Efter inspiration av Vendela
Felix stod i sitt rum och funderade, han såg ut över det böljande vackra landskapet. Så knackade det på dörren, han funderade vem det skulle kunna vara och la svärdet strategiskt innan han bad den utanför dörren kliva in. In kom ett känt ansikte, han slappnade av men inte helt. Corral klev in och log ”väntar du besök” sa hon och syftade på svärdet. Han såg på henne och försökte läsa av hennes ansikte men som vanligt var det helt lönlöst, ”nej, så därför såg jag till att vara beredd” sa han helt ärligt. Hon stängde dörren bakom sig och tittade efter en plats att sitta. Rummet var ganska litet med hemtrevligt på ett enkelt sätt konstaterade hon. Felix bjöd henne att sitta på en enklade stol och hon satte sig och sa sen ”jag trodde du skulle känna portalen?”. Han nickade, ”ja, den kände jag men kungens hovmagiker går ut ibland så jag antog att det var hon”. Hon log och tittade på rummet ”du lever anspråkslöst” sa hon lite förstrött. Först rynkade han på pannan, sen tittade han på henne och sen skrattade han högt. Corral såg nu lite förvånad ut men sa inget. ”Vilka lekar vi leker” skrattade Felix och satte sig på en stol mot Corral. ”Vad är syftet med ditt besök?” sa han ”det är ju knappast av artighet eller för att du uppskattar min närvaro”. Han log mot henne, hon log tillbaka. ”Jag undrar om du hört av flickan som kallar sig för Rei eller ditt barnbarn Wiktor? Det var ju ett tag sedan de hördes av”. Felix såg på henne och sa ”orolig?”. Corral försökte se lite frånvarande ut men tittade sedan på honom ”ja, faktiskt”. Han log och sa med lite retsam ton ”så det är sant som de säger, den mäktiga Corral har känslor?” För en kort stund blixtrade det till i hennes ögon men sedan slappande hon av och var sitt vanliga jag igen. Corral suckade ”jag har normalt bra koll på henne men nu är hon som uppslukad av jorden. Så, ja, det oroar mig lite”. Felix släppte henne för en stund med blicken och tittade åter ut över landskapet. Sen sa han ”jag är inte det, de verkar överleva.” Han vände sig till henne och sa ”du sa att de hade rest till ett Hasikal tempel mitt i djungeln, konfronterat en aggressiv riddarorden, skolan de går på blev överfallna av Verga och Photha med sina demoner, de blev strandsatta på en öde ö, de har fångat en drake i sitt sinne, ja listan kan göras lång tror jag. Det jag försöker säga är att mitt barnbarn och ditt barn kanske inte lyckas med allt men de lyckas överleva. Det är en prestation i mina öron”. Hon funderade och sa sen ”så därför är du inte orolig?”. Han skrattade till ”nja, jag tänker att behöver de verkligen hjälp så kommer de höra av sig. Jag hör inget, alltså tänker jag att allt är bra.” Hon såg inte speciellt lättad ut men sa ändå ”ja, du kanske har rätt”. Det var en stunds tystnad, en bit bort i slottet hörde man hur musikanterna började förbereda kvällens underhållning. ”Är det inte ett ödets ironi” sa Felix plötsligt. Corral tittade på honom, han fortsatte ”här för jag en kamp mot Verrinka” Corral höjde på ögonbrynen men Felix fortsatte men såg nöjd ut ”men borta på Leinad är våra avkommors barn vänner”. Corral satt tyst och sa sen ”hur säker är du på att det är Verrinka? Är det bekräftat?” Han såg på henne ”vem kan det annars vara?” Corral rykte nästan på axlarna men sa inget. ”Dessutom” sa Felix med ett lite lurigt leende ”dök plötsligt Verrinkas barnbarnsbarn upp på hovet och hade ett långt samlat med kejsarinnan.” Han såg menande på Corral som funderade och sa sen ”Tezcata?”. Felix log och sa sen ”och mina spioner sa att hon och Verga hade varit i Castel Mirall.” Felix såg nu omåttligt nöjd ut och la till ”som sagt, överlevare”.