Lina satt vid vägkanten och hennes son Jonatan lekte i gräset, noga övervakat av sin guvernant. Vagnens ena hjul hade gått sönder och tjänarna höll på med reparationen. Hon tittade ut över ängarna, det var vackert, gräset vajade och området i Rosegram vid de stora silverekarnas skog visade sin bästa sida. På ängen vajade vackra blommor i olika nyanser, blått, gult och rött. Hon tänkte på sin syster och deras sista möte. Det var ett tag sedan och hon ångrade sina ord hon hade sagt där på skolan. När hon tänkte på sin syster, Lyria, fylldes hennes ögon av tårar. En tjänsteflicka såg det och gick fram men hon viftade bort henne. Jonatan jagade efter en liten vita fjäril, en bit bort kvittrade en fågel. Hon log när hon insåg att fågeln påminde hennes om Lyria, vackert sjungande, fri och sittande i ett träd. På många sätt var hon avundsjuk på henne, Lyria hade fått mycket som hon själv hade önskat, frihet, att resa och valet att få välja sin första kärlek av egen vilja. Sen att omgivningen i det tysta krävde att hon skulle läxa upp henne hade inte med det att göra. Lina suckade, alla dessa krav som fanns på kvinnor i hennes position. Man förväntades vara så mycket när kanske allt man vill vara är en lite fågel som kvittrar på en gren i skogen. Hon mindes en rad som hennes man Pablo gillade. ”blott fåglar i bur har en längtan, de fria flyger”.
Så småningom kom de vidare och någon timme senare kom de tillbaka till Silverekens herrgård och familjen gick in. Pablo kom fram och frågade hur det hade gått? Lina bara nickade och sa att allt var bra men sökte avskildhet en stund, hon skyllde på huvudvärk och Pablo respekterade det. Hon gick ut i i parken vid godset och dammen. Hon satte sig vid statyn av ängeln Vequaniel och tömde huvudet på tankar, hon ville uppnå en inre frid. När hon nästan hade uppnått detta hörde hon att någon kom gående i gruset. Hon blev överraskad av att se hennes och Lyrias bror Nandan komma mot henne. Det var ytterst sällan han kom till gården, han lämnade ogärna sitt något märkliga hus i skogen. ”Bror” sa hon och erbjöd honom plats på bänken men han skakade på huvudet. Lina tittade på honom, hans kläder hade stora fläckar och fingertopparna hade bläck fläckar. Ögonen såg trötta ut, ”hur är det? Sover du bra?”. Nandan skakade på huvudet, hon lät det ta en stund, hon visste att eftersom han hade kommit ville han något så det var bara att vänta. Efter en stund sa han ”jag” en paus ”hörde att Lyria hade rest till Emyla”. Lina tittade på honom, ”vem sa det?” sa hon lite förvånat för hon hade inte hört något. Han ryckte på axlarna ”jag bara hörde det” sa han men Lina såg lång väg att han ljög. Hon tittade på honom med stäng blick men visste att han skulle bli arg om hon pressade honom. Hon bytte ämne ”något nytt om varelsen i skogen?” sa hon. Han ryckte på axlarna men sa inget. ”Varför skulle Lyria åka till Emyla?” frågade hon honom. Hans blick fick något mörkt och han hade en lite vassare ton när han sa ”hon har väl något farligt kvinnligt för sig tänker jag.” Lina såg på honom men lämnade det men nyfikenheten fick ändå henne att fråga ”men hur vet du det? Att hon är i Emyla, menar jag?” Han såg irriterad ut ”litar du inte på mig?”. Hon log ”så klart jag gör älskade bror men jag har väl rätt att vara nyfiken vad vår syster gör?”. Han såg bister ut och det syntes i hans blick att han slets mellan sina känslor för sin syster, en sida hon älskade henne och en annan som anklagade henne att inte vara en äkta Conejero utan ett utplacerat barn som hade orsakat deras föräldrars död. Han skulle precis svara men avbröt sig och förblev tyst och vände och gick tillbaka till skogen och sitt hus. Några dagar senare fick Lina brev av Lyria där hon berättade om att hon skulle till kröningen av den nya påven. Ytterligare någon dag senare fick hon ett annat brev från rektorn på Vorlam akademin där framgick att skolan hade blivit anfallen av en okänd styrka men att Lyria mådde efter omständigheterna bra. Skolan skulle stänga resterande termin och vad som skulle hända till hösten var oklart. I brevet stod det även att Lyria skulle följa med sin väninna Leslie Arter till Emyla för att bevittna den nya påven Benjamin Arters vigning.
———————————————-
James var sällan i kyrkan, han var inte en speciellt troende person men det fanns ändå något fridfullt där inne. Han tittade på änglarna som fanns längs sidorna och han stannade alltid vid den gråa statyn av ängeln Vequaniel. Det var tidig morgon och prästadepten hade öppnat fönster och dörrar för att vädra kyrkan. En liten grå sparv flög in och landade så småningom på ängeln Vequaniels axel och satt där och andades ut. James log, han mindes Lyria, han skämdes för det han gjort men han ångrade sig inte. Där och då fanns något som han uppfattade som äkta men som sedan gled honom ur händerna. Han hade någonstans hoppats att delar av sitt liv inte skulle visa sig men, han suckade, det blir aldrig som man tänker sig. Han reste sig och gick ut för att påbörja sitt vaktpass. Strax efter flög den lilla sparven vidare, den var fri.