Möte i tronsalen

Det stora tornet i Su, vattenstaden i Kalandri, en av de högsta byggnaderna i världen. Här finns Bentronen och den som sitter på den styra Avernu och till stor del även de flesta av Edlosi husen, i alla fall på pappret. Den nuvarande kejsarinnan var Edlosin Rienna och ett av hennes mål var att bibehålla freden inom landet, det vill säga, Avernu. Det hade kommit till hennes kännedom att två av husen, Dellrikk och Len-Rewtu, fått ett allt högre tonläge mellan sig. Så Rienna hade kallat höga representanter till sin stora sal, för hus Dellrikk var det Edlosi Dellrikk personligen och för Hus Len-Rewtu var det Edlosin Cerca. Rienna förseglade salen och kvar vara bara hon, sina två gäster och en handfull av hennes personliga livvakt. Hon var ingen idiot, hon visste att andra kejsare hade kallat höga representanter som man trodde låg i luven på varandra för att sedan upptäcka att det enbart var ett svepskäl för att få vara ensam med den som satt på tronen. Rienna skrattade i sitt inre, utan att avslöja något i sin mimik, att det var så hon tog tronen av Cellric. Det var en spänd tystnad i salen, Rianna tog till orda ”det har kommit till min kännedom att det finns en situation mellan era hus”. Dellrikk log ”situation?”, Cerca sa inget och hennes ansiktsuttryck avslöjade inte heller något. Rienna tittade på sin yngre halvbror. Rienna knäppte med sina fingrar och ur skuggorna kommer tornets mästare Alfrem Kastolli. Han bugar djupt för sin drottning och tar fram ett dokument, Rienna ser menade på Dellrikk, Cerca tillåter sig le. ”Åh” säger Dellrikk med spelad förvåning, ”det?”. Rienna ser på honom och säger ”ja, det. Vad ska du göra åt det?”. Dellrikk tittade först på Rienna och sedan på Cerca och säger ”jag förväntar mig någon form av kompensation.” Cerca skakar på huvudet ”kommer inte på tal.” Sen rättar hon till sin långa färgglada klänning och säger ”Hus Len-Rewtu säger att medlemmar ur huset har handlat ärligt, hederligt och utan kännedom om att man störde Hus Dellrikks intressen. Det är Hus Dellrikks eget handlande som gjort att de hamnat i den position som de nu befinner sig i och kan inte skyllas på enskilda individer inom Hus Len-Rewtu.” Hon gör en kostpaus och fortsätter ”skulle däremot Hus Dellrikk nu fortsätta mera fientliga handlingar mot individer i Hus Len-Rewtu kommer det ses som en anledning för motåtgärder.” Det blev tyst i salen. Rienna visste att Dellrikk kokade inombords men hon visste att han var en affärsman och allt annat än dum. Dellrikk tog till orda ”och handlingar mot individer som delar enskilda individer inom Hus Len-Rewtu intressen, vad tänker Hus Len-Rewtu om dessa?” Cerca tillät sig le eftersom hon visste att hon vunnit ”uppstår det skada på medlemmar från Hus Len-Rewtu är det djupt olyckligt men om enskilda individer som inte är direkt knutna till Hus Len-Rewtu gör handlingar som föranleder ett rimligt försvar från Hus Dellrikk tänker inte Hus Len-Rewtu göra en större sak av detta.” Dellrikk tittade på Rienna ”jag behöver tid för att dra mig ut ur mina intressen i Lusari och Kendor.” Rienna tittade strängt på honom ”du får 5 dagar” sedan gjorde hon en rörelse och båda lämnade tronsalen.

Nattliga besök

Ismila var ledsen men ändå stolt, hon kände en viss glädje över att se sin syster ge sin förbenade make en rak höger. Det kändes rätt och bra efter…allt. Hon gick till sitt rum, hennes make hade åter vanan att bege sig ner till Merin och flickorna i hamnen. Hon funderade vad flickorna där gav honom som hon inte kunde ge, förutom rejäl klåda. Den sista tanken fick henne att le. Hennes syster sov gott i sitt rum men de två andra flickorna och någonstans fanns den lilla märkliga mannen som de kallade för Tyrian. Hon konstaterade att han inte hade en aning om hur man betedde sig, vilket var avslappnande på något sätt. Hon öppnade dörren till sitt rum och en kall vind blåste lätt genom slottet. Det var tyst men en bit bort lyste det under dörren som varit Reginas gemak. Hon funderade och gick sedan bort och knackade på. Efter en stunds tystnad kände hon på dörren. Det verkade tomt, en brasa brann i eldstaden men sängen var tom. Hon gick in och först när hon kom in i rummet blev hon medveten om en man som satt en bit bort på en stol i hörnet. Vid stolen fanns en liten tavla. Ismila kände igen tavlan ”den svarta damen”, hon tyckte inte om den. Den fanns på vinden, hon undrade varför den var i Reginas rum? Hon tittade på mannen men han rörde sig inte. På ett litet bord vid stolen fanns en liten flaska och en större dolk. ”Har min ärade make sänd dig för att döda mig?” sa hon. Mannen visade med handen att hon skulle stänga dörren. Ismila gjorde så och vände sig om mot mannen igen. Hon kände konstigt nog ingen rädsla ”vem är du?” sa hon. ”Spelar mitt namn någon roll?” svarade mannen med lugn stämma. ”Jag tänker att jag förtjänar att veta vem som döda mig.” svarade hon lugnt tillbaka. Mannen log ”det är förvisso sant att jag är här för att döda någon men inte dig”. Isimila rynkade pannan ”vem är det som ska dö?”. Mannen tittade på henne ”inte vem utan vilka”. ”Ska du döda flera?” sa hon. ”Han skakade knappt märkbart på huvudet ”jag ska bara döda en, din make” han tystnade och lät orden sjunka in hos henne ”den andra som kommer dö är din kammarjungfru, fröken Binna.” Ismila tittade på honom ”ditt namn?”. Han tittade på henne ”Travian Steel är mitt namn, jag är den som jagar kultister och gör slut på deras liv, och jag är förbaskat bra på det”. Hon studerade honom men det verkade som han talade sanning. ”Är min man en kultist?” sa hon efter en stund. ”Det har du nog vetat om länge, eller hur? Du har sett tecknen men inte velat tro på dem. Inte erkänt dem för dig själv. Men jag tror du har sett vargpojkens statyetter i hans rum. Caborn, avundets mästare.” Han lät orden sjunka in men Isimila nickade och en tår rann ned för hennes kind. Han fortsatte ”det förklarar ju varför hans äldre bror plötsligt dog, eller hur? Men det har du väl också vetat men inte erkänt?” Ismila höll på att gå sönder men hon höll ihop sig även om hon hade lust att skrika rakt ut i smärta. Efter en stunds tystnad hade hon samlat sig och tittade på Travian som lugnt satt kvar. ”och Binna?” sa hon. Travian reste sig och tog dolken och den lilla flaskan och gick mot henne. Han gick till bordet vid sängen och drog fram en bok. Ismila kände igen boken, den handlade om örtmediciner. Han slog upp en sida där som visade örten Kärnlilja men som bland kvinnor i Lovriska riket kallades för ”fosterbane”. Man kunde göra ett extrakt av de vita blombladen, man fick då en djupt mörkblå vätska. Denna smakade och luktade ungefär som söta rosor blandat med mögligt bröd. Hon visste att kvinnor blandade det med surt vin för att dölja smaken. Travina gav henne den lilla flaskan som var halvfylld med en mörkblå vätska ”jag hittade den hos Binna” sa han och la sedan dolken på sängen. ”Binna är från Hyxensia” sa han ”där födde Regina båda sina döttrar. Det vet jag eftersom jag har jagat henne länge nu”. Sedan gick han ut ur rummet och ned mot staden. Ismila stod som frusen i rummet. Tankarna flög igenom hennes huvud. Hon mindes hur hon brukade dricka ett litet glas surt vin på inrådan av Binna. Hon mindes sina fem missfall, hon mindes smärtan, hon mindes sin makes ord, hans slag för hennes misslyckande att föda honom söner. Hon tog dolken och gick som i trans till tjänstebostäderna. Binna hade ett eget litet rum som kammarjungfru till grevens fru. Binna låg där och sov, Ismila höjde dolken och högg besinningslöst mot henne, när hon efter en stund kom till sans var väggarna röda och allt som var kvar av Binna var en massa blod på de vita kläderna. Ismila började gråta och tappade dolken och staplade ut från rummet. Hon möttes av andra tjänare, någon skrek när de såg allt blod i rummet och på Ismila. Man förde undan henne till hennes syster men placerade vakter utanför. Man skickade ner budbärare till Merin för att hämta Ismilas make. Tyvärr hade han blivit rånmördad i fyllan efter en vistelse på ett glädjehus. Sandolvian, son till greve Berdius av Merin dog ensam med ansiktet nere i leran och med halsen avskuren.

Borgen Nardos

Ismila satt i sitt rum och grät tyst i kvällen. Det var svårt att veta vad som var värst de hårda slagen över ansiktet, armar och kropp eller orden som hennes man Sandolvian hade sagt. ”Kan du inte ge mig arvingar har jag ingen nytta av dig!” Hon hörde hans ord när han stängde dörren. Hon visste tyvärr allt för väl vad som hände med sådant som Sandolvian inte hade nytta av. Det knackade på dörren och en tjänsteflicka kom in. Hon var van och reagerade inte när hustrun till den blivande greven blivit slagen. Det hade hänt förut, flera gånger men värst var det efter missfallen. Ismila log trots smärtan, han hade i alla fall inte använt bältet. Tjänsteflickan kom fram och förberedde sängen för natten. ”Vet du var Regina är?” frågade Ismila tjänsteflickan. ”Nej frun” svarade hon och neg. ”Hur är det med greven?”. Tjänsteflicka ”ingen förbättring men mardrömmarna har försvunnit tror jag, frun”. Ismila nickade och ställde sig upp för att bli förberedd för nattens sömn. ”Kommer er man att dela er säng i natt, frun” undrade tjänsteflickan utan att tänka sig för men kom sedan på det olämpliga i att fråga det. Ismila skakade på huvudet ”han är nog upptagen av något annat, misstänker jag.” Tjänsteflickan nickade och började kamma Ismila. Efter en stund, det var ganska smärtsamt men hon var varsam, frågade Ismila ”vad har Regina gjort idag?”. Tjänsteflickan ”jag vet inte frun” det var uppenbart att hon visste mera. Ismila visste att Regina hade gjort det redan rädda tjänstestaben ännu mera på tårna. Bestraffningar låg hela tiden i luften. Ismila tittade på tjänsteflickan i spegeln. Hon visste att flickan hette Asmeranda. ”Asmerande” sa hon och tittade strängt på tjänsteflickan. Asmeranda tittade ner ”jag tror hon frågar efter en tavla”. ”Tavla?”. ”Ja, frun. Mer vet jag inte” Asmerande började nästan gråta av rädsla. Ismila nickade och lät flickan kamma färdigt. På natten innan sömnen tog henne hörde hon hur Reginas rop av passion ekade genom borgen Nardos väggar när Sandolvian var klar. Något som brukar vara ganska snabbt konstaterade Ismila torrt.

Nattligt sällskap

Dellrikk läste brevet och var nöjd. Han förseglade det och instruerade sina tjänare hur brevet skulle levereras. Han satte sig sedan tillbaka i stolen och betraktade den stora kartan på väggen, inom sig så njöt han. Det fanns en tillfredsställelse av att se kartan och alla nålarna på den. Han gillade även att hans barnbarn hade sett den, helt enligt plan. Dörren öppnades och hans trogna tjänare kom in med en bricka med rött fruktigt vin som han uppskattade. ”Nej jag tar det på mitt rum, jag ska visst få sällskap ikväll tror jag.” Tjänaren bugade djupt man sa inget. Dellrikk lämnade rummet och stängde noga dörren. Han gick uppför trappan när han hörde hur glas krossades och någon ramlade nedför trappan. Efter en stund gick han åter upp mot sitt rum. På vägen mötte han tjänaren som uppenbarligen hade snubblat i trappan, olyckligtvis hade tjänaren brutit nacken. Dellrikk studerade honom medan övriga tjänare som städade frös av rädsla av vad husets herre skulle göra. ”Så svårt att hitta kompetent personal nu för tiden” mumlade han. Tjänaren hade ramlat vid en dörr som Dellrikk inte hade öppnat på länge. När han såg dörren fylldes hans hjärta av sorg för han visste vad som fanns där bakom. Utan att egentligen tänka på det gick han och öppnade dörren. Där inne fanns ett större rum, det var tydligt att rummet inte användas så ofta men det städades ändå regelbundet. Inne i rummet fanns vid ena väggen ett svart skynke och vid detta stod en tavla på ett stativ. Tavlan bar ett svart sidenband i ena hörnet. Tavlan föreställde en ung kvinna med svart klänning och grått hår. Dellrikk nästan rörde vid tavlan och mumlade för sig själv ”tänk om jag bara visste om dig innan…” han tillät sig inte ens i sitt egna torn att släppa in de känslor som välde fram inom honom. Vid sidan om tavlan på väggen hängde ett sköldemärke av en svart ros med gröna blad mot svart. Hans stod tyst där en stund och hans tankar bröts när han hörde hur glaset utanför dörren sopades bort. Han lämnade rummet och stängde dörren och mötte en annan tjänare som kom springande med andan i halsen ”hon är här ers nåd” Dellrikk såg på sin tjänare med en skarp blick och sa ”men så skicka henne till mitt rum då!”. Tjänaren nickade och gav sig nedåt för trapporna. Dellrikk fortsatte upp till sitt rum och väl där hällde han upp sitt vin. Hans tankar blev dock kvar på kvinnan i rummet så hans hörde inte när hans gäst kom in i rummet. Han ryckte inte till när hon sa ”djupa tankar?” men det var nära. Han vände sig om ”bara gamla saker som inte stör mig längre”. Kvinnan hade en utmanande klänning på sig och hon stängde dörren och gick utmanande mot Dellrikk. Hon kom fram till honom och tittade djupt i hans ögon ”några tankar du vill dela?” Dellrikk log ”de hade knappast intresserat dig” vilket fick kvinnan att skratta. Sedan satte hon sig på sängen och tog ett glas med vin. ”vad hade dina syskon sagt om de visste att du hade en dotter av David hos dig, här mitt i hjärtat av Kalandri?”. Dellrikk satte sig vid hennes sida och sa ”är vi här för att låtsas vi ska utbyta information eller ska vi svettas tillsammans?” Hon förde sina fingrar genom hans bleka hår och började knyta upp hans insvepande kläder. Efter en stund sa hon ”eftersom du går så rakt på sak måste du verkligen säga vad du tänkte på”. Dellrikk log, blundade medan han njöt av beröringen ”jag tänkte på kraften i blodet”. Sedan ställde de vinglasen på borden och började dela natten.

En adelsdams öde

Det var ett fängelse, ett fängelse för en privilegierad men med fyra murar och ett hus inom detta. Hon visste inget av det som skedde i världen utanför. Rakel hade inte kontakt med någon utanför murarna, mat levererades genom en lucka i dörren. Hon fick själv sköta sin toalett, tvätta sina kläder och laga sin mat. Saker som hon bara hade sett andra göra åt henne. Hon var säker på att hon var fängslad hos Kart Aspensköld men var han hade detta fängelse visste hon inte. Hon hade försökt klättra över muren men vakterna hade då gått in och tagit bort den stege hon tillverkat. Dagarna gick och blev veckor och under tiden hann hon fundera på varför hennes kung hade fängslat henne? Hon hade knappast fått en förklaring men hon gissade att det var på grund av hennes moder, grevinnan Alma Vikosit, gjort. Hennes moder hade alltid haft planer i det dolda. ”För att skydda vår familj” hade hon sagt flera gånger men nu hade planerna i skuggorna hunnit upp henne. Det var i alla fall vad Rakel tänkte men hennes moster var ändå drottningen av Lusari så hon hoppades det skulle skydda henne. Så en dag så öppnades plötsligt porten och två kammarjungfrur och två vakter kom in, man snygga till henne under tystnad och vidare till en täckt vagn. Efter en stund verkade man ha kommit fram och hon fördes in i ett kapell, hon kände igen Jungfruns kapell utanför Nordstad och där inne mötte hon Kart Aspensköld. Hon hade alltid gillat honom, det fanns något ärligt över honom men nu såg han mest bitter ut. Vakterna lämnade henne ensam med Kart och dörrarna stängdes och de var ensamma. Rakel neg djupt inför Kart trots att hennes titel inte tvingade henne till att göra det. ”Res dig” var det enda Kart sa, hans röst var hård och kall. Hon reste sig men blicken var fortsatt fokuserad på golvet. ”Det har varit ett krig i vårt älskade land” sa han och fortsatte ”och den sida som din mor stod på förlorade”.  Rakel bet sig i läppen men rörde sig inte och svarade inte och Kart fortsatte ”din moder och hennes barn har valt den fega vägen och lämnat det sjunkande skeppet som dränkta råttor”. Rakel drog en suck av lättnad men visade det inte även om tankarna snurrade runt i hennes huvud. Kart fortsätter ”som i alla krig finns det hjältar, som efter trogen tjänst behöver en belöning”. Kart tog handen under hennes haka och lyfte den uppåt tills hennes blick mötte hennes ”och du är en del i den belöningen”. Han släppte hennes haka men sa inget. Rakel upplevde att tystnaden var plågsam och sa till slut ”är det ni, ädle herre, som ska belönas?” Kart brast ut i ett rungande skratt och sa sedan ”nej” men sa sedan inget mera. Hon stod åter och tankarna flödade genom hennes huvud, i bästa fall skulle hon bli bortgift men någon adelsman. Hon gick igenom de som hon visste kunde vara kandidater. I värsta fall, hon rös och slog bort tanken på det värsta. Kart drog in luft och sa ”så det som jag fått av Aetan är att det ska vara en större fest för att fira freden och att hela Lusari är befriat från upprorsmakarna. Där kommer du möte din blivande man som kommer tilldelas din moders grevskap, dock med titeln baron. Du ska vörda din man och var honom trogen in i döden.” Rakel vågade inte annat än att nicka. ”Skulle du försöka ta kontakt med dina släktingar eller intrigera bakom kungens rygg är ditt liv förverkat.” Kart lät orden sjunka in, Rakel kunde inte hindra skakningarna. ”Du kommer nu återvända till Mirki och om man frågar dig om din moder eller dina släktingar är hon död för dig och en förrädare som fick det hon förtjänade. Skulle någon, oavsett vem, kontakta dig i syfte att på nytt smida ränker bakom kronan kommer du skyndsam meddela mig, kungen eller andra förtrogna detta. Låter du bli detta är ditt liv förverkat. ” Rakel skakade men nickade och godkände tillvaron. ”Bra du ska ge dig av nu” och så förde Kart henne till vagnen som genast satte av mot Mirki.

Planer

Gigar betraktade Alexandra, föreståndaren för den Gyllene rosen i Kalandri. Det var uppenbart att hon var rädd även om hon försökte spela att hon hade läget under kontroll. ”Vad sa du till flickan?” Alexandra sa det hon mindes, vilket inte var något, och Gigar visste att det inte stämde med det vakterna hade sagt. Han hade kanske i normala fall låtit straffa föreståndaren för sina lögner men något sa honom att hon faktiskt sa vad som för henne var sanningen. Han skickade ut henne ur rummet och kallade in en av flickorna, hon som kom in var ung, kanske 19 år. Inte det bästa materialet som verksamheten hade men smaken är olika konstaterade han torrt för sig själv. Han frågade ut henne och efter en stund hade han förstått att en av flickorna hade försvunnit, troligen dödad av en kund. ”Vem” frågade han, flickan tittade osäkert ned på golvet ”Makio” sa hon till slut. Gigars ögon smalnade, han kände hur hans pulsa ökade. Hur såg de ut, undrade han? Flickan beskrev de tre, en ung kvinna och två män. Flickan tittade upp men Gigar stirrade tomt framför sig. Hans ilska visste inga gränser, hur kunde de? Hur vågade de? Hade han inte statuerat ett exempel förre gången när de började snoka i husets affärer? Flickan frågade försiktigt om hon kunde gå, han tittade upp och drog svärdet och högg i en enda vacker rörelse. När flickans huvud dunsade i golvet sa han tyst för sig själv ”du var ändå skadat material”. Han ringde på en klocka och Alexandra kom in, ”städa upp” sa han kort och gick sedan ut. Alexandra var klok nog att inte ifråga sätta detta. Han började skicka ut spanare och samla information om sin sons vänner. Kunde han vända detta till sin fördel? Varför var de intresserade av Makio? Vad visste de? Han återvände till Hus Dellrikks torn, där mötte han oväntat sin fader. Gigar gick in i rummet och hällde oberört upp ett glas vin, han kände sin faders ögon i nacken men valde att inte bemöta dem. Hans fader, Dellrikk, satte sig i en större fåtölj och inväntade att Gigar skulle vända sig om. Dellrikk var den som bröt tystnaden ”din son var här idag?”. Gigar spelade så oberörd som han kunde ”jaså” sa han lite släpande. Dellrikk fortsatte ”jag lät honom se sin faster Ullania”. ”Jaha” svarade Gigar i ett försök att verka oberörd ”hur tog han det?”. Dellrikk sa inget utan satte långsamt ned glaset. Gigar valde att sätta sig en bit bort, han släppte aldrig uppsynen över vad hans fader gjorde. Dellrikk fortsatte ”vi får släppa våra intressen, eller snarare minska dem i Lusari och Kendor för tillfället.” Gigar nickade men sa inget och Dellrikk fortsätter ”men först ska vi hämta ut vår förlorade inkomst i form av silver från gruvan. Jag tänkte att det kanske du kan klara av utan att strula till det?” Gigar valde att inte svara alls och Dellrikk fortsatte ”baronen får ta hand om sitt egna öde. När kom du på att han inte kunde få arvingar?” Gigar tittade upp ”det var inte så svårt att räkna ut, med tanke på den mängden kvinnor han hade belägrat och inte lyckats få en arvinge. Sen gjorde jag en diagnos och såg felet men valde att inte rätta till.” Gigar skrattade till ”är det inte så du brukar säga? De som av naturen fått defekter ska man inte rätta till”. Dellrikk log och sa ”jag förutsätter att din sons vänner och deras nyfikenhet, kommer rättas till?” ”Har du förslag på hur?” sa Gigar. Dellrikk log ”ja, flera stycken”.

Sökande

Att söka efter urelden var tidskrävande, de som en gång hade delat på masken hade varit noga med att gömma bitarna väl och mycket långt ifrån varandra. Dessutom hade bitarna flyttats men Rommario hade letat länge och tålmodigt och nu när han fått den första biten minskade inte hans åtrå till de övriga. Nej, tvärtom han förstod nu kraften. Bara en bit förstärkte hans egen eld flera gånger. Tänk då vad flera bitar skulle göra? Han darrade vid tanken på detta men lugnade ner sig. Han trodde sig veta att drakarna hade kontroll över en bit och griparna över en annan. Han hade även hittat platser där bitarna hade funnits. Rommario började vanka av och an, faktum var att han funderade i flera dagar, det fanns något som gnagde men tanken ville inte komma ut.

Han hade suttit i familjens stora slott och bläddrade förstrött i olika böcker mest för att bearbeta information i bakhuvudet. Just nu bläddrade ha i en ganska nyskriven bok om Edlosi och Serdans krafter eller förmågor. Författaren menar att inte bara dessa släkten har förmågor utan även vanliga människor med blod från någon av de uråldriga raserna ibland fick oväntade förmågor. Ibland ”hoppar” förmågorna över en eller två generationer och visar sig på barn eller barnbarn. Han log och tillät sig tankarna flyga iväg. ”Tänk om det fanns någon som kunde se bakåt i tiden på en plats” fantiserade han. Han gick bort och hämtade en stor, dammig gammal bok. Han bläddrade mellan de uråldriga raser som författaren beskrev och vilka egenskaper dessa hade. Han stannade vid Baseliskerna, de var kopplade till tid. Tankarna snurrade i hans huvud, hade inte hans dotters syster ärvt ett hus som hade utsmyckningar av timglas och baselisker? Han tog upp ett kort och tog kontakt med flickan på kortet. Flickan blev förvånad över förfrågan men lovade att hon skulle kolla upp husets ägare och historia.

Han fick vänta flera dagar innan kontakten gav besked, huset hade ägts av en man som var magiker och gjorde flera resor till slöjan. ”Fick magikern några ättlingar” frågade han flickan som svarade att han fick en dotter, oklart vem som var modern. Dottern gifte sig och bär nu efternamnet Konstali och lever i Tower på Lusari. Rommario tackade flickan och gick bort och hämtade sin kortlek med alla sina kontakter. Han gillade egentligen inte att spå men ibland så hjälpte det eller gav ledtrådar om hur man skulle komma vidare. Han drog sig till minnes, han hade varit i Tower för många år sedan. Det fanns rykten om att en drake gillade området men han la ingen vikt vid detta för han fokuserade på letandet efter urelden. Han mindes att folk sa att baronen och hans barn var konstiga. Han blandade leken och började lägga korten, ett efter ett. Han ställde flera olika frågor och för det mesta blev svaren otydliga men efter en dag såg han ett mönster. Det var uppenbart att han kunde ha stor nytta av baronens barn, han begav sig genast dit. Väl där när han öppnade sin grind och klev ut i hamnen var det första han såg en stor drake och på den en flicka, han förstod då hela innebörden av vad korten hade sagt. Sen visade han vad en bit från urelden i hans händer kunde göra.

Möte i Kalandri

Hon frös till, där stod hennes kusin och sonen till den man som var orsaken till att hon tvingades lämna sitt hemland. Här i den största staden i världen gick han omkring som han ägde hela staden, det var så hon uppfattade det. Han hade nästan fläckfritt utseende men hon hade sett hur han egentligen ser ut, hon hade sett vad årtal av det ”rena blodet” hade gjort med människorna på ön. Dagen hade börjat bra, hon hade åter sett folket som flyttat in i huset bredvid. Hon hade sett hur folk drogs till huset som flugor dras till skit. Det var bra, det dolde deras hus. Hennes så kallade lärare sa att den mörkaste skuggan döljs bakom det starkaste ljuset. Sedan hade hon gått ned till Ljusets kyrka och tänt ett ljus för sin kusin vid hans sköldemärke. Hon undrade om han levde, hade han klarat testerna. Var han nu en fullfjädrad lönnmördare? Efter att hon lättat sitt hjärta hade hon gått ut i ljuset och då sett honom, Keloxim de Pex. Hon mådde nästan illa av att bara tänka hans namn. Sedan blev hon medveten om flickan bredvid honom, flickvän? Hon struntade i vilket och flydde snabbt in i kyrkan igen. Inte för snabbt för då förstod man att hon flydde utan snarare som om glömt något och gick tillbaka. Men den fördömda flickan gick efter henne. Hon kände igen typen, bortskämd flicka som hade allt men som hade haft en ”dålig uppväxt” eller annan dålig ursäkt för att sedan förpesta allt och alls liv med sin nyfikenhet. Snabbt smet hon ut genom bakdörren och försvann i folkvimlet på Kalandris gator. Väl hemma i sitt egna rum analyserade hon sin situation. Var hon i fara? Var Keloxim efter henne? Kanske, kanske inte? Skulle det vara troligt att han fann henne? Nej, kom hon fram till, inte på egen hand i alla fall. Men att han var här var illa nog. Hon visste att hon kunde be om råd men priset var högt och hon var inte säker på att hon ville betala det, inte nu och inte idag. Hon lyfte på brädan och tog fram börsen och räknade. Nej, hon hade inte tillräckligt för att fly tillräckligt långt bort. Hon hörde hur hennes mästare, doktorn ropade ”kan fröken komma ned? Vi har en patient”. Hon suckade och gömde pengarna, återställde lönnfacket och rättade till klädseln och gick ned.

Makio

Ashelin stod och tittade på värdshuset Silverskeden i natten. Den Kalandriska natten andades värme och oro så som den alltid gör, förutom när det regnar kraftigt för då är gatorna tomma och nästan ingen intrigerar. Bara nästan, det fanns alltid de som intrigerade, tänkte Ashelin. Det var som de fick intrigerna i sitt blod, hon avskydde de dolda budskapen, de genomtänkta planerna. Det var som det var vägen till målet och inte målet som var själva nyckeln till självuppfyllelse. Och ändå stod hon nu här och studerade ett litet intetsägande värdshus som rymde fem viktiga personer. Hennes mål var dock specifikt en av dem, hon skulle försöka skydda henne, flickan med det långa håret. Hon visste flickans namn både från sin uppdragsgivare och från en annan flicka, Makio, som hade mött henne för några år sedan på ett ”glädjehus”. Ashlin skrattade tyst och rått åt namnet glädjehus, för åt vem skänkte huset glädje? Hennes uppdragsgivare var noga med att påpeka att hon skulle närma sig de fem med stor försiktighet. De fem var av antingen släktet Edlosi eller om de hade riktig otur av släktet Serdan. I natten blåste en stilla vind, ljud från människor som var fulla och sjöng obskyra sånger hördes från bakgatornas små krogar. Ibland passerade en och annan människa förbi men ingen som verkade hot själva värdshuset. Hon hade precis tänkte återvända hem när hon i ögonvrån såg en katt som smet ut från värdshuset. Undermedvetet noterade hon att hon inte sett den katten innan men hon gjorde inget med den informationen. Plötsligt blev hon medveten om andetag bakom sin rygg, hon vände sig om. Där stod den mörka märkliga mannen från sällskapet. Hon visste att han var vän med en kvinna vid namn Amina el Shamada och att han rörde sig smidigt. De pratade, han var nyfiken på varför hon spanade på huset och hon kunde inte svara trots att hon gärna hade sluppit de förhatliga intrigerna och lögnerna. Han lät henne gå för vilket hon var tacksam för och hon återvände hem. Där höll Makio på att laga mat och verkade vara nöjd med livet. ”Hur går det?” frågade Ashelin. Makio ryckte till ”vad du skräms” och tog sig för bröstet. Ashelin log och gick fram till henne, Makio log tillbaka. ”Hur går det med boken?” undrade Ashelin. Makio återgick till att röra i sin gryta som luktade ljuvligt och sa ”det blev inte så mycket, det är så svårt med alla minnen även om jag sällan skriver några detaljer. Så det är väl så klar som den kan bli.” Ashelin gick fram till bordet och bläddrade igenom de numrerade bladen. ”Jag skulle vilja ge din bok till någon som du träffat.” sa hon. Makio tittade på henne med en blandning av förvåning och fasa ”vem då och varför?”. Ashilen sa ”Fiona, du träffade henne i Nerdar i Hyxensia. Du har nämnt henne i din bok.” Makio såg tveksam ut ”men varför? Vad är syftet och meningen?” ”Jag vet inte” svarade Ashelin men det känns ändå som det kan hjälpa dig på något sätt”. Makio såg undrande ut och Ashelin fortsätter ”du kan inte återvända till din by för du är död, skulle du återvända blir du åter ´levande´ vilket gör att han som tillfogat dig så mycket smärta kommer söka efter dig igen.” Ashelin gjorde en paus ”men jag känner i mina ben att Fiona och hennes vänner kanske kan hjälpa dig på något sätt.” Makio vände sig åter till grytan och fyllde två djupa tallrikar och ställde dem på bordet. Hon tog fram glas och en kanna med vatten och visade med handen att Ashelin kunde sätta sig vilket hon gjorde. Både började äta under tystnad och Makio var den som bröt tystnaden efter en stund ”är det ditt märkliga blod som säger dig att de kan hjälpa mig?”. Ashelin nickade ”ja, jag tror det”. Makio tittade på henne ”jag litar inte längre på människor efter allt jag har genomlevt men väljer ändå att tro på dig. Vad spelar det för roll om man blir sviken en eller hundra gånger, om man får ett eller hundra slag?” Ashelin tog Makios hand och kramade den ”tack” sen fortsatte de att äta under tystnad.

Möte i en silvergruva

En lång, smal och blek man in draperad i flera lager av tyger i bleka färgar av vitt, blått och grönt. Vid mannens sida fanns ett vackert, utsmyckad svärd som liknande mest en värja stor i grottan och lyssnade på Baron Adam Stålhjälms skyt. Mannen konstaterade snabbt att baronen är en enkel man med enkla behov. Peka i en riktning så går baronen dit, som en hund som följer ett spår där belöningen är korvar. Mannen riktade åter sin blick mot baronen som avslutade meningen ”så därför vände jag händelsen med banditerna som elda till min fördel och vi kan nu bryta dubbelt så mycket silver som tidigare.” Den bleka mannen log ”så bra” sa han med en hes, nästan viskande röst. Baronen så omåttligt nöjd ut över sin lilla gruva och hans framgångar. Den bleka mannen studerade baronen som tillslut insåg detta och harklade sig lite urskuldande. Den bleke sa ”och striden med kung Aetan, förlusten av större delen av dina män, hur hanterar du detta?” Baronen fick plötsligt en annan min, en min av ilska och en min av förvåning men han hämtade sig snabbt. ”Det är ett mindre bakslag, nya trupper är på ingående och kommer skapa en ny armé åt mig. Kung Aetans folk led lika mycket och hans led fylls inte på lika lätt.” avslutade baronen med och såg dessutom nöjd ut. Det fanns inget som avslöjade vad den bleke mannen tyckte om detta men han fortsatte i samma tonläge som tidigare. ”Det har också kommit till min kännedom att Eskil Stirkes avled oväntat i sömnen och att hans efterträdare, Efraim Stirke, är god och personlig vän med Aelyx, kung Aetans son. Vad tänker du om det?” Baronens ansikte var en blandning av bestörtning, ilska och förvåning och han fräste mot den bleke mannen ”har du låtit detta ske?”. Den bleke verkade ta det hela med ro men en bit bort rättade flera av hans livvakter till sina rustningar och vapen utan att för den sakens skull dra dem eller verka hotfulla. Den bleke sa ”vår överenskommelse var att jag skulle stötta dig att ta kontrollen över både Lusari och Kendor, inte att ge dig manualen hur du skulle göra. Jag har kanske satsat på fel häst i stallet?” Orden landade dåligt hos baronen som blev ursinnig och både spottade och skrek ut ”TROR DU ATT DU KAN STÅ HÄR I MITT LAND OCH I MIN GROTTA OCH HOTA MIG OSTRAFFAT?” Baronens hand flög ut med målet att landa i den blekes ansikte. Den bleke gled enkelt undan och drog samtidigt en liten dog från sina kläder och snittade mot baronens hand. Baronen skrek och stapplade bakåt. Hans män blev förskräckta och hann nästan dra sina svärd och börja rusa mot sin baron men den blekes vakter stod redan i vägen med dragna svärd. Baronen tog sig om handen, på marken låg ett lillfinger och en bit av ett ringfinger. Den bleka sa medan han omsorgsfullt torkade av sin dolk ”jag ger dig lika många dagar som du har fingrar kvar, det vill säga åtta, för att rätta till situationen.” Sedan gick den bleka mannen ut ur grottan med sina män, baronen stod kvar och tittade på sina vakter.