”Jag kräver att få veta vem ni är som kommer hit och frågar efter min syster” hennes ton var vänligt men bestämd. Mannen log och sa ”jag ljuger inte men jag säger inte allt”. Lina snörpte med munnen och tittade på honom. ”Jag kan få dig arresterad, troligen även fängslad för intrång här på vårt gods, är det något som du önskar?” Mannen log på ett sätt som visade att hotet inte alls hade den verkan som Lina avsåg. ”Bara för ni säger något innebär inte att det sker.” sa han och la till ”gällande mig, i alla fall”. Han tittade på den allt mera arga Lina och sa ”lyssna” han funderade ”baronessa? Är det din titel?” Bara det var en kränkning som hade gjort samtlig adel i Grenivien så arga att de antingen på plats hade fängslat den som sa det och troligen fått rätt eller kastat ut vederbörande ur sitt gods. Lina gick bort mot ett snöre vid väggen och drog i det. ”Jag vill att ni ska gå” sa hon ”Nu!”. Mannen fortsatte bara le och sa ”jag ska avlägsna mig så fort jag har fått svar på min enkla fråga ”var hittar jag Lyria Rosegram?” En tjänare kom in och Lina fick kämpa för att hålla sig lugn ”mannen ska gå, eskortera honom ur huset och ut ur godset” Tjänaren lyfte lite på ögonbrynen och gick fram till mannen. Mannen suckade ”varför ska ni människor göra det så svårt för er, speciellt ni adelsfolk på världar utan kontakt med centrum?” Tjänaren gick fram och ställde sig mellan mannen och Lina och visade med handen mot dörren. Lina såg arg och delvis triumferande ut då hon i stunden var övertygad om att mannen, främlingen som kommit och frågat efter hennes syster Lyria, skulle gå. Manne slutade le och sa mot tjänaren ”jag är ledsen för att du blev inblandad i detta.” Sedan puttade han till tjänaren som flög bakåt fem, sex meter och landade i en soffa. Tjänaren kippade efter luft, Lina vände tillbaka blicken från tjänaren och åter mot mannen som nu hade förflyttat sig så han stod mycket nära henne. Han spände sina stålblåa ögon i henne och plötsligt fick rummet och mannens ansikte en lite röd ton, som om det var en röd lampa bakom henne. Han puttade henne baklänges, hon landade på ett rött stengolv som verkade tillhöra en grotta. Borta var hennes vackra rum på hennes älskade gods Silverekens herrgård. Hon landade på rumpan, framför henne fanns en runt stor grön portal och mannen klev fram genom den och i samma ögonblick släcktes portalen. Allt var rött och hennes inre konstaterade att hon verkade befinna sig i en sorts korridor av röd sten, allt hade en röd ton av ett ljus vars ursprung hon inte kunde se. Mannen ställde sig framför henne och sträckte fram sin hand. Motvilligt tog hon den och han drog upp henne på fötter och åter var han mycket nära henne. Han tittade in i hennes ögon och sa ”och nu ska du berätta allt du vet om Lyria som du tror är din syster. Jag vill veta allt och jag menar allt du vet” Lina stirrade på honom, hon visste inte om hon drömde eller om hon var död. Hon nöp sig, hon kände smärtan. ”Nu!” sa han, långt bort hördes ett sorts vrål, ett skri från något som lät som en blandning av en örn och ett lejons rytande. Lina började berätta om skolan i Vorlam och hur den hade blivit överfallen, om att hennes syster med vänner hade rest till den heliga staden Emyla, om Lyrias älskare som hade förstört Lyrias chanser att gifta sig med deras främsta kandidat. Hon sa även att hon faktiskt inte hade en aning om vart Lyria just nu befann sig. Mannen bad henne berätta om Lyrias vänner, Lina berättade allt och lite till. Mannen lyssnade när hon var klar bad han henne om en beskrivning av James och av Anisia. Sedan öppnades den stora runda gröna portalen. Artigt visade han henne in ”gå in och du kommer hem” sa han. Hon blundade och klev in. När hon tittade befann hon sig i sin salong, tjänaren låg fortfarande utslagen i soffan. Mannen syntes inte till eller den röda korridoren, hon bestämde sig sedan för att allt hade varit en dröm och att tjänaren hade snubblat.