Solens första strålar visade sig över bergen och började sakta värma upp borgen. Haderius tittade på sin älskade Flory där hon låg och sov i sängen. Han tittade sedan på ringen på hans finger och log för sig själv. Han funderade hur hans mor och far skulle komma reagera men sedan slog han undan den tanken, han brydde sig inte. Hans far hade en gång sagt att det gäller att hitta sin plats i världen. Haderius visste att hans plats var här vid Jakovs sida tillsammans med Flory. Trots att han knappt var 16 år gammal hade han det sista året fått uppleva och se mycket, tyvärr även sådant som han hade hoppats slippa. Solen började värma upp honom och jaga bort nattens sista skuggor. Nere på borggården såg han hur Jakov sin vana trogen var uppe tidigt och pratade med nattvakten. Innan Flory och hennes sällskap oväntat hade dykt upp vid slottet hade han oftast följt med Jakov under inspektionen på morgonen. Han funderade lite över Florys plötsliga ankomst, hur kunde de undkommit upptäckt? Kanske var de någon form av magiker? En del av hennes vänner var märkliga men han respekterade dem för han hade upptäckt att olikheter kan komplettera varandra och tillsammans uträtta stordåd. Haderius var lite osäker på hur hans Flory skulle reagera när hon skulle förstå att han åter snart skulle ut på nya uppdrag, men det var ännu några lugna dagar tills dess. Men han var tvungen att bege sig, Jakov skulle sända ut honom igen, det visste han och han skulle lyda och göra det som man sa till honom. Jakov gick runt och småpratade med vakterna, det märktes att han var omtyckt. Han var en naturlig ledare, en som man såg upp till, en som man följde, en som man kunde dö för. Kanske, tänkte Haderius, var det därför den nu avlidna kung Uric var så rädd för Jakov. Han misstänkte att även drottning Amelia var lika rädd, i alla fall om det som Flory hade berättat var sant. Han visste att han aldrig skulle bli samma naturliga ledare som Jakov var men det var han inte ledsen över, tvärtom var det skönt att inte behöva fatta de tunga beslut som en ledare behövde fatta i tider av ofred. Jakov hade redan frågat honom om framtiden och Haderius hade svurit att följa honom oavsett vart det ledde. Anacleto var också en ledare men hade ett mörker inom sig som en ständig följeslagare. Haderius var lite rädd för honom, han mindes en av de gråa som de hade tagit tillfånga. De hade gillrat en fälla så att det inte fanns någon väg att ta mer än att hoppa nedför ett stup. Anacleto hade sträckt ut sin hand till deras ledare. Ledaren hade plötsligt pratat Greniviska och svarat att hus Drasku mindes drakarnas svek, de mindes drakarnas eld och känner de som går i drakarnas fotspår. Sedan hade ledaren dragit sitt svärd tillsammans med sina sista män och rustat mot dem. Haderius och soldaterna öppnade eld och när krutröken lagt sig var de alla fallna. Flory rörde sig i sängen men verkade inte vakna, Haderius log och gick och satte sig vid hennes sida. Han flyttade en lock som hade ramlat ned över hennes ansikte, hon öppnade ögonen och tittade på honom. Det fanns dagar med död, elände och sorg men detta var inte en sådan dag. Att ha Flory här och som sin fru det gjorde att det fanns något som han länge hade trott var slut, hopp.