Författare: SerdanGM

Då det trotsallt är Halloween får jag väl skriva lite spökhistorier.

Eddie: Eddie Smedson var förvirrad, var han bland änglarna hos Zanor skulle de ta emot honom. Han försökte minnas vad som hade hänt. Han mindes att han satt vid sin döende fader, ärad och eftertraktad smed hos baronen men tvingades tillsammans med Eddie att fly söderut till grevskapets huvudstad Ellor. Där var livet hårt och inte alla uppskattade det fina och vackra smidet som han och hans fader gjorde. Sen kom gängen och krävde de på pengar för skydd. Hans far vägrade och på natten efter kom banditer, de slog hans fader som föll illa och hans far svimmade av sviterna. Eddie mindes raseriet han kände, hur banditerna tog själva symbolen för hans far, för Eddies släkt, de tog smedhammaren. Eddie minns hur han kastade sig efter banditerna, han minns svagt smärtan i buken. Hur hans fader höll honom i sina armar när hans liv rann ur hans kropp. Nu stod han där i smedjan, det var natt. En katt kom in och fräste åt honom och sprang bort i vildpanik. Eddie funderade på varför, katter hade alltid gillat honom. Han rörde sig och rörde vid städet men handen var blek och åkte rakt igenom städet. Eddie blev rädd och försökte känna sin kropp, sitt ansikte men han kände inget. Vad var detta som hänt honom? Han sökte sig mot en spegel, när han såg han en blek tunn version av sig själv av ljust grått. Han skrek rakt ut, det var ett isande vrål av dödsångest. I den stunden visste han vad han behövde göra för att finna fri och ro, hans fader smedshammare måste åter ligga på städet. Bara den kunde ge honom ro och frid att vandra med änglarna hos Zanor. En dörr öppnades och en lite okänd flicka stod i dörren, det var tystnad sedan skrek flickan. Eddie ville sjunka genom jorden och det gjorde han, bokstavligen.

Ermans smedja i flyktinglägret utanför Ellor var sedan den dagen en plats man undvek, det sas att en ung pojke återvände från de döda och försökte dra med sig oskyldiga ned i underjorden, smedjan blev övergiven och trots prästernas försök att rena platsen återvände pojken varje natt på den plats där han en gång hade dött.

Fångvaktarna: De tre fångvaktarna satt och kastade tärning innan de somnade, ibland skrek någon fånge men det brydde det sig inte om, i alla fall inte direkt. Alla var döda ändå, den sista, en så kallad hövding drog sin sista suck för någon dag sedan efter sviterna av förhöret. Så när de hörde ett isande skrik från cellerna stelnade alla tre till och vaknade till. De tittade på varande och tog fackla och klubbor med sig och började gå mot cellerna. De försökte skoja och säga att kanske hade hövdingen kommit igen som spöke. De skrattade nervöst åt skämtet. De kollade cellerna men de var tomma men i hövdingens cell rörde sig något. Något rasslade och längst bort i cellens mörker där facklas ljus inte nådde lös något svagt grönt. Vakterna diskuterade sinsemellan och beslöt att öppna celldörren och gå in, de drog lott vem som skulle gå först. Vakten höll facklan i ena handen och sin klubba i andra, han mumlade för sig själv ”det är bara en stor råtta, det är bara en stor råtta”. När ljuset nådde hörnet såg vakten hövdingen men nu var hövdingen svagt lysande grön. Det kom ett isande rassligt ljud från det som såg ut som hövdingen, ljudet sa ungefär ”mjöööördare!!”. Vakten vände sig om och kastade sig mot dörren med det var försent, den gröna hövdingen hade plötsligt en stor yxa i handen och högg vilt mot fångvaktaren, de två andra stod som fastfrusna när deras kamrat höggs ihjäl av den gröna hövdingen. När deras kamrat slutade skrika och röra sig tittade hövdingen upp mot de andra två och verkade skratta. De två kastade igen dörren och låste och lämnade platsen.

Dagen efter kom fångvaktarna och deras kapten tillbaka till cellen och fann att den döda vakten men vakten var inte längre död men levde inte heller. Den släpade sig mot de levande och försökte anfalla dem. Någon vecka senare murade man igen porten som ledde till cellerna och beslöt att aldrig prata mera om det. Ibland kunde man höra isande skrik från de gamla cellerna och trots flera prästers böner kom man inte till rätta med problemet.

Middag för två: Hon studerade honom, hon hade långt gyllene blont hår med blåa ögon och en röd sammetsliknade klänning. Hennes gäst hade för kvällen en paradliknande röd uniform. Han hade brunt, lite bakåtkammat hår och stålgråa ögon. Hans mustasch och skägg var välansat och mustaschen avslutades med vaxade tvinnade spetsar. ”Skål” sa hon och han lyfte sitt vinglas och sa ”skål”. De drack och tittade på varande. Ingen visade det men båda var ständigt beredda att försvara eller anfalla den andre. Kvinnan log, mannen såg utforskande på henne och sa ”varför har jag den äran att få dinera med sådant sällskap som ni, fröken Kree?”. Kree log och viftade mot tjänstefolket som genast avlägsnade sig. När dörren stängdes såg hon på honom och sa ”jag ska bara se till att vi har lite avskildhet” han nickade och hon förslöt alla rumsliga möjligheter att avlyssna samtalet. Hon tittade på honom och sa ”jag hörde att du nyligen var på Leinad”. Han reagerade inte men hon såg ändå att hon hade rätt. ”Spännande” sa han ”vem är det som viskar sådant i ditt öra?”. Hon log ”det är oväsentligt och jag bryr mig egentligen inte om varför du var där.” Han höjde på ögonbrynen och vred lite nyfiket på huvudet ”så varför frågar du då?”. ”Det vet du” sa hon och sippade lite på vinet och fortsatte ”du vet mitt intresse för döden och vad som händer efter det.” ”Svårt att missa det” sa han lite suckande, hon fortsatte ”så jag gissar att du redan räknat ut att jag önskar veta vad som hände i ett gravkummel, gärna flera detaljer.” Hon såg på honom med lite trånande blick ”jag kan tänka mig en gentjänst för detaljerna”. Han log och började nästan säga något men avbröt sig och funderade och sa sen ”det stämmer att jag av olika anledningar begav mig till en gammal familjegrav hos en lokal adelssläkt och där skedde det en” han tystnade och letade efter orden ”intressant händelse” och funderade lite till ”nej” sa han ”en oväntad händelse”. ”Berätta mera” sa hon. Han kände hennes fot på sitt ben och fortsatte ”varför jag skulle dit antar jag är oväsentligt men väl där vaknade ett lik till liv”. Hon såg på honom ”till liv?”. Han nickade ”ja, jag har nog inget bättre ord. Liket reste sig ur sin grav och var ganska argsint för att inte säga hatisk mot min närvaro”. Hon nickade och sa ”var det just din närvaro eller närvaron av levande som liket var hatiskt inför?” Han rykte på axlarna och sa ”vet inte men tror det var nog rent allmänt mot levande varelser.” Hon nickade ”fortsätt” sa hon. ”Inte så mycket mera att berätta. Liket drog fram en rostig klinga och jag drog min.” sa han och såg ut att få en tanke ”det var lite oväntat att efter liket dog igen verkade det som dess själ lämnade kroppen.” ”Så det var en själ i liket?” sa hon. Han nickade men sa inget, även hon såg fundersam ut. ”Det finns andra rykten på Leinad” sa han, hon såg på honom. Han fortsatte ”rykten om att själar från döda återvänder, det pratas om spöken”. Hon funderade ”sen hur länge har det ryktats om det?” Han rykte på axlarna ”tre, fyra år kanske” drack lite vin ”sedan skeppen från Concillen var vid en borg eller vad man nu kallade det”. Hon nickade, han reste sig och sa ”tack för vinet”. Hon log ”men sitt kära du, vi ska väl äta först?”. Han studerade henne och satte sig, hon tog fram en lite bjällra och strax kom tjänare med mat värdiga en kung. Under middagen sa hon ”jag hörde att du var lite upprörd på några av dina soldater”. ”Du hör mycket” sa han torrt och skar en bit av filén. Hon såg på honom med en lite finurlig röst ”jag vet vem som hjälpte henne och jag vet var hon är”. Han såg på henne funderade och log sedan ”är det betalningen?”. Hon skrattade till ”nej inte alls, det blir lite som en extra bonus.” Han såg på henne ”vem och vart”. ”Vart är svårt, det kan nog ändras då och då men vem” hon tystnade och viskade sedan ”din mormor”. Han rynkade pannan ”varför då?” Hon såg på honom ”jag hade hoppats du visste det men ser att du inte alls vet.” Hon la ned besticken och gjorde en ansats att börja resa sig. Tjänarna var snabbt där för att dra undan stolen och han reste sig även. ”Kom” sa hon och sträckte fram sin hand ”låt oss gå till en annan plats”. Han tog hennes hand och de lämnade matsalen.

Corinne var på ön, ensam, hur många år visste hon inte. Hon hade försökt bygga två mindre kanoter men strömmarna hade gjort att hon alltid hamnade tillbaka till ön, utmattad. Hennes kläder var trasiga och hon hade slutat att kamma sig för länge sedan, trodde hon. Hon visste inte för hur länge sedan eftersom hon inte hade koll på någon tid. Minnet av det mesta av sitt gamla liv hade bleknat, det enda starkare minnet som hon ofta tänkte på och det som höll henne vid lid var minnet med Daphne på logen uppe i en liten by i bergen. Hon åt mest fisk och diverse frukter som växte på ön, hennes bostad i grottan inredde hon, enligt henne själv, på bästa sätt. Så en dag, en solig och vacker dag, kom en äldre kvinna gående mot henne. Kvinnan hade en svart, ganska smutsig klänning på sig. Hennes hår var tovigt, hon hade en lite puckel och runt halsen hängde ett stort grått halsband. I det stora bältet som omgav den stora midjan hänge flera små påsar och någon glasflaska. Halsbandet bestod av torkade mumifierade möss och ur munnen stack svansen från en mus ut medan kvinnan tuggade, troligen på resten av musen gissade Corinne. Corinne var osäker på om hon var glad eller förskräckt, hon tittade på den äldre kvinnan som nu hade gått in i hennes grotta och studerade hennes heminredning. ”Intressant” sa den äldre kvinnan på klingande Greniviska. ”Åhh” var allt som Corinne fick ur sig. ”Var det allt du har att säga” sa kvinnan ”efter fem år på denna ö?”. ”Ehhh” svarade Corinne och gapade mest. ”Du är inte speciellt talför” sa kvinnan och gick och sniffade på några blad som Corinne bryggde ett te på för att ha bättre koll på sin mage. Krabbkött gav en lös mage och det mesta som Corinne åt var just krabba. ”Jag har ett jobb till dig” sa kvinnan och plirade mot henne ”om du är intresserad? Eller du kanske har annat för dig?”. ”Jobb?” sa Corinne ”vadå för jobb?”. Kvinnan skrattade och spottade ut ett torkat musskinn och sa ”du kan nog inte vara så kräsen” sa hon och log med ett leende med vackra vita tänder. Corinne hade förväntat sig ett leende med knappt några tänder alls. Corinne sträckte på sig och sa med så bestämd ton hon bara kunde ”vem är du? Och är du här för att rädda mig?”. Kvinnan tittade på henne ”Corinne” sa hon och Corinne fick en o formad mun ”mitt namn är oväsentligt just nu eftersom det inte säger dig något. Jag trodde du ville ifrån denna ö och jag erbjuder dig ett jobb så du kan det.” Tankarna flög genom Corinnes huvud som en stormvind flyger genom prasslande löv och virvlar upp dem och kastar ner dem i oordning. ”Exakt så” sa kvinnan. ”Exakt vadå?” svarare Corinne. ”Prasslande löv” sa kvinnan. ”?” svarade Corinne men samlade sig och sa ”om jag nu ska jobba för dig måste jag väl ändå kallade dig något?”. Kvinnan satte sig utanför grottan på ett nedfallet träd som Corinne kallade för den stora soffan i sin inredning. ”Tja” sa hon ”välj ett”. ”Musätande häxa?” sa Corinne. Kvinnan skrockade ”det är mera en beskrivning på vad jag är och inte ett namn”. Corinne funderade och sa sen ”du får bli mormor”. Kvinnan funderade men nickade sedan gillande ”mormor blir bra, för tillfället”. ”Så” sa Corinne ”vad ska jag göra?”. Kvinnan petade i marken ”synd” sa hon ”att du snart ska dö”. ”Va!?” sa Corinne och mormor fortsatte ”fast det vet ju flickstackaren inte om ännu. Jaja, den kärleken”. Corinne ruskade på huvudet och mumlade ”det är en dröm, det är en dröm, dumma dig Corinne, det är en dröm”. Corinne tittade på mormor ”så varför ska just jag göra ett jobb åt er? Vad är betalningen?”. Mormor skrockade ”så du är intresserad trots allt?” Corinne ryckte på axlarna och sa ”detta är en dröm, inget är sant eller händer så därför kan jag ju fråga mer om jobbet.” Mormor log ”du ska skriva ett verk om kartläggning av dimensionerna, det kommer bli bra och spritt. Du kommer skriva det på mitt språk Xartiska.” Corinne log lite nedlåtande ”förlåt mig mormor, men jag talar inte ditt språk och än mindre skriver det. Och vad det gäller dimensioner är det sådant för magiker och den konsten besitter jag inte. Så då blir min fråga igen, varför jag?”. Mormor såg upp på henne med lite ledsna ögon, Corinne reflekterade dock inte över det, och sa ”därför du har stuckit dina fingrar i hallongrottan på Dracos barnbarn, Daphne tror jag hon kallar sig.” Corinne blev först chockad, sedan kände hon en inre ilska som hon inte känt på mycket länge. Vid sidan hade hon alltid den dolk hon hade fått med sig till ön, instinktivt drog hon den och kastade sig över mormor, nu skulle mormors blod färga sanden för hennes oförskämdhet att smutsa ned det finaste som Corinne hade. Ungefär halvvägs blixtrade det till, en brännande förtärande smärta letade igenom hennes kropp. Sedan upphörde den lika plötsligt. Svart och tyst blev det som i graven.

Corinne slog upp ögonen, hon såg upp mot en torkad krokodil i taket. Hon låg på ett träbord i ett halvdunkelt rum, en gryta puttrade och det luktade en stor blandning av torkade örter, en gryta av stuvning, smuts och damm. Vid grytan stod mormor och rörde. ”Var är jag” sa Corinne och rörde sig försiktigt, hennes leder var stela som de inte hade använts på länge. ”Vad hände?” sa hon och bestämde sig för att ligga kvar lite till. Mormor satte sig på en pall och tog en kopp och drack lite, halsbandet av torkade möss fanns inte kvar. Mormor sa ”den första frågan är egentligen oväsentlig eftersom platsen inte säger dig något, men vi kan kalla det min grotta. Den andra frågan är att du gjorde dumheten att försöka döda mig så då dödade jag dig istället”. Mormor drack lite ur muggen. ”Så jag är död?” sa Corinne och försökte känna efter hur det kändes. ”Du var det ett tag, först fick jag fånga din själ, sen fick jag återskapa din kropp.” sedan var det som mormor pratade med sig själv ”hade varit bättre med en mera anpassad kropp” och med en annan röst, lite gällare ”nej, nej, då fungerar inte planen” åter tillbaka till den ursprungliga rösten ”ja, men den är så klen och icke anpassad.” Mormor såg åter på Corinne ”är du beredd på att börja ditt jobb nu?”.

Vulin Axylls kläder hade sagt till medborgarna i Orbhem att han var en man av rådet och en magiker. Han hade långt skägg som var format som ett V som var välansat, han ögon var bruna och håret bestod främst av gråa slingor. I vanliga fall var han en man som väckte respekt och som folk var rädda för, som rådsmedlem och magiker! Men nu var det tydligt att han var den nervösa och sneglade hela tiden på sin besökare som var betydligt mera lugn och som nu studerade en karta över den kända världen. Främst var den över landet Orbhem, dess grannar och ett land i söder som hade få detaljer. Vulins kläder var purpurfärgade i glänsande siden med mystiska symboler broderade i guldtråd. Faktum var att ingen utom en magiker fick bära purpur, allmänt sågs rött som en ond färg. Vulins besökare var främst iklädd rött och svart, vid sidan hade han en dolk med ett rött handtag, huvudet var rakat och ansiktet var spetsigt, ögonen stickande och smala och hans mustasch var liten och vaxad. ”Jag har gjort alla förberedelser efter era instruktioner” sa Vulin. Besökaren reagerade genom att sakta nicka men utan att ta bort blicken från kartan. Efter en stund vände sig besökaren om och sa ”och kvinnan” han letade efter ett namn och Vulin fyllde i ”Taldinia. Mäster Taldinia av Silverflammans akademi”. Besökaren log och skrockade och sa med en tydlig ironi i rösten ”mästare”. Vulin skruvade på sig, faktum var att Taldinia var en mycket framstående magiker i landet och hade ett högt anseende. Besökaren gick mot bordet där Vulin satt och Vulin fick anstränga sig för att inte hoppa till. Besökaren satte sig och stack sedan ned handen i sin kappas ficka. Ur fickan tog han fram en svart kristall och la på bordet. Han tittade på Vulin och sa ”och hon förstår inte eller anar inget?” Vulin såg på kristallen och skakade på huvudet. ”Bra” sa besökaren kort och sköt kristallen halvvägs över bordet och sa ”och i Nievern finns det redan ditt folk?” Vulin började svettas och försökte svara utan att darra på rösten, vilket misslyckades, ”som jag förklarat för dig har landet Nievern varit stängd under mycket lång tid.” Besökaren la handen på kristallen. Vulin svalde och fortsatte ”men min plan” han såg på besökaren som visade en tillstymmelse av missnöje och Vulin ändrade sig och fortsatte ”min tanke, om ni godkänner det, är att med på skeppet finns två av mina förtrogna som tar kontakt med Ezulyns tjänare.” Vulin svalde ”resten borde sköta sig självt”. Besökaren funderade och sköt sedan över kristallen till Vulin som tittade på kristallen. Han rörde vid den och visste att det var en så kallad själsten som sas kunna fånga en själ från en nyligen död. Besökaren studerade Vulin och sa ”du förstår att du inte får träffa Taldinias gäster, inte ens vara i samma rum.” Vulin nickade och funderade och skulle precis säga något men besökaren förekom honom ”min syster”. Vulin såg förvånad ut, besökaren log ett illavarslande leende. ”Du skulle fråga hur Taldinias gästar fann henne från det fjärran Grenivien?” Vulin kunde inte mer än nicka. ”I en lång kedja av händelser viskades det om en ny ras och en kvinna som varit magiker under ett mycket långt liv. Det räckte för att min syster skulle kolla upp det.” Han log, Vulin visade tecken på att han funderade men han sa inget. Besökaren reste sig och sa ”du kommer så klart aldrig berätta om detta möte, om mig eller skriva ned något om det”. Vulin skakade på huvudet, besökaren log och lämnade rummet. När dörren stängdes drog Vulin en lättades suck och hällde upp ett stort glas med konjak och drack tre stora klunkar.

Tiden gick, flera månader faktiskt och så en dag kom en av Vulins tjänare in till Vulin och sa ”mäster Taldinia har fått besök som talar Greniviska.” Vulin nickade och skickade efter två av sina bästa och trognaste lärlingar.

Efter inspiration av Vendela

Felix stod i sitt rum och funderade, han såg ut över det böljande vackra landskapet. Så knackade det på dörren, han funderade vem det skulle kunna vara och la svärdet strategiskt innan han bad den utanför dörren kliva in. In kom ett känt ansikte, han slappnade av men inte helt. Corral klev in och log ”väntar du besök” sa hon och syftade på svärdet. Han såg på henne och försökte läsa av hennes ansikte men som vanligt var det helt lönlöst, ”nej, så därför såg jag till att vara beredd” sa han helt ärligt. Hon stängde dörren bakom sig och tittade efter en plats att sitta. Rummet var ganska litet med hemtrevligt på ett enkelt sätt konstaterade hon. Felix bjöd henne att sitta på en enklade stol och hon satte sig och sa sen ”jag trodde du skulle känna portalen?”. Han nickade, ”ja, den kände jag men kungens hovmagiker går ut ibland så jag antog att det var hon”. Hon log och tittade på rummet ”du lever anspråkslöst” sa hon lite förstrött. Först rynkade han på pannan, sen tittade han på henne och sen skrattade han högt. Corral såg nu lite förvånad ut men sa inget. ”Vilka lekar vi leker” skrattade Felix och satte sig på en stol mot Corral. ”Vad är syftet med ditt besök?” sa han ”det är ju knappast av artighet eller för att du uppskattar min närvaro”. Han log mot henne, hon log tillbaka. ”Jag undrar om du hört av flickan som kallar sig för Rei eller ditt barnbarn Wiktor? Det var ju ett tag sedan de hördes av”. Felix såg på henne och sa ”orolig?”. Corral försökte se lite frånvarande ut men tittade sedan på honom ”ja, faktiskt”. Han log och sa med lite retsam ton ”så det är sant som de säger, den mäktiga Corral har känslor?” För en kort stund blixtrade det till i hennes ögon men sedan slappande hon av och var sitt vanliga jag igen. Corral suckade ”jag har normalt bra koll på henne men nu är hon som uppslukad av jorden. Så, ja, det oroar mig lite”. Felix släppte henne för en stund med blicken och tittade åter ut över landskapet. Sen sa han ”jag är inte det, de verkar överleva.” Han vände sig till henne och sa ”du sa att de hade rest till ett Hasikal tempel mitt i djungeln, konfronterat en aggressiv riddarorden, skolan de går på blev överfallna av Verga och Photha med sina demoner, de blev strandsatta på en öde ö, de har fångat en drake i sitt sinne, ja listan kan göras lång tror jag. Det jag försöker säga är att mitt barnbarn och ditt barn kanske inte lyckas med allt men de lyckas överleva. Det är en prestation i mina öron”. Hon funderade och sa sen ”så därför är du inte orolig?”. Han skrattade till ”nja, jag tänker att behöver de verkligen hjälp så kommer de höra av sig. Jag hör inget, alltså tänker jag att allt är bra.” Hon såg inte speciellt lättad ut men sa ändå ”ja, du kanske har rätt”. Det var en stunds tystnad, en bit bort i slottet hörde man hur musikanterna började förbereda kvällens underhållning. ”Är det inte ett ödets ironi” sa Felix plötsligt. Corral tittade på honom, han fortsatte ”här för jag en kamp mot Verrinka” Corral höjde på ögonbrynen men Felix fortsatte men såg nöjd ut ”men borta på Leinad är våra avkommors barn vänner”. Corral satt tyst och sa sen ”hur säker är du på att det är Verrinka? Är det bekräftat?” Han såg på henne ”vem kan det annars vara?” Corral rykte nästan på axlarna men sa inget. ”Dessutom” sa Felix med ett lite lurigt leende ”dök plötsligt Verrinkas barnbarnsbarn upp på hovet och hade ett långt samlat med kejsarinnan.” Han såg menande på Corral som funderade och sa sen ”Tezcata?”. Felix log och sa sen ”och mina spioner sa att hon och Verga hade varit i Castel Mirall.” Felix såg nu omåttligt nöjd ut och la till ”som sagt, överlevare”.

Silia suckade och sa igen ”jag vet inte vart hon är” till kvinnan på andra sidan bordet. Kvinnan hade långt svart hår och ett lite smalt, spetsigt ansikte med smala lite sneda ögon. Kvinnans ögon var rödbruna och på vänster sida av ansiktet hade hon en snirklig tatuering som var svagt röd. Silia kunde svära på att tatueringen verkade röra sig ibland men ändå så var den oförändrade när hon tittade noga. I håret hade kvinnan små lila blommor blandat med några förre röda lite större blommor. Kvinnans klänning var svart med röda broderade snirkliga mönster. Urringningen var stor och strax under halsen hade hon ytterligare en stor röd tatuering. På höger hand bar hon en stor ring med en uppsättning av röda glittrande ädelstenar. Kvinnan hade presenterat sig som Ataza och sa sig vara den biologiska modern till Leslie Arter. Hon hade berättat att hon rest mycket långt för att få träffa sin dotter och det var uppenbart att hon inte uppskattade att bli besviken. Ataza harklade sig lätt ”så om jag förstår er rätt” hon gjorde en konstpaus och flyttade en liten skål med te på bordet ”så har ni ingen aning om var min dotter befunnit sig de senaste 5 åren?”. De sista orden sa med visst eftertryck. Silia nickade ”jag förstår att det kan verka konstigt för er men jag har gjort alla efterforskningar jag kan.” Hon tittade på kvinnan, Silia funderade om hon skulle våga utmana Ataza. Silia hade lust att fråga hur hon kunde bevisa att hon var Leslie Arters biologiska moder och hur det kom sig att hon dyker upp just nu? Innan hon hann gå från tanke till ord öppnades den bakre dörren i rummet och en tjänare kom in ”ursäkta fru Silia men vi har fått ytterligare en gäst som liksom den nuvarande frågar efter baronessan Leslie Arter och hennes väninna Lyria Conejero.” Silia tittade på Ataza ”en bekant till er?”. Ataza log och rest sig och förflyttade sig till en vägg, SIlia noterade att där fanns en lönndörr men hur Ataza kunde ha upptäckt den förstod hon inte. Silia tittade på tjänaren och sa ”vad heter vår gäst?”. Tjänaren skruvade på sig och SIlia förstod att den stackars tjänaren verkligen ansträngde sitt huvud för att minnas något som tjänaren uppenbarligen inte kom ihåg. ”Det gör inte visa gästen in men se till att den är obeväpnad.” Tjänaren bugade och såg mycket lättat ut och lämnade rummet. Ataza stod kvar vid väggen men såg helt obesvärad ut. Silia såg på henne ”var stolen obekväm” sa hon med en ton av retsamhet. Atazas ögon smalnade och sa ”jag var orolig att stolsitsens låga kvalitet skulle skada min klänning”. Silia nickade och sedan öppnades dörren igen, in kom en lite flicka. Hon hade liksom Ataza ett smalt litet ansikte med små smala ögon. Hennes hår var svart och långt. Hon bar en vit luftig klänning som hade ett lila rysch som gick från halsen och ned mot midjan där det slutade med en rosett. Flickade tittade på Ataza, som Silia noterade verkade slappna av något, och gick mot bordet. Silia reste sig och gick för att möta flicka som neg artigt och korrekt men utan att för en sekund vara undergiven. ”Mitt namn är Anee och jag hoppas inte min ankomst påverkar era planer?”. Silia log och sa ” inte alls, mitt namn är Silia och jag är ställföreträdande för godset Månflodens herrgård och baronessan Leslie Arters protektor.” Hon vände sig mot Ataza ”och detta är Ataza som också kommit för att söka efter baronessan Leslie Arter.” Anee log och tittade på Ataza och för en stund var det nästan olidligt tyst i rummet. Anee sa ”Ataza och jag är ytligt bekanta med varandra och vår intressen krockar inte just nu” och tystnade ”inte från min sida i alla fall” och såg menande på Ataza som lämnade väggen och gick mot dem. Ataza sa ”nej, våra intressen verkar inte vara på kollisionskurs just nu. Men säga mig Anee hur kommer det sig att du har intresse av baronessan Leslie Arter?” Anee såg på henne som en lärare ser på ett barn som inte riktigt förstår ”det är väl helt uppenbart att jag inte har något intresse av baronessan Leslie Arter mer än att jag söker information om en av baronessans väninna, Lyria Conejero. Därför har jag begett mig hit för att fråga om” hon sökte efter ett ord ”baronessans protektor visste vart jag kan finna henne.” Atazas ögon smalnade något ”och varför har du Anee intresse av en sådan obetydlig varelse? Och varför skulle en baronessa vilja beblanda sig med en lågt stående släkt till en dekapiterad drottning?” Det sista var sagt med en föraktfull ton. Anee verkade dock inte reagera på detta utan vände sig istället mot Silia och sa ”såg det är mitt syfte med att besöka er, att få veta om ni hört något av Lyria eller någon annan från det sällskap som färdades med henne.” Silia tittade på de två kvinnorna och sa ”jag tror att lite te och en kaka hade varit lämpligt innan jag svarar på era frågor. Men jag måste förbereda er på att jag tyvärr inte vet mer än det jag redan har sagt till Ataza.” Båda nickade, Silia ringde i en klocka och bad tjänstefolket ställa iordning lite te och kakor i salongen. Sedan visade hon vägen till salongen där de satte sig. Silia noterade att de båda gästerna satte sig med ryggen mot en vägg. Efter en stund kom te och kakor och efter att tjänstefolket hade gått tog Silia till orda. ”Som jag sa till Ataza är informationen mycket knapphändig. Allt vi vet är att för nästan fem år sedan anlände baronessan Leslie Arter och hennes sällskap där bland annat Lyria Conejero fanns till staden Terz i grevskapet Alcert. Efter det har man färdats söderut. Vi vet att sällskapet kom till byn Mirall och att de åkte vidare Castel Mirall men sedan vet vi inte mera. Baronessan Leslie Arters följe säger att baronessan samt sju personer till gick till ett rum. När man bröt upp dörren flera timmar senare valde den deltagare som var den ende man sett efter det valde att lämna rummet genom ett fönster. Personens namn är en viss Cazrene och det är troligen en aet.” Hon gjorde en paus och såg på de både men ingen sa något, Silia fortsatte. ”Trots omfattande sökningar så har vi inte lyckats få tag i Cazrene. Vi är ganska säkra på att hon han anslutit sig till en lokal aetstam som nu för ett lågintensivt krig mot grevskapet. Det är allt jag vet, jag vet inte om hon lever eller är död. Allt som de lämnade kvar i rummet är i min ägo men jag har inte hittat något som avslöjar vart de är.” Hon tystnade, Anee drack lite te men sa inte. Ataza tog en liten kaka och bet av en kant på den. Ataza var den som först sa något ”den där Castel Mirall, har du en beskrivning av platsen?” Silia log och reste sig och gick för att hämta en bok. Hon kom tillbaka med boken På resa i Alcert och slog upp sidan med en bild av slottet. Både Anee och Ataza såg nöjda ut. Silia tittade på dem och sa ”så vad tror ni har hänt?”. Ataza reste sig och sa ”tack för er gästvänlighet, fru Silia, du har varit till stor hjälp.” Sedan gick hon och lämnade rummet. Anee satt kvar och drack te. Atazas lämnade av rummet hade tagit Silia med överraskning och hon hade inte hunnit säga något. Anee sa ”sa Ataza något om varför hon hade ett intresse av baronessan?”. Silia tittade på Anee och sa ”varför skulle jag säga något om det till dig?”. Anee log och förklarade varför och sedan berättade Silia allt.

Spelledaren säger: Säger er kanske inte så mycket just nu, men kanske mera sen?

Mannen stod framför statyn, mannen hade grått hår och grått skägg. Hans rustning var svart och över höger öga fanns ett stort tydligt ärr som ett rivsår, som ett minne. Mannen visste vad statyn föreställde, en ras som knappt längre fanns. Vissa hade tänkt att statyn föreställde en grip men det var fel. Gripar hade inget ansikte som en människa och de hade inte en hel kropp som ett lejon. En officer i hans följe kom fram ”vad önskar ni, min herre?” frågade han mannen. Men mannen svarade inte utan tittade upp, långt där ovanför statyn anade man himlen i den smala ravinen. ”Det är kanske inte så konstigt att drakdjävlarna inte hittat eller sett statyn” sa han. ”Vet min herre vad det är?” frågade officeren. ”Det är en sfinx och den” han la handen på statyn ”är mycket gammal”. Han funderade men fick inga svar. Försiktigt gick han runt statyn och vid sidan hittade han mycket gamla tecken, sådana som han aldrig sett tidigare. Han aktiverade en kraft som lät honom läsa det okända språket. ”Vad står det min herre?” frågade officeraren nyfiket ”är det bra eller dåliga nyheter?”. Mannen rynkade på pannan, funderade och sa ”varken bara eller dåligt”. Han var tyst men kände otåligheten hos officeraren, han vände sig om. Han tittade på officeraren och den lilla grupp han ledde. Det var en blandad samling av män och några kvinnor, alla kämpade till döden mot de förhatliga drakarna som hade dödat och bränd upp det som de hade kärt. Det enda de hade kvar i sina eländiga liv var just deras eget liv. ”Vi stannar här för natten och fortsätter imorgon” gruppen pustade ut och gick för att förbereda nattlägret. Mannen vände sig mot mannen och sa ”det står: Hus Nuzadiaz fångade hans själ men en dag ska åter Narrstro befrias”. Officeraren såg frågande ut och sa ”min herre, vad betyder det?”. Mannen log, det betyder att jag måste snart ge mig av.” Officeraren såg lite räddhågad ut, mannen såg det och log och sa ”men oroa dig inte, jag kommer återvända med ett vapen som är en sann drakdödare.” Mannen skrattade men officeraren såg nedslagen ut. Mannen tittade på honom ”ni önskar följa med?” sa han. Officeraren nickade. ”Ni kommer kanske inte återvända” sa mannen. Officerare tittade på honom och sa ”min herre, vi har inget att återvända till”. Mannen log igen och sa ”meddela soldaterna att vi ger oss av i gryningen, de får njuta av sin sista natt på Ekard på mycket länge”. Officeraren gick iväg och mannen smidde redan planer. Han skulle bli en sann drakdödaren.

Hon klev med säkra steg ombord på skeppet. Hon hade klätt sig så att man inte såg att hon var en ung adelsflicka, det var vad hon hoppades i alla fall. Hon delade en hytt med fem andra kvinnor och skeppet la ut på morgonen från hamnen i Ydrak. Första anhalten var staden Kraztini i Rosegram, skeppet gick sedan nästan rak söderut mot A-tum i Odel och sedan efter det nästa rakt norrut mot Terz i Alcert. När skeppet seglade iväg gick hon fram i fören, hon blundade, kände vinden, saltstänken från havet, hörde måsarna skria. En av kvinnorna från hytten kom fram, hon tittade på henne och sträckte fram handen ”Elin” sa hon ”Elin Rask”. Hon sträckte fram handen och sa ”Juane Tul…” hon bet sig i läppen. Elin tittade på henne och log ”så en adelsflicka” hon skrattade till. Juane tittade ned i det skummande havet, skämdes att hon inte lyckats dölja sin bakgrund bättre. Elin satte armbågarna vid relingen och sa ”ingen fara, jag säger inget”. Skeppet fortsatte och de två stod där en stund, tillslut sa Juane ”vad avslöjade mig?”. Elin skrattade ”allt” sen fortsatte hon ”är du på väg till eller på väg ifrån?”. Juane tittade på henne och sa ”lite av båda”. ”Kom” sa Elin ”det är dags att äta det som de kallar mat här på skeppet. Försök inte att göra för stora grimaser när du äter”. Juane gick efter men sa inget. Måltiden åt hon med viss försiktighet, hon undrade vad den förnäma Leslie Arter skulle tycka om hon såg henne nu? Dagarna gick, först kom Kraztini en hamnstad som många andra konstaterade Juane. Elin och de andra småpratade. Elin skulle till A-tum, fanns goda chanser att hitta en bra man där enligt Elin. Juane hade frågade varför det var just där man hittade män. Elin svarade att det var en stor mängd av handelsfartyg som stannade där innan man tog sikte västerut. Juane var lite skeptisk och undrade vad som talade för att männen skulle välja just henne och komma tillbaka. Elin hade skrattat och sa att ville de smaka på rosens nektar skulle de vara tvungna att visa sitt intresse och trohet för henne. Juane förstod inte riktigt men vågade inte fråga mer om det. Efter Kraztini blev det öppnare vatten och man seglade genom en storm vilket var en utmaning för hennes mage. När de väl kom till A-tum var det en lättnad. Innan de anlände frågade Elin vart Juane skulle. Hon tvekade och sa ”först till Terz, sen” och tittade bort ”vidare”. Elin nickade och sa ”vet du det låter som du behöver en kamrat på din resa, har du något emot att jag följer med?”. Juane kände en viss lättna inför detta. Hon hade dessutom spått att Elin kunde vara till hjälp och var en sorts vän. Efter några dagar efter A-tum såg de Terz och bakom berget Alcembra. De klev i land och Juane tyckte det var mycket skönt med fast mark under fötterna igen. Elin stod vid hamnen och andades in luften, det var om hon njöt. ”Kom” sa hon och de både sökte upp ett värdshus med bad, sedan tvättade de sina kläder och badade länge och väl. Juane fick erkänna att det var det bästa hon hade gjort på mycket länge. På kvällen njöt de av att få ordentlig mat i sig. Elin beställde in öl och det slutade med att Juane blev lite fnittrig och trött. Elin fick hjälpa henne upp på rummet och Juane somnade på natten drömde hon om speglar. Dagen efter gav de sig iväg mot slutmålet, Juane hade lite huvudvärk men Elin sa att det var helt normalt.

Ertania skyndade sig genom korridorerna så fort som hon kunde utan att springa. Hon var kallad av den stora lyssnaren Azura, det var en stor ära även om hon darrade av skräck. Det fanns rykten om vad som kunde hända om man misshagade en lyssnare. Rykten som sa att man fick sina ben upplösta och hela kroppen blev gelé. Rykten som sa att en flicka inte hade noterat Azuras nya hårfärg och fick sina ögon ersatta med glaskulor som innehöll en evig brinnande grön flamma. Så det var en stor ära när en lyssnare kallade på en enskild medlem men det fanns risker och faror med att träffa dessa mytomspunna lyssnare. Ertania kom fram till den stora dörren som vaktades av hedersvakten och leddes av särskilt utvalda officerare från Pura Cogitations. En äldre man med uniform kom fram till henne och visade in henne i ett rum bredvid. Hon följde med hans anvisningar, där inne väntade fem kvinnor. Hon blev ombedd och ställa sig bakom en skärm, extremt noggrant klädda man av henne och undersökte både henne och kläderna efter eventuella föremål som skulle kunna vara ett hot mot lyssnaren. Efter den mest noggranna visitationen som hon genomgått fick hon åter ta på sina kläder och gå lämna det lilla rummet. Den äldre mannen väntade och såg på henne och sa ”är du Ertania av Artificium, verksam här i Nguen”? Ertania nickade och sa ”ja”. Mannen grymtade något och gjorde ett tecken. De stora dörrarna öppnades och hon fick gå in i salen. Rummet var inte alls som hon hade förväntat sig, hon hade tänkt att det skulle vara en stor lång sal med guld, silver och massor av överdåd. Det var i och för sig ett stort rum men ganska sparsamt möblerat och väggarna saknade helt tavlor utan vara bara slätt vita. Möblerna var också av det enklare slaget. Längst bort fanns en stor säng som doldes av draperi. Mitt i rummet fanns en stor röd matta med ett vackert mönster. På mattan satt en liten kvinna i en vit enkel klänning, hon hade långt blont lockigt hår, flickans kinder var rosiga och hon såg oskyldig ut. Flickan satt i en lotusställning med händerna vilande på knäna, det fanns ett lugn hos flickan. Runt mattan fanns ytterligare fem personer, fyra var även de inklädda enkla vita klänningar och sedan fanns en man med röda och blå uniform av en sort hon aldrig sett tidigare. Mannen bar ett lättböjt svärd vid sidan, han hade stort svart hår i en fläta som vilade på ryggen. Ertania närmade sig försiktigt matten, flickan tittade upp och sa ”kom och sätt dig hos mig”. Ertania blev överraskade men lydde och gick fram och satte sig framför henne. Flickan tittade mot henne med vackra bruna ögon och sa ”du är kallad och du har kommit” Ertania bugade så att pannan nådde mattan och sa ”mitt liv är ditt liv och jag har kommit för att lyssna på er visdom”. Flickan log och sa ”guden har talat till Azura med ett viktigt budskap och uppdrag.” Ertania nickade och sa ”jag är redo att notera alla ord som ni förmedlar från guden, lyssnare Azura.” En av flickorna vid sidan skrattade till men ingen verkade bli förargad över detta. Flickan som skrattade och fortsatte att skratta. Hon hade ett blont stort, yvigt och lockigt hår. Hon hade mörk hudfärg och hennes ögon var blå. ”Se” sa hon ”det är inget fara” sedan sprang hon bort mot sängen och på vägen dit hjulade hon plötsligt flera gånger. Borta vid sängen stannade hon och gjorde en pose och sa ”tada!” Ingen gjorde något och Ertania visste inte vad hon skulle tro. ”Ertania” sa den mörka flickan ”tycker du inte jag är duktig?” Ertania tittade på flickan på mattan som dock var koncentrerad på den mörka flickan, Ertania sa ”ehh, ja det var bra”. ”Bra?!” sa den mörka flickan ”bara ´bra´?” och lät mycket besviken. Hon började gå mot mattan, flickan som suttit mitt på mattan reste sig och gick vid sidan. Vakten såg helt oberörd ut. Den mörka flickan kom fram till mattan ”res dig” sa hon befallande till Ertania som genast men så värdigt som möjligt reste sig. ”Jag orkar inte förklara allt i detalj utan jag bara säger det som du ska förmedla till de som behöver höra det.” Ertania nickade men vågade inte säga något. Den mörka flicka väntade, vakten harklade sig och tittade menande på Ertania som fattade och sa ”mitt liv är ditt liv och jag har kommit för att lyssna på er visdom.” Den mörka flickan såg mycket nöjd ut och sa ”guden, den allsmäktiga och människornas enda sanna vän säger att på världen Leinad finns en styggelse. Det är en sorts kvinna som delvis har en orms kropp och som har ormar istället för hår. Styggelsen måste dö för att hindras släppa ut sin uråldriga ondska. Enligt guden finns styggelsen långt ner under ett vitt träd som planerades för att styggelsen inte skulle släppas fri.” Flickan tystnade, Ertania upprepade sedan ordagrant var den mörka flickan, Azura, hade sagt. Vakten visade med handen att hon kunde gå. När Ertania kom till dörren hörde hon Azura som sa ”det är min önskan att du följer med expeditionen och vid återkomst rapporterar allt tillbaka till mig.” Ertania vände sig om, neg djupt och lämnade sedan rummet. Utanför skyndade hon sig till sin överordnade och berättade var Azura förmedlade. Genast och effektivt satt man ihop en stor flottstyrka, samlade in information Leinad och det vita trädet. Ertania blev djupt involverad då hon ju hade fått uppgiften att återberätta allt för Azura. I underrättelse materialet inkom uppgifter om landet där trädet fanns, om drakarnas rörelser i draperiet vid världen samt griparnas rörelser i dysterheten. Det fanns även uppgifter att man misstänkte att en grupp unga Serdan och Edlosi befann sig i landet. Därför sattes det ihop en elitstyrka av Nocte medlemmar för att, som ett sidouppdrag, försöka tillintetgöra dessa hatiska motståndare. Ertania såg verkligen fram mot resan, det var en sådan ära!

I en annan del av universum fick Serdan Corral en kontakt med en släkting som hade ett särskilt uppdrag att bevaka Concillens rörelser. Uppgifterna var knapphändiga men det handlade om ett vitt träd på Leinad och ett större antal skepp skulle göra något där.

Carzene funderade över sin situation. Hon hade valt att följa den lite udda men trevliga Wiktor. Wiktor var besatt av kroppar utan att veta varför. Han var mycket vetgirig tänker hon, han ville veta allt men det var som han inte visste varför han ville veta. Han hade botat henne och troligen räddat henne och för det var hon honom mycket tacksam. Hon hade under någon månad fått se och uppleva sådant som hon inte ens trodde var sant. Stora skepp, stora städer, märkliga byggnader, stora städer men mest märkliga värderingar och beteenden. Runt Wiktor fanns andra, alla var liksom han lite speciella hade hon under resans gång konstaterat. Där fanns en liten kvinna vid namn Leslie som tydligen var väldigt rik vilket gjorde att många behandlade henne på ett annat sätt. Carzena funderade över detta, varför var det så. I hennes by så bedömdes man efter vad man kunde tillföra till byn så det gynnade byn för då gynnades alla. Man hade så klart sina egna ägodelar men det mesta delades. Därför blev det lite märkligt när Leslie ägde en massa saker som var hennes, hon kunde inte använda dem men andra som hade behov av sakerna fick inte använda dem. Det verkade också som Leslie var en slags hövding eftersom hennes ägodelar gjorde att andra verkade lyda henne. Detta gjorde Carzena mycket konfunderad. Sedan fanns en annan flicka eller kvinna i gruppen. Carzena funderade och bestämde sig för att det var en kvinna då hennes kropp verkade äldre. Kvinnan hette Rei, det som var annorlunda med henne var att hon ofta verkade frånvarande som hon satt och dagdrömde. Carzena fattade inte hur hon vågade det. Där hon kom från var man nästan alltid tvungen att vara ganska närvarande, det kunde straffa sig hårt att dagdrömma och inte vara redo för de faror som livet hade. Carzena konstaterade att Rei verkade ha många talanger men var rädd för att visa dem. Det var som hon gömde sig för något eller någon, Carzena undrade vem eller vilka? Sedan fanns det en flicka som Carzena förstod sig på, Daphne. En krigerska som hade respekt för det hon kunde, för hennes skicklighet och styrka. Daphne hade haft många friare i hennes by tänkte hon. Det enda som var så förvirrande var att Daphne verkade dels bära på en sorg av något slag, dels verkade hon titta på de andra flickorna i gruppen som män tittar på kvinnor. Det var förvirrande men förutom det var Daphne enkel. En annan i gruppen, Flory, var gravid så därför blev Carzena åter konfunderad när hennes make lämnade henne på borgen och hon valde sedan att åka iväg! Långt bort dessutom! För Carzena var det helt obegripligt. Sedan fanns en ung man, Deanor, som hon inte riktigt hade koll på. Han gick för sig själv och sa inte så mycket utan verkade mest grubbla och förstå världen kring honom. Den sista flickan i gruppen var Lyria. Carzena försökte förstå henne, det var som hon ville stå längst fram och hålla i allt men vågade inte och försökte stå bredvid men trasslade till det, mest för sig själv. Det var som hon ville bevisa något för sig själv, finna sig själv. Överlag verkade gruppen hon hamnat med som de var på väg någonstans men visste inte vart de ska, hur och varför. Det verkade dessutom som de ville olika saker utan kunna bestämma sig för något av det. Carzena var allmänt förvirrad tänkte hon.

Sedan händer det där utanför staden, Carzena förstod inte riktigt vad som hände men resultatet av kvinnan som bara dök upp i Leslies hus och följde med, det förstod hon. Hon ville fråga Wiktor, kanske Daphne varför de blev anfallna. Vad fanns i den blåa lådan? Det gjorde tydligen Rei rädd, Deanor också men inte lika mycket som Rei. Hon funderade om det var på grund av henne det som hände hade hänt? Hon visste inte, det var mycket som var oklart för henne.

Corral släppte kontakten, det var lite speciellt att i smyg gå in och manipulera andras drömmar som de sänder till en tredje part men, hon log för sig själv, hon var bra. Hon funderade på Ellisandris reaktion, mest funderade hon på hur hon och hennes dotter skulle kunna komma varandra nära utan att Ellisanderei skulle bli en börda. Hon hade inget emot att hjälpa sin dotter men hon visste av erfarenhet att om man stödde sina barn, och i synnerhet om de var Serdan eller Edlosi, för mycket utsatte man dels sig själv för fara, dels sitt barn för fara. Hon satt på rummet och blundade och lät för en gångs skull tankarna vandra fritt. Hon var väl medveten om att hon inte var en perfekt mor och att hon aldrig skulle bli så, hon skulle aldrig bli modern som väntade vid spisens vrå med maten färdig när barnen kom hem. Hon kände hur hennes känslor sakta började återvända till henne, hon var rädd för sina känslor så hon gömde dem djupt i sitt inre. Hon skrattade till när hon tänkte nästa tanke. Hur det som alla Serdan och Edlosi fruktar mest är således är det som man stänger in längst in men det är också det som styr alla och gör att man handlar därefter. Hur kärleken till ett barn gör att förlusten av barnet driver fram ett hat och hämndbegär, hur kärlek till en annan kan driva vissa till rena galenskaper. Hon snuddade vid tanken av sin bror och tvingade sig snabbt stänga in den känslan inom sig. Hon stirra ut i natten där syrsorna fortsatte spela sin enformiga melodi, allt var stilla. Hon slappnade åter av, ibland tänkte hon att bara genom att ta fram känslan för sin bror skulle göra att han kom till henne, sökande, törstande. Hon hade alltid älskat sin bror men inte på det sättet som han önskade. Han var en enastående magiker som kunde göra enastående saker. Tillsammans hade de gjort saker som i mångas ögon var avskyvärda men inte desto mindre var de enastående, för att inte säga fantastiska. Hennes tankar återvände till sin dotter, Ellisanderei, som togs ifrån henne. Hon förstod att det var för att skydda det lilla barnet. Nästan alla Serdan och Edlosi hade någon gång i livet och oftast flera gånger förlorat ett barn innan det nådde vuxen ålder. Anledningen var nästa alltid för att barnets förälder var en Serdan att Edlosi. Faktum var att födas som med en pappa eller mamma som var Serdan eller Edlosi var bland det farligaste man kunde födas som. Förutom den egna familjen så fanns det alltid massvis med fiender som av en eller annan anledning ville få bort barnet. Därför var det bästa och säkraste sättet att lämna bort barnet och låta det växa upp på ett annat ställe. Men att som förälder fatta det beslutet var svårt och mycket tungt, ytterligare en anledning att stänga in sina känslor långt inne inom sig. Hon suckade, så hur skulle hon få Ellisanderei att förstå att allt hon gjorde var av kärlek till sin dotter? Hon visste att hennes bror alltid hade hatat alla hennes barn, oavsett om de var Serdan eller inte. Det var som att det påminde honom om att han inte kunde få henne och ännu värre att hon hade haft ihop det med andra män. Hennes bror hade alltid sagt att han hatade henne efter det att hon valde att lämna hans sida men hon visste att det inte var så. Hon visste att långt där inne hos honom fanns en längtan om att få sin syster för sig själv och kontrollera henne. Hur skulle hon förklara det för Ellisanderei så att hon förstod vilken fara det innebar för henne. Att en av universums mäktigaste magiker med mer lömska och mordiska kontakter än man någon annan hatade dig, inte för den du var eller något du hade gjort utan för att den du var född av. Hon suckade och släppte fram känslan av uppgivenhet och sorg när hon konstaterade att Ellisanderei troligen inte skulle förstå det under mycket lång tid.