När de två männen lämnade rummet bad Anisia om ursäkt till drottningen och skyndade sig iväg till sitt rum. Väl där, när hon var ensam, föll hon ihop på golvet och nästan ulkade, hon andades tungt och kallsvettades. Hon sträckte fram sin hand och märkte hur hon darrade. Hon tvingade sig att andas lugnare. Hon analyserade situationen, hon hade gjort rätt kom hon fram till ingen hade skadats. Men den fanns där ändå, rädslan. Hon visste vem Mr Blue var, vad han var kapabel till och vad han var skyldig till. Hennes mor hade skrattat åt henne, åt hennes rädsla och sedan dragit sitt svärd och anfallit. Hon var inte säker på vem som hade vunnit. Drottningen och intrigerna i Grenivien fick stå tillbaka, det var annat i rörelse. Hon gick bort till väggen och en extremt väl dold lönndörr. Det var mycket länge sedan den hade öppnats. Där inne fanns en liten röd låda i sten. Stenen var hämtad från dysterheten och syftet med lådan var att spärra innehållet så ingen kunde spåra vad som fanns där inne. Där fanns hennes kort, hon hade så klart kopior på andra ställen men detta var den uppsättning som fanns närmast. Hon tog på sig handskar innan hon började bläddra, hon tittade först på en kvinna med rött hår, drottningen av Cianom men hon bläddrade vidare, hennes mor bläddrade hon förbi liksom andra äldre. Sedan stannade hon vid ett kort. Det var en man med svart bakåtkammat långt hår, han hade blåa förtroende ingivande ögon och vackra blåa kläder med inslag av silver, hans namn var Julian. Hon tog ett djupt andetag, tog av handskarna och rörde vid kortet, sökte kontakt och efter en stund hördes en mjuk röst ”det var ett tag sedan”. Hon försökte hålla sig neutral, inte känna känslor, sådana kändes direkt ”jag behöver meddela en sak” sa hon. ”Varsågod” sa han kort. ”Jag fick besök idag av två Edlosi, de kallade sig Adel och Mr Blue” sa hon så sakligt hon bara kunde. Hon kände hur han log och så sa han ”vad ville herr Adel och Mr Blue?”. De frågade efter en ung Edlosi vid namn Daphne. ”Säkert en släkting på något sätt” sa han, sedan efter en stund. ”Men det måste vara något viktigt eftersom de valde lämna sitt ställe.” ”Ja” sa hon men visste inte vad platsen de lämnade hette. Hon chansade ”de gillar ju platsen”. Julian skrattade ”kan man gilla Frintor?” Han tystnade och fortsatte ”fast gillar man få sina kulor nedfrysta så gillar man det kanske? Man blir nyfiken på vad de söker?” ”Jag vet inte” sa hon helt sanningsenligt. Han funderade hög och sa ”är det deras barn? Nej, tveksamt. Hmm, tål att tänka på. Har du någon som kan luska lite?” ”Jag vet inte, jag kan försöka” sa hon. Med en retsam ton sa han ”vill du ha hjälp?”. ”Nej, jag klarar det.” sa hon. Han log och sa ”bra, rapportera gärna vad de två har i kikaren och säg till om du vill ha hjälp. Jag kan skicka ett skepp eller två om du vill ha stöd.” ”Tack, men nej tack. Det sista som behövs är en upptrappning mellan Serdan och Edlosi” sa hon och la sedan till ”dessutom hade det dragit till sig Concillens ögon och troligen även väckt Verga med kompanjon.” ”Är Verga där?” sa han förvånat. Hon kunde inte låta bli att le och känna sig nöjd, hon visste något som Julian inte visste ”ja, hon har varit här ett tag.” Han var tyst en stund och sa sen ”jag vill att du meddelar mig när du vet mera, oavsett om det är lite eller mycket.” ”Ja, det ska jag” och så bröt hon kontakten och la tillbaka kortet och förslöt lådan snabbt. La tillbaka den i lönnfacket och stängde luckan. Först då kunde hon andas ut, hon satte sig på sängen.
Det knackade på dörren ”vem där?” sa hon. ”Hilxala” svarade en äldre kvinnas röst, ”kom in” sa Anisia. Hilxala gick in och stängde dörren försiktigt. Anisia reste sig från sängen och rättade till sina kläder men lämnade inte den äldre kvinnan med blicken. Hilxala såg utforskande på henne ”är allt väl vännen min? Du lämnade så snabbt salen efter att de två männen gått, man blev lite orolig. Är det något som hotar oss?” Anisia tittade på kvinna, hon hade aldrig helt litat på Xad eller Dax orden, de var luriga och hade helt klart sin egen agenda. Hon skrattade nästan till för sig själv, men är det så konstigt tänkte hon. En halv hemlig grupp av magiker med resurser och inflytande, så klart de har en egen agenda. ”Nej, jag tror inte det men jag är lite osäker.” sa hon ärligt. ”Ska vi försöka stoppa dem?” sa Hilxala. Anisia skrattade till ”bara om vi önskar döda soldater och någon förstörd stadsdel” men ångrade sedan sina ord. Även om Hilxala försökte dölja det såg hon nöjd ut ”så jag antar att männen var Serdan?” Anisia skakade på huvudet ”nej, värre, de var Edlosi. Den ena av den värre och farligare sorten.” ”Vilken sort är det” sa Hilxala moderligt. Anisia kände sig irriterad över utfrågningen ”den sort som skulle slakta alla i slottet om bara betalningen var den rätta, ned till minsta barn och sjukaste sjukling.” Hilxala nickade ”och Daphne, jag antar att det är Blake? Ska hon varnas?” Anisia bestämde sig för att sluta leka utfrågning och svar och sa ”ni får ursäkta mitt hastiga lämnande av hovlivet men nu måste jag vidare.” ”Självklart” sa Hilxala och gick mot dörren med Anisia bakom. De gick ut och precis när Anisia låste dörren sa Hilxala ”drottningen var också frågande till er plötsliga avvikelse” hon tystnade och studerade Anisia ”men jag sa att ni säkert hade en god anledning och kommer snart att förklara er”. Anisia nickade och gick, när hon kom runt hörnet öppnade hon sin lilla väska, tog fram en bild på en tjänsteflicka som hon visste jobbade åt Leslie Arter och gav henne mycket tydliga instruktioner. Sedan gick hon till drottningen.