Två korta saker innan spelet.
Regina sökte sig längs Parsanis bakgator, hon var försiktig, inte rädd men försiktig. Hon visste vem som rörde sig bland de styrande i Fransalia, hon visste vem hon var och hon ville inte göra sig ovän med henne, inte än i alla fall. Hon kom fram till sitt mål, natten var vacker, slöjmoln gjorde att månens ljus ibland flackade men med rätt formler såg hon ändå det som hon behövde. Enkelt smet hon förbi vakterna och kom fram till en liten bakdörr, låset visade sig svårare än hon hade trott. Hon drog sig för att använda magi här, det hade dragit till sig för mycket uppmärksamhet. Så hörde hon en vagn som sakta rullade fram i natten. Hon tittade och såg biskopens vapensköld på den. Hon muttrade lite för sig själv, varför var han här mitt i natten? Vagnen stannade och eskorten av de fyra ryttarna satt av och öppnade dörren. Biskop Richolir med sin röda kappa klev ur och efter honom kom en kvinna. Kvinnans långa lockiga hår kom fram ur huvan till den lila kappan. De båda gick fram mot den stora porten. Regina muttrade för sig själv, hon hade ingen lust att möta dem där inne. Skulle hon vänta vid dörren och hoppas de gav sig av snart eller skulle hon försöka igen en annan dag? Hon visste hur enkelt det var för kvinnan att upptäcka henne utanför byggnaden. Regina tog det säkra före det osäkra och gav sig iväg i natten.
Julian satt och fingrade i sitt torn. Han hade fått en inbjudan, en ovanlig sådan. ”Vi behöver ses och prata. Mitt förslag på Villa Risa. //Risa” stod det kort. Det som störde Julian var att han faktiskt tänkte att hon ärligt ville träffa honom, utan någon lömsk baktanke. Det fanns så klart en tanke med mötet, det var knappast för att få hans åsikt om årgångens vin. Det svåra var hennes förbenade bror, han skulle så klart vara där, synligt eller inte. Honom litade Julian inte alls på vilket faktiskt kändes tryggt. Med Crorr kunde man alltid räkna med det värsta vilket gjorde att man då visste vart man hade honom. Han hade träffat Risa flera gånger tidigare, en förtjusande kvinna tyckte Julian. Artig, vacker och kvick i tanken, det som var jobbigt med henne var att hon var trevlig. Man släppte garden något i möten med henne, vilket gjorde att man utsatte sig för livsfara. Samtidigt var Julian extremt nyfiken på vad hon ville, att han inte visste vad hon ville hade grämt honom i en timme eller så men nu var det mera att han ville veta. Han gick bort och tog fram en kortlek, där bläddrade han fram hennes bild. Den hade han gjort för flera år sedan. På bilden log hon och satt i en röd klänning och hade sitt svarta långa hår uppsatt i en knut och med en blå blomma i håret. Det var innan hon skapade Villa Risa, hon reste och de hade mötts. Julian lät tankarna flyga iväg, han mindes en varm kväll i Viska i Lovriska riket, det var en bra kväll. Julian log och var till freds med minnet, ett bra sådant. Bra minnen ska man vara rädd om, tänkte ha. Han tog kontakt, efter en stund hördes Risas röst i hans inre ”ja” sa hon. ”jag fick din inbjudan, planerar du rävjakt?”. Hon skrattade ”nej, inget sådant, mer säkerhetsåtgärder för min dotter”. Julian höjde på ögonbrynet, oväntat tänkte han. ”När” frågade han och fick svaret ”när det passar er men gärna skyndsamt.” ”hmm” var allt han sa och sen ”jag kommer vidta säkerhetsåtgärder”. Risa svarade ”det förväntar jag mig”. Sen bröt Julian samtalet. Han tog fram ett annat kort på en gammal vän som det var länge sedan han använt. Han tittade på kortet och tog kontakt ”ja” hördes en bister man svara. ”Det är Julian” sa Julian ”jag skulle vilja ha din hjälp, jag ska till gripens land, till Villa Risa, och önskar komma därifrån levande.” Mannen på andra sidan sa först inget men svarade efter en stund ”du måste hämta mig”. ”Inga problem” sa Julian. Ett par timmar senare steg de två ut genom den blå portalen i trädgården till Villa Risa.