Serdan

Blev en kort blogg denna gång men bättre än inget?

Morgonen var värst, han fick en ny hostattack, åter kom det blod, han visste att hans tid snart var kommen. Han tog ett djupt andetag och drack vatten som hans assistent kom springande med. Han fingrade på pappren, så mycket information men ingen tid och än värre ingen att lämna över informationen till. Han skrockade, ett helt liv hade han, Cyamus Victriamus, sökt, lyssnat och läst allt av intresse i den heliga staden och nu när han verkligen hade viktig information hade han ingen att lämna den vidare till och ängeln Raduriel stod och väntade på honom. Han fingrade på profetian och försökte tänka klart men det hjälpte inte att läsa den en hundrationde gång, han förstod den ändå inte helt. Någon skulle föda ett barn, barnet var nyckeln. Han suckade, hostade igen, spottade ut lite mera blod. Det knackade på dörren och en ung man kom in, ”vad är det” sa han surt. ”Förlåt ers nåd” sa ynglingen nervöst, uppenbarligen hade ryktet om den sura och vresiga munken nått ynglingen. ”Ers nåd sa till mig att hålla utkik efter om ägarna till Villa Leslie Arters infann sig.” Cyamus tittade upp och lyssnade, inte för mycket men tillräckligt för att höra allt, alla nyanser. Cyamus såg strängt på ynglingen som harklade sig och fortsatte ”det har anlänt ett sällskap dit”. ”När då?” sa Cyamus kort. Ynglingen var uppenbarligen nervös, han stammade nästan ut orden ”visa nåå nååd ers nååd” sa han bedjande ”men sällskapet kom på andra sidan det nya året” och fortsatte sedan i en högre takt ”men som ni vet har mina studier tagit mycket av min tid och jag har inte haft tid att dagligen besöka Villan även om jag vet att det var en önskan.” Ynglingen andades in, Cyamus funderade. ”Kör fram en droska till mig”. Ynglingen backade ut och såg för stunden lättad ut. Cyamus hoppades att detta var ett tecken, han hoppades att åter få träffa ynglingen Wiktor.

Det var inte ofta större delen av Verrinkas släkt samlades men ibland hände det, av någon anledning var det oftast strax innan ett nytt år skulle ta sin början. Efter Verrinkas försvinnande så blev det svårare att samla alla men ibland, tänkte Krio, lyckades de ändå samla sig. Hon såg sig som den samlande personen inom släkten då hon trots allt var den förstfödde av Verrinkas Edlosi barn. Krios dotter Dara var en självklar gäst liksom hennes barnbarn Merlin. Krios son Weston hade ingen hört av på mycket länge men Krio hade inte gett upp hoppet om att han fortfarande var i livet. Hennes avlidna bror Druggos son Dalain kom så klart han med, han ansvarade ju för säkerheten i provinsen och i dess huvudstad Nand. Hennes avlidna syster Poccias barnbarn Aira bodde också i Nand och kom så klart hon med. Hennes syster Melonie tog sig från Kalandri till Nand och gled in och med sig hade hon sin dotter Imead och Imeads dotter Digida samt sitt barnbarn Nicolas som var son till Melonies tredje barn Rorg som dödades. Krios bror Sernuk kom ridande in till staden men ingen av hans söner Panlaar eller Fang fick han med sig, av olika anledningar tänkte Krio. Panlaars son Kallshaw kom dock. Krios yngsta syster Verga kom även hon oväntat och kom som det kaos hon var men fick inte med sig något av sina barn Lothaan eller Rashad. Rashads dotter Tezcata lös också med sin frånvaro.

”Välkomna” sa Krio när alla var samlade i den överdådiga stora salen i slott Nand. Hon höjde sitt glas och sa ”skål”. Alla andra höjde sina glas och smuttade på det bubbliga rosévinet. ”Det gläder mig att vi kan samlas så här, alla vi som härstammar från vår älskade moder Verrinka.” Hon vände sig om och tittade på ett enormt porträtt av en dam med svart tätt åtsittande silkesklänning och en enorm svart fjäderhatt. Verrinka var på bilden smal och snärt och hade med maskara kraftigt markerade ögon och över ansiktet som ett upp och nedvänt V rann det tre trådar från pannan över ögonen och ner över kinderna, i svart. Verrinka hade en röd solfjäder i höger hand. Hennes blick var nedlåtande och förförisk på samma gång. Det blev en stunds tystnad, Krio och flera andra i salen mindes Verrinka och saker de sett eller varit med om. Krio tog åter till orda ”låt oss inte bli alltför sentimentala utan lått oss sitt till bords och umgås som den stolta och starka familj vi är”. Alla nickade och gick tillsammans till matsalen som var uppdukad.

Borden var formade som ett V och i spetsen satt Krio och sedan satt man ganska blandade utan någon speciell ordning. Merlin hamnade mellan Verga och Imead och såg obekväm ut. Imead såg på Merlin och sa ”så korridorerna från Leinad var intakta?”. Innan Merlin hann svara sa Verga lite förstrött ”korridor, korridor, vad är det du inte förstår?” Hon fnittrade åt sitt eget rim, Merlin satt tyst och funderade på att börja äta. Verga funderade vidare och sa ”så som blod är det dystert rött men pulserar och lever som livets kött.” ”Fint” sa Merlin med en ansträngd ton. ”Eller hur kära systerdotterson” Verga tog ett stort stycke kött från ett kalkonben. Hon smaskade ljudligt. Imead harkade sig lite och Merlin svarade på hennes första fråga ”min moder hämtade mig så jag är osäker på om korridorerna har reparerats.” Verga klunkade vin från en karaff och fortsatta med nästa rätt, en sorts fisk som var stor och ful. Mitt emot Merlin satt hans moder, noga studerande honom och samtidigt lugnt samtalande med Dalain som hon hade som sin bordsherre. ”Fin flicka det där” sa Verga och torkade munnen efter fisken. ”Flicka?” sa Imead. ”Ja” sa Verga, ”hon med äggen”. Merlin såg ut som han ville försvinna och försökte byta ämne ”är du fortfarande mycket i dysterheten?” sa han till Imead. Men det var försent, Imead såg på Verga ”flickan?”. Verga rykte på axlarna ”lång historia”. ”Och den ska vi inte tråka ut dig med” sa Merlin åter för att byta samtalsämne. ”Åhh” sa Imead ”ingen fara middagen är lång.” ”Men jag önskar inte att den berättas” sa Merlin men en röst och ton som gjorde att det för en kortare stund blev helt tyst vid bordet, alla noterade hans irritation. Dara såg på Merlin med en vakande blick. ”Önskningar” sa Verga ”blir aldrig som man tänkt sig, tro mig. Jag önskade att mitt barnbarn skulle bestiga tronen och avsåg att hjälpa henne”. Merlin bröt in ”när du säger hjälpa menar du när du högg huvudet av Greniviens nya drottning?” ”Ja, just det” sa Verga och fortsatte ”men inte blev det så. Så önskningar är inget att ha då dels det aldrig blir som man vill, dels brukar önskningar vara en förevändning för begär, något man traktar efter”. ”Hur menar du?” sa Imead. ”Jo, men en önskan är något man traktar efter och är beredd att betala priset för medan ett begär som är förklätt till en önskan är ett begär där man hoppas slippa betala priset. Om du frågar mig är priset för en sådan en sådan önskan alltid högre än man är bredd att betala för.” Merlin fick gå igenom det Verga sagt men Imead fortsatte ”och hur kommer flickan in i detta?”. ”Du glömde fråga vem flicka är?” sa Verga retsamt. ”Vilket är helt ointressant” sa Merlin igen för att åter försöka byta ämne. ”Alltså” sa Verga och ignorerade Merlin ”det var en drake som irriterade mig så jag önskade att den kunde försvinna. Alltså vände jag mig till min fiende och kollade om de visste något om draken.” ”Vilken fiende?” sa Imead. Verga såg på henne som hon var efterbliven ”Concillen, så klart!” Verga himlade med ögonen ”häng med”. Imead lät oförskämdheten passera, troligen väl medveten om vad en ordväxling kunde sluta med, utan sa ”och vad fick du reda på?”. ”Att draken hade lagt ägg någonstans borta vid vulkanen” sa Verga och fick sitt vinglas åter påfyllt och tog sedan flera ljudliga klunkar följt av en ljudlig rap. Sedan fick hon en fundersam blick ”röd rimmar på död, visst är det fascinerande att vår släkts transportdomän rimmar på död?” ”Fascinerande” sa Merlin trött. ”Så” sa Imead ”vad har det med önskningen att göra?” ”Vilket då?” sa Verga. ”Flickan” sa Imead. ”Ja, men jag tipsade då om draken till fienden som kom och jagade draken som dog i närheten av vulkanen.” Imead valde att se frågande ut, Verga suckade ”så min önskning blev inte bra även om jag först trodde det.” Imead såg fortsatt frågande ut, Merlin funderade på att dra bort duken från bordet för att avbryta samtalet. Till slut märkte Verga Imeads frågande blick. ”men häng med, yster dyster” sa Verga. ”Draken dog, men ändå inte, så draken fångades av flickan som fick reda på äggen. Flickan önskade äggen för att hon hade ett begär för pojken” Verga pekade mot Merlin som nu satt mer eller mindre paralyserad. ”och det var då jag försökte hjälpa mitt barnbarn vilket inte fungerade.” ”Åhh” var allt Imead fick fram. ”Jag antar att du inte hade samma begär till henne” sa Verga till Merlin som tag och stirrade långt bort utan att möta någon med blicken. ”Alltså var priset för högt eftersom det var ett begär, egentligen” sa Verga. ”Solklart” sa Imead och sedan kom förrätt nummer två in. Det skulle bli en lång sittning konstaterade Merlin.  

Mannen satt på knä i leran, han blödde från flera mindre sår. Det regnade, himlen var mörk och molnen tunga och gråa. Mannen satt och höll händerna vid sidan om magen och genom händerna rann en strid ström av rött blod. Mannens kläder var blöta och leriga. Framför mannen stod en lång, man med smal mustasch och välansat skägg med en värja i ena handen. Runt om de två låg flera andra män, orörliga, vissa med ansiktet ned i lerpölarna, vissa saknade väsentliga kroppsdelar. En bit bort fanns ett värdshus och en skrämd folksamling. ”Är du nöjd” frågade den sittande mannen den som stod framför honom. Mannen med mustaschen såg på honom och sa ”hur kan jag vara nöjd?”. Mannen som satt på knä kved och sa ”vilket är ditt namn?”. Mannen skrattade till ”varför skulle jag säga det till dig”? ”Därför att jag håller på att dö” sa mannen som satt i leran och förblödde långsamt ”är det för mycket begärt att jag får veta det”? Mannen med svärdet nickade och sa ”mitt namn är Norro”. Mannen i leran nickade ”en serdan”? Norro såg förargad ut och skakade bara på huvudet. ”Så du är en edlosi då?” sa mannen och fortsatte ”men egentligen spelar det ingen roll.” Norro tittade på mannen och sa ”det spelar all roll för mig”. Mannen skrattade, hostade upp lite blod och sa sen ”för den olycka ni dragit över detta land, spelar det ingen roll”. Norro skakade på huvudet och sa ”nej, det kan jag inte hålla med om. Jag har ju precis kommit till denna plats, jag blir helt oprovocerat anfallen av dig och dina kumpaner utan att jag gjort er något. Hur kan den olycka då vara mitt fel”? Mannen kved och ramlade på marken, hans liv rann sakta bort. Norro betraktade mannen i leran, han funderade och gick sedan fram, lyfta upp mannen och bar in honom på värdshuset. Folket flyttade snabbt sig från dörren när han gick in men följde sedan efter och kröp längs väggarna. Norro la mannen på ett bord och la sedan handen på såret. Efter en stund gick han sedan bort och hällde upp ett stort stop med öl åt sig. Mannen på bordet rörde sig inte först men sedan hördes ett stönande och mannen satte sig upp. Folket längs väggen drog efter andan. ”Du räddade mitt liv?” sa mannen. Norro nickade. Mannen stirrade på Norro och visade inget tecken på tacksamhet. Norro verkade dock inte speciellt bekymrad över detta. En frågade började formas i mannens huvud men sedan var det som han själv fann svaret. En stund satt han bara där och blängde på Norro som satt och drack sin öl. Till slut sa mannen ”erkänn att du enbart räddade mig så du kan plåga mig igen”? Norro svarade inte utan fortsatte dricka sin öl. Mannen tittade på folket som stod tryckta mot väggen, dels av skräck men mest av nyfikenhet. Mannen såg på dem ”bara så ni vet, anledningen till askan i luften, drakar i skyn och kungens och drottningens död, kriget i väster, kriget i öster. Allt detta är sådana som hans fel”. Mannen pekade på Norro som satt kvar och drack sin öl. Mannen fortsatte ”det är hans sort som dragit olycka över landet. Deras blotta existens gör att elände kommer som flugor runt koskiten”. Norro reagerade inte, mannen verkade ladda. ”Innan de kom till landet, ja till världen, då hade ni ett eget val. Era liv var kanske inte bättre med ni var trots det fria. Utan att veta det har ni under lång tid levt i deras skugga. Ni har, utan att känna tyngden, blivit trampade på”. Norro reste sig och gick mot mannen som försökte se stor och orädd ut men såg mest ut som en dränkt katt. ”Min och min familjs närvaro har knappast den påverkan som du vill försöka slå i dessa människor. Deras liv, land och värld hade varit lika eländig utan vår närvaro”. Mannen såg trotsigt på Norro och sa ”du och din inavlade släkt är som en sjukdom som sprider och förgiftar allt som det rör vid. Det är som marken förgiftas av en blotta närvaro. Ta bara några av din släkt och se vad de orsakade den finaste akademin i landet”? Mannen vände sig mot folket som tryckte mot väggen ”om blott ni visste vad hans blod orsakar detta land, er kung, er drottning och ert folk. Om ni visste vad tillsynes oskyldiga små flickor som..” Mannen tystnade då en dolk fanns djupt begraven från halsen upp genom hans huvud. Norro drog ut dolken och lät mannens kropp falla till golvet och blodet spred sig som en stor pöl. Folket längs väggen var som förstelnade, sedan försökte de fly men deras fötter nådde inte längre golvet, det var som de plötsligt svävade omkring i luften. Norro gick lugnt fram till en stor tunna med lampolja, hällde ut oljan golvet. När oljan rann mot folket som förtvivlat svävade strax ovanför golvet formades oljan till små droppar som också svävande med folket i luften. Norro gick ut och kastade facklan på golvet. Folket skrek, han släppte åter på gravitationen marken under folket men då var både de och värdshuset övertänt.

Då det trotsallt är Halloween får jag väl skriva lite spökhistorier.

Eddie: Eddie Smedson var förvirrad, var han bland änglarna hos Zanor skulle de ta emot honom. Han försökte minnas vad som hade hänt. Han mindes att han satt vid sin döende fader, ärad och eftertraktad smed hos baronen men tvingades tillsammans med Eddie att fly söderut till grevskapets huvudstad Ellor. Där var livet hårt och inte alla uppskattade det fina och vackra smidet som han och hans fader gjorde. Sen kom gängen och krävde de på pengar för skydd. Hans far vägrade och på natten efter kom banditer, de slog hans fader som föll illa och hans far svimmade av sviterna. Eddie mindes raseriet han kände, hur banditerna tog själva symbolen för hans far, för Eddies släkt, de tog smedhammaren. Eddie minns hur han kastade sig efter banditerna, han minns svagt smärtan i buken. Hur hans fader höll honom i sina armar när hans liv rann ur hans kropp. Nu stod han där i smedjan, det var natt. En katt kom in och fräste åt honom och sprang bort i vildpanik. Eddie funderade på varför, katter hade alltid gillat honom. Han rörde sig och rörde vid städet men handen var blek och åkte rakt igenom städet. Eddie blev rädd och försökte känna sin kropp, sitt ansikte men han kände inget. Vad var detta som hänt honom? Han sökte sig mot en spegel, när han såg han en blek tunn version av sig själv av ljust grått. Han skrek rakt ut, det var ett isande vrål av dödsångest. I den stunden visste han vad han behövde göra för att finna fri och ro, hans fader smedshammare måste åter ligga på städet. Bara den kunde ge honom ro och frid att vandra med änglarna hos Zanor. En dörr öppnades och en lite okänd flicka stod i dörren, det var tystnad sedan skrek flickan. Eddie ville sjunka genom jorden och det gjorde han, bokstavligen.

Ermans smedja i flyktinglägret utanför Ellor var sedan den dagen en plats man undvek, det sas att en ung pojke återvände från de döda och försökte dra med sig oskyldiga ned i underjorden, smedjan blev övergiven och trots prästernas försök att rena platsen återvände pojken varje natt på den plats där han en gång hade dött.

Fångvaktarna: De tre fångvaktarna satt och kastade tärning innan de somnade, ibland skrek någon fånge men det brydde det sig inte om, i alla fall inte direkt. Alla var döda ändå, den sista, en så kallad hövding drog sin sista suck för någon dag sedan efter sviterna av förhöret. Så när de hörde ett isande skrik från cellerna stelnade alla tre till och vaknade till. De tittade på varande och tog fackla och klubbor med sig och började gå mot cellerna. De försökte skoja och säga att kanske hade hövdingen kommit igen som spöke. De skrattade nervöst åt skämtet. De kollade cellerna men de var tomma men i hövdingens cell rörde sig något. Något rasslade och längst bort i cellens mörker där facklas ljus inte nådde lös något svagt grönt. Vakterna diskuterade sinsemellan och beslöt att öppna celldörren och gå in, de drog lott vem som skulle gå först. Vakten höll facklan i ena handen och sin klubba i andra, han mumlade för sig själv ”det är bara en stor råtta, det är bara en stor råtta”. När ljuset nådde hörnet såg vakten hövdingen men nu var hövdingen svagt lysande grön. Det kom ett isande rassligt ljud från det som såg ut som hövdingen, ljudet sa ungefär ”mjöööördare!!”. Vakten vände sig om och kastade sig mot dörren med det var försent, den gröna hövdingen hade plötsligt en stor yxa i handen och högg vilt mot fångvaktaren, de två andra stod som fastfrusna när deras kamrat höggs ihjäl av den gröna hövdingen. När deras kamrat slutade skrika och röra sig tittade hövdingen upp mot de andra två och verkade skratta. De två kastade igen dörren och låste och lämnade platsen.

Dagen efter kom fångvaktarna och deras kapten tillbaka till cellen och fann att den döda vakten men vakten var inte längre död men levde inte heller. Den släpade sig mot de levande och försökte anfalla dem. Någon vecka senare murade man igen porten som ledde till cellerna och beslöt att aldrig prata mera om det. Ibland kunde man höra isande skrik från de gamla cellerna och trots flera prästers böner kom man inte till rätta med problemet.

Middag för två: Hon studerade honom, hon hade långt gyllene blont hår med blåa ögon och en röd sammetsliknade klänning. Hennes gäst hade för kvällen en paradliknande röd uniform. Han hade brunt, lite bakåtkammat hår och stålgråa ögon. Hans mustasch och skägg var välansat och mustaschen avslutades med vaxade tvinnade spetsar. ”Skål” sa hon och han lyfte sitt vinglas och sa ”skål”. De drack och tittade på varande. Ingen visade det men båda var ständigt beredda att försvara eller anfalla den andre. Kvinnan log, mannen såg utforskande på henne och sa ”varför har jag den äran att få dinera med sådant sällskap som ni, fröken Kree?”. Kree log och viftade mot tjänstefolket som genast avlägsnade sig. När dörren stängdes såg hon på honom och sa ”jag ska bara se till att vi har lite avskildhet” han nickade och hon förslöt alla rumsliga möjligheter att avlyssna samtalet. Hon tittade på honom och sa ”jag hörde att du nyligen var på Leinad”. Han reagerade inte men hon såg ändå att hon hade rätt. ”Spännande” sa han ”vem är det som viskar sådant i ditt öra?”. Hon log ”det är oväsentligt och jag bryr mig egentligen inte om varför du var där.” Han höjde på ögonbrynen och vred lite nyfiket på huvudet ”så varför frågar du då?”. ”Det vet du” sa hon och sippade lite på vinet och fortsatte ”du vet mitt intresse för döden och vad som händer efter det.” ”Svårt att missa det” sa han lite suckande, hon fortsatte ”så jag gissar att du redan räknat ut att jag önskar veta vad som hände i ett gravkummel, gärna flera detaljer.” Hon såg på honom med lite trånande blick ”jag kan tänka mig en gentjänst för detaljerna”. Han log och började nästan säga något men avbröt sig och funderade och sa sen ”det stämmer att jag av olika anledningar begav mig till en gammal familjegrav hos en lokal adelssläkt och där skedde det en” han tystnade och letade efter orden ”intressant händelse” och funderade lite till ”nej” sa han ”en oväntad händelse”. ”Berätta mera” sa hon. Han kände hennes fot på sitt ben och fortsatte ”varför jag skulle dit antar jag är oväsentligt men väl där vaknade ett lik till liv”. Hon såg på honom ”till liv?”. Han nickade ”ja, jag har nog inget bättre ord. Liket reste sig ur sin grav och var ganska argsint för att inte säga hatisk mot min närvaro”. Hon nickade och sa ”var det just din närvaro eller närvaron av levande som liket var hatiskt inför?” Han rykte på axlarna och sa ”vet inte men tror det var nog rent allmänt mot levande varelser.” Hon nickade ”fortsätt” sa hon. ”Inte så mycket mera att berätta. Liket drog fram en rostig klinga och jag drog min.” sa han och såg ut att få en tanke ”det var lite oväntat att efter liket dog igen verkade det som dess själ lämnade kroppen.” ”Så det var en själ i liket?” sa hon. Han nickade men sa inget, även hon såg fundersam ut. ”Det finns andra rykten på Leinad” sa han, hon såg på honom. Han fortsatte ”rykten om att själar från döda återvänder, det pratas om spöken”. Hon funderade ”sen hur länge har det ryktats om det?” Han rykte på axlarna ”tre, fyra år kanske” drack lite vin ”sedan skeppen från Concillen var vid en borg eller vad man nu kallade det”. Hon nickade, han reste sig och sa ”tack för vinet”. Hon log ”men sitt kära du, vi ska väl äta först?”. Han studerade henne och satte sig, hon tog fram en lite bjällra och strax kom tjänare med mat värdiga en kung. Under middagen sa hon ”jag hörde att du var lite upprörd på några av dina soldater”. ”Du hör mycket” sa han torrt och skar en bit av filén. Hon såg på honom med en lite finurlig röst ”jag vet vem som hjälpte henne och jag vet var hon är”. Han såg på henne funderade och log sedan ”är det betalningen?”. Hon skrattade till ”nej inte alls, det blir lite som en extra bonus.” Han såg på henne ”vem och vart”. ”Vart är svårt, det kan nog ändras då och då men vem” hon tystnade och viskade sedan ”din mormor”. Han rynkade pannan ”varför då?” Hon såg på honom ”jag hade hoppats du visste det men ser att du inte alls vet.” Hon la ned besticken och gjorde en ansats att börja resa sig. Tjänarna var snabbt där för att dra undan stolen och han reste sig även. ”Kom” sa hon och sträckte fram sin hand ”låt oss gå till en annan plats”. Han tog hennes hand och de lämnade matsalen.

Corinne var på ön, ensam, hur många år visste hon inte. Hon hade försökt bygga två mindre kanoter men strömmarna hade gjort att hon alltid hamnade tillbaka till ön, utmattad. Hennes kläder var trasiga och hon hade slutat att kamma sig för länge sedan, trodde hon. Hon visste inte för hur länge sedan eftersom hon inte hade koll på någon tid. Minnet av det mesta av sitt gamla liv hade bleknat, det enda starkare minnet som hon ofta tänkte på och det som höll henne vid lid var minnet med Daphne på logen uppe i en liten by i bergen. Hon åt mest fisk och diverse frukter som växte på ön, hennes bostad i grottan inredde hon, enligt henne själv, på bästa sätt. Så en dag, en solig och vacker dag, kom en äldre kvinna gående mot henne. Kvinnan hade en svart, ganska smutsig klänning på sig. Hennes hår var tovigt, hon hade en lite puckel och runt halsen hängde ett stort grått halsband. I det stora bältet som omgav den stora midjan hänge flera små påsar och någon glasflaska. Halsbandet bestod av torkade mumifierade möss och ur munnen stack svansen från en mus ut medan kvinnan tuggade, troligen på resten av musen gissade Corinne. Corinne var osäker på om hon var glad eller förskräckt, hon tittade på den äldre kvinnan som nu hade gått in i hennes grotta och studerade hennes heminredning. ”Intressant” sa den äldre kvinnan på klingande Greniviska. ”Åhh” var allt som Corinne fick ur sig. ”Var det allt du har att säga” sa kvinnan ”efter fem år på denna ö?”. ”Ehhh” svarade Corinne och gapade mest. ”Du är inte speciellt talför” sa kvinnan och gick och sniffade på några blad som Corinne bryggde ett te på för att ha bättre koll på sin mage. Krabbkött gav en lös mage och det mesta som Corinne åt var just krabba. ”Jag har ett jobb till dig” sa kvinnan och plirade mot henne ”om du är intresserad? Eller du kanske har annat för dig?”. ”Jobb?” sa Corinne ”vadå för jobb?”. Kvinnan skrattade och spottade ut ett torkat musskinn och sa ”du kan nog inte vara så kräsen” sa hon och log med ett leende med vackra vita tänder. Corinne hade förväntat sig ett leende med knappt några tänder alls. Corinne sträckte på sig och sa med så bestämd ton hon bara kunde ”vem är du? Och är du här för att rädda mig?”. Kvinnan tittade på henne ”Corinne” sa hon och Corinne fick en o formad mun ”mitt namn är oväsentligt just nu eftersom det inte säger dig något. Jag trodde du ville ifrån denna ö och jag erbjuder dig ett jobb så du kan det.” Tankarna flög genom Corinnes huvud som en stormvind flyger genom prasslande löv och virvlar upp dem och kastar ner dem i oordning. ”Exakt så” sa kvinnan. ”Exakt vadå?” svarare Corinne. ”Prasslande löv” sa kvinnan. ”?” svarade Corinne men samlade sig och sa ”om jag nu ska jobba för dig måste jag väl ändå kallade dig något?”. Kvinnan satte sig utanför grottan på ett nedfallet träd som Corinne kallade för den stora soffan i sin inredning. ”Tja” sa hon ”välj ett”. ”Musätande häxa?” sa Corinne. Kvinnan skrockade ”det är mera en beskrivning på vad jag är och inte ett namn”. Corinne funderade och sa sen ”du får bli mormor”. Kvinnan funderade men nickade sedan gillande ”mormor blir bra, för tillfället”. ”Så” sa Corinne ”vad ska jag göra?”. Kvinnan petade i marken ”synd” sa hon ”att du snart ska dö”. ”Va!?” sa Corinne och mormor fortsatte ”fast det vet ju flickstackaren inte om ännu. Jaja, den kärleken”. Corinne ruskade på huvudet och mumlade ”det är en dröm, det är en dröm, dumma dig Corinne, det är en dröm”. Corinne tittade på mormor ”så varför ska just jag göra ett jobb åt er? Vad är betalningen?”. Mormor skrockade ”så du är intresserad trots allt?” Corinne ryckte på axlarna och sa ”detta är en dröm, inget är sant eller händer så därför kan jag ju fråga mer om jobbet.” Mormor log ”du ska skriva ett verk om kartläggning av dimensionerna, det kommer bli bra och spritt. Du kommer skriva det på mitt språk Xartiska.” Corinne log lite nedlåtande ”förlåt mig mormor, men jag talar inte ditt språk och än mindre skriver det. Och vad det gäller dimensioner är det sådant för magiker och den konsten besitter jag inte. Så då blir min fråga igen, varför jag?”. Mormor såg upp på henne med lite ledsna ögon, Corinne reflekterade dock inte över det, och sa ”därför du har stuckit dina fingrar i hallongrottan på Dracos barnbarn, Daphne tror jag hon kallar sig.” Corinne blev först chockad, sedan kände hon en inre ilska som hon inte känt på mycket länge. Vid sidan hade hon alltid den dolk hon hade fått med sig till ön, instinktivt drog hon den och kastade sig över mormor, nu skulle mormors blod färga sanden för hennes oförskämdhet att smutsa ned det finaste som Corinne hade. Ungefär halvvägs blixtrade det till, en brännande förtärande smärta letade igenom hennes kropp. Sedan upphörde den lika plötsligt. Svart och tyst blev det som i graven.

Corinne slog upp ögonen, hon såg upp mot en torkad krokodil i taket. Hon låg på ett träbord i ett halvdunkelt rum, en gryta puttrade och det luktade en stor blandning av torkade örter, en gryta av stuvning, smuts och damm. Vid grytan stod mormor och rörde. ”Var är jag” sa Corinne och rörde sig försiktigt, hennes leder var stela som de inte hade använts på länge. ”Vad hände?” sa hon och bestämde sig för att ligga kvar lite till. Mormor satte sig på en pall och tog en kopp och drack lite, halsbandet av torkade möss fanns inte kvar. Mormor sa ”den första frågan är egentligen oväsentlig eftersom platsen inte säger dig något, men vi kan kalla det min grotta. Den andra frågan är att du gjorde dumheten att försöka döda mig så då dödade jag dig istället”. Mormor drack lite ur muggen. ”Så jag är död?” sa Corinne och försökte känna efter hur det kändes. ”Du var det ett tag, först fick jag fånga din själ, sen fick jag återskapa din kropp.” sedan var det som mormor pratade med sig själv ”hade varit bättre med en mera anpassad kropp” och med en annan röst, lite gällare ”nej, nej, då fungerar inte planen” åter tillbaka till den ursprungliga rösten ”ja, men den är så klen och icke anpassad.” Mormor såg åter på Corinne ”är du beredd på att börja ditt jobb nu?”.

Vulin Axylls kläder hade sagt till medborgarna i Orbhem att han var en man av rådet och en magiker. Han hade långt skägg som var format som ett V som var välansat, han ögon var bruna och håret bestod främst av gråa slingor. I vanliga fall var han en man som väckte respekt och som folk var rädda för, som rådsmedlem och magiker! Men nu var det tydligt att han var den nervösa och sneglade hela tiden på sin besökare som var betydligt mera lugn och som nu studerade en karta över den kända världen. Främst var den över landet Orbhem, dess grannar och ett land i söder som hade få detaljer. Vulins kläder var purpurfärgade i glänsande siden med mystiska symboler broderade i guldtråd. Faktum var att ingen utom en magiker fick bära purpur, allmänt sågs rött som en ond färg. Vulins besökare var främst iklädd rött och svart, vid sidan hade han en dolk med ett rött handtag, huvudet var rakat och ansiktet var spetsigt, ögonen stickande och smala och hans mustasch var liten och vaxad. ”Jag har gjort alla förberedelser efter era instruktioner” sa Vulin. Besökaren reagerade genom att sakta nicka men utan att ta bort blicken från kartan. Efter en stund vände sig besökaren om och sa ”och kvinnan” han letade efter ett namn och Vulin fyllde i ”Taldinia. Mäster Taldinia av Silverflammans akademi”. Besökaren log och skrockade och sa med en tydlig ironi i rösten ”mästare”. Vulin skruvade på sig, faktum var att Taldinia var en mycket framstående magiker i landet och hade ett högt anseende. Besökaren gick mot bordet där Vulin satt och Vulin fick anstränga sig för att inte hoppa till. Besökaren satte sig och stack sedan ned handen i sin kappas ficka. Ur fickan tog han fram en svart kristall och la på bordet. Han tittade på Vulin och sa ”och hon förstår inte eller anar inget?” Vulin såg på kristallen och skakade på huvudet. ”Bra” sa besökaren kort och sköt kristallen halvvägs över bordet och sa ”och i Nievern finns det redan ditt folk?” Vulin började svettas och försökte svara utan att darra på rösten, vilket misslyckades, ”som jag förklarat för dig har landet Nievern varit stängd under mycket lång tid.” Besökaren la handen på kristallen. Vulin svalde och fortsatte ”men min plan” han såg på besökaren som visade en tillstymmelse av missnöje och Vulin ändrade sig och fortsatte ”min tanke, om ni godkänner det, är att med på skeppet finns två av mina förtrogna som tar kontakt med Ezulyns tjänare.” Vulin svalde ”resten borde sköta sig självt”. Besökaren funderade och sköt sedan över kristallen till Vulin som tittade på kristallen. Han rörde vid den och visste att det var en så kallad själsten som sas kunna fånga en själ från en nyligen död. Besökaren studerade Vulin och sa ”du förstår att du inte får träffa Taldinias gäster, inte ens vara i samma rum.” Vulin nickade och funderade och skulle precis säga något men besökaren förekom honom ”min syster”. Vulin såg förvånad ut, besökaren log ett illavarslande leende. ”Du skulle fråga hur Taldinias gästar fann henne från det fjärran Grenivien?” Vulin kunde inte mer än nicka. ”I en lång kedja av händelser viskades det om en ny ras och en kvinna som varit magiker under ett mycket långt liv. Det räckte för att min syster skulle kolla upp det.” Han log, Vulin visade tecken på att han funderade men han sa inget. Besökaren reste sig och sa ”du kommer så klart aldrig berätta om detta möte, om mig eller skriva ned något om det”. Vulin skakade på huvudet, besökaren log och lämnade rummet. När dörren stängdes drog Vulin en lättades suck och hällde upp ett stort glas med konjak och drack tre stora klunkar.

Tiden gick, flera månader faktiskt och så en dag kom en av Vulins tjänare in till Vulin och sa ”mäster Taldinia har fått besök som talar Greniviska.” Vulin nickade och skickade efter två av sina bästa och trognaste lärlingar.

Efter inspiration av Vendela

Felix stod i sitt rum och funderade, han såg ut över det böljande vackra landskapet. Så knackade det på dörren, han funderade vem det skulle kunna vara och la svärdet strategiskt innan han bad den utanför dörren kliva in. In kom ett känt ansikte, han slappnade av men inte helt. Corral klev in och log ”väntar du besök” sa hon och syftade på svärdet. Han såg på henne och försökte läsa av hennes ansikte men som vanligt var det helt lönlöst, ”nej, så därför såg jag till att vara beredd” sa han helt ärligt. Hon stängde dörren bakom sig och tittade efter en plats att sitta. Rummet var ganska litet med hemtrevligt på ett enkelt sätt konstaterade hon. Felix bjöd henne att sitta på en enklade stol och hon satte sig och sa sen ”jag trodde du skulle känna portalen?”. Han nickade, ”ja, den kände jag men kungens hovmagiker går ut ibland så jag antog att det var hon”. Hon log och tittade på rummet ”du lever anspråkslöst” sa hon lite förstrött. Först rynkade han på pannan, sen tittade han på henne och sen skrattade han högt. Corral såg nu lite förvånad ut men sa inget. ”Vilka lekar vi leker” skrattade Felix och satte sig på en stol mot Corral. ”Vad är syftet med ditt besök?” sa han ”det är ju knappast av artighet eller för att du uppskattar min närvaro”. Han log mot henne, hon log tillbaka. ”Jag undrar om du hört av flickan som kallar sig för Rei eller ditt barnbarn Wiktor? Det var ju ett tag sedan de hördes av”. Felix såg på henne och sa ”orolig?”. Corral försökte se lite frånvarande ut men tittade sedan på honom ”ja, faktiskt”. Han log och sa med lite retsam ton ”så det är sant som de säger, den mäktiga Corral har känslor?” För en kort stund blixtrade det till i hennes ögon men sedan slappande hon av och var sitt vanliga jag igen. Corral suckade ”jag har normalt bra koll på henne men nu är hon som uppslukad av jorden. Så, ja, det oroar mig lite”. Felix släppte henne för en stund med blicken och tittade åter ut över landskapet. Sen sa han ”jag är inte det, de verkar överleva.” Han vände sig till henne och sa ”du sa att de hade rest till ett Hasikal tempel mitt i djungeln, konfronterat en aggressiv riddarorden, skolan de går på blev överfallna av Verga och Photha med sina demoner, de blev strandsatta på en öde ö, de har fångat en drake i sitt sinne, ja listan kan göras lång tror jag. Det jag försöker säga är att mitt barnbarn och ditt barn kanske inte lyckas med allt men de lyckas överleva. Det är en prestation i mina öron”. Hon funderade och sa sen ”så därför är du inte orolig?”. Han skrattade till ”nja, jag tänker att behöver de verkligen hjälp så kommer de höra av sig. Jag hör inget, alltså tänker jag att allt är bra.” Hon såg inte speciellt lättad ut men sa ändå ”ja, du kanske har rätt”. Det var en stunds tystnad, en bit bort i slottet hörde man hur musikanterna började förbereda kvällens underhållning. ”Är det inte ett ödets ironi” sa Felix plötsligt. Corral tittade på honom, han fortsatte ”här för jag en kamp mot Verrinka” Corral höjde på ögonbrynen men Felix fortsatte men såg nöjd ut ”men borta på Leinad är våra avkommors barn vänner”. Corral satt tyst och sa sen ”hur säker är du på att det är Verrinka? Är det bekräftat?” Han såg på henne ”vem kan det annars vara?” Corral rykte nästan på axlarna men sa inget. ”Dessutom” sa Felix med ett lite lurigt leende ”dök plötsligt Verrinkas barnbarnsbarn upp på hovet och hade ett långt samlat med kejsarinnan.” Han såg menande på Corral som funderade och sa sen ”Tezcata?”. Felix log och sa sen ”och mina spioner sa att hon och Verga hade varit i Castel Mirall.” Felix såg nu omåttligt nöjd ut och la till ”som sagt, överlevare”.

Silia suckade och sa igen ”jag vet inte vart hon är” till kvinnan på andra sidan bordet. Kvinnan hade långt svart hår och ett lite smalt, spetsigt ansikte med smala lite sneda ögon. Kvinnans ögon var rödbruna och på vänster sida av ansiktet hade hon en snirklig tatuering som var svagt röd. Silia kunde svära på att tatueringen verkade röra sig ibland men ändå så var den oförändrade när hon tittade noga. I håret hade kvinnan små lila blommor blandat med några förre röda lite större blommor. Kvinnans klänning var svart med röda broderade snirkliga mönster. Urringningen var stor och strax under halsen hade hon ytterligare en stor röd tatuering. På höger hand bar hon en stor ring med en uppsättning av röda glittrande ädelstenar. Kvinnan hade presenterat sig som Ataza och sa sig vara den biologiska modern till Leslie Arter. Hon hade berättat att hon rest mycket långt för att få träffa sin dotter och det var uppenbart att hon inte uppskattade att bli besviken. Ataza harklade sig lätt ”så om jag förstår er rätt” hon gjorde en konstpaus och flyttade en liten skål med te på bordet ”så har ni ingen aning om var min dotter befunnit sig de senaste 5 åren?”. De sista orden sa med visst eftertryck. Silia nickade ”jag förstår att det kan verka konstigt för er men jag har gjort alla efterforskningar jag kan.” Hon tittade på kvinnan, Silia funderade om hon skulle våga utmana Ataza. Silia hade lust att fråga hur hon kunde bevisa att hon var Leslie Arters biologiska moder och hur det kom sig att hon dyker upp just nu? Innan hon hann gå från tanke till ord öppnades den bakre dörren i rummet och en tjänare kom in ”ursäkta fru Silia men vi har fått ytterligare en gäst som liksom den nuvarande frågar efter baronessan Leslie Arter och hennes väninna Lyria Conejero.” Silia tittade på Ataza ”en bekant till er?”. Ataza log och rest sig och förflyttade sig till en vägg, SIlia noterade att där fanns en lönndörr men hur Ataza kunde ha upptäckt den förstod hon inte. Silia tittade på tjänaren och sa ”vad heter vår gäst?”. Tjänaren skruvade på sig och SIlia förstod att den stackars tjänaren verkligen ansträngde sitt huvud för att minnas något som tjänaren uppenbarligen inte kom ihåg. ”Det gör inte visa gästen in men se till att den är obeväpnad.” Tjänaren bugade och såg mycket lättat ut och lämnade rummet. Ataza stod kvar vid väggen men såg helt obesvärad ut. Silia såg på henne ”var stolen obekväm” sa hon med en ton av retsamhet. Atazas ögon smalnade och sa ”jag var orolig att stolsitsens låga kvalitet skulle skada min klänning”. Silia nickade och sedan öppnades dörren igen, in kom en lite flicka. Hon hade liksom Ataza ett smalt litet ansikte med små smala ögon. Hennes hår var svart och långt. Hon bar en vit luftig klänning som hade ett lila rysch som gick från halsen och ned mot midjan där det slutade med en rosett. Flickade tittade på Ataza, som Silia noterade verkade slappna av något, och gick mot bordet. Silia reste sig och gick för att möta flicka som neg artigt och korrekt men utan att för en sekund vara undergiven. ”Mitt namn är Anee och jag hoppas inte min ankomst påverkar era planer?”. Silia log och sa ” inte alls, mitt namn är Silia och jag är ställföreträdande för godset Månflodens herrgård och baronessan Leslie Arters protektor.” Hon vände sig mot Ataza ”och detta är Ataza som också kommit för att söka efter baronessan Leslie Arter.” Anee log och tittade på Ataza och för en stund var det nästan olidligt tyst i rummet. Anee sa ”Ataza och jag är ytligt bekanta med varandra och vår intressen krockar inte just nu” och tystnade ”inte från min sida i alla fall” och såg menande på Ataza som lämnade väggen och gick mot dem. Ataza sa ”nej, våra intressen verkar inte vara på kollisionskurs just nu. Men säga mig Anee hur kommer det sig att du har intresse av baronessan Leslie Arter?” Anee såg på henne som en lärare ser på ett barn som inte riktigt förstår ”det är väl helt uppenbart att jag inte har något intresse av baronessan Leslie Arter mer än att jag söker information om en av baronessans väninna, Lyria Conejero. Därför har jag begett mig hit för att fråga om” hon sökte efter ett ord ”baronessans protektor visste vart jag kan finna henne.” Atazas ögon smalnade något ”och varför har du Anee intresse av en sådan obetydlig varelse? Och varför skulle en baronessa vilja beblanda sig med en lågt stående släkt till en dekapiterad drottning?” Det sista var sagt med en föraktfull ton. Anee verkade dock inte reagera på detta utan vände sig istället mot Silia och sa ”såg det är mitt syfte med att besöka er, att få veta om ni hört något av Lyria eller någon annan från det sällskap som färdades med henne.” Silia tittade på de två kvinnorna och sa ”jag tror att lite te och en kaka hade varit lämpligt innan jag svarar på era frågor. Men jag måste förbereda er på att jag tyvärr inte vet mer än det jag redan har sagt till Ataza.” Båda nickade, Silia ringde i en klocka och bad tjänstefolket ställa iordning lite te och kakor i salongen. Sedan visade hon vägen till salongen där de satte sig. Silia noterade att de båda gästerna satte sig med ryggen mot en vägg. Efter en stund kom te och kakor och efter att tjänstefolket hade gått tog Silia till orda. ”Som jag sa till Ataza är informationen mycket knapphändig. Allt vi vet är att för nästan fem år sedan anlände baronessan Leslie Arter och hennes sällskap där bland annat Lyria Conejero fanns till staden Terz i grevskapet Alcert. Efter det har man färdats söderut. Vi vet att sällskapet kom till byn Mirall och att de åkte vidare Castel Mirall men sedan vet vi inte mera. Baronessan Leslie Arters följe säger att baronessan samt sju personer till gick till ett rum. När man bröt upp dörren flera timmar senare valde den deltagare som var den ende man sett efter det valde att lämna rummet genom ett fönster. Personens namn är en viss Cazrene och det är troligen en aet.” Hon gjorde en paus och såg på de både men ingen sa något, Silia fortsatte. ”Trots omfattande sökningar så har vi inte lyckats få tag i Cazrene. Vi är ganska säkra på att hon han anslutit sig till en lokal aetstam som nu för ett lågintensivt krig mot grevskapet. Det är allt jag vet, jag vet inte om hon lever eller är död. Allt som de lämnade kvar i rummet är i min ägo men jag har inte hittat något som avslöjar vart de är.” Hon tystnade, Anee drack lite te men sa inte. Ataza tog en liten kaka och bet av en kant på den. Ataza var den som först sa något ”den där Castel Mirall, har du en beskrivning av platsen?” Silia log och reste sig och gick för att hämta en bok. Hon kom tillbaka med boken På resa i Alcert och slog upp sidan med en bild av slottet. Både Anee och Ataza såg nöjda ut. Silia tittade på dem och sa ”så vad tror ni har hänt?”. Ataza reste sig och sa ”tack för er gästvänlighet, fru Silia, du har varit till stor hjälp.” Sedan gick hon och lämnade rummet. Anee satt kvar och drack te. Atazas lämnade av rummet hade tagit Silia med överraskning och hon hade inte hunnit säga något. Anee sa ”sa Ataza något om varför hon hade ett intresse av baronessan?”. Silia tittade på Anee och sa ”varför skulle jag säga något om det till dig?”. Anee log och förklarade varför och sedan berättade Silia allt.

Spelledaren säger: Säger er kanske inte så mycket just nu, men kanske mera sen?

Mannen stod framför statyn, mannen hade grått hår och grått skägg. Hans rustning var svart och över höger öga fanns ett stort tydligt ärr som ett rivsår, som ett minne. Mannen visste vad statyn föreställde, en ras som knappt längre fanns. Vissa hade tänkt att statyn föreställde en grip men det var fel. Gripar hade inget ansikte som en människa och de hade inte en hel kropp som ett lejon. En officer i hans följe kom fram ”vad önskar ni, min herre?” frågade han mannen. Men mannen svarade inte utan tittade upp, långt där ovanför statyn anade man himlen i den smala ravinen. ”Det är kanske inte så konstigt att drakdjävlarna inte hittat eller sett statyn” sa han. ”Vet min herre vad det är?” frågade officeren. ”Det är en sfinx och den” han la handen på statyn ”är mycket gammal”. Han funderade men fick inga svar. Försiktigt gick han runt statyn och vid sidan hittade han mycket gamla tecken, sådana som han aldrig sett tidigare. Han aktiverade en kraft som lät honom läsa det okända språket. ”Vad står det min herre?” frågade officeraren nyfiket ”är det bra eller dåliga nyheter?”. Mannen rynkade på pannan, funderade och sa ”varken bara eller dåligt”. Han var tyst men kände otåligheten hos officeraren, han vände sig om. Han tittade på officeraren och den lilla grupp han ledde. Det var en blandad samling av män och några kvinnor, alla kämpade till döden mot de förhatliga drakarna som hade dödat och bränd upp det som de hade kärt. Det enda de hade kvar i sina eländiga liv var just deras eget liv. ”Vi stannar här för natten och fortsätter imorgon” gruppen pustade ut och gick för att förbereda nattlägret. Mannen vände sig mot mannen och sa ”det står: Hus Nuzadiaz fångade hans själ men en dag ska åter Narrstro befrias”. Officeraren såg frågande ut och sa ”min herre, vad betyder det?”. Mannen log, det betyder att jag måste snart ge mig av.” Officeraren såg lite räddhågad ut, mannen såg det och log och sa ”men oroa dig inte, jag kommer återvända med ett vapen som är en sann drakdödare.” Mannen skrattade men officeraren såg nedslagen ut. Mannen tittade på honom ”ni önskar följa med?” sa han. Officeraren nickade. ”Ni kommer kanske inte återvända” sa mannen. Officerare tittade på honom och sa ”min herre, vi har inget att återvända till”. Mannen log igen och sa ”meddela soldaterna att vi ger oss av i gryningen, de får njuta av sin sista natt på Ekard på mycket länge”. Officeraren gick iväg och mannen smidde redan planer. Han skulle bli en sann drakdödaren.

Hon klev med säkra steg ombord på skeppet. Hon hade klätt sig så att man inte såg att hon var en ung adelsflicka, det var vad hon hoppades i alla fall. Hon delade en hytt med fem andra kvinnor och skeppet la ut på morgonen från hamnen i Ydrak. Första anhalten var staden Kraztini i Rosegram, skeppet gick sedan nästan rak söderut mot A-tum i Odel och sedan efter det nästa rakt norrut mot Terz i Alcert. När skeppet seglade iväg gick hon fram i fören, hon blundade, kände vinden, saltstänken från havet, hörde måsarna skria. En av kvinnorna från hytten kom fram, hon tittade på henne och sträckte fram handen ”Elin” sa hon ”Elin Rask”. Hon sträckte fram handen och sa ”Juane Tul…” hon bet sig i läppen. Elin tittade på henne och log ”så en adelsflicka” hon skrattade till. Juane tittade ned i det skummande havet, skämdes att hon inte lyckats dölja sin bakgrund bättre. Elin satte armbågarna vid relingen och sa ”ingen fara, jag säger inget”. Skeppet fortsatte och de två stod där en stund, tillslut sa Juane ”vad avslöjade mig?”. Elin skrattade ”allt” sen fortsatte hon ”är du på väg till eller på väg ifrån?”. Juane tittade på henne och sa ”lite av båda”. ”Kom” sa Elin ”det är dags att äta det som de kallar mat här på skeppet. Försök inte att göra för stora grimaser när du äter”. Juane gick efter men sa inget. Måltiden åt hon med viss försiktighet, hon undrade vad den förnäma Leslie Arter skulle tycka om hon såg henne nu? Dagarna gick, först kom Kraztini en hamnstad som många andra konstaterade Juane. Elin och de andra småpratade. Elin skulle till A-tum, fanns goda chanser att hitta en bra man där enligt Elin. Juane hade frågade varför det var just där man hittade män. Elin svarade att det var en stor mängd av handelsfartyg som stannade där innan man tog sikte västerut. Juane var lite skeptisk och undrade vad som talade för att männen skulle välja just henne och komma tillbaka. Elin hade skrattat och sa att ville de smaka på rosens nektar skulle de vara tvungna att visa sitt intresse och trohet för henne. Juane förstod inte riktigt men vågade inte fråga mer om det. Efter Kraztini blev det öppnare vatten och man seglade genom en storm vilket var en utmaning för hennes mage. När de väl kom till A-tum var det en lättnad. Innan de anlände frågade Elin vart Juane skulle. Hon tvekade och sa ”först till Terz, sen” och tittade bort ”vidare”. Elin nickade och sa ”vet du det låter som du behöver en kamrat på din resa, har du något emot att jag följer med?”. Juane kände en viss lättna inför detta. Hon hade dessutom spått att Elin kunde vara till hjälp och var en sorts vän. Efter några dagar efter A-tum såg de Terz och bakom berget Alcembra. De klev i land och Juane tyckte det var mycket skönt med fast mark under fötterna igen. Elin stod vid hamnen och andades in luften, det var om hon njöt. ”Kom” sa hon och de både sökte upp ett värdshus med bad, sedan tvättade de sina kläder och badade länge och väl. Juane fick erkänna att det var det bästa hon hade gjort på mycket länge. På kvällen njöt de av att få ordentlig mat i sig. Elin beställde in öl och det slutade med att Juane blev lite fnittrig och trött. Elin fick hjälpa henne upp på rummet och Juane somnade på natten drömde hon om speglar. Dagen efter gav de sig iväg mot slutmålet, Juane hade lite huvudvärk men Elin sa att det var helt normalt.