Vulin Axylls kläder hade sagt till medborgarna i Orbhem att han var en man av rådet och en magiker. Han hade långt skägg som var format som ett V som var välansat, han ögon var bruna och håret bestod främst av gråa slingor. I vanliga fall var han en man som väckte respekt och som folk var rädda för, som rådsmedlem och magiker! Men nu var det tydligt att han var den nervösa och sneglade hela tiden på sin besökare som var betydligt mera lugn och som nu studerade en karta över den kända världen. Främst var den över landet Orbhem, dess grannar och ett land i söder som hade få detaljer. Vulins kläder var purpurfärgade i glänsande siden med mystiska symboler broderade i guldtråd. Faktum var att ingen utom en magiker fick bära purpur, allmänt sågs rött som en ond färg. Vulins besökare var främst iklädd rött och svart, vid sidan hade han en dolk med ett rött handtag, huvudet var rakat och ansiktet var spetsigt, ögonen stickande och smala och hans mustasch var liten och vaxad. ”Jag har gjort alla förberedelser efter era instruktioner” sa Vulin. Besökaren reagerade genom att sakta nicka men utan att ta bort blicken från kartan. Efter en stund vände sig besökaren om och sa ”och kvinnan” han letade efter ett namn och Vulin fyllde i ”Taldinia. Mäster Taldinia av Silverflammans akademi”. Besökaren log och skrockade och sa med en tydlig ironi i rösten ”mästare”. Vulin skruvade på sig, faktum var att Taldinia var en mycket framstående magiker i landet och hade ett högt anseende. Besökaren gick mot bordet där Vulin satt och Vulin fick anstränga sig för att inte hoppa till. Besökaren satte sig och stack sedan ned handen i sin kappas ficka. Ur fickan tog han fram en svart kristall och la på bordet. Han tittade på Vulin och sa ”och hon förstår inte eller anar inget?” Vulin såg på kristallen och skakade på huvudet. ”Bra” sa besökaren kort och sköt kristallen halvvägs över bordet och sa ”och i Nievern finns det redan ditt folk?” Vulin började svettas och försökte svara utan att darra på rösten, vilket misslyckades, ”som jag förklarat för dig har landet Nievern varit stängd under mycket lång tid.” Besökaren la handen på kristallen. Vulin svalde och fortsatte ”men min plan” han såg på besökaren som visade en tillstymmelse av missnöje och Vulin ändrade sig och fortsatte ”min tanke, om ni godkänner det, är att med på skeppet finns två av mina förtrogna som tar kontakt med Ezulyns tjänare.” Vulin svalde ”resten borde sköta sig självt”. Besökaren funderade och sköt sedan över kristallen till Vulin som tittade på kristallen. Han rörde vid den och visste att det var en så kallad själsten som sas kunna fånga en själ från en nyligen död. Besökaren studerade Vulin och sa ”du förstår att du inte får träffa Taldinias gäster, inte ens vara i samma rum.” Vulin nickade och funderade och skulle precis säga något men besökaren förekom honom ”min syster”. Vulin såg förvånad ut, besökaren log ett illavarslande leende. ”Du skulle fråga hur Taldinias gästar fann henne från det fjärran Grenivien?” Vulin kunde inte mer än nicka. ”I en lång kedja av händelser viskades det om en ny ras och en kvinna som varit magiker under ett mycket långt liv. Det räckte för att min syster skulle kolla upp det.” Han log, Vulin visade tecken på att han funderade men han sa inget. Besökaren reste sig och sa ”du kommer så klart aldrig berätta om detta möte, om mig eller skriva ned något om det”. Vulin skakade på huvudet, besökaren log och lämnade rummet. När dörren stängdes drog Vulin en lättades suck och hällde upp ett stort glas med konjak och drack tre stora klunkar.
Tiden gick, flera månader faktiskt och så en dag kom en av Vulins tjänare in till Vulin och sa ”mäster Taldinia har fått besök som talar Greniviska.” Vulin nickade och skickade efter två av sina bästa och trognaste lärlingar.