men som tur var nådde de aldrig det innersta av den. ” Marcos rykte på axlarna ”ett sammanträffande” sa han och tittade bort. Etina log ”så klart”, hon reste sig sa innan hon gick ”kopiorna ligger vid väggen, du får själv be flickan lära dig sången.” Marcos nickade och sa sen ”och vart ska du?” Hon vände sig om ”så långt bort som möjligt innan det som finns bakom den där väggen vaknar och kommer ut” sen gick hon. Marcos drack upp sitt te och gick sedan ut, han fortsatte bort till ett stall. Han försäkrade sig om att det var tomt och sedan letade han upp en bild på en ung kvinna som var smal och satt på en gunga, hennes hår var svart och långt. Han gjorde ett antal komplicerade rörelser i luften och mumlade konstiga ord sedan fick han kontakt. En flickas röst sa ”ja” och han svarade ”det är Marcos el Sid”. ”Marcos din lille Ytarr slav!” sa hon med en barnsligt glad röst, hon fortsatte ”vad har en sådan kedjad man på sitt hjärta?” Hon skrattade som om hon sagt något roligt och sa ”men när jag tänker på det är det frågan om du har ett hjärta?” Marcos harklade sig och sa ”Jag vet hur man öppnar Nebulas grav”. Flickan tystnade och fnittrade sedan ”så bra då. Vad vill du att jag ska göra åt det?” Marcos sa besviket ”jag tänkte det kunde vara intressant men tycker du inte det så finns det säkert andra som är intresserade”. ”Va!” sa flickan högt ”leker du med andra än mig? Lille Marcos nu blir jag besviken på dig din lille knähund!” Marcos försökte bryta kontakten men insåg snabbt att flickan inte tillät honom det, snabbt började han förstå att det var ett misstag att kontakta henne. ”Jag antar att lille pudeln önskar få någon form av belöning?” sa flickan retsamt. ”Det ska jag erkänna att jag hoppades på” sa Marcos som tänkte att det var lika bra att vara ärlig. ”Och?” sa flickan ”vad är det du vill ha?”. Marcos harklade sig och sa ”jag önskar att ni hjälper mig att äkta flickan Leslie Arter.” Flickan blev tyst en stund och sa sen ”tyvärr lille pudel men det är inte ok, du får önska dig något annat”. Marcos blev förstummad och började tänka och blev tyst en stund, plötsligt sa flickan ”du tråkar ut mig! Kontakta mig igen när du kommit på något annat!” sa hon surt och bröt kontakten. Marcos pustade ut och fick sätta sig på knäna för att andas ut men tankarna snurrade runt i huvudet.

När de två männen lämnade rummet bad Anisia om ursäkt till drottningen och skyndade sig iväg till sitt rum. Väl där, när hon var ensam, föll hon ihop på golvet och nästan ulkade, hon andades tungt och kallsvettades. Hon sträckte fram sin hand och märkte hur hon darrade. Hon tvingade sig att andas lugnare. Hon analyserade situationen, hon hade gjort rätt kom hon fram till ingen hade skadats. Men den fanns där ändå, rädslan. Hon visste vem Mr Blue var, vad han var kapabel till och vad han var skyldig till. Hennes mor hade skrattat åt henne, åt hennes rädsla och sedan dragit sitt svärd och anfallit. Hon var inte säker på vem som hade vunnit. Drottningen och intrigerna i Grenivien fick stå tillbaka, det var annat i rörelse. Hon gick bort till väggen och en extremt väl dold lönndörr. Det var mycket länge sedan den hade öppnats. Där inne fanns en liten röd låda i sten. Stenen var hämtad från dysterheten och syftet med lådan var att spärra innehållet så ingen kunde spåra vad som fanns där inne. Där fanns hennes kort, hon hade så klart kopior på andra ställen men detta var den uppsättning som fanns närmast. Hon tog på sig handskar innan hon började bläddra, hon tittade först på en kvinna med rött hår, drottningen av Cianom men hon bläddrade vidare, hennes mor bläddrade hon förbi liksom andra äldre. Sedan stannade hon vid ett kort. Det var en man med svart bakåtkammat långt hår, han hade blåa förtroende ingivande ögon och vackra blåa kläder med inslag av silver, hans namn var Julian. Hon tog ett djupt andetag, tog av handskarna och rörde vid kortet, sökte kontakt och efter en stund hördes en mjuk röst ”det var ett tag sedan”. Hon försökte hålla sig neutral, inte känna känslor, sådana kändes direkt ”jag behöver meddela en sak” sa hon. ”Varsågod” sa han kort. ”Jag fick besök idag av två Edlosi, de kallade sig Adel och Mr Blue” sa hon så sakligt hon bara kunde. Hon kände hur han log och så sa han ”vad ville herr Adel och Mr Blue?”. De frågade efter en ung Edlosi vid namn Daphne. ”Säkert en släkting på något sätt” sa han, sedan efter en stund. ”Men det måste vara något viktigt eftersom de valde lämna sitt ställe.” ”Ja” sa hon men visste inte vad platsen de lämnade hette. Hon chansade ”de gillar ju platsen”. Julian skrattade ”kan man gilla Frintor?” Han tystnade och fortsatte ”fast gillar man få sina kulor nedfrysta så gillar man det kanske? Man blir nyfiken på vad de söker?” ”Jag vet inte” sa hon helt sanningsenligt. Han funderade hög och sa ”är det deras barn? Nej, tveksamt. Hmm, tål att tänka på. Har du någon som kan luska lite?” ”Jag vet inte, jag kan försöka” sa hon. Med en retsam ton sa han ”vill du ha hjälp?”. ”Nej, jag klarar det.” sa hon. Han log och sa ”bra, rapportera gärna vad de två har i kikaren och säg till om du vill ha hjälp. Jag kan skicka ett skepp eller två om du vill ha stöd.” ”Tack, men nej tack. Det sista som behövs är en upptrappning mellan Serdan och Edlosi” sa hon och la sedan till ”dessutom hade det dragit till sig Concillens ögon och troligen även väckt Verga med kompanjon.” ”Är Verga där?” sa han förvånat. Hon kunde inte låta bli att le och känna sig nöjd, hon visste något som Julian inte visste ”ja, hon har varit här ett tag.” Han var tyst en stund och sa sen ”jag vill att du meddelar mig när du vet mera, oavsett om det är lite eller mycket.” ”Ja, det ska jag” och så bröt hon kontakten och la tillbaka kortet och förslöt lådan snabbt. La tillbaka den i lönnfacket och stängde luckan. Först då kunde hon andas ut, hon satte sig på sängen.

Det knackade på dörren ”vem där?” sa hon. ”Hilxala” svarade en äldre kvinnas röst, ”kom in” sa Anisia. Hilxala gick in och stängde dörren försiktigt. Anisia reste sig från sängen och rättade till sina kläder men lämnade inte den äldre kvinnan med blicken. Hilxala såg utforskande på henne ”är allt väl vännen min? Du lämnade så snabbt salen efter att de två männen gått, man blev lite orolig. Är det något som hotar oss?” Anisia tittade på kvinna, hon hade aldrig helt litat på Xad eller Dax orden, de var luriga och hade helt klart sin egen agenda. Hon skrattade nästan till för sig själv, men är det så konstigt tänkte hon. En halv hemlig grupp av magiker med resurser och inflytande, så klart de har en egen agenda. ”Nej, jag tror inte det men jag är lite osäker.” sa hon ärligt. ”Ska vi försöka stoppa dem?” sa Hilxala. Anisia skrattade till ”bara om vi önskar döda soldater och någon förstörd stadsdel” men ångrade sedan sina ord. Även om Hilxala försökte dölja det såg hon nöjd ut ”så jag antar att männen var Serdan?” Anisia skakade på huvudet ”nej, värre, de var Edlosi. Den ena av den värre och farligare sorten.” ”Vilken sort är det” sa Hilxala moderligt. Anisia kände sig irriterad över utfrågningen ”den sort som skulle slakta alla i slottet om bara betalningen var den rätta, ned till minsta barn och sjukaste sjukling.” Hilxala nickade ”och Daphne, jag antar att det är Blake? Ska hon varnas?” Anisia bestämde sig för att sluta leka utfrågning och svar och sa ”ni får ursäkta mitt hastiga lämnande av hovlivet men nu måste jag vidare.” ”Självklart” sa Hilxala och gick mot dörren med Anisia bakom. De gick ut och precis när Anisia låste dörren sa Hilxala ”drottningen var också frågande till er plötsliga avvikelse” hon tystnade och studerade Anisia ”men jag sa att ni säkert hade en god anledning och kommer snart att förklara er”. Anisia nickade och gick, när hon kom runt hörnet öppnade hon sin lilla väska, tog fram en bild på en tjänsteflicka som hon visste jobbade åt Leslie Arter och gav henne mycket tydliga instruktioner. Sedan gick hon till drottningen.    

Drottningen märkte att Anisia blev på helspänn när de två besökarna kom in i rummet. Normalt brukade Anisia vara ganska självsäker och lugnet själv men nu var det som hon var beredd på det värsta, det oroade drottningen Amilia. Besökarna var två välklädda om än lustigt klädda, den ena hade gråa byxor, en väst med stora metall spännen och en vit skjorta, hans hår var brunt och han hade en välklippt mustasch. Den andre hade svarta siden byxor, en svart siden skjorta och över skjortan en svart läderväst med röda snirkliga mönster. Han hade svart bakåtkammat hår. Båda la ifrån sig sina raka svärd vid ingången till vakterna. Ingen annan än Anisia reagerade noterade Amilia. De både klev fram med en ovanlig självsäkerhet men följde etiketten och bugade artigt. ”Välkomna” sa Amilia ”vem är det som söker audiens hos mig och kommer med sådana gåvor?” Hon tittade på den lilla påsen med gnistrande små rubiner. Mannen i svart och rött bugade sig och sa ”ers majestät, först vill jag tacka för att ni tog emot oss. Mitt namn är Adel och detta är min kompanjon Mr Blue.” Drottningen var lite irriterad att Anisia hade valt att ställa sig snett bakom tronen och tydligen inte ville säga något. Amilia tittade på dem ”jag måste tyvärr medge att jag inte hört era namn tidigare, är ni långväga gäster i mitt land?” Adel log ”så kan man säga ers majestät, på genomresa skulle man också kunna säga”. Amilia studerade dem båda, Mr Blue var mycket välbyggd och utstrålade en aura av ’du vill inte vara min fiende’ medan Adel var mera ’jag komma få reda på allt’. Oavsett gillade hon inte deras närvaro, det fanns något hotfullt med hela situationen. Hon noterade även att Adel sneglade på någon bakom henne, Anisia gissade Amilia. ”Vad önskar ni, gentlemän från fjärran?” sa hon. Adel log ”ers majestät får ursäkta men vi söker en flicka, en viss Daphne, tyvärr har vi inte mera information om henne.” Amilia såg på Adels ansiktsuttryck att han verkade vara nöjd med något. Hon sa ”Anisia min vän, är det en flicka som vi känner till, tror du?” Anisia harklade sig och sa men hennes röst darrade lätt ”ers majestät jag tror jag vet vilket flicka de avser, min fråga blir då till de ärande Adel och Mr Blue vad deras ärende är med henne?”. Adel såg på henne som en katt ser på en mus och sa knappt hörbart ”en familjeangelägenhet och inget av intresse för bäraren eller hållaren av kronan.” Orden fick Amilias förste livvakt och nya make, prins Alton Rosgram, att lägga handen på svärdshjaltet och resterande vakter gjorde samma rörelse ty det fanns något förtäckt hot och nedsättande i orden på flera sätt. De två stod lugnt kvar, Anisia bytte plötsligt språk till ett för Amilia helt okänt språk, Adel svarade och Mr Blue nickade sedan fortsatte Anisia och Amilia uppfattade ord som Daphne Blake och Leslie Arters adress och hus. De båda verkade nöjda med svaret och sa ”ers majestät, jag förstår att vi eller jag har gjort din vakt lite nervös, detta är inte min avsikt. Vi har fått det vi önskade och vill lämna ditt vackra palats i fred. Amilia sneglade på Anisia som nickade och drottningen nickade och sa ”under förutsättning att ni inte skadar någon av mina undersåtar är ni fria att lämna.” Adel nickade och sa ”tack, ni är en vis drottning, ers majestät. Vi kommer så klart inte skada någon så länge det inte hotar eller försöker skada oss.” Amilia nickade och de två backade och gick och tog sina vapen på vägen.

Lina satt vid vägkanten och hennes son Jonatan lekte i gräset, noga övervakat av sin guvernant. Vagnens ena hjul hade gått sönder och tjänarna höll på med reparationen. Hon tittade ut över ängarna, det var vackert, gräset vajade och området i Rosegram vid de stora silverekarnas skog visade sin bästa sida. På ängen vajade vackra blommor i olika nyanser, blått, gult och rött. Hon tänkte på sin syster och deras sista möte. Det var ett tag sedan och hon ångrade sina ord hon hade sagt där på skolan. När hon tänkte på sin syster, Lyria, fylldes hennes ögon av tårar. En tjänsteflicka såg det och gick fram men hon viftade bort henne. Jonatan jagade efter en liten vita fjäril, en bit bort kvittrade en fågel. Hon log när hon insåg att fågeln påminde hennes om Lyria, vackert sjungande, fri och sittande i ett träd. På många sätt var hon avundsjuk på henne, Lyria hade fått mycket som hon själv hade önskat, frihet, att resa och valet att få välja sin första kärlek av egen vilja. Sen att omgivningen i det tysta krävde att hon skulle läxa upp henne hade inte med det att göra. Lina suckade, alla dessa krav som fanns på kvinnor i hennes position. Man förväntades vara så mycket när kanske allt man vill vara är en lite fågel som kvittrar på en gren i skogen. Hon mindes en rad som hennes man Pablo gillade. ”blott fåglar i bur har en längtan, de fria flyger”.

Så småningom kom de vidare och någon timme senare kom de tillbaka till Silverekens herrgård och familjen gick in. Pablo kom fram och frågade hur det hade gått? Lina bara nickade och sa att allt var bra men sökte avskildhet en stund, hon skyllde på huvudvärk och Pablo respekterade det. Hon gick ut i i parken vid godset och dammen. Hon satte sig vid statyn av ängeln Vequaniel och tömde huvudet på tankar, hon ville uppnå en inre frid. När hon nästan hade uppnått detta hörde hon att någon kom gående i gruset. Hon blev överraskad av att se hennes och Lyrias bror Nandan komma mot henne. Det var ytterst sällan han kom till gården, han lämnade ogärna sitt något märkliga hus i skogen. ”Bror” sa hon och erbjöd honom plats på bänken men han skakade på huvudet. Lina tittade på honom, hans kläder hade stora fläckar och fingertopparna hade bläck fläckar. Ögonen såg trötta ut, ”hur är det? Sover du bra?”. Nandan skakade på huvudet, hon lät det ta en stund, hon visste att eftersom han hade kommit ville han något så det var bara att vänta. Efter en stund sa han ”jag” en paus ”hörde att Lyria hade rest till Emyla”. Lina tittade på honom, ”vem sa det?” sa hon lite förvånat för hon hade inte hört något. Han ryckte på axlarna ”jag bara hörde det” sa han men Lina såg lång väg att han ljög. Hon tittade på honom med stäng blick men visste att han skulle bli arg om hon pressade honom. Hon bytte ämne ”något nytt om varelsen i skogen?” sa hon. Han ryckte på axlarna men sa inget. ”Varför skulle Lyria åka till Emyla?” frågade hon honom. Hans blick fick något mörkt och han hade en lite vassare ton när han sa ”hon har väl något farligt kvinnligt för sig tänker jag.” Lina såg på honom men lämnade det men nyfikenheten fick ändå henne att fråga ”men hur vet du det? Att hon är i Emyla, menar jag?” Han såg irriterad ut ”litar du inte på mig?”. Hon log ”så klart jag gör älskade bror men jag har väl rätt att vara nyfiken vad vår syster gör?”. Han såg bister ut och det syntes i hans blick att han slets mellan sina känslor för sin syster, en sida hon älskade henne och en annan som anklagade henne att inte vara en äkta Conejero utan ett utplacerat barn som hade orsakat deras föräldrars död. Han skulle precis svara men avbröt sig och förblev tyst och vände och gick tillbaka till skogen och sitt hus. Några dagar senare fick Lina brev av Lyria där hon berättade om att hon skulle till kröningen av den nya påven. Ytterligare någon dag senare fick hon ett annat brev från rektorn på Vorlam akademin där framgick att skolan hade blivit anfallen av en okänd styrka men att Lyria mådde efter omständigheterna bra. Skolan skulle stänga resterande termin och vad som skulle hända till hösten var oklart. I brevet stod det även att Lyria skulle följa med sin väninna Leslie Arter till Emyla för att bevittna den nya påven Benjamin Arters vigning.

———————————————-

James var sällan i kyrkan, han var inte en speciellt troende person men det fanns ändå något fridfullt där inne. Han tittade på änglarna som fanns längs sidorna och han stannade alltid vid den gråa statyn av ängeln Vequaniel. Det var tidig morgon och prästadepten hade öppnat fönster och dörrar för att vädra kyrkan. En liten grå sparv flög in och landade så småningom på ängeln Vequaniels axel och satt där och andades ut. James log, han mindes Lyria, han skämdes för det han gjort men han ångrade sig inte. Där och då fanns något som han uppfattade som äkta men som sedan gled honom ur händerna. Han hade någonstans hoppats att delar av sitt liv inte skulle visa sig men, han suckade, det blir aldrig som man tänker sig. Han reste sig och gick ut för att påbörja sitt vaktpass. Strax efter flög den lilla sparven vidare, den var fri.