Corinne var på ön, ensam, hur många år visste hon inte. Hon hade försökt bygga två mindre kanoter men strömmarna hade gjort att hon alltid hamnade tillbaka till ön, utmattad. Hennes kläder var trasiga och hon hade slutat att kamma sig för länge sedan, trodde hon. Hon visste inte för hur länge sedan eftersom hon inte hade koll på någon tid. Minnet av det mesta av sitt gamla liv hade bleknat, det enda starkare minnet som hon ofta tänkte på och det som höll henne vid lid var minnet med Daphne på logen uppe i en liten by i bergen. Hon åt mest fisk och diverse frukter som växte på ön, hennes bostad i grottan inredde hon, enligt henne själv, på bästa sätt. Så en dag, en solig och vacker dag, kom en äldre kvinna gående mot henne. Kvinnan hade en svart, ganska smutsig klänning på sig. Hennes hår var tovigt, hon hade en lite puckel och runt halsen hängde ett stort grått halsband. I det stora bältet som omgav den stora midjan hänge flera små påsar och någon glasflaska. Halsbandet bestod av torkade mumifierade möss och ur munnen stack svansen från en mus ut medan kvinnan tuggade, troligen på resten av musen gissade Corinne. Corinne var osäker på om hon var glad eller förskräckt, hon tittade på den äldre kvinnan som nu hade gått in i hennes grotta och studerade hennes heminredning. ”Intressant” sa den äldre kvinnan på klingande Greniviska. ”Åhh” var allt som Corinne fick ur sig. ”Var det allt du har att säga” sa kvinnan ”efter fem år på denna ö?”. ”Ehhh” svarade Corinne och gapade mest. ”Du är inte speciellt talför” sa kvinnan och gick och sniffade på några blad som Corinne bryggde ett te på för att ha bättre koll på sin mage. Krabbkött gav en lös mage och det mesta som Corinne åt var just krabba. ”Jag har ett jobb till dig” sa kvinnan och plirade mot henne ”om du är intresserad? Eller du kanske har annat för dig?”. ”Jobb?” sa Corinne ”vadå för jobb?”. Kvinnan skrattade och spottade ut ett torkat musskinn och sa ”du kan nog inte vara så kräsen” sa hon och log med ett leende med vackra vita tänder. Corinne hade förväntat sig ett leende med knappt några tänder alls. Corinne sträckte på sig och sa med så bestämd ton hon bara kunde ”vem är du? Och är du här för att rädda mig?”. Kvinnan tittade på henne ”Corinne” sa hon och Corinne fick en o formad mun ”mitt namn är oväsentligt just nu eftersom det inte säger dig något. Jag trodde du ville ifrån denna ö och jag erbjuder dig ett jobb så du kan det.” Tankarna flög genom Corinnes huvud som en stormvind flyger genom prasslande löv och virvlar upp dem och kastar ner dem i oordning. ”Exakt så” sa kvinnan. ”Exakt vadå?” svarare Corinne. ”Prasslande löv” sa kvinnan. ”?” svarade Corinne men samlade sig och sa ”om jag nu ska jobba för dig måste jag väl ändå kallade dig något?”. Kvinnan satte sig utanför grottan på ett nedfallet träd som Corinne kallade för den stora soffan i sin inredning. ”Tja” sa hon ”välj ett”. ”Musätande häxa?” sa Corinne. Kvinnan skrockade ”det är mera en beskrivning på vad jag är och inte ett namn”. Corinne funderade och sa sen ”du får bli mormor”. Kvinnan funderade men nickade sedan gillande ”mormor blir bra, för tillfället”. ”Så” sa Corinne ”vad ska jag göra?”. Kvinnan petade i marken ”synd” sa hon ”att du snart ska dö”. ”Va!?” sa Corinne och mormor fortsatte ”fast det vet ju flickstackaren inte om ännu. Jaja, den kärleken”. Corinne ruskade på huvudet och mumlade ”det är en dröm, det är en dröm, dumma dig Corinne, det är en dröm”. Corinne tittade på mormor ”så varför ska just jag göra ett jobb åt er? Vad är betalningen?”. Mormor skrockade ”så du är intresserad trots allt?” Corinne ryckte på axlarna och sa ”detta är en dröm, inget är sant eller händer så därför kan jag ju fråga mer om jobbet.” Mormor log ”du ska skriva ett verk om kartläggning av dimensionerna, det kommer bli bra och spritt. Du kommer skriva det på mitt språk Xartiska.” Corinne log lite nedlåtande ”förlåt mig mormor, men jag talar inte ditt språk och än mindre skriver det. Och vad det gäller dimensioner är det sådant för magiker och den konsten besitter jag inte. Så då blir min fråga igen, varför jag?”. Mormor såg upp på henne med lite ledsna ögon, Corinne reflekterade dock inte över det, och sa ”därför du har stuckit dina fingrar i hallongrottan på Dracos barnbarn, Daphne tror jag hon kallar sig.” Corinne blev först chockad, sedan kände hon en inre ilska som hon inte känt på mycket länge. Vid sidan hade hon alltid den dolk hon hade fått med sig till ön, instinktivt drog hon den och kastade sig över mormor, nu skulle mormors blod färga sanden för hennes oförskämdhet att smutsa ned det finaste som Corinne hade. Ungefär halvvägs blixtrade det till, en brännande förtärande smärta letade igenom hennes kropp. Sedan upphörde den lika plötsligt. Svart och tyst blev det som i graven.
Corinne slog upp ögonen, hon såg upp mot en torkad krokodil i taket. Hon låg på ett träbord i ett halvdunkelt rum, en gryta puttrade och det luktade en stor blandning av torkade örter, en gryta av stuvning, smuts och damm. Vid grytan stod mormor och rörde. ”Var är jag” sa Corinne och rörde sig försiktigt, hennes leder var stela som de inte hade använts på länge. ”Vad hände?” sa hon och bestämde sig för att ligga kvar lite till. Mormor satte sig på en pall och tog en kopp och drack lite, halsbandet av torkade möss fanns inte kvar. Mormor sa ”den första frågan är egentligen oväsentlig eftersom platsen inte säger dig något, men vi kan kalla det min grotta. Den andra frågan är att du gjorde dumheten att försöka döda mig så då dödade jag dig istället”. Mormor drack lite ur muggen. ”Så jag är död?” sa Corinne och försökte känna efter hur det kändes. ”Du var det ett tag, först fick jag fånga din själ, sen fick jag återskapa din kropp.” sedan var det som mormor pratade med sig själv ”hade varit bättre med en mera anpassad kropp” och med en annan röst, lite gällare ”nej, nej, då fungerar inte planen” åter tillbaka till den ursprungliga rösten ”ja, men den är så klen och icke anpassad.” Mormor såg åter på Corinne ”är du beredd på att börja ditt jobb nu?”.