Corral släppte kontakten, det var lite speciellt att i smyg gå in och manipulera andras drömmar som de sänder till en tredje part men, hon log för sig själv, hon var bra. Hon funderade på Ellisandris reaktion, mest funderade hon på hur hon och hennes dotter skulle kunna komma varandra nära utan att Ellisanderei skulle bli en börda. Hon hade inget emot att hjälpa sin dotter men hon visste av erfarenhet att om man stödde sina barn, och i synnerhet om de var Serdan eller Edlosi, för mycket utsatte man dels sig själv för fara, dels sitt barn för fara. Hon satt på rummet och blundade och lät för en gångs skull tankarna vandra fritt. Hon var väl medveten om att hon inte var en perfekt mor och att hon aldrig skulle bli så, hon skulle aldrig bli modern som väntade vid spisens vrå med maten färdig när barnen kom hem. Hon kände hur hennes känslor sakta började återvända till henne, hon var rädd för sina känslor så hon gömde dem djupt i sitt inre. Hon skrattade till när hon tänkte nästa tanke. Hur det som alla Serdan och Edlosi fruktar mest är således är det som man stänger in längst in men det är också det som styr alla och gör att man handlar därefter. Hur kärleken till ett barn gör att förlusten av barnet driver fram ett hat och hämndbegär, hur kärlek till en annan kan driva vissa till rena galenskaper. Hon snuddade vid tanken av sin bror och tvingade sig snabbt stänga in den känslan inom sig. Hon stirra ut i natten där syrsorna fortsatte spela sin enformiga melodi, allt var stilla. Hon slappnade åter av, ibland tänkte hon att bara genom att ta fram känslan för sin bror skulle göra att han kom till henne, sökande, törstande. Hon hade alltid älskat sin bror men inte på det sättet som han önskade. Han var en enastående magiker som kunde göra enastående saker. Tillsammans hade de gjort saker som i mångas ögon var avskyvärda men inte desto mindre var de enastående, för att inte säga fantastiska. Hennes tankar återvände till sin dotter, Ellisanderei, som togs ifrån henne. Hon förstod att det var för att skydda det lilla barnet. Nästan alla Serdan och Edlosi hade någon gång i livet och oftast flera gånger förlorat ett barn innan det nådde vuxen ålder. Anledningen var nästa alltid för att barnets förälder var en Serdan att Edlosi. Faktum var att födas som med en pappa eller mamma som var Serdan eller Edlosi var bland det farligaste man kunde födas som. Förutom den egna familjen så fanns det alltid massvis med fiender som av en eller annan anledning ville få bort barnet. Därför var det bästa och säkraste sättet att lämna bort barnet och låta det växa upp på ett annat ställe. Men att som förälder fatta det beslutet var svårt och mycket tungt, ytterligare en anledning att stänga in sina känslor långt inne inom sig. Hon suckade, så hur skulle hon få Ellisanderei att förstå att allt hon gjorde var av kärlek till sin dotter? Hon visste att hennes bror alltid hade hatat alla hennes barn, oavsett om de var Serdan eller inte. Det var som att det påminde honom om att han inte kunde få henne och ännu värre att hon hade haft ihop det med andra män. Hennes bror hade alltid sagt att han hatade henne efter det att hon valde att lämna hans sida men hon visste att det inte var så. Hon visste att långt där inne hos honom fanns en längtan om att få sin syster för sig själv och kontrollera henne. Hur skulle hon förklara det för Ellisanderei så att hon förstod vilken fara det innebar för henne. Att en av universums mäktigaste magiker med mer lömska och mordiska kontakter än man någon annan hatade dig, inte för den du var eller något du hade gjort utan för att den du var född av. Hon suckade och släppte fram känslan av uppgivenhet och sorg när hon konstaterade att Ellisanderei troligen inte skulle förstå det under mycket lång tid.