Drottningen märkte att Anisia blev på helspänn när de två besökarna kom in i rummet. Normalt brukade Anisia vara ganska självsäker och lugnet själv men nu var det som hon var beredd på det värsta, det oroade drottningen Amilia. Besökarna var två välklädda om än lustigt klädda, den ena hade gråa byxor, en väst med stora metall spännen och en vit skjorta, hans hår var brunt och han hade en välklippt mustasch. Den andre hade svarta siden byxor, en svart siden skjorta och över skjortan en svart läderväst med röda snirkliga mönster. Han hade svart bakåtkammat hår. Båda la ifrån sig sina raka svärd vid ingången till vakterna. Ingen annan än Anisia reagerade noterade Amilia. De både klev fram med en ovanlig självsäkerhet men följde etiketten och bugade artigt. ”Välkomna” sa Amilia ”vem är det som söker audiens hos mig och kommer med sådana gåvor?” Hon tittade på den lilla påsen med gnistrande små rubiner. Mannen i svart och rött bugade sig och sa ”ers majestät, först vill jag tacka för att ni tog emot oss. Mitt namn är Adel och detta är min kompanjon Mr Blue.” Drottningen var lite irriterad att Anisia hade valt att ställa sig snett bakom tronen och tydligen inte ville säga något. Amilia tittade på dem ”jag måste tyvärr medge att jag inte hört era namn tidigare, är ni långväga gäster i mitt land?” Adel log ”så kan man säga ers majestät, på genomresa skulle man också kunna säga”. Amilia studerade dem båda, Mr Blue var mycket välbyggd och utstrålade en aura av ’du vill inte vara min fiende’ medan Adel var mera ’jag komma få reda på allt’. Oavsett gillade hon inte deras närvaro, det fanns något hotfullt med hela situationen. Hon noterade även att Adel sneglade på någon bakom henne, Anisia gissade Amilia. ”Vad önskar ni, gentlemän från fjärran?” sa hon. Adel log ”ers majestät får ursäkta men vi söker en flicka, en viss Daphne, tyvärr har vi inte mera information om henne.” Amilia såg på Adels ansiktsuttryck att han verkade vara nöjd med något. Hon sa ”Anisia min vän, är det en flicka som vi känner till, tror du?” Anisia harklade sig och sa men hennes röst darrade lätt ”ers majestät jag tror jag vet vilket flicka de avser, min fråga blir då till de ärande Adel och Mr Blue vad deras ärende är med henne?”. Adel såg på henne som en katt ser på en mus och sa knappt hörbart ”en familjeangelägenhet och inget av intresse för bäraren eller hållaren av kronan.” Orden fick Amilias förste livvakt och nya make, prins Alton Rosgram, att lägga handen på svärdshjaltet och resterande vakter gjorde samma rörelse ty det fanns något förtäckt hot och nedsättande i orden på flera sätt. De två stod lugnt kvar, Anisia bytte plötsligt språk till ett för Amilia helt okänt språk, Adel svarade och Mr Blue nickade sedan fortsatte Anisia och Amilia uppfattade ord som Daphne Blake och Leslie Arters adress och hus. De båda verkade nöjda med svaret och sa ”ers majestät, jag förstår att vi eller jag har gjort din vakt lite nervös, detta är inte min avsikt. Vi har fått det vi önskade och vill lämna ditt vackra palats i fred. Amilia sneglade på Anisia som nickade och drottningen nickade och sa ”under förutsättning att ni inte skadar någon av mina undersåtar är ni fria att lämna.” Adel nickade och sa ”tack, ni är en vis drottning, ers majestät. Vi kommer så klart inte skada någon så länge det inte hotar eller försöker skada oss.” Amilia nickade och de två backade och gick och tog sina vapen på vägen.