Serdan

Solens första strålar visade sig över bergen och började sakta värma upp borgen. Haderius tittade på sin älskade Flory där hon låg och sov i sängen. Han tittade sedan på ringen på hans finger och log för sig själv. Han funderade hur hans mor och far skulle komma reagera men sedan slog han undan den tanken, han brydde sig inte. Hans far hade en gång sagt att det gäller att hitta sin plats i världen. Haderius visste att hans plats var här vid Jakovs sida tillsammans med Flory. Trots att han knappt var 16 år gammal hade han det sista året fått uppleva och se mycket, tyvärr även sådant som han hade hoppats slippa. Solen började värma upp honom och jaga bort nattens sista skuggor. Nere på borggården såg han hur Jakov sin vana trogen var uppe tidigt och pratade med nattvakten. Innan Flory och hennes sällskap oväntat hade dykt upp vid slottet hade han oftast följt med Jakov under inspektionen på morgonen. Han funderade lite över Florys plötsliga ankomst, hur kunde de undkommit upptäckt? Kanske var de någon form av magiker? En del av hennes vänner var märkliga men han respekterade dem för han hade upptäckt att olikheter kan komplettera varandra och tillsammans uträtta stordåd. Haderius var lite osäker på hur hans Flory skulle reagera när hon skulle förstå att han åter snart skulle ut på nya uppdrag, men det var ännu några lugna dagar tills dess. Men han var tvungen att bege sig, Jakov skulle sända ut honom igen, det visste han och han skulle lyda och göra det som man sa till honom. Jakov gick runt och småpratade med vakterna, det märktes att han var omtyckt. Han var en naturlig ledare, en som man såg upp till, en som man följde, en som man kunde dö för. Kanske, tänkte Haderius, var det därför den nu avlidna kung Uric var så rädd för Jakov. Han misstänkte att även drottning Amelia var lika rädd, i alla fall om det som Flory hade berättat var sant. Han visste att han aldrig skulle bli samma naturliga ledare som Jakov var men det var han inte ledsen över, tvärtom var det skönt att inte behöva fatta de tunga beslut som en ledare behövde fatta i tider av ofred. Jakov hade redan frågat honom om framtiden och Haderius hade svurit att följa honom oavsett vart det ledde. Anacleto var också en ledare men hade ett mörker inom sig som en ständig följeslagare. Haderius var lite rädd för honom, han mindes en av de gråa som de hade tagit tillfånga. De hade gillrat en fälla så att det inte fanns någon väg att ta mer än att hoppa nedför ett stup. Anacleto hade sträckt ut sin hand till deras ledare. Ledaren hade plötsligt pratat Greniviska och svarat att hus Drasku mindes drakarnas svek, de mindes drakarnas eld och känner de som går i drakarnas fotspår. Sedan hade ledaren dragit sitt svärd tillsammans med sina sista män och rustat mot dem. Haderius och soldaterna öppnade eld och när krutröken lagt sig var de alla fallna. Flory rörde sig i sängen men verkade inte vakna, Haderius log och gick och satte sig vid hennes sida. Han flyttade en lock som hade ramlat ned över hennes ansikte, hon öppnade ögonen och tittade på honom. Det fanns dagar med död, elände och sorg men detta var inte en sådan dag. Att ha Flory här och som sin fru det gjorde att det fanns något som han länge hade trott var slut, hopp.

Hon tittade ut från deras lägerplats, åt nordost fanns det bara berg, berg och åter berg som dessutom hade snö på topparna. Det var bedårande vackert men inte alls som deras hem. Hon och hennes vänner var inte alls vana vid denna typ av terräng kanske var det därför de nu enbart var tio kvar av de ursprungliga fyrtio? Hon visste inte, hon hade följt med för att hon var stammens bästa jägare, men bytena här var färre och svårare att jag. Hur spårar man djur som gått på sten? Visst hon hade lärt sig men hon och hennes kamrater svalt, så enkelt var det. Åt sydväst där de kom ifrån bredde sig först en skog och sedan en grässlätt ut sig. Skogen hade varit enkel av vistas i det var mycket mera lik deras hemtrakter men slätten, utan trädens skydd, så kal och otäck. Men nu var de i bergen, deras schamaner hade fått visioner. Visioner om en gud som fanns långt bort i bergen, som låg begravd och skulle väckas av lotusblomman. Hon skrattade lite för sig själv, skulle guden trolla fram mat, fruktbar jord? Hon var knappt 17 år, hon hette Cazrene vilket betydde ungefär vildkatt. Igår hade ledaren fallit för infektionen som han dragit på sig efter såret för knallpinnarna som deras fiender hade. Knallpinnarna gjorde på något mystiskt sätt att hennes folk träffades av en mjukmetall som trängde djupt in i deras kroppar. De var nu utan ledare, kanske skulle Azbar ta över. Den utmärglade gruppen vaknade, Azbar tog till orda och det bestämdes att man skulle återvända. Cazrene gladdes men funderade samtidigt hur många av krigarna och jägarna som någonsin åter skulle komma tillbaka? Hon suckade, troligen ingen konstaterade hon. Gruppen började göra sig i ordning och sakta började man gå åt sydväst. Långt där borta fanns det som de en gång kallat för hem. Medan de vandrade kom Azbar fram och sa ”jag drömde igår natt”. Cazrene tittade på honom, han var normalt en kaxig krigare men kriget, vandringen och förlusterna hade förändrat honom. Han fortsatte ”jag drömde om vår grupp, hur vi gick förlorade vår sista strid. Alla dog och våra själar blev fria, alla utom du.” Hon tittade på honom han log ”vad hände med mig?” sa hon. ”Du var fängslad, sårad och döende men blir räddad av en blek pojke som har läkande händer.” Cazrene var chockad ”nej, jag kommer strida in i döden med er, min själ ska vandra med er till evigheten, till Irna!” Han såg trött ut ”är döden något att eftersträva?” sa han och fortsatte ”ditt öde är annat än vårt, det har det alltid varit. Jag var arg när vår schaman Osbartucia sa det. Jag ville först inte ha med dig men tvingades ändå.” Han såg på henne med de vackra öronen slokande och med en tår rinnande nedför kinden och sa ”du är livet, glöm oss inte!” sen skyndade han sig fram i täten av sällskapet.

”Jag kräver att få veta vem ni är som kommer hit och frågar efter min syster” hennes ton var vänligt men bestämd. Mannen log och sa ”jag ljuger inte men jag säger inte allt”. Lina snörpte med munnen och tittade på honom. ”Jag kan få dig arresterad, troligen även fängslad för intrång här på vårt gods, är det något som du önskar?” Mannen log på ett sätt som visade att hotet inte alls hade den verkan som Lina avsåg. ”Bara för ni säger något innebär inte att det sker.” sa han och la till ”gällande mig, i alla fall”. Han tittade på den allt mera arga Lina och sa ”lyssna” han funderade ”baronessa? Är det din titel?” Bara det var en kränkning som hade gjort samtlig adel i Grenivien så arga att de antingen på plats hade fängslat den som sa det och troligen fått rätt eller kastat ut vederbörande ur sitt gods. Lina gick bort mot ett snöre vid väggen och drog i det. ”Jag vill att ni ska gå” sa hon ”Nu!”. Mannen fortsatte bara le och sa ”jag ska avlägsna mig så fort jag har fått svar på min enkla fråga ”var hittar jag Lyria Rosegram?” En tjänare kom in och Lina fick kämpa för att hålla sig lugn ”mannen ska gå, eskortera honom ur huset och ut ur godset” Tjänaren lyfte lite på ögonbrynen och gick fram till mannen. Mannen suckade ”varför ska ni människor göra det så svårt för er, speciellt ni adelsfolk på världar utan kontakt med centrum?” Tjänaren gick fram och ställde sig mellan mannen och Lina och visade med handen mot dörren. Lina såg arg och delvis triumferande ut då hon i stunden var övertygad om att mannen, främlingen som kommit och frågat efter hennes syster Lyria, skulle gå. Manne slutade le och sa mot tjänaren ”jag är ledsen för att du blev inblandad i detta.” Sedan puttade han till tjänaren som flög bakåt fem, sex meter och landade i en soffa. Tjänaren kippade efter luft, Lina vände tillbaka blicken från tjänaren och åter mot mannen som nu hade förflyttat sig så han stod mycket nära henne. Han spände sina stålblåa ögon i henne och plötsligt fick rummet och mannens ansikte en lite röd ton, som om det var en röd lampa bakom henne.  Han puttade henne baklänges, hon landade på ett rött stengolv som verkade tillhöra en grotta. Borta var hennes vackra rum på hennes älskade gods Silverekens herrgård. Hon landade på rumpan, framför henne fanns en runt stor grön portal och mannen klev fram genom den och i samma ögonblick släcktes portalen. Allt var rött och hennes inre konstaterade att hon verkade befinna sig i en sorts korridor av röd sten, allt hade en röd ton av ett ljus vars ursprung hon inte kunde se. Mannen ställde sig framför henne och sträckte fram sin hand. Motvilligt tog hon den och han drog upp henne på fötter och åter var han mycket nära henne. Han tittade in i hennes ögon och sa ”och nu ska du berätta allt du vet om Lyria som du tror är din syster. Jag vill veta allt och jag menar allt du vet” Lina stirrade på honom, hon visste inte om hon drömde eller om hon var död. Hon nöp sig, hon kände smärtan. ”Nu!” sa han, långt bort hördes ett sorts vrål, ett skri från något som lät som en blandning av en örn och ett lejons rytande. Lina började berätta om skolan i Vorlam och hur den hade blivit överfallen, om att hennes syster med vänner hade rest till den heliga staden Emyla, om Lyrias älskare som hade förstört Lyrias chanser att gifta sig med deras främsta kandidat. Hon sa även att hon faktiskt inte hade en aning om vart Lyria just nu befann sig. Mannen bad henne berätta om Lyrias vänner, Lina berättade allt och lite till. Mannen lyssnade när hon var klar bad han henne om en beskrivning av James och av Anisia. Sedan öppnades den stora runda gröna portalen. Artigt visade han henne in ”gå in och du kommer hem” sa han. Hon blundade och klev in. När hon tittade befann hon sig i sin salong, tjänaren låg fortfarande utslagen i soffan. Mannen syntes inte till eller den röda korridoren, hon bestämde sig sedan för att allt hade varit en dröm och att tjänaren hade snubblat.

Det var tidig morgon och för en gångs skull så visade sig solen och värmde gott alla i den lilla byn Alnos. Inne på Drakens andedräkt var det inte mycket folk, någon låg och sov vid ett bord. Värden lät personen i fråga göra det, det fanns annat att göra. Städa undan natten och förbereda inför nästa. Det fanns dock en gäst som satt och med en kopp te och som hade fått värden att ta fram ett bröd, ost och korv. Gästen hade mörkare hud än andra och det var tydligt att hon inte var från trakten. Värden Xavan visste dock vem hon var, en magiker i tjänst hos kommendanten, hennes namn var Etina Mastorani. Dörren öppnades och en lång, smal man med svarta kläder och en hög svart hatt gick in, tittade sig omkring och gick fram till Etina. Han satte sig och tittade på Etina, hon tittade tillbaka och sa ”vart för dig till dessa trakter?”. Mannen som hade en smal mustasch och lite otäcka ögon log och sa sen ”jag ville se om min investering har betalt sig?”. Etina log och rörde långsamt i sin te kopp. Hon höjde den och ropade på Xavan som gick för att hämta mera hett vatten och nytt te. Xavan kom fram, hällde upp och vände sig mot mannen ”något herrn önskar?”. Etina svarade innan mannen svarade ”Marcos el Sid tar nog gärna lite te han med”. Xavan nickade och gick, Marcos log och sa ”smart”. Etina tittade på honom men sa inget. Xavan kom tillbaka med en kopp och rykande bullar från ugnen. Marcos betalade och Xavan gick. Efter en stund sa han ”så lyckades det?”. Etina log ”om du menar att de löste gåtan, ja då lyckades det, men de tog kopparplattorna.” Marcos log och såg på henne med smalnande ögon ”och jag antar att du har kopior?”. Hon nickade och han andades ut och satte sig tillbaka och fortsatte ”och i vilken ordning?” Hon såg på honom under tystnad och efter en stunds tystnad så suckade han och sträckte över en påse. Hon öppnade och tittade noga igenom ädelstenarna i den, de glittrade svagt. ”Det var en melodi, en gammal sådan visade det sig” sa hon. Marcos såg på henne och sa ”och du kan denna?” Etina skakade på huvudet vilket gjorde Marcos synbart irriterad och hans hand sökte sig mot bältet vid midjan. Etina fortsatte lugnt ”men jag vet en som kan den.” Ungefär samtidigt så kom en ung, lite rödhårig flicka in, hon hade fräknar och hennes ögon var pigga och nyfikna. Etina vinkade åt henne och sa ”Tania” och flickan vinkade tillbaka men pekade på en sopborste och gick vidare. Etina log och vände sig mot Marcos som såg lättad ut och drack lite te. Etina såg på honom och sa ”för tio dagar sedan blev vi anfallna av tio utsvultna men fanatiska aeter, de stred till döden. Kommendanten fick uppfattningen att de sökte sig mot gruvan men som tur var nådde de aldrig det innersta av den. ” Marcos rykte på axlarna ”ett sammanträffande” sa han och tittade bort. Etina log ”så klart”, hon reste sig sa innan hon gick ”kopiorna ligger vid väggen, du får själv be flickan lära dig sången.” Marcos nickade och sa sen ”och vart ska du?” Hon vände sig om ”så långt bort som möjligt innan det som finns bakom den där väggen vaknar och kommer ut” sen gick hon. Marcos drack upp sitt te och gick sedan ut, han fortsatte bort till ett stall. Han försäkrade sig om att det var tomt och sedan letade han upp en bild på en ung kvinna som var smal och satt på en gunga, hennes hår var svart och långt. Han gjorde ett antal komplicerade rörelser i luften och mumlade konstiga ord sedan fick han kontakt. En flickas röst sa ”ja” och han svarade ”det är Marcos el Sid”. ”Marcos din lille Ytarr slav!” sa hon med en barnsligt glad röst, hon fortsatte ”vad har en sådan kedjad man på sitt hjärta?” Hon skrattade som om hon sagt något roligt och sa ”men när jag tänker på det är det frågan om du har ett hjärta?” Marcos harklade sig och sa ”Jag vet hur man öppnar Nebulas grav”. Flickan tystnade och fnittrade sedan ”så bra då. Vad vill du att jag ska göra åt det?” Marcos sa besviket ”jag tänkte det kunde vara intressant men tycker du inte det så finns det säkert andra som är intresserade”. ”Va!” sa flickan högt ”leker du med andra än mig? Lille Marcos nu blir jag besviken på dig din lille knähund!” Marcos försökte bryta kontakten men insåg snabbt att flickan inte tillät honom det, snabbt började han förstå att det var ett misstag att kontakta henne. ”Jag antar att lille pudeln önskar få någon form av belöning?” sa flickan retsamt. ”Det ska jag erkänna att jag hoppades på” sa Marcos som tänkte att det var lika bra att vara ärlig. ”Och?” sa flickan ”vad är det du vill ha?”. Marcos harklade sig och sa ”jag önskar att ni hjälper mig att äkta flickan Leslie Arter.” Flickan blev tyst en stund och sa sen ”tyvärr lille pudel men det är inte ok, du får önska dig något annat”. Marcos blev förstummad och började tänka och blev tyst en stund, plötsligt sa flickan ”du tråkar ut mig! Kontakta mig igen när du kommit på något annat!” sa hon surt och bröt kontakten. Marcos pustade ut och fick sätta sig på knäna för att andas ut men tankarna snurrade runt i huvudet.

När de två männen lämnade rummet bad Anisia om ursäkt till drottningen och skyndade sig iväg till sitt rum. Väl där, när hon var ensam, föll hon ihop på golvet och nästan ulkade, hon andades tungt och kallsvettades. Hon sträckte fram sin hand och märkte hur hon darrade. Hon tvingade sig att andas lugnare. Hon analyserade situationen, hon hade gjort rätt kom hon fram till ingen hade skadats. Men den fanns där ändå, rädslan. Hon visste vem Mr Blue var, vad han var kapabel till och vad han var skyldig till. Hennes mor hade skrattat åt henne, åt hennes rädsla och sedan dragit sitt svärd och anfallit. Hon var inte säker på vem som hade vunnit. Drottningen och intrigerna i Grenivien fick stå tillbaka, det var annat i rörelse. Hon gick bort till väggen och en extremt väl dold lönndörr. Det var mycket länge sedan den hade öppnats. Där inne fanns en liten röd låda i sten. Stenen var hämtad från dysterheten och syftet med lådan var att spärra innehållet så ingen kunde spåra vad som fanns där inne. Där fanns hennes kort, hon hade så klart kopior på andra ställen men detta var den uppsättning som fanns närmast. Hon tog på sig handskar innan hon började bläddra, hon tittade först på en kvinna med rött hår, drottningen av Cianom men hon bläddrade vidare, hennes mor bläddrade hon förbi liksom andra äldre. Sedan stannade hon vid ett kort. Det var en man med svart bakåtkammat långt hår, han hade blåa förtroende ingivande ögon och vackra blåa kläder med inslag av silver, hans namn var Julian. Hon tog ett djupt andetag, tog av handskarna och rörde vid kortet, sökte kontakt och efter en stund hördes en mjuk röst ”det var ett tag sedan”. Hon försökte hålla sig neutral, inte känna känslor, sådana kändes direkt ”jag behöver meddela en sak” sa hon. ”Varsågod” sa han kort. ”Jag fick besök idag av två Edlosi, de kallade sig Adel och Mr Blue” sa hon så sakligt hon bara kunde. Hon kände hur han log och så sa han ”vad ville herr Adel och Mr Blue?”. De frågade efter en ung Edlosi vid namn Daphne. ”Säkert en släkting på något sätt” sa han, sedan efter en stund. ”Men det måste vara något viktigt eftersom de valde lämna sitt ställe.” ”Ja” sa hon men visste inte vad platsen de lämnade hette. Hon chansade ”de gillar ju platsen”. Julian skrattade ”kan man gilla Frintor?” Han tystnade och fortsatte ”fast gillar man få sina kulor nedfrysta så gillar man det kanske? Man blir nyfiken på vad de söker?” ”Jag vet inte” sa hon helt sanningsenligt. Han funderade hög och sa ”är det deras barn? Nej, tveksamt. Hmm, tål att tänka på. Har du någon som kan luska lite?” ”Jag vet inte, jag kan försöka” sa hon. Med en retsam ton sa han ”vill du ha hjälp?”. ”Nej, jag klarar det.” sa hon. Han log och sa ”bra, rapportera gärna vad de två har i kikaren och säg till om du vill ha hjälp. Jag kan skicka ett skepp eller två om du vill ha stöd.” ”Tack, men nej tack. Det sista som behövs är en upptrappning mellan Serdan och Edlosi” sa hon och la sedan till ”dessutom hade det dragit till sig Concillens ögon och troligen även väckt Verga med kompanjon.” ”Är Verga där?” sa han förvånat. Hon kunde inte låta bli att le och känna sig nöjd, hon visste något som Julian inte visste ”ja, hon har varit här ett tag.” Han var tyst en stund och sa sen ”jag vill att du meddelar mig när du vet mera, oavsett om det är lite eller mycket.” ”Ja, det ska jag” och så bröt hon kontakten och la tillbaka kortet och förslöt lådan snabbt. La tillbaka den i lönnfacket och stängde luckan. Först då kunde hon andas ut, hon satte sig på sängen.

Det knackade på dörren ”vem där?” sa hon. ”Hilxala” svarade en äldre kvinnas röst, ”kom in” sa Anisia. Hilxala gick in och stängde dörren försiktigt. Anisia reste sig från sängen och rättade till sina kläder men lämnade inte den äldre kvinnan med blicken. Hilxala såg utforskande på henne ”är allt väl vännen min? Du lämnade så snabbt salen efter att de två männen gått, man blev lite orolig. Är det något som hotar oss?” Anisia tittade på kvinna, hon hade aldrig helt litat på Xad eller Dax orden, de var luriga och hade helt klart sin egen agenda. Hon skrattade nästan till för sig själv, men är det så konstigt tänkte hon. En halv hemlig grupp av magiker med resurser och inflytande, så klart de har en egen agenda. ”Nej, jag tror inte det men jag är lite osäker.” sa hon ärligt. ”Ska vi försöka stoppa dem?” sa Hilxala. Anisia skrattade till ”bara om vi önskar döda soldater och någon förstörd stadsdel” men ångrade sedan sina ord. Även om Hilxala försökte dölja det såg hon nöjd ut ”så jag antar att männen var Serdan?” Anisia skakade på huvudet ”nej, värre, de var Edlosi. Den ena av den värre och farligare sorten.” ”Vilken sort är det” sa Hilxala moderligt. Anisia kände sig irriterad över utfrågningen ”den sort som skulle slakta alla i slottet om bara betalningen var den rätta, ned till minsta barn och sjukaste sjukling.” Hilxala nickade ”och Daphne, jag antar att det är Blake? Ska hon varnas?” Anisia bestämde sig för att sluta leka utfrågning och svar och sa ”ni får ursäkta mitt hastiga lämnande av hovlivet men nu måste jag vidare.” ”Självklart” sa Hilxala och gick mot dörren med Anisia bakom. De gick ut och precis när Anisia låste dörren sa Hilxala ”drottningen var också frågande till er plötsliga avvikelse” hon tystnade och studerade Anisia ”men jag sa att ni säkert hade en god anledning och kommer snart att förklara er”. Anisia nickade och gick, när hon kom runt hörnet öppnade hon sin lilla väska, tog fram en bild på en tjänsteflicka som hon visste jobbade åt Leslie Arter och gav henne mycket tydliga instruktioner. Sedan gick hon till drottningen.    

Drottningen märkte att Anisia blev på helspänn när de två besökarna kom in i rummet. Normalt brukade Anisia vara ganska självsäker och lugnet själv men nu var det som hon var beredd på det värsta, det oroade drottningen Amilia. Besökarna var två välklädda om än lustigt klädda, den ena hade gråa byxor, en väst med stora metall spännen och en vit skjorta, hans hår var brunt och han hade en välklippt mustasch. Den andre hade svarta siden byxor, en svart siden skjorta och över skjortan en svart läderväst med röda snirkliga mönster. Han hade svart bakåtkammat hår. Båda la ifrån sig sina raka svärd vid ingången till vakterna. Ingen annan än Anisia reagerade noterade Amilia. De både klev fram med en ovanlig självsäkerhet men följde etiketten och bugade artigt. ”Välkomna” sa Amilia ”vem är det som söker audiens hos mig och kommer med sådana gåvor?” Hon tittade på den lilla påsen med gnistrande små rubiner. Mannen i svart och rött bugade sig och sa ”ers majestät, först vill jag tacka för att ni tog emot oss. Mitt namn är Adel och detta är min kompanjon Mr Blue.” Drottningen var lite irriterad att Anisia hade valt att ställa sig snett bakom tronen och tydligen inte ville säga något. Amilia tittade på dem ”jag måste tyvärr medge att jag inte hört era namn tidigare, är ni långväga gäster i mitt land?” Adel log ”så kan man säga ers majestät, på genomresa skulle man också kunna säga”. Amilia studerade dem båda, Mr Blue var mycket välbyggd och utstrålade en aura av ’du vill inte vara min fiende’ medan Adel var mera ’jag komma få reda på allt’. Oavsett gillade hon inte deras närvaro, det fanns något hotfullt med hela situationen. Hon noterade även att Adel sneglade på någon bakom henne, Anisia gissade Amilia. ”Vad önskar ni, gentlemän från fjärran?” sa hon. Adel log ”ers majestät får ursäkta men vi söker en flicka, en viss Daphne, tyvärr har vi inte mera information om henne.” Amilia såg på Adels ansiktsuttryck att han verkade vara nöjd med något. Hon sa ”Anisia min vän, är det en flicka som vi känner till, tror du?” Anisia harklade sig och sa men hennes röst darrade lätt ”ers majestät jag tror jag vet vilket flicka de avser, min fråga blir då till de ärande Adel och Mr Blue vad deras ärende är med henne?”. Adel såg på henne som en katt ser på en mus och sa knappt hörbart ”en familjeangelägenhet och inget av intresse för bäraren eller hållaren av kronan.” Orden fick Amilias förste livvakt och nya make, prins Alton Rosgram, att lägga handen på svärdshjaltet och resterande vakter gjorde samma rörelse ty det fanns något förtäckt hot och nedsättande i orden på flera sätt. De två stod lugnt kvar, Anisia bytte plötsligt språk till ett för Amilia helt okänt språk, Adel svarade och Mr Blue nickade sedan fortsatte Anisia och Amilia uppfattade ord som Daphne Blake och Leslie Arters adress och hus. De båda verkade nöjda med svaret och sa ”ers majestät, jag förstår att vi eller jag har gjort din vakt lite nervös, detta är inte min avsikt. Vi har fått det vi önskade och vill lämna ditt vackra palats i fred. Amilia sneglade på Anisia som nickade och drottningen nickade och sa ”under förutsättning att ni inte skadar någon av mina undersåtar är ni fria att lämna.” Adel nickade och sa ”tack, ni är en vis drottning, ers majestät. Vi kommer så klart inte skada någon så länge det inte hotar eller försöker skada oss.” Amilia nickade och de två backade och gick och tog sina vapen på vägen.

Lina satt vid vägkanten och hennes son Jonatan lekte i gräset, noga övervakat av sin guvernant. Vagnens ena hjul hade gått sönder och tjänarna höll på med reparationen. Hon tittade ut över ängarna, det var vackert, gräset vajade och området i Rosegram vid de stora silverekarnas skog visade sin bästa sida. På ängen vajade vackra blommor i olika nyanser, blått, gult och rött. Hon tänkte på sin syster och deras sista möte. Det var ett tag sedan och hon ångrade sina ord hon hade sagt där på skolan. När hon tänkte på sin syster, Lyria, fylldes hennes ögon av tårar. En tjänsteflicka såg det och gick fram men hon viftade bort henne. Jonatan jagade efter en liten vita fjäril, en bit bort kvittrade en fågel. Hon log när hon insåg att fågeln påminde hennes om Lyria, vackert sjungande, fri och sittande i ett träd. På många sätt var hon avundsjuk på henne, Lyria hade fått mycket som hon själv hade önskat, frihet, att resa och valet att få välja sin första kärlek av egen vilja. Sen att omgivningen i det tysta krävde att hon skulle läxa upp henne hade inte med det att göra. Lina suckade, alla dessa krav som fanns på kvinnor i hennes position. Man förväntades vara så mycket när kanske allt man vill vara är en lite fågel som kvittrar på en gren i skogen. Hon mindes en rad som hennes man Pablo gillade. ”blott fåglar i bur har en längtan, de fria flyger”.

Så småningom kom de vidare och någon timme senare kom de tillbaka till Silverekens herrgård och familjen gick in. Pablo kom fram och frågade hur det hade gått? Lina bara nickade och sa att allt var bra men sökte avskildhet en stund, hon skyllde på huvudvärk och Pablo respekterade det. Hon gick ut i i parken vid godset och dammen. Hon satte sig vid statyn av ängeln Vequaniel och tömde huvudet på tankar, hon ville uppnå en inre frid. När hon nästan hade uppnått detta hörde hon att någon kom gående i gruset. Hon blev överraskad av att se hennes och Lyrias bror Nandan komma mot henne. Det var ytterst sällan han kom till gården, han lämnade ogärna sitt något märkliga hus i skogen. ”Bror” sa hon och erbjöd honom plats på bänken men han skakade på huvudet. Lina tittade på honom, hans kläder hade stora fläckar och fingertopparna hade bläck fläckar. Ögonen såg trötta ut, ”hur är det? Sover du bra?”. Nandan skakade på huvudet, hon lät det ta en stund, hon visste att eftersom han hade kommit ville han något så det var bara att vänta. Efter en stund sa han ”jag” en paus ”hörde att Lyria hade rest till Emyla”. Lina tittade på honom, ”vem sa det?” sa hon lite förvånat för hon hade inte hört något. Han ryckte på axlarna ”jag bara hörde det” sa han men Lina såg lång väg att han ljög. Hon tittade på honom med stäng blick men visste att han skulle bli arg om hon pressade honom. Hon bytte ämne ”något nytt om varelsen i skogen?” sa hon. Han ryckte på axlarna men sa inget. ”Varför skulle Lyria åka till Emyla?” frågade hon honom. Hans blick fick något mörkt och han hade en lite vassare ton när han sa ”hon har väl något farligt kvinnligt för sig tänker jag.” Lina såg på honom men lämnade det men nyfikenheten fick ändå henne att fråga ”men hur vet du det? Att hon är i Emyla, menar jag?” Han såg irriterad ut ”litar du inte på mig?”. Hon log ”så klart jag gör älskade bror men jag har väl rätt att vara nyfiken vad vår syster gör?”. Han såg bister ut och det syntes i hans blick att han slets mellan sina känslor för sin syster, en sida hon älskade henne och en annan som anklagade henne att inte vara en äkta Conejero utan ett utplacerat barn som hade orsakat deras föräldrars död. Han skulle precis svara men avbröt sig och förblev tyst och vände och gick tillbaka till skogen och sitt hus. Några dagar senare fick Lina brev av Lyria där hon berättade om att hon skulle till kröningen av den nya påven. Ytterligare någon dag senare fick hon ett annat brev från rektorn på Vorlam akademin där framgick att skolan hade blivit anfallen av en okänd styrka men att Lyria mådde efter omständigheterna bra. Skolan skulle stänga resterande termin och vad som skulle hända till hösten var oklart. I brevet stod det även att Lyria skulle följa med sin väninna Leslie Arter till Emyla för att bevittna den nya påven Benjamin Arters vigning.

———————————————-

James var sällan i kyrkan, han var inte en speciellt troende person men det fanns ändå något fridfullt där inne. Han tittade på änglarna som fanns längs sidorna och han stannade alltid vid den gråa statyn av ängeln Vequaniel. Det var tidig morgon och prästadepten hade öppnat fönster och dörrar för att vädra kyrkan. En liten grå sparv flög in och landade så småningom på ängeln Vequaniels axel och satt där och andades ut. James log, han mindes Lyria, han skämdes för det han gjort men han ångrade sig inte. Där och då fanns något som han uppfattade som äkta men som sedan gled honom ur händerna. Han hade någonstans hoppats att delar av sitt liv inte skulle visa sig men, han suckade, det blir aldrig som man tänker sig. Han reste sig och gick ut för att påbörja sitt vaktpass. Strax efter flög den lilla sparven vidare, den var fri.

Juane Tully såg hur Vorlams hamn blev allt mindre, skeppet hon åkte på skulle följa kusten österut och sedan söder längs den Alcertiska kusten. Hennes mål var att åka hem, alla på skolan hade blivit tillsagda att ge sig av två dagar efter chocken efter attacken. Hennes, hon sökte efter ordet, vän Deanor och hans vänner hade åkte dagen innan hon åkte. Med Deanor hade hennes brorsson Wiktor även åkt. Anfallet hade varit fruktansvärt och hemskt, någon elev hade till och med dött. Hon ställde sig vid relingen och lät blicken vila på horisonten, hon såg minst fyra andra skepp som var på väg till eller från Vorlam. Hon funderade på sjöfåglarna som satt och guppade på havet, vilande, fria men kanske inte bekymmerslösa? Några andra passagerare, damer på väg till Natali, hälsade på henne. De delade rum och de stannade och frågade artigt om henens vistelse på skolan och vad som hade hänt. Det var tydligt att de var väldigt nyfikna men hennes undvikande svar gjorde dem tydligt besvikna och de gick vidare längs däck. Några sjömän kastade blickar efter dem, inte för mycket så att styrman såg det men Juane noterade det ändå. Hon återvände till sina tankar och en tanke som hade stört henne i någon vecka. Det var något som Basten hade sagt, eller snarare visste om. Han visste hennes fader efternamn. Hur visste han det? Hon mindes hur hennes far alltid var tystlåten och lite hemlighetsfull när det kom till sin egen uppväxt. Hon visste att han hade växt upp i staden Natali längs den västra kusten på Alcert. Hon fick en tanke och gick till kaptenen, hon frågade och han bekräftade att skeppet la till en kort stund i staden. Hon skulle inte hinna göra något men hon ville kliva av. Kaptenen kliade sig och sa att hon inte fick tillbaka pengar, hon sa att hon förstod. Hon visste att hon hade en ganska bra reskassa.

Dagarna gick och efter några dagar var skeppet framme i staden Natali som ligger i Natali bukten på en halvö som man kallar för Eufrasias hjärta. Hon och de andra damerna klev iland, de hade blivit bekanta och hon hade blivit inbjuden om hon ville. Hennes mål var dock först att söka upp en viss Anilia Alcert. Hon visste att Anilia var Deanors vän Florys mormor och hon visste att styrde staden. Hon mindes även hur dde få gånger hennes fader hade talat om sin uppväxt att han flera gånger hade nämnt en viss Anilia Alcert. Hon gick längs kajen och sedan upp över den berömda Elsa bron som gick över till ön där det ursprungliga Natali ligger. Vid brofästet stannade hon och ägnade en tanke Elsa vid hennes staty. Elsa var de Vilsnas helgon, lämpligt tänkte hon eftersom hon oftast kände sig ganska vilsen. Ön upptas till stor del av Villa Natalius där hon visste att Anilia bor. Hon klev fram till porten och sa att hon önskade tala med Baronessa Anilia Alcert och att den som sökte henne var Juane Tully, dotter till Sara och Ruan Tully. Hon sa att hon även var en nära bekant till Flory Alcert, hon tänkte att Flory säkert inte hade något emot att hon tänjde på sanningen. Vakten såg granskande på den tunna, smala och unga flickan men såg att hennes kläder sa att hon kanske talade sanning och skickade en löpare till det inte av villan. Efter en stund satt så Juane i orangeriet och väntade och efter en stund kom så en äldre kvinna, de hälsade och kvinnan presenterade sig som Anilia Alcert. Efter en stunds artigheter där Juane bland annat fick försäkra henne om att Flory Alcert var vid liv och även informera om en viss Haderius Arter som Anilia fått ett brev om från Haderius moder med oroande nyheter, Anilia verkade dock inte ta det som brevet förmedlade med någon större oro. Till slut fattade Juane mod till sig ”det är en sak jag funderar på” sa hon. Anilia tittade på henne och Juane fortsatte ”min fader, Ruan, pratade ibland om dig och dina äventyr.” Anilia såg road ut men verkade samtidigt vara spänd, Juane funderade på varför. Anilia sa inget först vilket oroande Juane men sen sa hon ”är det därför du är här? För att gräva?”. Juane blev överraskad, uppenbarligen var det ett ämne som var känsligt. Hon funderade och tänkte att kanske var det bäst att vara helt ärlig, hon sa ”förlåt om jag är rak men det har som du vet hänt saker på skolan. Och innan de händelserna fanns det en person som visste saker om min fader, han visste hans födelsefamilj, hans namn.” Hon tittade ner i sin tekopp och sa ”allt jag vill veta om min fader har en hemlighet som kan påverka mig i nuet.” Hon tittade upp och möttes av två gamla men vaksamma ögon. Anilia tittade sig omkring, vinkade bort två uppassare och när de gått sa hon ”jag har funderat på när du skulle komma. Kanske är det inte en slump att för någon månad sedan kom en man och frågade om just Ruan och hans bakgrund.” Juane hajade till och sa ”vem var det?” Anilia såg på henne, ”det var en obehaglig herre som presenterade sig som Sukram, från Vorlam var han visst. Han var mycket nyfiken av sig men jag sa inget utan bad honom lämna.” Hon suckade, drack lite te och fortsatte ”två dagar efter hans besök hade jag inbrott men de fann inte vad de sökte.” Juane höll på att spricka av nyfikenhet ”vad tror du de sökte?” Anilia reste sig och började gå ”kom flicka lilla” sa hon. På vägen började Anilia berätta om Ruan, hur hon hade mött en ’mystisk’ man, Ruans fader under en av sina resor i det inre av Alcert. Han hade fått en son som inte var av sin faders sort och vars arv var tungt att bära. Ruan fick följa med henne och växte upp i Villa Natalius. Juane fick höra om hur hennes fader också hade lätt för att se händelser som skulle ske, hur hennes fader kund se när själen lämnar kroppen och hur han fick kämpa för att dölja sina förmågor. De kom fram till ett stort bibliotek, åter såg Anilia till att de var ensamma sedan öppnade hon ett litet lönnfack. Där inne fanns en liten tavla. På tavlan stod två personen som höll ett nyfött barn. Mannen var en lång, smal man med mörkgrå hud och med två långa smala öron men det var kvinnan på bilden som nästa gjorde att Juane skrek till. Det var en liten smal kvinna med ett flickaktigt ansikte inte helt olika henne själv. Flickan hade långt vitt hår och det fanns något otäckt över henne, nästan som en aura av galenskap. Juane hade sett flickan när hon med en grupp demoner anföll skolan för någon dag sedan.

Dagen efter rest hon vidare hem, hon hade flera frågor till sin fader och ville han inte svara lovade hon sig själv att hon skulle ta reda på det.

När Finola och Dave till skolan såg man fortfarande spåren av attacken och det fanns flera vagnar bär eleverna packade in sina saker. Eleverna var samlade, tysta. Någon grät, några kramades, de flesta var tysta. De gick in och gick upp till rektorn Ankharet som satt tillsammans med vice rektorn Bathild och skickade brev. Rektorn suckade när han såg vem som kom in. Dave log och gick över rummet och satte sig på en stol vid det stora skrivbordet där Ankharet och Bathild satt. Bathild tittade på Dave med en irriterad blick, något som Dave antingen inte förstod eller brydde sig om. Finola satte sig på en fåtölj en bit bort. Ankharet tittade på Dave och sa med trött röst ”skolan här i Vorlam har funnits i snart 300 år för att ena adeln och för att skapa de bästa förutsättningarna för deras barn.” Dave sa inget utan lät Ankharet fortsätta. ”Och nu under mitt ledarskap tvingas vi avbryta en termin och skicka hem eleverna och enbart Zanon vet om eller när vi får öppna skolan igen” han såg strängt på Dave och sedan lika strängt på Finola ”troligen för att era skyddslingar gjort att demoner och okända soldater stred eller gjorde upp på skolan. Högst troligen ville de skada eller döda flera av eleverna.” Ankharet var nästan alltid en mycket lugn och stabil man men hans röst blev högre och brast nästan när han sa ”och detta för att ni krävde” han slog näven i bordet ”att era skyddslingar skulle gå tillsammans i skolan.” Bathild tog i Ankharets arm och lugnade ner honom. Dave satt lugnt kvar i stolen, Finola lika så. Ankharet lutade sig tillbaka och lät Dave börja prata som sa ”för över 300 år sedan skapades våra ordnar med ett syfte, att vaka över speciella barn och när tiden var inne placera dem i hem som var trygga och stabila och där de skulle få god omsorg och utbildningen. På den tiden var läskunnigheten även bland adeln ganska dålig. Man beslöt därför tidigt att grunda en skola där barnen kunde skolas in och få en god grund. Man beslöt även att när det var dags skulle man placera ut barnen i adelsfamiljer, barnen skulle ersätta andra barn i familjerna och de skulle växa upp med namn och titel.” Han tystnade och såg på Ankharet och Bathild. Finola reste sig och fortsatte ”över tid skulle skolan visa sig bli en viktig institution som kittade samman adeln och som bidrog till att Grenivien trots allt är ett stabilt land som stått emot yttre påverkan mycket länge. Genom åren har man utökat sitt inflytande och makt. ” Hon tystnade och såg på dem och sa ”det är något som kommer fortsätta även om det just nu är på paus.” Bathild muttrade ”det kan bli en lång paus är jag rädd för.” Finola skakade på huvudet och sa ”nej, det behöver inte bli det. De flesta familjer förstår nyttan av skolan, min gissning är att redan efter 1–2 år kommer skolan dra i gång igen, det är vår plan i alla fall”. Ankharet reste sig och sa med arg och skarp röst ”plan? Var det er plan att demoner skulle anfalla vår skola, att en vice rektor skulle bli mördad, att en drake skulle krascha utan för skolan, att man skulle anfalla vår kyrka? Är det en ´plan´” Dave harklade sig och Ankharet satte sig igen på stolen. Dave tog till orda ”vi hade hoppats att de speciella eleverna skulle förbli dolda under alla fem terminer men förstår nu att skolan redan har infiltrerats av deras fiender. De händelser som du nämner är utanför vår kontroll” han tystnade. Bethild såg fundersam ut och sa ”men varför satta ni barnen i adelsfamiljer?” Finola sa ”man funderade mycket över detta men kom fram till att säkraste platsen att växa upp och få de bästa förutsättningarna var i adelsfamiljer.” Hon tystnade en stund och sa sen ”världen är en farlig plats”. ”Och nu då?” sa Ankharet. Dave ryckte på axlarna ”nu får de klara sig på egen hand vilket de har goda förutsättningar att klara sig.” Bethild såg på honom med lite förfärad blick och sa ”de är 16 år gamla!”. Finola skrattade till ”var det inte elev” hon funderade ”Haderius Arter, som skickades in som soldat i kriget i väst? Kan han klara det kan väl dom klara sig?” Ankharet suckade och sa ”ja men de har även fiender som verkar outtröttliga i sin jakt efter dem.” ”Sant” svarade Dave ”men de har även krafter som vi inte förstår och det finns även de som skyddar dem och vakar över dem, mer än de är medvetna om.” Bathild sa ”du syfta på er själva?” Dave skakade på huvudet ”nej, andra” han tystnade ”jag tror det är deras släktingar om jag fattat allt rätt.” Ankharet funderade och sa sedan ”är de en sorts gudar?” Dave och Finola skrattade till och Finola sa ”nej, det tror jag inte men de kommer från en eller två familjer som besitter” hon drog på ordet ”förmågor”. Dave och Finola reste sig och sa ”vi önskar er lycka till och adjö.” Ankharet vinkade trött och såg när de gick.

Hon la korten men det gav inget vilket gjorde henne orolig. Det fanns vissa kort som hon medvetet hade valt bort, som hon inte ens ville röra vid. Speciellt ett kort ville hon inte röra vid, med det fanns där ändå alltid, i närheten. Hon öppnade lådan med de mer ”farliga” korten, där fanns flera av hennes syskon. Hon tog fram det kortet hon hade tänkt på och blandade in det i leken och ställde igen samma fråga och la ut korten. Hon stirrade på resultatet en stund, funderade och ringde sedan i klockan så att en tjänarinna kom. ”Jag vill att hela personalen samlas på rad i stora salen” sa hon kort. Hennes tjänsteflicka gjorde stora ögon men neg och gick. Efter en stund så gick hon själv ned till stora salen och där stod så alla på rad. Hon ställde sig framför dem och sa ”jag vill att ni alla funderar om ni de senaste 30 dagarna har träffat någon främling och pratat med denna om mig och det jag har gjort”. Hon studerade dem noga, en av dem, en ganska ny flicka hade en liten ryckning i ena mungipan. Ingen sa något men hon var redan på väg mot flickan. ”Vad heter ni?” sa hon. ”Everlyn, frun” svarade hon med lätt darr på rösten. Hon log och tog tag om Everlyns hals och började söka igenom hennes sinne. Hennes värsta farhågor besannades, en man troligen en agent, hade charmat henne och lurat ut saker. Det var kanske 20 dagar sedan. Hon släppte taget, flickan föll ihop. ”ni vet mina regler” sa hon till sitt tjänstefolk ”ni får inte prata om det ni ser och hör här för någon annan”. För det får ni betydligt mera betalt än andra tjänstefolk.” Hon pekade på två vakter och sa ”ta ned henne cellen så får jag bestämma senare vad jag ska hitta på med henne. Ni övriga kan gå till era sysslor” sen gick hon. Hon gick tillbaka till sina kort, muttrande. Väl tillbaka letade hon upp ett antal kort, de flesta på män eller kvinnor i någon form av rustning. Hon stirrade på dem och tog sedan ett kort av en blond man med blåa ögon och med ett gyllene lejon på sin tunika. Hon försökte ta kontakt men det fanns inget. Hon muttrade igen, gick bort till bordet och satte sig att rita. Efter några timmar hade hon en skiss som föreställde hur han enligt rapporter såg ut nu, i alla fall hoppades hon det. Hon tog ny kontakt, kontakten var svag men någon svarade ”bror” sa hon ”syster” svarade han. ”Kan vi prata öga mot öga?” sa hon. Han skrattade lågt och sa ”vart?”. Hon funderade och sa ”i Kelenis öarnas huvudstad finns ett värdshus som heter Blå draken, ska vi ses där?” Han sa ”jag känner till stället. Vi ses där om två timmar men inga dumheter.” Hon skrattade ”du vet väl att du kan lite på mig?”. Han la på och hon förberedde sig för det värsta, det måste man när man ska träffa sina syskon. Två timmar senare satt hon inne på den Blå draken, strategiskt i hörnet men minst fyra olika flyktvägar redo plus en överlagrad formel i nödfall. Han kom in, så som han var på kortet hon hade ritat. Han tittade runt omkring och gick fram men innan han kom ända fram höjde hon handen, hans hand tog genast svärdet. ”Jag är obeväpnad” sa hon. ”Du är aldrig obeväpnad” svarade han. Hon log och bjöd honom sitt, han satte sig ett bord bort. ”Vad vill du?” sa han. ”Rakt på sak” svarade hon ”bra, jag behöver din hjälp.” Han skrattade rått ”eller hur” sa han sarkastiskt. Hon såg irriterat på honom ”ja, tro det eller ej”. Han lugnade ned sig och sa ”med vad, ett svärd extra då, eller?” Hon nickade och han fortsatte ”varför skulle jag göra det?”. Hon tog fram två kort ur lådan och visade honom, båda visade två unga kvinnor men de vara mycket olika men båda hade ett sorts mörker och galenskap över sig. Han blev mera allvarlig ”vad är det du vill ha hjälp med”. Hon log och berättade, han lyssnade och var sedan tyst en stund innan han svarade ”jag behöver någon dag för att förbereda mig och mitt folk.” Hon nickade, han fortsatte ”tar du oss dit?” Hon nickade och sa ”vart möts vi upp?”. ”Här utanför om tre dagar” sen reste han sig och gick. Hon blundade och hoppades att de hade tre dagar.