Hon tittade ut från deras lägerplats, åt nordost fanns det bara berg, berg och åter berg som dessutom hade snö på topparna. Det var bedårande vackert men inte alls som deras hem. Hon och hennes vänner var inte alls vana vid denna typ av terräng kanske var det därför de nu enbart var tio kvar av de ursprungliga fyrtio? Hon visste inte, hon hade följt med för att hon var stammens bästa jägare, men bytena här var färre och svårare att jag. Hur spårar man djur som gått på sten? Visst hon hade lärt sig men hon och hennes kamrater svalt, så enkelt var det. Åt sydväst där de kom ifrån bredde sig först en skog och sedan en grässlätt ut sig. Skogen hade varit enkel av vistas i det var mycket mera lik deras hemtrakter men slätten, utan trädens skydd, så kal och otäck. Men nu var de i bergen, deras schamaner hade fått visioner. Visioner om en gud som fanns långt bort i bergen, som låg begravd och skulle väckas av lotusblomman. Hon skrattade lite för sig själv, skulle guden trolla fram mat, fruktbar jord? Hon var knappt 17 år, hon hette Cazrene vilket betydde ungefär vildkatt. Igår hade ledaren fallit för infektionen som han dragit på sig efter såret för knallpinnarna som deras fiender hade. Knallpinnarna gjorde på något mystiskt sätt att hennes folk träffades av en mjukmetall som trängde djupt in i deras kroppar. De var nu utan ledare, kanske skulle Azbar ta över. Den utmärglade gruppen vaknade, Azbar tog till orda och det bestämdes att man skulle återvända. Cazrene gladdes men funderade samtidigt hur många av krigarna och jägarna som någonsin åter skulle komma tillbaka? Hon suckade, troligen ingen konstaterade hon. Gruppen började göra sig i ordning och sakta började man gå åt sydväst. Långt där borta fanns det som de en gång kallat för hem. Medan de vandrade kom Azbar fram och sa ”jag drömde igår natt”. Cazrene tittade på honom, han var normalt en kaxig krigare men kriget, vandringen och förlusterna hade förändrat honom. Han fortsatte ”jag drömde om vår grupp, hur vi gick förlorade vår sista strid. Alla dog och våra själar blev fria, alla utom du.” Hon tittade på honom han log ”vad hände med mig?” sa hon. ”Du var fängslad, sårad och döende men blir räddad av en blek pojke som har läkande händer.” Cazrene var chockad ”nej, jag kommer strida in i döden med er, min själ ska vandra med er till evigheten, till Irna!” Han såg trött ut ”är döden något att eftersträva?” sa han och fortsatte ”ditt öde är annat än vårt, det har det alltid varit. Jag var arg när vår schaman Osbartucia sa det. Jag ville först inte ha med dig men tvingades ändå.” Han såg på henne med de vackra öronen slokande och med en tår rinnande nedför kinden och sa ”du är livet, glöm oss inte!” sen skyndade han sig fram i täten av sällskapet.