Mannen satt på knä i leran, han blödde från flera mindre sår. Det regnade, himlen var mörk och molnen tunga och gråa. Mannen satt och höll händerna vid sidan om magen och genom händerna rann en strid ström av rött blod. Mannens kläder var blöta och leriga. Framför mannen stod en lång, man med smal mustasch och välansat skägg med en värja i ena handen. Runt om de två låg flera andra män, orörliga, vissa med ansiktet ned i lerpölarna, vissa saknade väsentliga kroppsdelar. En bit bort fanns ett värdshus och en skrämd folksamling. ”Är du nöjd” frågade den sittande mannen den som stod framför honom. Mannen med mustaschen såg på honom och sa ”hur kan jag vara nöjd?”. Mannen som satt på knä kved och sa ”vilket är ditt namn?”. Mannen skrattade till ”varför skulle jag säga det till dig”? ”Därför att jag håller på att dö” sa mannen som satt i leran och förblödde långsamt ”är det för mycket begärt att jag får veta det”? Mannen med svärdet nickade och sa ”mitt namn är Norro”. Mannen i leran nickade ”en serdan”? Norro såg förargad ut och skakade bara på huvudet. ”Så du är en edlosi då?” sa mannen och fortsatte ”men egentligen spelar det ingen roll.” Norro tittade på mannen och sa ”det spelar all roll för mig”. Mannen skrattade, hostade upp lite blod och sa sen ”för den olycka ni dragit över detta land, spelar det ingen roll”. Norro skakade på huvudet och sa ”nej, det kan jag inte hålla med om. Jag har ju precis kommit till denna plats, jag blir helt oprovocerat anfallen av dig och dina kumpaner utan att jag gjort er något. Hur kan den olycka då vara mitt fel”? Mannen kved och ramlade på marken, hans liv rann sakta bort. Norro betraktade mannen i leran, han funderade och gick sedan fram, lyfta upp mannen och bar in honom på värdshuset. Folket flyttade snabbt sig från dörren när han gick in men följde sedan efter och kröp längs väggarna. Norro la mannen på ett bord och la sedan handen på såret. Efter en stund gick han sedan bort och hällde upp ett stort stop med öl åt sig. Mannen på bordet rörde sig inte först men sedan hördes ett stönande och mannen satte sig upp. Folket längs väggen drog efter andan. ”Du räddade mitt liv?” sa mannen. Norro nickade. Mannen stirrade på Norro och visade inget tecken på tacksamhet. Norro verkade dock inte speciellt bekymrad över detta. En frågade började formas i mannens huvud men sedan var det som han själv fann svaret. En stund satt han bara där och blängde på Norro som satt och drack sin öl. Till slut sa mannen ”erkänn att du enbart räddade mig så du kan plåga mig igen”? Norro svarade inte utan fortsatte dricka sin öl. Mannen tittade på folket som stod tryckta mot väggen, dels av skräck men mest av nyfikenhet. Mannen såg på dem ”bara så ni vet, anledningen till askan i luften, drakar i skyn och kungens och drottningens död, kriget i väster, kriget i öster. Allt detta är sådana som hans fel”. Mannen pekade på Norro som satt kvar och drack sin öl. Mannen fortsatte ”det är hans sort som dragit olycka över landet. Deras blotta existens gör att elände kommer som flugor runt koskiten”. Norro reagerade inte, mannen verkade ladda. ”Innan de kom till landet, ja till världen, då hade ni ett eget val. Era liv var kanske inte bättre med ni var trots det fria. Utan att veta det har ni under lång tid levt i deras skugga. Ni har, utan att känna tyngden, blivit trampade på”. Norro reste sig och gick mot mannen som försökte se stor och orädd ut men såg mest ut som en dränkt katt. ”Min och min familjs närvaro har knappast den påverkan som du vill försöka slå i dessa människor. Deras liv, land och värld hade varit lika eländig utan vår närvaro”. Mannen såg trotsigt på Norro och sa ”du och din inavlade släkt är som en sjukdom som sprider och förgiftar allt som det rör vid. Det är som marken förgiftas av en blotta närvaro. Ta bara några av din släkt och se vad de orsakade den finaste akademin i landet”? Mannen vände sig mot folket som tryckte mot väggen ”om blott ni visste vad hans blod orsakar detta land, er kung, er drottning och ert folk. Om ni visste vad tillsynes oskyldiga små flickor som..” Mannen tystnade då en dolk fanns djupt begraven från halsen upp genom hans huvud. Norro drog ut dolken och lät mannens kropp falla till golvet och blodet spred sig som en stor pöl. Folket längs väggen var som förstelnade, sedan försökte de fly men deras fötter nådde inte längre golvet, det var som de plötsligt svävade omkring i luften. Norro gick lugnt fram till en stor tunna med lampolja, hällde ut oljan golvet. När oljan rann mot folket som förtvivlat svävade strax ovanför golvet formades oljan till små droppar som också svävande med folket i luften. Norro gick ut och kastade facklan på golvet. Folket skrek, han släppte åter på gravitationen marken under folket men då var både de och värdshuset övertänt.