Författare: SerdanGM

Det började närma sig kväll i Aisela och på Silverflöjten stod Orleg och torkade glasen och bägarna för kvällens gäster. Det skulle nog bli en bra kväll tänkte han, många skulle uppskatta dagens trubadur. Marlo kallade han sig men Orleg hade inga illusioner om att det var hans riktiga namn. Han hade presenterat sig för Orleg och Turgon under gårdagen, hans flöjtspelande var enligt Orleg i världsklass. Silvertonerna berörde alla och med sig hade Marlo en vacker kvinna vid namn Stella men Orleg hade sett henne här tidigare och då under ett annat namn, hon var från slottet det visste han. Det skulle framför ett stycke som de kallade Vundry och Ocea.

Marlo och Stella anlände och började förbereda sig, Orleg önskade att hans vän Cinn var här för att få höra men hon var iväg på andra äventyr. Han tänkte på henne ibland och undrade vad hon gjorde? Ibland tittade hon in men oftast försvann hon lika snabbt som hon kom. Gästerna i den stora salen var förväntansfulla och stämningen var hög. Orleg tittade ut över publiken, så såg han en gäst som han helst inte ville skulle vara närvarande, en man med svart bakåtkammat hår och blåa vaksamma ögon och ett leende som lurade de flesta. Han hade med sig en kvinna vid sin sida. Hon hade en röd vacker sidenklänning med gulddekorationer. Kvinnan hade svart hår och mörka ögon, hon viftade med en vacker solfjäder. De satt vid samma bord men det var uppenbart att ingen litade på den andre. Så började föreställningen, man blåste ut några ljus och enbart ljusen kring scenen mitt i rummet stod kvar. Publiken höll andan när Marlo, en smal lite gänglig man med grått silvrigt hår. Hela Marlo utstrålade en sorts skörhet. Hans kläder var tunna och svagt blåa med inslag av svart. Vid hans sida stod Stella, insvept i en vacker svart sidenklänning med dekorationer i svart av orkidéer. Hennes ögon var mörka och i håret fanns en svart orkidé. Så tog Marlo upp en silverflöjt men kvinnan började sjunga först med ljus klagande röst som fick tiden i Silverflöjten att stå stilla. Hon sjöng om vattenanden Ocea som förälskade sig i en pojke som varje dag kom till skogstjärnen och vattnade sina djur. Hon såg hans vackra kropp, hans jordfärgade ögon och hans blonda rufsiga hår och blev förälskad så som bara en vattenande i skogenstjärn kan bli. Tonerna från flöjten vandrade runt i lokalen medan Stella sjöng, den letade sig in i alla skrymslen och vrå och öppnade den mest låsta av alla hjärtan. Orleg var så uppfylld av rösten och tonerna att han inte såg att även mannen med det bakåtkammade svarta håret blev rörd. Sången fortsatte om hur vattenanden och pojken fann varandra och gav sig till varandra under månens ljus i skogen vid skogstjärnet. Tonerna var vackra och smäktande sorgsna som om det i musiken fanns en förebrådan om det som skulle komma. Marlo bytte flöjt till en med djupare lite sorgligare och mörkare toner. Stella fortsatte hur Ocea och pojkens kärlek inte fick gillande blickar och en dag såg även draken Vundry deras kärlek. Vundry var en bitter, gamla och misstänksam drake. Inget bra finns att komma mellan en vattenande och en pojke som vallar sin hjord viskade draken högt uppe i himlen. Vundry flög ned mot pojkens by och förtärde den med eld. Draken landade vid vattnet och pojken ställde sig framför sin älskade Ocea. Men Ocea visste vad draken ville och torkade pojkens tårar och gick för att möte draken. Alla i salen var nu helt upptagna av musiken och sången på scenen och när Stella sjöng hur Ocea tog farväl till pojken för att tjäna draken i eld och mörker fanns knappt något torrt öga i hela salen. I det sista stycket sitter pojken vid skogenstjärn och längtar efter som älskade Ocea medan Ocea sliter och kyler den onde draken Vundry i eld och mörkret i grottorna i Esassu.

Publikens applåder visste inga gränser men Marlo och Stella gav inga extra nummer. Orleg noterade att både mannen och kvinnan såg berörda ut men höll sig samlade och drog sig tillbaka. Orleg gick till rummet där Marlo och Stella satt. ”Jag bugar och bockar för ett mästerligt uppträde” Marlo och Stella nickade. Orleg sa lite försiktigt ”det är inte möjligt att ni ger en annan föreställning?” Marlo reste sig och sa ”nej, det får räcka med denna gång, mitt budskap gick fram tror jag”. Orleg rynkade pannan och sa ”budskap?”. Marlo log men sa bara ”hälsa Cinn” han sträckte fram handen och Stella tog den och de gick ut bakvägen. En droska förde körde iväg dem. Det var natt i Aisela och månen var full och lyste i all sin glans över gatorna. Det var en sanning en magisk natt tänkte Orleg och gick in för att få fart på ölförsäljningen.

Masha tittade på sin farmor, för första gången i sitt liv såg hon hur hennes farmor, den mäktiga Remmica skakade och var…… nervös. Remmica satt på en stol och drack något väldigt starkt, hon tittade ut över havet från sin villa på verandan och muttrade för sig själv ”Ajam, Ajam, Ajam. Din jubelidiot till åsna. Varför går du dit?” Remmica svepte glaset med starkspriten och en tjänare fyllde det lika snabbt igen. Masha satte sig vid sin farmor och försiktigt sa hon ”farmor, vi får hoppas det kommer gå bra”. Remmica vände sig hastigt om och spände ögonen i Masha som höll på att kissa på sig av skräck. Plötsligt blev Masha medveten om kraften, makten och erfarenheten hos sin farmor. Glaset krossades i Remmicas hand, en kraftig vind blåste till och flera av trädgårdens träd knäcktes nästan och samtidigt så gled både Remmica och Masha ut i dysterheten. Där ute i det röda tog Remmica och drog handen som hade hållit glaset genom Mashas hår. Håret fick röda toner från blodet som kom från handen. ”Hoppas” väste Remmica fram ”gör man i möte med en ursprunglig, en gud”. Lika snabbt som Remmica blivit arg, lika snabbt verkade hon lugna ner sig. De gled tillbaka in i verkligheten, vill verandan. Masha var rädd att hon kissat på sig men kände efter och upptäckte att så inte var fallet. Remmica satte sig och tittade tomt framför sig. Masha skulle precis börja resa sig när Remmica sa ”det är förstås hans umgänge som lurat iväg honom”. Hastigt vände sig åter Remmica mot Masha ”du har träffat hans idiotiska vänner, eller hur?” Masha nickade och Remmica fortsatte ”tror du det är någon av systrarna, eller den tafatta adelsdamen, eller det inavlade missfostret med drakblod, eller horungen från kultistfamiljen, eller den där lilla ’oskyldiga’ flickan?” Remmica stirrade galet på Masha som var rädd att dö vilken sekund som helst. Sen såg Remmica på sin hand och drog ut glasbiten från handen och passade på att läka såret. ”Jag lovar dig” sa Remmica med allvarlig röst ”att om min son dör så kommer” hon pausade en lång stund och fortsatte med en mörk ton ”blod flyta”. Det blåste hastigt upp igen och träden vajade i vinden.

Rommario tittade på lapparna som han hade satt upp och på de röda trådarna som gick mellan dem. Fyrvaktarens dotter kom upp med en bricka med te och nybakade scones. Hon ställde dem på bordet och började gå ned igen när Rommario sa ”vi får besök, så du kan hämta en kopp till och någon extra scones.” Flickan nickade och gick. Rommario hänge ett stort lakan framför kartläggningen. Efter en stund kom så besöket, en man med blek, nästan grå hud, svart hår och mörka ögon. Hans kläder var enkla och vid sidan hängde ett svärd som hjältar längtar efter. ”Far” sa Rommario. ”Rommario” sa mannen och satte sig på andra sidan om bordet. Båda två satt där en stund i tystnad, bara tittade på varandra, betraktade. Flickan kom upp med en kopp och ett fat med extra scones. Hon hällde upp och gick sedan ner igen. ”Din?” frågade Rommarios far, Pozzix. Rommario skakade på huvudet. Pozzix tog lite honung i teet, sedan bredde han smör på sconsen och åt långsamt. ”Det var ett tag sedan” sa Rommaio. Pozzix log ”ja, det var ett tag sedan”. Sedan blev det åter tyst förutom vinden och havets brusande nedanför fyren. ”Jag räddade din dotter, Fiona” sa Pozzix. Rommario höjde på ögonbrynet och sa ”det har jag svårt att tänka mig”. ”Varför har du det” svarade Pozzix och mumsade på sconsen och sörplade på teet. Rommario svarade inte utan ryckte på axlarna. ”Vill du inte veta hur?” sa Pozzix. Rommario tittade på Pozzix ”vad får jag höra? Sanningen?”. Pozzix log ”så klart, vad annars? Skulle jag ljuga för min son?”. Rommario lät lågor dansa över handen och sa ”låt höra då”. Pozzix tittade på Rommario och sa ”jag spådde för ett tag sedan och fick som svar att någon i min familj skulle var i en besvärlig situation, i dysterheten, vid en tidpunkt längre fram. Jag tillät mig göra lite efterforskningar och pratade med din bror. Han sa att du hade en dotter som hade en fallenhet för att hamna i besvärliga situationer. Han gav mig spårkortet och resten var enkelt.” Rommario tittade på Pozzix och sa ”vill du ha ett tack?”. Pozzix log och sa ”åh, varför det? Nu är hon ju välvilligt inställd till mig.” Rommario reste sig hastigt och hans armar började brinna men ännu snabbare hade Pozzix rest sig och svärdet lämnat sin skida och spetsen var nu riktad mot Rommaios hals. Båda log, ”så bra att vi förstår varandra” sa Pozzix och backade ut från rummet ”och tack för teet”. Sen var han på väg nedför trappan. Rommario släckte sina armar och satte sig tungt på stolen, där satt han ett tag och lyssnade på stormen utanför.

Väl hemma på Villa Risa tillät sig Risa att slappna av, hon släppte fram sina känslor och satt och grät i tysthet i rummet. Det knackade på dörren och Risa rättade till sina kläder och fixade sitt ansikte. ”Kom in” sa hon. Tjänarinnan gick in och neg och sa ”ni har besök av en viss Julian”. Risa rynkade pannan men nickade och sa ”ni kan släppa in honom”. Medan tjänarinnan hämtade besöket så gjorde Risa sig redo att ta emot den farligaste räven i universum, som hennes bror kallade Julian. Julian kom in tittade över hela situationen och fram till en fåtölj. ”Jag antar att du vill ha mig här?” sa han, Risa nickade. Julian satte sig, Risa valde att stå en bit bort, bakom en annan fåtölj. Det verkade roa Julian som sa ”tror du verkligen fåtöljen hade kunnat rädda dig?” Risa förstod det tramsiga med att stå där och satte sig i den istället, Julian log lite. De båda satt och vägde varandra en stund innan Julian tog till orda ”jag har förstått att din dotter hamnat i en situation som var besvärlig?”. ”Situationen är löst nu” svarade Risa och fortsatte ”så jag är inte i behov av din hjälp”. Julian tittade på henne ”och vad får dig att tro att jag skulle erbjuda dig den?”. ”Åh” sa Risa ”en vild spekulation från min sida”. ”Hmm” sa Julian och fortsatte vara tyst medan ha tittade på tavlorna på väggen som förställde jaktscener. ”Åh” sa Julian ”rävjakt”. Risa log ”de förpestar tillvaron för alla hederliga män och kvinnor på landet”. Julian nickade ”tur då att de är så listiga så att de överlever”. Han tittade på Risa ”är det inte din dotter som har en räv som symbol? Kallar hon sig inte rent utav ’den Lusariska räven’?”. Risa nickade och sa ”men du är inte här för att diskutera tituleringen hos mina barn, eller hur?”. Julian log ”nej, jag hade bara vägarna förbi och tänkte titta in helt enkelt. Du var ju inte hemma så jag passade på att se mig omkring.” Han log ”din rektor är mycket pratglad om man hjälper henne med det”. Risa ryste men visade det inte utan sa ”var det något annat?”. Julian såg på henne och lutade sig lite fram ”jag hade tänkt fråga om vi skulle dela säng i natt men så slog det mig. Säger du ja, är det troligen för att du vill att din lömska bror ska skära halsen av mig under akten. Säger du nej är det för att du är rädd för dina känslor för mig. Så därför är jag tvungen att höra ditt svar.” Julian log och lutade sig bekvämt i fåtöljen. Risa lät sig inte beröras utan sa bara ”jag ger dig inget annat svar än att jag ber dig gå. Jag har inget otalt med dig och vill inte heller ha det. Det som eventuellt är mellan dig och min bror är just mellan er två.” Julian reste sig och rättade till sina kläder, han log, gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. När Risa såg hur han klev in i den blåa portalen drog hon en lättnades suck och satte sig tungt. Lucia satt i biblioteket, hon hade precis kommit tillbaka efter att hon hade räddat sitt barnbarn och en annan från draperiet. Den andra, en man, bekymrade Lucia. Han hade verkligen dåligt påbrå och borde enligt henne avlivas när han föddes. Nu var han dessutom bekant med hennes barnbarn. Hon satt och tittade på sin kortlek med individer inom de båda familjerna. Så blev hon medveten om hur Julian gick förbi, hon påkallade hans uppmärksamhet och bjöd honom att sätta sig vid bordet. De tittade på varandra och Lucia samlade ihop sin kortlek. ”Familjefest?” frågade Julian lite retsamt. Lucia log och sa med len silkesröst ”jag drog mig till minnes din barndom. Var inte du en riktig skogsman?” Hon såg att Julian funderade på varför hon tog upp detta, hon fortsatte ”visst gillade du att spring i skogen och prata med djuren och älskade växterna?”. Julian nickade lite frågande, Lucia njöt och fortsatte ”när jag så såg och förstod att mitt barnbarn umgås med en pojke som är liten, spinkig och uppväxt i skogen och djupt naiv, så påminner han så mycket om dig när du var i hans ålder. Tänk som det kan bli.” Julian rörde inte en min men Lucia visste att det hade träffat rätt. ”Intressant historia” var allt han sa och reste sig och gick. Väl tillbaka i sitt torn tillkallade han Drakens arms kapten med ansvar för det södra Sendru där det Lovriska riket ligger. Mannen kom in och bugade sig lätt. ”Har vi någon pålitlig i Viska i Lovriska riket?” Kaptenen funderade och nickade sedan ”agenten befinner sig i närheten av staden.” ”Bra” sa Julian och fortsatte att skriva och satte sedan sitt sigill på ett dokument som han räckte över till kaptenen. ”Här är agentens order som ska genomföras skyndsamt.” Kaptenen nickade sa ”vad handlar det om?”. Julian tittade på sin kapten och sa med viss irritation ”det finns en adelsdam i förvar utanför Viska, en viss Ismila Erxinor, född Glavan. Hon sitter i förvar för att hon har dödat sin kammarjungfru.” Kaptenen nickade och sa ”hennes talare som ska företräda henne inför kungen ska visst hävda att hon varit utsatt för kultisters mörka magi av sin make och kammarjungfru.” Julian log och sa ”ordern är att skära ut hennes tunga.” Kaptenen verkade oberörd men det syntes att han hade frågor så Julian fortsatte ”det är ett budskap till hennes syster om att man ska vakta tungan.” Kaptenen nickade och sa ”får jag förslå att man lämnar spår av Gendilj kultister på platsen?” Julian var tyst en liten stund men skakade på huvudet och sa ”nej, men lämna en lapp där det ska stå ’Salomes hemligheter mår dåligt av ljuset’”. Kaptenen nickade och gick för att se till att ordern skulle utföras.

Två korta saker innan spelet.

Regina sökte sig längs Parsanis bakgator, hon var försiktig, inte rädd men försiktig. Hon visste vem som rörde sig bland de styrande i Fransalia, hon visste vem hon var och hon ville inte göra sig ovän med henne, inte än i alla fall. Hon kom fram till sitt mål, natten var vacker, slöjmoln gjorde att månens ljus ibland flackade men med rätt formler såg hon ändå det som hon behövde. Enkelt smet hon förbi vakterna och kom fram till en liten bakdörr, låset visade sig svårare än hon hade trott. Hon drog sig för att använda magi här, det hade dragit till sig för mycket uppmärksamhet. Så hörde hon en vagn som sakta rullade fram i natten. Hon tittade och såg biskopens vapensköld på den. Hon muttrade lite för sig själv, varför var han här mitt i natten? Vagnen stannade och eskorten av de fyra ryttarna satt av och öppnade dörren. Biskop Richolir med sin röda kappa klev ur och efter honom kom en kvinna. Kvinnans långa lockiga hår kom fram ur huvan till den lila kappan. De båda gick fram mot den stora porten. Regina muttrade för sig själv, hon hade ingen lust att möta dem där inne. Skulle hon vänta vid dörren och hoppas de gav sig av snart eller skulle hon försöka igen en annan dag? Hon visste hur enkelt det var för kvinnan att upptäcka henne utanför byggnaden. Regina tog det säkra före det osäkra och gav sig iväg i natten.

Julian satt och fingrade i sitt torn. Han hade fått en inbjudan, en ovanlig sådan. ”Vi behöver ses och prata. Mitt förslag på Villa Risa. //Risa” stod det kort. Det som störde Julian var att han faktiskt tänkte att hon ärligt ville träffa honom, utan någon lömsk baktanke. Det fanns så klart en tanke med mötet, det var knappast för att få hans åsikt om årgångens vin. Det svåra var hennes förbenade bror, han skulle så klart vara där, synligt eller inte. Honom litade Julian inte alls på vilket faktiskt kändes tryggt. Med Crorr kunde man alltid räkna med det värsta vilket gjorde att man då visste vart man hade honom. Han hade träffat Risa flera gånger tidigare, en förtjusande kvinna tyckte Julian. Artig, vacker och kvick i tanken, det som var jobbigt med henne var att hon var trevlig. Man släppte garden något i möten med henne, vilket gjorde att man utsatte sig för livsfara. Samtidigt var Julian extremt nyfiken på vad hon ville, att han inte visste vad hon ville hade grämt honom i en timme eller så men nu var det mera att han ville veta. Han gick bort och tog fram en kortlek, där bläddrade han fram hennes bild. Den hade han gjort för flera år sedan. På bilden log hon och satt i en röd klänning och hade sitt svarta långa hår uppsatt i en knut och med en blå blomma i håret. Det var innan hon skapade Villa Risa, hon reste och de hade mötts. Julian lät tankarna flyga iväg, han mindes en varm kväll i Viska i Lovriska riket, det var en bra kväll. Julian log och var till freds med minnet, ett bra sådant. Bra minnen ska man vara rädd om, tänkte ha. Han tog kontakt, efter en stund hördes Risas röst i hans inre ”ja” sa hon. ”jag fick din inbjudan, planerar du rävjakt?”. Hon skrattade ”nej, inget sådant, mer säkerhetsåtgärder för min dotter”. Julian höjde på ögonbrynet, oväntat tänkte han. ”När” frågade han och fick svaret ”när det passar er men gärna skyndsamt.” ”hmm” var allt han sa och sen ”jag kommer vidta säkerhetsåtgärder”. Risa svarade ”det förväntar jag mig”. Sen bröt Julian samtalet. Han tog fram ett annat kort på en gammal vän som det var länge sedan han använt. Han tittade på kortet och tog kontakt ”ja” hördes en bister man svara. ”Det är Julian” sa Julian ”jag skulle vilja ha din hjälp, jag ska till gripens land, till Villa Risa, och önskar komma därifrån levande.” Mannen på andra sidan sa först inget men svarade efter en stund ”du måste hämta mig”. ”Inga problem” sa Julian. Ett par timmar senare steg de två ut genom den blå portalen i trädgården till Villa Risa.

Som present till Vendela!

Dikten är egentligen av Ono No Komachi, en kvinnlig japansk diktare från 800-talet.

En gång i drömmen
skymtade bilden förbi
av den jag älskar.
Sedan den gången går jag
alltid hoppfull till vila.

Ashelin la ned pennan och tittade på dikten hon hade skrivit. Hon la ihop sin bok, Silverskedens värdinna Elisa gick fram till henne. ”Önskar ni något annat?” frågade Elisa. Ashelin skakade först på huvudet men tänkte sedan till och sköt över den tomma te koppen. Elisa log och gick och hämtade tekannan. När Elisa hällt upp teet så tittade hon utforskande på Ashelin. ”Du ser ut som du har mycket att fundera på? Var inte mötet med den unga Fiona till er belåtenhet?” Ashelin sa inget utan bara tittade tomt framför sig och sa sedan lite släpande ”det är så mycket nu”. Elisa skrattade till vilket fick Ashelin att rycka till och komma ut ur tankarna. Ashelin blev lite förargade över att Elisa skrattade åt henne men Elisa torkade bara bordet och sa ”när jag först såg fröken Fiona tänkte jag att flickan var en sökare”. Ashline släppte sin irritation och tittade lite frågande på Elisa som satte sig vid bordet. Det var sent på kvällen och natten erövrade Kalandri i en snabb takt och Silverskeden hade redan stängt. Det var därför den skygga Ashelin, Silverskeden ägarinna, satt där inne och drack sitt te. Det fanns inga andra där. Hon skulle precis ta och svarar Elisa när det knackade tyst men bestämt på dörren. Elisa rynkade på pannan och gick för att öppna, där ute stod en man med stiliga åtsittande kläder, vid sidan hade han en enklare dolk. Ashelin såg vem det var och ropade ”du kan släppa in honom.” Elisa släppte in mannen, frågade om han ville ha något och gick för att hämta te och starka drycker. Mannen gick fram till Ashelin och nickade kort och visade honom en plats vid bordet. Mannen satte sig men sa inget, Elisa kom fram med te och ett litet glas med en genomskinlig simmig dryck. Elisa satte sig också vid bordet, Ashelin tog till orda ”vi pratade precis som din bekanta, Fiona. Eller ska jag säga släkting?” Mannen nickade, tog en liten klunk från glaset och sa ”ja det är min släkting”. Efter ytterligare en stunds tystnad så sa mannen ”och vad sa ni om Fiona?”. Elisa som inte var van vid det utforskande hemlighetsmakeriet sa ”å, jag bara konstaterade att hon är en sökande person. Det var i alla fall det intrycket jag fick av henne när vi träffades första gången”. Mannen log och drack en klunk av sitt te, sakta satte han ned koppen. Ashelin sa ”du har varit lite frånvarnade?” Mannen nickade och tittade lite lurigt på henne ”har du saknat mig?”. Ashelin som i vanliga fall har stenkoll på sina känslor och ansiktsuttryck blev tagen på sängen och rodnade men sa förargat ”nej, mest att jag undrade”. Elisa tittade på de båda och reste sig och gick från bordet och började pyssla i köket. Mannen rörde vid Ashelins hand och sa ”jag ville kolla upp Hyxensia”. Ashelin drog inte undan handen utan lät honom röra den ”fann du något intressant där?” Mannen log ”nej, inget som stack ut. En serdan ska visst gifta sig med drottningen, en grav har plundrats i staden Anexo och i samma stad har man drivit ut en grupp kultister från Imaria.” Ashlin tittade mannen djupt i ögonen ”så det gamla vanliga då?” Mannen nickade och tog sin hand och rörde vid hennes kind. Hon log och rodnade mer men lät det hända. Hon satt och njöt av beröringen, hon visste att han på morgonen skulle bege sig, att han inte skulle stanna, att han skulle ha andra men hon nöjt av hans beröring här och nu.

Nerdar hade långsamt börjat vakna och en ryttare på vit häst galopperade ut ur staden till ett gammalt kloster utanför. Väl framme kliver ryttaren av sin vita häst och går in i ruinerna till det gamla klostret. Hans kläder är av senaste och finaste snitt och går i blått, rött och med en lila mantel. Vid hans sida hänger en vacker sabel och hans hår är blont och vackert friserat. Inne i klostret möter han en vacker kvinna i lila. Mannen går fram och tittar på henne ”moder” säger han. Hon ler och svarar ”min son”. ”Du kallade mig” säger mannen vars namn är Roland. Kvinnan vars namn är Mildred nickar ”vissa saker bör man säga öga mot öga”. Roland nickar men svarar inte. Mildred tittar utforskande och så står de båda en stund, en lång stund. Det är som det sker en strid mellan de två, om vem som ska vika sig och säga något först. Till slut orkar inte Roland längre och säger ”vad vill du?” Mildreds ansikte avslöjar inget av den triumf hon känner ”jag vill prata med dig om din väninna, Fiona och hennes syster Alana.” Roland höjer lite på ögonbrynet ”åhh, vadå?”. Mildred tittar allvarligt på honom ”å, inget speciellt. Mera nyfiken om du vet vad den lilla slampan håller på med?”. Roland ser på henne och säger ”hon är ingen slampa”. Han får en snabb replik ”men väl hittade du henne på ett horhus? Ett horhus som dessutom tillhör Hus Dellrikk?” Mildred går lite undan innan hon fortsätter med lite retsam ton ”är hon inkörd av Gigar tror du?”. Roland suckar ”mor, kan du sluta. Hon är en vän och inget annat, hon var en kvinna som jag hjälpte och som blev min vän. Vi har inget annat mellan oss så du behöver inte oroa dig”. Mildred höjer på ögonbrynet, knappt märkbart, ”oroar mig? Varför skulle jag oroa mig?”. Roland rycker på axlarna men säger inget. Han har redan gissat att hans moders verkliga anledning kommer han inte få veta men att det troligen har att göra med Fiona och hennes syster Alana. Istället står han och tittar på Mildred och efter en stund säger han ”du bad mig komma hit för att säga att du tycker Fiona är en slampa? Känns lite onödigt om du frågar mig.” Mildred pillar på den gamla dopskålen i sten ”onödigt?” men säger sedan inget mera. Roland börjar bli irriterad ”ja, exakt”. Mildred säger lite släpande ”du kan väl säga till din ´vän´ att hon och hennes vänner gör saker som man inte bör göra. Det hade varit önskvärt” säger hon och ändrar tonen till någon som har tvivel ”även om det inte är troligt. Att de tänker lite innan de gör.” Roland nickar och säger ”ja, det ska jag framföra.” Han ska precis gå men så tittar han upp på sin mor ”varför ogillar du henne så mycket, förutom att hon är en edlosi?” Mildred tittar på honom ”för att vissa saker inte borde ha skett. Hade bara din fader gjort det han skulle så hade Regina inte varit det bekymmer hon är idag.” Roland ser på Mildred ”på tal om min fader, har du hört av honom? Det var över sju år sedan jag hörde något.” Roland ser att Mildred rycker till, om än bara för en kort stund. Hon samlar sig dock snabbt och säger innan hon glider ut i draperiet ”det är en annan anledning till att jag inte giller Fiona.” sen är hon borta. Roland funderar men går sedan till sin häst och rider ner mot Nerdar och sin blivande hustru, drottningen av Hyxensia.

Efter önskemål från Mia

Remmica överblickade ihop packandet av allt, hennes son Roven kom fram och sa ”nöjd?”. Remmica verkade vara i djupa tankar men ryckte ändå på axlarna och svarade ”beror på vad du menar?”. Roven tittade på sin mor ”med min brors giftermål så klart?”. Remmica tittade på honom frågande och sedan hann tankarna ifatt henne ”åh, det” var allt hon svarade. Roven såg lite förargade ut ”menar du att du ska bygga ett enormt sommarhus och ordnat denna skrytfast bara för ´åh, det´?”. Remmica tittade på honom ”sommarhuset har jag funderat länge på så om min son och hans fru bor där ibland gör mig inget och festen var välinvesterade pengar tänker jag”. Roven såg lite frågande ut ”så du tänker att min bror gjorde rätt?”. Remmica tillät sig skratta till ”ja, så klart. Han gör ju det som jag ville han skulle göra.” hon log lite för sig själv ”bara att prata med Kree och påminna henne om att min oborstade son med lika mycket charm som en kvast skulle ligga och svettas på hennes barnbarn under natten, bara det var värt allt.” Roven suckade men valde att inte kommentera det mera och skulle precis gå vidare när Remmica sa ”såg du hur Sabina?”. Roven rykte på axlarna ”hon var väl sitt vanliga odrägliga jag?”. Remmica log ”men jag såg”. Roven suckade och sa ”jag ger mig av, ta kontakt om det är något” men han fick ingen respons av Remmica som fortsatte sina tankar medan Roven gick därifrån.

Kung Aetan var nöjd och satt och tittade ut över staden med ett glas med vin i handen. Han rykte till när personen han hörde en lätt harkling bakom sig. ”Åh, du” sa han till Crorr som log och svarade ”åh, bara jag”. Crorr sa inget mera utan stod bara jämte kungen och tittade ut över staden. Aetan sa till slut ”är det över nu?”. Crorr skrockade ”vad tror du själv?”. Aetan suckade ”nej, det tar aldrig slut. Det är lite sorgligt känner jag”. Crorr svarade först inte men efter en stund så sa han ”varför sorgligt? De tär väl så livet är? Oftast jobbigt och med lugna stunder där mellan”. Aetan tittade på honom ”men för dig, din syster och min dotter Brianna? Är det samma för er?”. Crorr lät sig se lite förvånad ut ”så klart det är, skillnaden är väl att vi oftast har större, farligare och fler fiender som vill förpesta ens liv. Ibland önskar jag att jag bara var en vanlig” han drog på ordet ”kung”. Crorr sneglade på Aetan men denna reagerade inte på vanlig ordet. Crorr fortsatte ”som hade mest bekymmer emd svältande bönder, grevar som är arga över skatterna och uppretade baronen som inte fick sina söner bortgifta med de som de önskade.” Aetan skrattade till ”mitt liv i kort sammanfattning.” Var nöjd” sa Crorr ”du har gift bort din ena dotter med en bra greve och dina söner är på gång att skaffa sig livskamrater, det är fred i ditt rike och framtiden ser ljus ut. Passa på och njut av den lugna stunden, nya stormar kommer tids nog”. ”Ja, kanske det” svarade Aetan ”kommer man klara nästa storm?”. Crorr ryckte på axlarna ”det vet man först efteråt”. Sen tog Crorr ett glas med vin och skålade med kungen över Lusari medan solen gick ned.

Julian tittade på ansökan, han log och sedan satte han sin stora godkännande stämpel på dokumentet och sa ”låt oss mötas som två rävar bara kan mötas”.

Det var natten efter hennes bröllop. Rakel funderade på vad som var mest exalterande, bröllopet, att få gå i den värld som hon bara hade hört talas om ryktesvägen Draperiet eller första natten med sin make och den erfarenheten. Det knackade på dörren, hennes kammarjungfru kom in, en ny flicka, men så hade nästan allt tjänstefolk bytts ut på order av kungen. En säkerhetsåtgärd hette det, ”psst” sa Rakel för sig själv. Rakel fick sitt hår kammat, de skulle visst vidare till ett annat bröllop. Egentligen hade hon lust att dansa av upphetsning men det hade inte varit värdigt en dam som hon. Hon såg i spegeln att kammarjungfrun ville fråga något så hon gjorde en min att det var tillåtet att fråga. Flickan såg förlägen ut men sa sedan ”hur var det? Hur var han?”. Rakel tittade på flickan och sa ”det var en väldigt privat fråga, ehh, vad heter du?” Flickan tittade ned och rodnade ”Elin, frun. Jag heter Elin”. Rakel log och sa igen ”det var en väldigt privat fråga, Elin”. Elins färg blev tydligare ”förlåt frun, det var inte min sak att fråga er”. Efter en stund sa Rakel dock ”men han visste var saker var placerade, om jag säger så”. Elin hade svårt att sluta fnittra men sa efter en stund vid slutet ”vart kommer han ifrån, er make. Är han från en fin familj?”. Rakel skulle precis svara när det slog henne att hon inte visste. Hon sa till slut ”så klart han är”.

Samtalet mellan Gigar och Dellrikk sker mellan omgång 8 och 9. Spelledaren vill även förtydliga att detta vet spelarna, inte deras karaktärer.

Gigar kände igen spåren i deras hus, hans visste att hans far på ett hemskt humör. Spåren var den sönderslagna inredningen, Gigar visste att hans far hade haft ett möte med Rienna och en representant från hus Len-Rewtu, troligen Cerca. Och med tanke på de splittrade borden, sönder huggna stolarna och det krossade porslinet hade mötet inte fallit till hans fars favör. Gigar fann sin far, Dellrikk, i den stora salen. Tjänarna hade tagit skydd för att inte drabbas av sina herres vrede och frustration. Gigar gick fram mot fadern men var hela tiden på sin vakt, mer än en gång hade Dellrikk valt att ta ut sin frustration på honom. Gigar stod tyst och betraktade sin far men sa inget, efter en stund tog Dellrikk till orda, ”Jag är tvingad att dra mig ut ur Lusari och Kendor”.  Gigar sa fortfarande inget utan väntade på att hans far valde att titta på honom och då först sa han, ”lite ödets ironi då att min son troligen kommer att bli adlad och tilldelad ett grevskap i Lusari.” Dellrikk tittade tomt framåt, hans alltid välklädda och välkammade fader hade nu trasiga kläder och håret stod åt alla håll. Gigar fortsatte ”jag menar att Hus Dellrikk i praktiken inte helt har lämnat Lusari”. Dellrikk snörpte med munnen men sa inget, efter en stunds tystnade reste sig Dellrikk och snabbfixade till sina kläder och sin frisyr och sa ”på tal om honom. Hur går det med vår plan?”. Gigar svarade lugnt ”det går bra, vår kontakt har precis fått anställning hos honom och hans fru, hon ska börja bearbeta hustrun, vinna hennes tillit. Rakel tror jag visst hon heter.” Dellrikk nickade ”och i övrigt, har han grävt i sin släkt?”. Gigar skakade lätt på huvudet ”nej, inte enligt våra källor.” Dellrikk tillkallade tjänare och beordrade dem att städa. De två lämnade det sönderslagna rummet och satte sig på terrassen. Det var en underbar kväll, de befann sig på Hus Dellrikks gods och i huset Villa Lusta. Man såg det böljande grönskande landskapet, havet glittrade stilla en bit bort och man skördade vinrankor i backarna. Dellrikk och Gigar satte sig och en tjänare kom snabbt fram med frukt och vin. Dellrikk tog till orda ”åtgärderna mot Portöarna och släkterna där var nödvändiga för att dölja så mycket spår som möjligt. Det effektivaste sättet var att använda kyrkan. Vi hade fått tydliga indikationer om att både Drakens arm och Gripklon hade börjat ställa lite väl många frågor.” Gigar nickade men valde att inte säga något. Dellrikk tittade på Gigar ”det viskas om brev mellan dig och Rommarios dotter, stämmer det?”. Gigar behöll sitt yttre lugn och sa ”ja, det stämmer”. Dellrikk betraktade Gigar som upplevde det hela mycket obehagligt. Dellrikk fortsatte ”är du kär i flickan?”. Gigar tittade på sin far och behöll hela sitt lugn och dolda det han egentligen kände ”nej, mera intresserad och nyfiken”. Dellrikk småskrockade åt detta och verkade obehagligt nöjd och sa lite för sig själv ”vem hade kunnat tro det? En flicka, dotter till en psykopat som vill bränna ned världen och en psykotisk kvinna med storhetsvansinne, har fått min sons hjärta att brinna.” Gigar reste sig och ställde sig vid en pelare på säkert avstånd från sin far och sa ”du har underskattat Fionas mor, Regina. Faktum är att de flesta har nog underskattat henne.” Dellrikks leende försvann och en tydlig irritation infann sig i ansiktet men Gigar fortsatte ”via våra kontakter fick vi reda på att en Gendilj kultist länge sökt efter henne och lyckades spåra henne till Lovriska riket och staden Merin.” Dellrikk var spänd men gjorde inget och fortsatte att lyssna. Gigar noterade detta och fortsatte stå i en passiv försvarsposition när han fortsatte. ”Hon nästlade in sig hos greve Erxinor och har förfört hans son Sandolvian.” Dellrikk verkade slappna av något och sa fundersamt ”är det inte han som samlar på udda ting, typ gamla saker”. Gigar nickade ”ja och jag fick nyligen reda på att han för några år sedan köpte en tavla som föreställer Den svart damen.” Dellrikk nickade och sa ”och varför berättar du detta för mig?” Gigar älskade att få övertag över sin fader men dolde sin triumf ”därför Sandolvians fru är syster till Aideen som umgås regelbundet med min son. Min gissning är att Fiona kommer gräva om Den svarta damen, kanske till och med hitta henne. Det finns en risk att även Regina finner Den svarta damen, det hade varit” Gigar drog på ordet ”olyckligt”.  Dellrikk verkade först bli arg men han satt en stund och tittade ut över landskapet och sa sen ”låt de göra det, låt de väcka henne. Det tar bort fokus och i slutändan kommer Keloxim ändå öppna Ubalax portar.” Gigar sa inget men rös vid tanken vad som skulle kunna hända.

Julian tittade på flickan på andra sidan bordet, hon hade varit på hovet en stund. Eller stund och stund tänkte Julian, hennes överbeskyddande moder hade hållit henne kort och ändå satt hon nu här vid hans skrivbord och oroade sig för sitt barn. Julian funderade vad det var med musiker och kvinnor, livet hade inte många gåtor för honom men detta var en sådan. Han tittade på de utlagda korten framför sig, flickan såg nervös ut på andra sidan. Just en fin samling av vandrande katastrofer. ”Vem av dessa fina unga individer är din avkomma?” frågade han. Hon pekade försiktigt på ett av korten, Julian skrev en notering i huvudet att han verkligen måste prata med flickans moder. ”hmm” brummande han lite oroande vilket gjorde henne ännu mera nervös. ”Vad vet du om resten?” frågade han mer för att kolla vad hon visste, själv hade han koll på deras föräldrar, deras släktingar, vart de bodde och var de handlade sina papayor. Hon harklade sig och pekade på det första kortet och sa ”hon är visst en hovdam från Lusari, bra släkt för en edlosi.” Flickan gick igenom kort för kort och Julian konstaterade snabbt att hon verkligen inte hade någon koll. Eller, jo hon hade viss koll men hade en alldeles för naiv inställning, han kanske ändå förstod varför hennes mor höll henne vid hovet. ”Vad är det du är orolig för?” sa han. ”De har massa farliga saker för sig, hamnar i besvärligheter med” hon sökte efter rätt ord ”dåliga personer”. Julia rörde inte en min men inom sig log han, ’dåliga personer’, det var verkligen ungen underdrift. Att man på så kort tid lyckats att ställa till med så mycket var verkligen en bedrift, det måste vara någon ursprunglig som hade satt något i rörelse tänkte han. ”Är du rädd att någon dålig ska skada din avkomma?” frågade han. Flickan nickade ”och hennes fader?” fortsatt han. ”Han vet inget” svarade hon lite för snabbt och alltså vet han mycket väl tänkte Julian. ”Så du kan inte be honom om barnvakt?” sa han vilket fick flickan att skratta till lite obetänksamt ”barnvakt” fnittrade hon men rättade snabbt till sig efter Julians blick. ”Nej, eftersom han inte vet om sitt barn” sa hon allvarsamt men undvek ögonkontakt. ”Som du förstår har jag svårt att styra över saker i Kalandri där ditt barn befinner sig även om jag kan ha åsikter om sällskapet ifråga.” Flickan nickade lite nedslaget och sa ”de letar efter saker som man inte ska leta efter, säger mor”. Julian log ”då är det säkert så men samtidigt upptäcker de mycket” han tittade på flickan ”och livet är ju inte riskfritt”. Flickan tittade ut genom hans fönster, ute sken solen det var en varm skön dag. ”Jag vill bara att mitt barn är försiktigt” sa hon. ”Det vill vi alla och ändå måste de ramla för att lära sig gå” svarade han lugnt. Hon tittade på honom ”är inte du orolig för ditt barnbarn?” Julian rörde inte en min, hennes mor hade så klart skvallrat, eller någon annan av tanterna. Han suckade inombords och sa ”jag tänker han kommer klara sig för han är så ovetande om allt, det farliga blir väl när han börjar förstå saker men hans moder håller koll tänker jag.” Hon samlade ihop korten och sa innan hon reste sig ”kommer du gå på hans bröllop?”. Julian log ”kanske inte som jag”. Flickan rynkade pannan men sa inget och gick ut. Julian hällde upp ett stort glas vin och funderade högt för sig själv ”kanske är det musikernas fingerfärdighet som lockar?”.

Det stora tornet i Su, vattenstaden i Kalandri, en av de högsta byggnaderna i världen. Här finns Bentronen och den som sitter på den styra Avernu och till stor del även de flesta av Edlosi husen, i alla fall på pappret. Den nuvarande kejsarinnan var Edlosin Rienna och ett av hennes mål var att bibehålla freden inom landet, det vill säga, Avernu. Det hade kommit till hennes kännedom att två av husen, Dellrikk och Len-Rewtu, fått ett allt högre tonläge mellan sig. Så Rienna hade kallat höga representanter till sin stora sal, för hus Dellrikk var det Edlosi Dellrikk personligen och för Hus Len-Rewtu var det Edlosin Cerca. Rienna förseglade salen och kvar vara bara hon, sina två gäster och en handfull av hennes personliga livvakt. Hon var ingen idiot, hon visste att andra kejsare hade kallat höga representanter som man trodde låg i luven på varandra för att sedan upptäcka att det enbart var ett svepskäl för att få vara ensam med den som satt på tronen. Rienna skrattade i sitt inre, utan att avslöja något i sin mimik, att det var så hon tog tronen av Cellric. Det var en spänd tystnad i salen, Rianna tog till orda ”det har kommit till min kännedom att det finns en situation mellan era hus”. Dellrikk log ”situation?”, Cerca sa inget och hennes ansiktsuttryck avslöjade inte heller något. Rienna tittade på sin yngre halvbror. Rienna knäppte med sina fingrar och ur skuggorna kommer tornets mästare Alfrem Kastolli. Han bugar djupt för sin drottning och tar fram ett dokument, Rienna ser menade på Dellrikk, Cerca tillåter sig le. ”Åh” säger Dellrikk med spelad förvåning, ”det?”. Rienna ser på honom och säger ”ja, det. Vad ska du göra åt det?”. Dellrikk tittade först på Rienna och sedan på Cerca och säger ”jag förväntar mig någon form av kompensation.” Cerca skakar på huvudet ”kommer inte på tal.” Sen rättar hon till sin långa färgglada klänning och säger ”Hus Len-Rewtu säger att medlemmar ur huset har handlat ärligt, hederligt och utan kännedom om att man störde Hus Dellrikks intressen. Det är Hus Dellrikks eget handlande som gjort att de hamnat i den position som de nu befinner sig i och kan inte skyllas på enskilda individer inom Hus Len-Rewtu.” Hon gör en kostpaus och fortsätter ”skulle däremot Hus Dellrikk nu fortsätta mera fientliga handlingar mot individer i Hus Len-Rewtu kommer det ses som en anledning för motåtgärder.” Det blev tyst i salen. Rienna visste att Dellrikk kokade inombords men hon visste att han var en affärsman och allt annat än dum. Dellrikk tog till orda ”och handlingar mot individer som delar enskilda individer inom Hus Len-Rewtu intressen, vad tänker Hus Len-Rewtu om dessa?” Cerca tillät sig le eftersom hon visste att hon vunnit ”uppstår det skada på medlemmar från Hus Len-Rewtu är det djupt olyckligt men om enskilda individer som inte är direkt knutna till Hus Len-Rewtu gör handlingar som föranleder ett rimligt försvar från Hus Dellrikk tänker inte Hus Len-Rewtu göra en större sak av detta.” Dellrikk tittade på Rienna ”jag behöver tid för att dra mig ut ur mina intressen i Lusari och Kendor.” Rienna tittade strängt på honom ”du får 5 dagar” sedan gjorde hon en rörelse och båda lämnade tronsalen.

Ismila var ledsen men ändå stolt, hon kände en viss glädje över att se sin syster ge sin förbenade make en rak höger. Det kändes rätt och bra efter…allt. Hon gick till sitt rum, hennes make hade åter vanan att bege sig ner till Merin och flickorna i hamnen. Hon funderade vad flickorna där gav honom som hon inte kunde ge, förutom rejäl klåda. Den sista tanken fick henne att le. Hennes syster sov gott i sitt rum men de två andra flickorna och någonstans fanns den lilla märkliga mannen som de kallade för Tyrian. Hon konstaterade att han inte hade en aning om hur man betedde sig, vilket var avslappnande på något sätt. Hon öppnade dörren till sitt rum och en kall vind blåste lätt genom slottet. Det var tyst men en bit bort lyste det under dörren som varit Reginas gemak. Hon funderade och gick sedan bort och knackade på. Efter en stunds tystnad kände hon på dörren. Det verkade tomt, en brasa brann i eldstaden men sängen var tom. Hon gick in och först när hon kom in i rummet blev hon medveten om en man som satt en bit bort på en stol i hörnet. Vid stolen fanns en liten tavla. Ismila kände igen tavlan ”den svarta damen”, hon tyckte inte om den. Den fanns på vinden, hon undrade varför den var i Reginas rum? Hon tittade på mannen men han rörde sig inte. På ett litet bord vid stolen fanns en liten flaska och en större dolk. ”Har min ärade make sänd dig för att döda mig?” sa hon. Mannen visade med handen att hon skulle stänga dörren. Ismila gjorde så och vände sig om mot mannen igen. Hon kände konstigt nog ingen rädsla ”vem är du?” sa hon. ”Spelar mitt namn någon roll?” svarade mannen med lugn stämma. ”Jag tänker att jag förtjänar att veta vem som döda mig.” svarade hon lugnt tillbaka. Mannen log ”det är förvisso sant att jag är här för att döda någon men inte dig”. Isimila rynkade pannan ”vem är det som ska dö?”. Mannen tittade på henne ”inte vem utan vilka”. ”Ska du döda flera?” sa hon. ”Han skakade knappt märkbart på huvudet ”jag ska bara döda en, din make” han tystnade och lät orden sjunka in hos henne ”den andra som kommer dö är din kammarjungfru, fröken Binna.” Ismila tittade på honom ”ditt namn?”. Han tittade på henne ”Travian Steel är mitt namn, jag är den som jagar kultister och gör slut på deras liv, och jag är förbaskat bra på det”. Hon studerade honom men det verkade som han talade sanning. ”Är min man en kultist?” sa hon efter en stund. ”Det har du nog vetat om länge, eller hur? Du har sett tecknen men inte velat tro på dem. Inte erkänt dem för dig själv. Men jag tror du har sett vargpojkens statyetter i hans rum. Caborn, avundets mästare.” Han lät orden sjunka in men Isimila nickade och en tår rann ned för hennes kind. Han fortsatte ”det förklarar ju varför hans äldre bror plötsligt dog, eller hur? Men det har du väl också vetat men inte erkänt?” Ismila höll på att gå sönder men hon höll ihop sig även om hon hade lust att skrika rakt ut i smärta. Efter en stunds tystnad hade hon samlat sig och tittade på Travian som lugnt satt kvar. ”och Binna?” sa hon. Travian reste sig och tog dolken och den lilla flaskan och gick mot henne. Han gick till bordet vid sängen och drog fram en bok. Ismila kände igen boken, den handlade om örtmediciner. Han slog upp en sida där som visade örten Kärnlilja men som bland kvinnor i Lovriska riket kallades för ”fosterbane”. Man kunde göra ett extrakt av de vita blombladen, man fick då en djupt mörkblå vätska. Denna smakade och luktade ungefär som söta rosor blandat med mögligt bröd. Hon visste att kvinnor blandade det med surt vin för att dölja smaken. Travina gav henne den lilla flaskan som var halvfylld med en mörkblå vätska ”jag hittade den hos Binna” sa han och la sedan dolken på sängen. ”Binna är från Hyxensia” sa han ”där födde Regina båda sina döttrar. Det vet jag eftersom jag har jagat henne länge nu”. Sedan gick han ut ur rummet och ned mot staden. Ismila stod som frusen i rummet. Tankarna flög igenom hennes huvud. Hon mindes hur hon brukade dricka ett litet glas surt vin på inrådan av Binna. Hon mindes sina fem missfall, hon mindes smärtan, hon mindes sin makes ord, hans slag för hennes misslyckande att föda honom söner. Hon tog dolken och gick som i trans till tjänstebostäderna. Binna hade ett eget litet rum som kammarjungfru till grevens fru. Binna låg där och sov, Ismila höjde dolken och högg besinningslöst mot henne, när hon efter en stund kom till sans var väggarna röda och allt som var kvar av Binna var en massa blod på de vita kläderna. Ismila började gråta och tappade dolken och staplade ut från rummet. Hon möttes av andra tjänare, någon skrek när de såg allt blod i rummet och på Ismila. Man förde undan henne till hennes syster men placerade vakter utanför. Man skickade ner budbärare till Merin för att hämta Ismilas make. Tyvärr hade han blivit rånmördad i fyllan efter en vistelse på ett glädjehus. Sandolvian, son till greve Berdius av Merin dog ensam med ansiktet nere i leran och med halsen avskuren.

Ismila satt i sitt rum och grät tyst i kvällen. Det var svårt att veta vad som var värst de hårda slagen över ansiktet, armar och kropp eller orden som hennes man Sandolvian hade sagt. ”Kan du inte ge mig arvingar har jag ingen nytta av dig!” Hon hörde hans ord när han stängde dörren. Hon visste tyvärr allt för väl vad som hände med sådant som Sandolvian inte hade nytta av. Det knackade på dörren och en tjänsteflicka kom in. Hon var van och reagerade inte när hustrun till den blivande greven blivit slagen. Det hade hänt förut, flera gånger men värst var det efter missfallen. Ismila log trots smärtan, han hade i alla fall inte använt bältet. Tjänsteflickan kom fram och förberedde sängen för natten. ”Vet du var Regina är?” frågade Ismila tjänsteflickan. ”Nej frun” svarade hon och neg. ”Hur är det med greven?”. Tjänsteflicka ”ingen förbättring men mardrömmarna har försvunnit tror jag, frun”. Ismila nickade och ställde sig upp för att bli förberedd för nattens sömn. ”Kommer er man att dela er säng i natt, frun” undrade tjänsteflickan utan att tänka sig för men kom sedan på det olämpliga i att fråga det. Ismila skakade på huvudet ”han är nog upptagen av något annat, misstänker jag.” Tjänsteflickan nickade och började kamma Ismila. Efter en stund, det var ganska smärtsamt men hon var varsam, frågade Ismila ”vad har Regina gjort idag?”. Tjänsteflickan ”jag vet inte frun” det var uppenbart att hon visste mera. Ismila visste att Regina hade gjort det redan rädda tjänstestaben ännu mera på tårna. Bestraffningar låg hela tiden i luften. Ismila tittade på tjänsteflickan i spegeln. Hon visste att flickan hette Asmeranda. ”Asmerande” sa hon och tittade strängt på tjänsteflickan. Asmeranda tittade ner ”jag tror hon frågar efter en tavla”. ”Tavla?”. ”Ja, frun. Mer vet jag inte” Asmerande började nästan gråta av rädsla. Ismila nickade och lät flickan kamma färdigt. På natten innan sömnen tog henne hörde hon hur Reginas rop av passion ekade genom borgen Nardos väggar när Sandolvian var klar. Något som brukar vara ganska snabbt konstaterade Ismila torrt.